Mysigaste dagen i mannaminne

Igår var den mysigaste dagen på väldigt, väldigt länge. Jag kände redan när jag steg upp att det skulle bli så. Vaknade tidigt av Folke som kom och stoppade ner sina kalla fötter under mitt täcke. Sedan steg jag upp och gjorde frukost och tände ljus. Vi tänder ljus varje morgon. Man måste få vakna lite mjukt! Ser ni att julstjärnan är uppe förresten? Det bara blev så i helgen när Anna var här och jag kunde få hjälp att stå på stolar. Tjuvstart som jag inte ångrar.

Jag fick hjälp med lämningen i skolan av Albin som svängde förbi och tog barnen. Så jag slapp ut i kylan. Istället gjorde jag en rejäl brasa och sedan åt jag frukost i lugn och ro i ensamhet. Så skönt!

Efter frukosten kröp jag ner i sängen igen och skrev färdigt två blogginlägg. Det är så skönt att få starta jobbdagen snällt och försiktigt.

Ute ljusnade det långsamt

Melker gjorde mig sällskap bland alla täcken och kuddar.

Så småningom – när jag arbetat undan i mailboxen – steg jag upp och stylade och fotograferade till ett sponsrat inlägg som kommer i veckan. På temat blommor. Det är ett riktigt drömsamarbete som jag fått till! Ser ni hur julmysigt det börjar bli i köket? Mörka ullgardiner, rött sofföverdrag och en stor kruka med julstjärnor mitt på bordet!

När jag fotat färdigt satte jag igång att göra matsäck. Två liter varm choklad till exempel. För vi och kompisfamiljerna i matlaget hade bestämt oss för att ta en ledig eftermiddag och göra en utflykt med alla barnen. Ner till sjön med perfekt is. För att åka skridskor och spark och elda. Jag var obeskrivligt pepp!

Redan vid tvåtiden blev himlen skymningsrosa. Jag packade upp matsäck och snörade på skridskor på barnen.

De kastade sig ut på den decimetertjocka isen för att åka.

Själv vågar jag inte åka skridskor med magen. Har så märklig tyngdpunkt och är rädd att landa fel om jag ramlar. Tog sparken istället. Och formligen flög fram! Förträngde foglossningarna och bara körde av ren glädje.

Folke ville till en början bara åka spark – men efter en stund vågade han ta på sig skridskorna. Och han var så duktig där han stapplade fram och ideligen ramlade. Men bara reste sig upp och fortsatte.

Klart att också vi vuxna ville glida fram på skrillor! Inte bara barnen som gillar att åka skridskor.

Efter en dryg timme på isen i -15 grader blev barnen frusna och hungriga. Jag tog fram varm choklad och pepparkakor

Älskade ungar <3

Sedan gjorde vi en brasa att värma oss på

Och satte igång att grilla pinnbröd. Men så fort de fått fika i magen fick de ny energi och fortsatte åka skridskor. Den här gången i beckmörker.

Efter skridskorna åkte vi hem och vilade några timme och värmde oss. Folke (och sedan jag) fick bada hett fotbad för att få tillbaka känseln i tårna. Hela kameralinsen var igenfrusen så resultatet blev denna dimmiga bild.

Men sedan var det på’t igen och dags för matlag. Vi har ju som jag berättat om matlag med två kompisfamiljer varje tisdag. Och den här gången var det tacos på menyn. Det är fler än mig som smygstartat med julpyntet som ni ser!

Vi pratade och åt och hade lika roligt som alltid. Tiden bara flög fram. Först när Folke somnat på soffan hade vi vett att börja dra oss hemåt…tur att barnen brukar vara lediga med sin gammor på onsdagar så att de får sova ut ordentligt!

Hem kom vi strax efter tio. Jag gick en promenad med Melker och knäppte denna mysiga bild innan kameran kollapsade av köld och batteriet tog slut. (Och vill ni se små filmsnuttar från mina vardagar så kan ni följa mig på @underbaraclaras och kolla mina stories. Försöker uppdatera där när jag hinner)

Jag kände mig så glad igår när jag gick och la mig. Glad och samtidigt vemodig. För jag förstår redan nu att när jag blir gammal kommer jag se tillbaka på den här tiden som de bästa åren i mitt liv. När barnen var små, när vi umgicks mycket med våra vänner. När vi var ett litet minikollektiv som hjälptes åt med både arbete, glädjeämnen och sorger. Jag förstår att det kommer vara så. Och jag är så tacksam för det jag upplever. Men vill inte gå minste om en sekund av det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

35 kommentarer på “Mysigaste dagen i mannaminne”

  1. Hej! Jag har en fundering över hur det fungerar i praktiken när du skriver att barnen brukar vara lediga på onsdagar. Hur är det med skolan sådana dagar? Är det ingen skola på onsdagar, börjar de sent om morgonen, eller går de helt enkelt inte till skolan den dagen (utan läser ikapp hemma?)? Något helt annat system? (Jag vet att du tidigare har skrivit att ni helt enkelt begär ledigt och barnen är borta från skolan till exempel när ni far till din mormor för fiskevecka.)

    1. På onsdagar är det bara fritids för barnen, så då får de vara hemma när möjligheten finns

  2. Tack Clara, ännu en gång lyckas du skriva mig ända upp till en by utanför Umeå så jag på distans får en känsla av din dag igår! Så ljuvligt! Jag blir också rys-glad för att du skapat det liv du önskar leva. Det kommer inte av sig själv utan från medvetenhet och aktiva val. Underbart!

  3. Så fantastiska bilder! Och kloka ord, så pass att jag får en liten tår i ögonvrån…💞

  4. Precis så är det Clara, bästa åren när barnen växte upp, jag är förbi det nu, men det går det också, vackra minnen att ta fram är fint att ha. Ta vara på tiden är inte bara en klyscha.

  5. Vilken fantastisk dag!

    Tänk att barn bara fortsätter kämpa med att lära sig, att de inte ger upp. Jag kan tänka det ibland att vi vuxna skulle ha lite mer av barnens tänk. Att inte ge upp för motgångar utan kämpa på tills man lärt sig/gjort det man vill.

    1. Eller hur! Om barn hade lika dåligt tålamod som många av oss vuxna, skulle vi fortfarande kräla omkring på marken och aldrig lärt oss gå 😀

  6. Tycker att det låter underbart med tid för att umgås och vara tillsammans. Älskar verkligen att vara tillsammans med barnen det känns så värdefullt med det där stunderna.
    Så fint och lite drömskt.
    Lediga onsdagar låter så härligt jag önskade att mina barn fick ha det så.

  7. Håller med andra läsare om att du skriver så fint och målande. Det gör mig glad att läsa att det finns fina familjestunder och relationer även när barnen är små. Jag går runt med känslan av att “bara bonusbarnen blir större” så kan jag och min sambo börja ha den relation och det liv vi egentligen vill ha. Det har liksom gjort att jag har tänkt att alla har det jobbigt med barn oavsett om de är ens egna eller bonus. Ledsamt och tråkigt såklart, men jag blev ändå glad av att läsa att du har det bra, och att det finns fina familjestunder även när barnen är små.

  8. Så avundsjuk på barnens lediga onsdagar! Här är det skola var dag som gäller. Men lillkillen och jag är hemma och myser på onsdagar så då blir det i alla fall kortdag för skolpojken. Härligt inlägg!

  9. Åh, vi flyttade i somras ifrån vårt minikollektiv..:/ Vi bodde i ett studentområde med lägenheter speciellt för studenter med barn. Så vi var ett gäng unga föräldrar och studenter som hjälptes åt med barn och djur, som umgicks och lagade mat och grejer. Och barnen kunde springa in och ut hos varandra som de ville. Det var så himla mysigt! Önskar bara hitta nått liknande nu också, men det är inte så lätt!

  10. Åh, jag minns när barnen var mindre och vi också kunde umgås med folk och göra sådana roliga saker! Nu är de sura tonåringar och för allas bästa umgås vi inte med vänner längre…..jag saknar det verkligen.

    1. Nu har ju jag inga barn men det där låter ju bara märkligt? Låt de sura tonåringarna sköta sig själva och träffa vänner om ni vill! Barnen ska väl inte bestämma hur ert umgänge eller liv ska se ut? (Jag förstår att man får anpassa sig ibland, men det kanske även dina tonåringar kan göra!)

  11. Så ljuvligt ni verkar ha haft det. Har en “pre-teen” hemma och en unge som är utflyttad, så nu inser jag hur mycket jag saknar den där tiden. Njut varje minut och ta vara på minnena, de är värdefulla att plocka fram när barnen blir större.

  12. For et fantastisk innlegg – så stemningsfullt! Jeg er selv gravid i tredje trimester, og ønsker meg veldig et innlegg fra deg om babysaker/-utstyr – dersom du tar i mot innleggsønsker, da: ) Det hadde vært så fint med et ‘dette-bør-du-ha’-innlegg fra en som er bevisst på hva hun kjøper. Vi bruker også tøybleier, så det innlegget var veldig nyttig – men leser altså gjerne flere: )

  13. Så himla fint att man blir tårögd. Hur gör man om man känner att livet absolut inte är så? :-/ Jag har ångest över att mina förmodat bästa år i livet är så ansträngande på alla plan och inte ger tillbaka energi om ni förstår?

    1. Om det är småbarnsåren du menar så behöver de kanske inte nödvändigtvis vara de bästa åren i ens liv…? Jag känner själv att jag håller på att drunkna i arbete ibland och längtar till minsta har blivit något större, även om mycket såklart är roligt också. Det är bara intensivt – och kanske särskilt om man inte har så mycket hjälp. Jag tänker att jag personligen nog får bättre livskvalitet om några år 😀 (men vem vet, ibland funderar jag på om de bästa åren i livet var barndomen när jag slapp ansvar, haha…) 😆

      1. Mina barn är 5 och 7 och jag tänker att bebistiden var min bästa tid. 5 åringen har problem med ilska och utbrott och vi har inga trots perioder, vi har det så jämt. Hade gärna skaffat ett tredje barn, men det orkar vi inte. Hoppas också på lite bättre livskvalité om några år. Det värsta man kan göra är nog att jämföra sig med andra utan vara glad för det man har och även kunna känna glädje för andra😊

    2. Håller med Lovisa. Småbarnsåren behöver inte vara de bästa i ens liv! Inte bebistiden heller. Min man och jag har två barn (5 och 3 år) och ingen avlastning utifrån någonsin, helt enkelt för att släkten bor så långt bort. Vi har ätit lunch på tumanhand utan barn två (2) gånger på fem år. Annars där vi är – där är barnen. Klart det är svårare att njuuuuta av varje stund då jämfört med om man åtminstone någongång får en chans att sakna sina barn.

      1. Kan ju tillägga att småbarnsåren hitills inte varit så här hårliga. Det är sista året det blivit så. När treårstrotset gick över och sjuåringen blev stor och klok. Hang in there <3

        1. Det är lite så jag tänker också! För mig kommer det hjälpa när ettåringen lär sig gå och inte ska bäras överallt (jag är så trött och öm i musklerna, haha). Men mycket är ju roligt också! Det är ju fantastiskt att följa med i barns utveckling och se när de lär sig nya saker. Det är bara intensivt att vara så behövd, men det är ju i ett livsperspektiv antagligen ändå bara en förhållandevis kort period det handlar om.

  14. Vilken underbar dag! Jag känner så igen mig i det där vemodet som är ständig följeslagare till den absoluta lyckan. Det brukar irritera mig ganska mycket att jag inte kan få ha min lyckliga tid ifred, utan vemod. Å andra sidan är det väl det som gör det vackra så vackert, att det inte varar för evigt.

  15. Hej, jag undrar om ullgardinerna. Är det nyköpta? Loppade? Blev genast nyfiken för jag tycker det är ganska svårt att hitta gardiner i tungt material, på sistone lite lättare då sammet finns lättillgängligt.