Mammaskammande anno 2011

Glad Clara i rödorange klänning som täcker gravidmage, på benen mörka tighta byxor och stövlar.

Den här tiden för åtta år sedan var jag höggravid med Bertil. Han var beräknad att födas den 25e januari och jag hoppades att han skulle komma då. Det datumet hade nämligen min mamma dött tre år tidigare. Och att Bertil skulle födas samma dag skulle sudda ut lite av det sorgliga med den dagen. Istället gick han två veckor över tiden och höll på att födas på sin pappas födelsedag.

Det är så spännande att tänka tillbaka på just den där våren. 2011 var det knappt några stora bloggare som hunnit få barn – jag var en av de som var först ut. Och det var en tudelad upplevelse. Jag minns att jag fick flera flyttkartonger fulla med presenter från er läsare. Stickade kläder, gulliga leksaker, fina böcker och vintagebabyplagg. Dessutom sjuka mängder kommentarer. Folk var så himla underbara. När jag kollar tillbaka på inläggen kunde det vara typ 150 kommentarer under ett vanligt inlägg.

Samtidigt var begrepp som mammaskammande helt okända. Man hade ingen etikett för det. Att skamma, mästra och ifrågasätta en nybliven mamma var liksom inga konstigheter alls. Och jag var känslig. Det kändes som att läsare jämt skulle berätta för mig hur naiv jag var. Påpeka allt jag inte visste eller insåg om bebislivet. Att Bertil dessutom råkade vara världshistoriens lättsammaste barn gjorde ju inte heller kritiken mindre.

För jag minns att vi renoverade och målade om. Att jag var uppe på nätterna och sydde gardiner och möblerade. Att jag hade energi, livglädje och massa bloggpepp att dokumentera allting. Och under alla mina projekt låg Bertil bara nöjd på en filt på golvet och såg på. Det var otroligt. Och det provocerade förstås.

För samtidigt som man såklart inte fick visa några blottor och svagheter var det ju väldigt störigt att jag inte gjorde just det. Vad var det för fel på den där nyblivna mamman som såg så glad och oförskämt pigg ut?

I gamla blogginlägg från den våren hittade jag kommentarer som “Jag blir faktiskt inte ett dugg imponerad bara förskräckt! När njuter du av ert barn? Varför så många oviktiga projekt när det enda viktiga är det lilla livet?”  Eller “Ursäkta, men har du inte en nyfödd bebis och borde passa på och sova när du kan?” när jag skrivit om att jag varit uppe sent och klätt om en fåtölj.

Eller så kom “omtänksamma” kommentarer av typen. “Ja, där sover han gott, men tänk på att den där babysittern inte ger speciellt bra stöd för ryggen så det e inget att sova i för ofta. Och var rädd om lillens öron, mössor ska man inte underskatta!”

Och när jag var på omslaget av Family Living i en kort röd klänning fick jag kritik som “Vad håller du på med UnderbaraClara? Utnyttjar din son och samtidigt visar dina lååååånga ben? Som en av få män som ibland läser din blogg blir jag mycket konfunderad över ditt beteende. Så beräknande! Obehagligt säger en man som varit med i 60 år.”” eller “Förstår inte syftet med högklackat och bara ben på omslaget? Känns så långt ifrån dig och det du står för. Eller “Usch din uppsyn och diskbänksbakgrunden får mig att undra om du inte flirtar lite med mossiga kvinnoförtryckarsnubbar nu…” eller “Varför skrattar aldrig din unge på bild?” 

Det var helt enkelt ett jävla tyckande om högt och lågt. Och jag löste det genom att bli ännu mindre transparent. Vem vill prata om något jobbigt med småbarnstiden – om man har en kör av mästrande läsare? Nejtack!

Jag vet att skammande av mammor fortarande pågår. Men själva begreppet “mammaskammande” existerar också. Vilket gör att man i alla fall kan adressera problemet. Medvetenheten idag är större. Och jag tror att det framförallt är de influencers som väntar sitt första barn som får skit nu. Förstagångsmammor vill man sätta på plats och visa att man vet mer än. Det är svårare att skamma någon som har flera barn och massa erfarenheter i bagaget.

Inför den kommande bebistiden känner jag mig mycket tryggare. Närmast immun mot skammande och lugnt förvissad om att jag kan det här med bebisar. Jag behöver varken “goda råd” eller förmaningar. Och det vet både jag och du som läser. Därför kommer jag också kunna vara mer transparent, och inte väja för att skriva om de jobbiga delarna. Det ser jag verkligen fram emot!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

64 kommentarer på “Mammaskammande anno 2011”

  1. Alltså, att folk bara orkar…! Jag föreställer mig dig i sunkiga kläder och risigt hår mm (pga av otroligt jobbigt bebisliv, hehe) på det där tidningsomslaget och undrar om folk hade varit nöjdare då??? Undrar roat vad du hade fått för kommentarer då istället…:)
    Jag är bara glad att du delar med dig av ditt liv och förgyller mitt liv med härliga inlägg! Och behöver du en ytterligare en virkad bebisfilt är det bara att höra av dig; jag har virknålen i högsta hugg!

  2. Jag fick mitt första barn när jag var 20 år och jag var med först att få barn. Inte alltid så lätt då många utan barn visste precis hur man skulle göra jämt. När de fick egna barn kom de frågade med frågor till mig. Det var inte alltid så purlätt som de trodde innan. Första barnet var lätt andra barnet har autism och det var inte lika lätt. Men lika lätt att älska båda två.

    Jag vill bara önska dig all lycka med sista delen av graviditeten och att förlossningen går finemang.

    “du vet väl om att du är värdefull.” Jag gillar texten så mycket. Att man duger och älskad precis som är trots att folk kan ha åsikter. https://www.youtube.com/watch?v=po-CNUkA6J8

  3. Vilka superfina bilder! Du är verkligen otrolig på att skapa känsla genom bild och text och dessutom med ett intressant och tänkvärt innehåll. Uppskattar det otroligt mycket. Och blir rätt sugen på att gå tillbaka och läsa alla äldre inlägg jag missat. Det här med att skanna föräldrar är verkligen tröttsamt. En släkting till mig delade ett inlägg som kritiserade att man har barn på 15-timmars och det var så tröttsamt att läsa. Jag känner mitt barn och vårt liv bäst. Fyraåringen fullkomligt strålade när han kom hem från förskolan igår och studsade upp på morgonen. Och bebisen fick några timmar ned fullt fokus som storebror alltid fick för han var första barnet. Håhåjaja.

  4. Oj oj oj!! Jag blir helt förskräckt av alla kommentarerna du listat! Att folk har mage! Men bra att du har skinn på näsan och jag hoppas att du inte får några denna gång! 😊 mvh Anna

  5. Tyckte det var så störigt med flerbarnsföräldrar som verkade tro att de visst allt när jag fått mitt första barn! Som om en persons erfarenhet gäller alla barn o föräldrar. Nu har jag två barn o jobbar för att inte halka dit. Låt alla ha sina egna uppfattningar och be om råd när vi vill!

  6. Att folk inte bara kan vara glada för andras skull… Eller åtminstone tänka ett extra varv innan man kommenterar. Tycker du är så fin på de där bilderna! Och Bertil är ju så fruktansvärt söt! Och mörkhårig! 😮

  7. Gränserna för vad man säger till andra och hur man beter sig har förändrats på ett drastiskt sätt i takt med nätets utveckling.

    Skrämmande tycker jag.

    Jag är uppväxt på 80-talet och så många ggr när jag läser kommentarer som de du gett exempel på reagerar jag med någon slags sju-åtta-årings tankar i stil med “Men så FÅR man väl inte säga till någon”…… För så fick vi lära oss i skolan (och hemma, och i samhället) – enkelt – man uppför sig inte så mot andra. Punkt. Så jag blir liksom en blandning av vuxet förbannad över att andra vuxna inte kan bete sig som folk, men också lite barnsligt förvirrad och tänker just “men så FÅR man väl inte göra”. Man önskar ju nästan att ens gamla småskolefröken kunde komma med sitt pekfinger. För då lyssnade man verkligen…. =) (Gud, känner mig gammal nu….)

    Så självklart för mig och så märkligt märkligt svårbegripligt för så många andra. Jag förstår det verkligen inte???

  8. Är det inte ofta så att hur man än gör så gör man fel? Vill folk kritisera så hittar de något. Hade du berättat om en massa svårigheter så hade du säkert fått kritik för att du gjorde folk deprimerade och tillrop om att rycka upp dig för annars kunde du skada barnet med den här deppiga inställningen.

  9. Som mamma till två barn där båda var plåsterbebisar (och den ena high need) och som krävde kroppskontakt typ dygnet runt så blir jag (fortfarande) sjukt avundsjuk och provocerad av att höra att det kan finnas lättsamma, förnöjsamma barn som jollrar på en filt medan föräldrarna renoverar och lever livet som förut. Speciellt mitt första barns bebistid (han är 5 år idag) är något av ett trauma fortfarande, så jobbigt var det. Men det är mina känslor och jag skulle aldrig skriva en sur kommentar till en nybliven mamma för det.

    1. Samma här, 2 mkt krävande och den första bebistiden var så hemskt att jag mest grät och aldrig sov. Så finns en enorm avundsjuka jämtemot de som får mysig och lugn bebistid. Men säger som du, skulle aldrig skriva och klaga på någon annan för det! Då gnällde jag med andra i samma sits över min egen situation istället.

      1. Med samma upplevelse håller jag med, avundsjuka över att bebislivet inte blev den mysiga lugna tillvaro man väntat sig utan ett ofattbart kaos klart att det då skaver när nån visar upp det man gick miste om. Absolut inte rätt att vara otrevlig för det men värt att tänka på hur det kan vara för andra.

    2. Håller med dig om att man lätt blir provocerad. Men försöker tänka att det blir ju varken lättare eller svårare för mig för att andras bebisar ligger på en filt och jollrar. Men ja, svårt är det att inte tycka att det är lite orättvist ❤️

    3. Åh jag är mitt uppe i det och det är så svårt. Hade jag vetat att jag skulle tycka det var såhär svårt hade jag kanske inte ens ansett mig ha rätt att skaffa barn, jag trodde jag skulle klara det här.

      Men jag tycker inte det är jobbigt i sig att andra är lyckliga utan det är den elaka rösten i bakhuvudet som säger att deras barn nog är precis lika krävande men att de är föräldramaterial och därför orkar med det som äter upp det.

      Skammen att inte vara lycklig. Många föräldrar har barn som inte sover och är skriker argt utan att gå sönder som som jag nästan gjort, och jag har ju dessutom stöd hemma och kring mig, varför klarar jag det inte? Men så som jag läser Claras blogg så tänker jag att hon tycker att man kan må dåligt och ändå vara en duglig förälder, jag mår inte dåligt av det här inägget, tycker det var väldigt ödmjukt. Tycker det är jobbigt när folk verkar tycka att det bara är inställning.

  10. Bloggare eller inte vi har alla varit med om kommentarer. Det är det bästa med att ha tre barn. Med trean så bryr man sig inte om vad alla säger, man kör på sitt sätt o vet att det funkar. Kommentarer kan man bara lyssna på, le och sedan göra vad man själv vet funkar!
    Sedan kanske vår tid är överdrivet känslig mot kommentarer ibland (se artikel i dagens DN) och ser alla råd som mammashaming (eller vad det nu var för ord du använde). Ibland är det bara ett välment råd om att bebisen kanske är lite varm eller att man inte behöver ha fasta sovrutiner med en tvåmånaders bebis eller något annat man faktiskt insett efter tre barn.

  11. Nu är det ju över 30 år sedan, men ingenting tycks förändras! Medsystrar som bara vill väl…
    Jag vet inte hur gammal du var med ditt första barn, men det vet jag; ju yngre man är desto mera får man utstå. Och en förstagångs Mor på 19 år kan absolut INGENTING enligt min erfarenhet.

    Lycka till och hoppas familjen tar hand om dig 🙂

  12. Vad intressant att läsa om hur det var när Bertil var bebis. Jag läste inte din blogg då mer än sporadiskt så det är roligt att få läsa lite om den första tiden med Bertil. Mindre roligt att få läsa om all kritik du fick. Men som tredjegångsmamma är man verkligen mer chill. Minns med Ida på BVC, det enda vi gjorde var att mäta och väga eftersom jag redan hade två barn sedan innan och därför hade koll på läget.

  13. Bilden från Family Living är underbar. Bertil är fantastiskt söt och Du ser också väldigt fin ut. Klänningen är så snygg och varför skulle Du gömma Dina långa snygga ben i en lång kjol? och klackarna gör ju benen ännu snyggare. Jag skulle vara överlycklig om jag hade så länga snygga ben. Mer klackar, glitter och glamour till folket säger jag.
    Men de andra bilderna är också väldigt fina. Jag får ingen som helst prestationsångest av att se dem, blir bara glad.

  14. Vad tröttsamt att läsa detta, men tack för att du ändå orkar ta upp detta tråkiga ämne! Det är så mycket tyckande hela tiden, från så många på utsidan som vet bäst. Jag kommer ihåg hur jag kände mig som mamma när min dotter hade spädbarnskolik, när några bättre vetande personer påpekade att det var för att ”jag bar omkring så mycket på mitt barn” eller att ”vi inte hade knutit an till varandra tillräckligt”. Fy! Kram på dig

  15. Först och främst: vilken liten gullig unge Bertil var med allt hår! Dör! Och du såg verkligen genuint lycklig och pigg ut, så tråkigt att folk inte bara kan unna en det utan måste försöka ”sätta dit” en. Låt en nybliven mamma leva liksom!

    För det andra: väntar mitt första barn nu och jag har ju hört innan att man får en massor av oönskade åsikter och ”välmenande” råd osv men jag trodde nästan att det var en överdrift. Men det är ju verkligen så! Är nog ändå relativt besparad men kan bli så ledsen på folk som liksom försöker ta bort min lycka och optimism genom att prata negativt om livet som förälder. Typ ”ja vänta bara snart får du inte sova alls” eller ”ja passa på och njut av nu för snart kommer du inte ha någon energi över” osv. Detta är liksom standard och man undrar ju varför dessa människor ens har barn (och ofta fler än ett) om det bara är piss.

    En annan sak är att exempelvis en vän till mig som blev mamma väldigt ung – det var tufft för henne då pappan till barnet tog noll ansvar och dom hade det dåligt ekonomisk pga unga osv – nu liksom inte kan acceptera att vi har vissa lösningar som vi känner kommer fungera för oss. Både jag och pappan kommer att vara föräldralediga i minst ett år tillsammans, vi har ekonomin för det (något jag är oerhört tacksam för). Senare vill vi jobba deltid båda två så att barnet kan vara hemma tills det är i alla fall två men helst tre år innan den börjar på förskolan. Det är det enda barnet vi kommer att få och vi vill liksom ta vara på den tiden vilket är en möjlighet för oss. Det är inte viktigt att upprätthålla en lyxig livstil utan snarare att lägga grunden för vår familj. Och hon säger typ saker som ”ja fast som förälder blir man faktiskt ganska trött och då kan det vara bra för barnet att gå i förskolan så att man orkar med” eller ”det kommer nog bli påfrestande för er relation att vara hemma så länge tillsammans”. Liksom varför??? Varför säger man sånna saker? Är inte det upp till oss att avgöra om situationen är ohållbar? Och sen när satte man ungar på förskolan för att man inte orkar med dom? Känns som att bara för att hennes situation var tuff försöker hon trycka ner mig så att jag också ska känna likadant. Vägrar dock!

    Nu blev det lite långt här men det jag vill säga är väl egentligen att det är så tråkigt med missunnsamhet. Låt människor njuta av bli föräldrar liksom!

  16. Men jösses, “varför skrattar aldrig din unge på bilderna?”
    Haha! Eller buhu, vad säger man. Folk är vidriga.

  17. Spännande att se om den där 60-åriga mannen fortfarande hänger med!

    Det enda jag minns att jag tänkte var “jäklar vilken kalufs”. Och det kunde ju varken du eller han göra nåt åt 😀

  18. Heja dig!
    Medans jag läser ditt inlägg sitter jag och ammar mitt första barn, 3 månader gammal. Jag är varken bloggare eller en offentlig person och är redan otroligt trött på alla “goda råd”, i mitt fall kommer detta framförallt från den äldre generationen i min närhet.

    Och vilken otroligt charmig kalufs på Bertil 🙂

  19. Å så jag minns vårt första barns bebis tid!! Hon var en solstråle som sov och åt och hängde med på allt… den lilla vikt jag la på mig var borta efter sex veckor och mer där till, huden och jag strålade ikapp och min man stördes inte det minsta och sov gott nätterna igenom … gissa om det provocerade! Ibland kändes det som vänner och släkt letade efter saker de kunde klämma dit mig med… sån tur för alla som surade över min lätta bebis tid kom nr två tre år senare och henne har vi ännu inte hämtat oss efter ( hon fyller 13 om två mån😂😂) men jag irriterar mig fortfarande på kommentarer som att det var tur vi fick vår härliga andra tjej för då blev vi ju riktiga föräldrar … som om inte vår förstafödda tjej var ett riktigt barn?? Bara för att hennes behov inte ställde våra liv på huvudet liksom …. nu är hon snart 16 och hon ger oss fortfarande mest solsken för det är sådan hon är… så nu är jag inte en riktigt tonårsmamma heller😜

  20. Så förjävligt 😮 Att folk håller på??! Du var ju jättefin på den där bilden. Ni båda var det. Avundsjuka alltså… människor! Jag väntar mitt första barn just nu och det är intressant vad folk säger och tycker är okej att säga… du är stark som är bloggare, kvinna och mamma, allt i ett! <3 Bra kämpat och tack för den fina bloggtiden. Älskade tiden då Bertil var liten. Det var just då jag hittade dig och du var en jätteinspiration för mig. Det är du förresten fortfarande.

  21. Så Bra inlägg! Tack! 😀 Finns det något värre än inlindad kritik under “välmenande” kommentarer?! Usch o fy! 🙁 Du har helt rätt i det att vi idag, trots mom shaming så det står härliga till, åtminstone har ett namn på eländet och kan adressera det och därmed också motverka det.

  22. Usch vad jobbigt med dubbelbestraffning. Ditt barn är ju din business, ingen annans.
    Tycker du är cool som ändå lyckades stå ut mitt i allt. Men förstår att du backar, det låter sunt. Till syvende och sist har du ju ingen skyldighet gentemot oss (gratis)läsande bloggläsare. Här tackar jag och tar emot, glad att få läsa en liten del ur ditt liv.

    PS: Bertil är så sjukt gullig på de bilderna. Och vad underbart att få ett lättsamt barn som det första.

    MVH

  23. Sitter här 13 dagar över tiden och är ganska så trött på att vara gravid nu (ja det måste man få vara också)… ungen verkar aldrig vilja komma ut och aldrig har nog dagarna som efter BF känts så långa. Någon mer som känner igen sig kanske? Liten “tröst” att läsa att du också gått två veckor över tiden (trots att jag egentligen vet att väldigt många gör det). Tur att det finns bra bloggar att läsa som gör väntan lite lättare. Tack!

  24. Vilken fantastiskt fin klänning du har på den nedersta bilden!

  25. Så himla tråkigt att folk betedde sig så! Kan bara tala för mig själv, men kanske folk blev avundsjuka för att du hade en sån lättsam bebis? Mina har t.ex aldrig velat sova någon annanstans än på mig så att klä om en fåtölj låter ju orimligt när man själv inte ens kan gå och kissa 😬 Iofs lämnar jag inte elaka kommenterer för den sakens skull 🤷🏼‍♀️

  26. Heja dig, Clara! Är själv förstagångsmamma nu till en tjej på sju månader och jobbar verkligen hårt med att bry mig mindre om vad alla andra tycker och påpekar. Det uttryck som blivit min sköld är något jag snappat upp från En Underbar Podd: “Det avgör jag”. Kort och koncist och fungerar som svar på det mesta som andra vill påpeka. Tack!

  27. hahahha “varför skrattar aldrig din unge på bild?” <3<3<3 vilken kommentar! för att han är djupt olycklig och kontemplerar självmord, givetvis.

  28. Du, Clara, är min förebild.
    Känner mig stärkt när jag läst dina inlägg, både de mysiga och de då du ryter ifrån.
    Fortsätt vara du.

  29. Oj, din mamma gick bort samma datum som min lillassyster, fast några år efter. Så sorgset med folk som går bort alldeles för tidigt :'(

    1. Min mamma gick också bort 25e januari.. fast åren går och jag är vuxen nu så känns det ändå och kommer nog alltid göra. Sänder styrka nu när dagen närmar sig. Mvh

  30. Och nu läste ja alla kommentarer nedan och blir så ledsen att ja börjar gråta när jag minns tillbaka hur mkt skit man tog som osäker och skör nybliven mamma till första.. och över hur vanligt det är…. som att alla har varit utsatta men ingen har själv varit den som utsatt då… ja hoppas iaf (och tror) inte jag har varit sån tillbaka mot folk!:(

  31. Vilka fina bilder det strålar om dig Clara. Vilken kalufs Bertil hade. Härligt med ett behändigt barn.
    Jag måste säga att jag kan inte komma ihåg att folk lade sig i varken min graviditet eller vår baby. Fick jag några goda råd var de i all välmening.
    Tråkigt när folk lägger sig i saker som de inte har något med att göra. Jag tror att det har blivit värre med bloggar, Facebook, Instagram m.fl. Det är så enkelt att tycka och lägga sig i.
    Lycka till med din baby och hoppas du slipper en massa tyckande.

  32. Att du har orkat fortsätta på din väg trots allt det här är så grymt!!! Ser så fram emot att få följa den kommande bebistiden med sina ups and downs 🙂 Kram <3

  33. Jag ser så mycket fram emot att följa dig och bebislivet nu! Detta är andra gången jag är gravid och föder ungefär samtidigt som dig 🙂

    Jag väntar mitt fjärde barn nu och har aldrig känt mig så lugn. Jag vet att jag kan det här och jag känner mig, som du skriver, immun mot folks konstiga tyckanden. Jag tycker också att det är så skönt att slippa känna mig som en nybörjare på allt. Jag vet att bebisen överlever även om jag inte har de hippaste prylarna eller allt perfekt förberett här hemma. Med första barnet kommer jag ihåg att jag var livrädd för att alla skulle tycka att jag var en dålig mamma när jag hade glömt klippa lillans naglar. Idag vet jag att det är bra att bebisen inte har långa naglar, men ingen kommer att ringa socialen för att jag glömt bort dem haha!

    Jag fick mitt första barn nör jag var 24 och även fast jag själv inte tyckte att det var superungt så fick jag/vi en hel del konstiga kommentarer. Kommer aldrig glömma när en främmande människa kom fram till mig på ett sommarjobb jag hade när jag vsr gravid och undrade om.jag verkligen hade tänkt igenom det här och om jag inte skulle leva mitt liv först innan jag skaffade barn. Jag vet inte vad hon tänkte att jag skulle göra åt barnet i magen då (detta var alltså långt över abortgränsen)? Jag tog väldigt illa vid mig minns jag, hade det hänt idag hade jag nog bara höjt på ögonbrynen och gått hem och berättat det som en rolig incident.

    Tror verkligen att det är som du säger, som förstagångsmamma är man lovligt byte, men som flerbarnsmamma är man iallafall något vaccinerad mot mammaskammandet. Önskar dig stort lycka till med nya familjekonstellationen och tack för att du fortsätter driva din underbara blogg trots alla elaka kommentarer och övermänskliga förväntningar som andra har på dig!

  34. Otroligt. Vilken arbetssituation. Inte lätt att klaga hos facket heller. Mammaskammande kan vara ett av våra bästa ord! Tack för att du var en av dem som drev fram uppkomsten av det.

  35. Jag fick mitt första barn för 6 månader sen och förstår exakt vad du menar. Åh sånna fina bilder på dig och Bertil!

  36. Heja dig! Härligt att höra! Följde dig inte på den tiden men är en trogen läsare nu sedan några år tillbaka. Jag har barn i samma ålder som du och fick min trea i augusti förra året. Han är verkligen grädden på moset!! Ser fram emot att följa dig fortsatt och önskar sig all lycka!!

  37. Jag minns att du till och med fick skit för bilden ovan då du har en kopp i handen. Någon eller några förfärades över att du drack skållheta drycker rakt ovanför din intet ont anandes bebis huvud. De tog för givet att det var 100-gradigt kaffe eller te i den där muggen. Folk är ju helt filterlösa. Även om du är luttrad den här gången hoppas jag att du ska slippa åtminstone merparten av dessa kommentarer.

  38. OJoj, så jag vet vad du talar om, min svärmor och hennes dotter var äkta skammare, jag gjorde aldrig något rätt och sedan mitt i det hela visade sej att svärfar tyckte precis lika, jag blev alltid utskälld eller påmind om hur jag gör fel och har underliga idéer. Duger inte ännu idag 11år senare. Men det är som det är, jag har släppt ifrån mej alla som kommer med negativ energi och tagit imot mera positiva energier istället, ger alla så mycket mer!

  39. Å så peppad jag blir av det du skriver, att ryta ifrån och vända skammning till kunskap! Ger hopp för framtiden.

  40. Uppskattar din blogg så mycket, det du delar med dig av och inspirerar , får mig att tänka till, prioritera bättre, njuta och uppskatta livet ännu mer, tacksam för att du fortsätter med det du gör trots skammande, skuld och anklagelser från läsare ibland. Heja dig och tack ♡

  41. Jag håller med dig om allt du skriver och blir irriterad men kunde inte låta bli att skratta högt åt kommentaren “Varför skrattar ditt barn aldrig på bild?”
    De andra är elaka kommentarer och åsikter men det där en fånig fråga…

    Vad förväntas för svar?
    1. För att vi lärt hen att aldrig le åt främlingar.
    2. För att jag väljer ut bilder där JAG ler snyggt och skiter i hur mitt barn ser ut. Hen ska ändå bara framhäva min moderlighet.
    3. Vi har tejpat munnen.
    4. Ingen drog ett skämt.
    5. Hen skrattade men vi photoshoppade.
    6. Hens liv är så hemskt att det aldrig finns nåt att skratta åt.
    7. Jag tycker mitt barn är ful när hen skrattar så de bilderna väljer jag bort…

    Nu kommer jag spinna på fåniga svar hela kvällen… 🤣

    Trevlig helg!

  42. Åh vilket viktigt inlägg. Jag fick mitt andra barn för ett halvår sedan men tycker fortfarande att jag får skammande från höger och vänster. Kanske just för att jag verkar lite osäker, men jag BLIR ju osäker för att folk ifrågasätter och tycker till om allt. Inte minst de som står en nära. Ens mamma, ens släktingar… Jag är så trött på det.

    Men så trevligt att du tänker vara lite mer transparent nu! Ser fram emot att få följa dig i denna kommande bebistid. 🙂

  43. Tänk vad länge man följt dig ändå! Och så härligt med tillbakablickar man känner sig så hemma. Han var så himla söt Bertil😍 (och är fortfarande). Ser fram mot att följa den lilla som kommer!

  44. Åhhh det ser jag fram emot att få läsa! Har för några veckor sedan fått tvillingar vilka också är mina första barn och även om jag absolut inte är så offentlig som du så är det ett ständigt tyckande från alla håll. Extra provocerande är det när folk frågar hur det går med ett medlidande i rösten och jag berättar för dem att jag tycker det är supermysigt och inte alls så jobbigt som alla ville påstå när jag var gravid. Då kommer det nästan alltid något i stil med till svar att vänta du bara och säg inte för mycket nu. Tämligen tröttsamt men så har jag också fått världens bästa, gulligaste, finaste barn😀

  45. Det är så laddat med barn och moderskap. Helt tokladdat. Jag är så imponerad av er som lever ”officiellt” till viss mån som blir projektionsskärm för mängder av tyckande. Herregud! Sköt om Dig! ❤️❤️❤️

  46. Det här inlägget kröp verkligen under skinnet på mig och jag fick tårar i ögonen. Jag minns själv hur jag satt helt hudlös som nybliven mamma för snart fem år sedan.