Sånt som ändrat sig med mig

Efter trettio tyckte jag att det hände något med mig. Massa saker föll på plats. Massa tankar jag haft om mig själv blev motbevisade. Jag förstod att åren mellan 20-30 när jag tänkt: så här är jag. Då var jag inte färdig. Allting skulle ändra sig. Och nu vet jag att om tio år till kommer det ha ändrats igen. Här är några av sakerna jag insett ändrats.

När jag var liten ville jag aldrig ha kompisar på besök. Ville helst leka borta – inte ha barn som var i mitt rum och petade på mina saker. Och första åren med eget hushåll gjorde tanken på gäster mig nervös. Hur gör man när man har folk på besök? Visste knappt. Det kändes läskigt. Men nu är jag kalassugen för det mesta och har gärna en drös människor på besök. Bara jag får välja ut gästerna. Jag älskar framförallt förberedelserna. Att tänka ut vad jag ska bjuda på, vad jag ska välja för porslin. Stryka duk, plocka en fin bukett. Tända marschaller på uppfarten, doftljus på toaletten och knipsa av en liten blomma att ha på handfatet. Att få göra det vackert, gott, ombonat och hemtrevligt för gästerna – det är njutning för mig.

Jag har alltid varit kreativ och skapat. Men med en tre år äldre syster som är helt överjävlig på allting konstnärligt så var det liksom ingenting som riktigt märktes. Med min syster som måttstock var jag snarare det okonstnärliga barnet. Jag var hon med läshuvud. Men idag har det ändrats. Anna är fortfarande lika konstnärlig, såklart. Men jag har blommat ut. Jag undrar ibland vad mamma hade tänkt om hon hade fått se det? Allt sånt som hon var fenomenal på men som ingen av oss visste att jag hade i mig.

När jag var yngre var jag den som var tvungen att riva ner skratt, apa mig och underhålla. Stå i centrum. Det kan jag fortfarande göra. Men nu är jag lugnare och mer av en lyssnare. Ibland förvånar jag mig själv genom att sitta helt tyst i stora sammanhang och bara lyssna på andra. Blir lika häpen varje gång. Och lite trött på människor som alltid ska vara roliga. Man kan också bara vara. Det är en ny grej för mig. Gillar det väldigt mycket.

Jag är så rädd för att dö. Det har jag inte varit tidigare. Jag minns att jag efter att mammas död kände att det hade varit helt okej om jag också dött. Inte för att jag ville. Men för att döden kändes enkel. Men sedan jag fått barn är det min stora oro. Jag kan inte förstå hur mina ungar skulle klara sig utan mig. För deras skull och för Jakob, Anna och pappas skull får ingenting hända med mig. Är så himla rädd.

Jag har alltid varit slarvig med materiella ting och ofta kommit sent. Med det har följt självbilden att jag är dålig på att planera. Och att jag inte gillar det. Men jag har insett att det är precis tvärtom. Jag är ganska duktig på att planera och gillar att ha en strategi. Vill ligga steget före och har oftast koll på läget. Annars hade jag inte kunnat driva eget företag i så här många år och fått det att gå så pass bra. Fast jag är fortfarande slarvig. Och missar ofta klockslag. Konstigt nog går det att vara på samma gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 kommentarer på “Sånt som ändrat sig med mig”

  1. Kanske lite hjälp….
    Herregud så rädd jag blev för att dö efter jag fick barn. Man blir så´n när man vet att mammor kan dö. Min dog när jag var 16 år. Ju äldre barnen blir ju lättare blir det. Tankarna som plågar livet av en kommer inte lika ofta. Nu är mina 28 och 30. Alla överlevde. Hurra! Byron Katie- en amerikans lady- har hjälpt mig att inte tro på mina egna tankar. För när man inte tror på skräckbillderne blir dom inte så farliga. Bara fantasier. kram från DK och tack för att vi f¨r följa med i ditt liv.

  2. Så fint skrivet. Känner så igen mig i det där att vara rädd för att dö. Sedan jag fick barn har jag blivit jätterädd. Det var en aspekt av föräldraskapet som var oväntad och som jag inte ännu vet hur man hanterar.

  3. Vilka fina tankar Clara!
    Det är verkligen en välsignelse att vi ändrar oss genom livet, och väldigt sorgligt med människor som inte gör det. Jag har på senare tid pratat mycket med min 19-åriga dotter om detta. Om kompisar som säger “lova att du inte ändrar dig” nu när de skiljs åt och alla går olika vägar efter studenten. Och det är klart att det känns läskigt att det som nu är nära och välbekant kan komma att förändras. Men åh vad spännande det är att upptäcka vem man kan vara och vilka förmågor man kan ha när man kommer i nya sammanhang.

    Och så kan jag inte låta bli att asgarva när jag läser om hur du njuter av dina förberedelser. Jag är PRECIS tvärtom. Jag älskar när folk bara kommer förbi eller när vi spontant bjuder in vänner och helt enkelt gör plats för några till runt bordet, svänger ihop en extra sallad till maten och drygar ut med bröd och ost – just för att jag avskyr förberedelserna! Stryka dukar och plocka buketter är mitt värsta. Jag ser ju hur fint och välkomnande du gör det, men jag blir bara totalt rastlös och stressad. Tänk om det kommer en dag när också jag tar mig an förberedelserna med lugn och lust? Det vore ändå en överraskning!

    Stor kram!
    Ps. Sjukt imponerad på reflekterande inlägg som dessa.

  4. Vilka fina reflektioner du gör! Minns också att jag trodde i 20-årsåldern att jag var “klar”, störde mig lite på folk som skulle påpeka hur ung man var, för jag kände mig så vuxen. Nu som 31-åring blir jag bara glad när jag fortfarande blir kallad ung av exempelvis äldre kollegor, haha. Jag känner så igen mig i det där med att ha varit en som vill stå i centrum och ha uppmärksamhet. Känns som att hela min tonårstid bestod i en känsla av att jag inte alltid fick den uppmärksamhet jag tyckte att jag förtjänade och jag tog över och tog plats på ett inte alltför charmigt sätt. Idag är mitt behov av att vara i centrum noll, jag kan fortfarande ta mycket plats i vissa sällskap och vilja få folk att skratta, men har inget behov av att vara den som allting kretsar kring. Ofta är jag numera en tyst betraktare. Häftigt att man utvecklas!

  5. Vera Vinters låt ”Du gör mig rädd” är väldigt vacker och beskriver rädslan att förlora en kärlek.

  6. Det där med slarvig känner jag igen mig i. Jag har verkligen bilden att jag är en riktig slarvmaja – jag lägger saker på konstiga ställen, har det rent men rörigt hemma, är disträ och småförvirrad. Men i alla mina betyg från mina arbetsplatser står särskilt att jag är noggrann. Det tog lång tid innan jag insåg att man kan vara slarvig i vissa saker men noggrann i andra. I min professionella roll är jag ansvarsfull och har full koll – i mitt privatliv krävs inte det på samma sätt och då är jag lite rörig.

  7. Fint inlägg. Så lätt att man “låser in sig” i sin egen uppfattning om sig själv, och inte låter sig själv förändras och vara dynamisk.

  8. Vilket fint inlägg Clara och även de kommentarer som skrivits! Denna blogg är så fin, inspirerande och intressant att läsa! Jag förstår att din rädsla för döden. Den ökar när man får barn. Jag har själv tre döttrar som nästan är vuxna och nu börjar man ändå tro att de snart klarar sig själva. Själv är jag drabbad av kronisk cancer sedan 11 år så rädslan att döttrarna ska få klara sig utan sin mamma har funnits där sedan dess. Men än så länge har jag klarat mig med olika behandlingar.
    Din blogg har därför betytt mycket för mig då jag ser att du har ett fint liv trots att du förlorade din mamma alldeles för tidigt. Även om jag inser att saknaden är stor många gånger.
    Tack för en fin blogg Clara!

  9. Åh, min sjuåring kommer inte alls ihåg saker, men planerar superbra. Nu när jag skriver det ser jag att det inte alls är någon motsägelse, men jag har nog trott det. Ska låta honom planera semestern tror jag!

  10. Det är spännande det här med att med åren lära känna sig själv. Jag var över 30 när jag upptäckte att väldigt mycket av min självbild var baserad på andras bild och åsikter av mig.

    Det var väldigt skönt att inse att jag i mångt o mycket faktiskt inte alls delade andras bild av mig.

    1. Hej Caroline! Intressant kommentar, detta väldigt spännande. Skulle gärna vilja höra mer om hur kom du på vad som var baserat på andras åsikter och vad du själv har för bild av dig? Hur håller man ordning på vad som är vad, ens egna eller andras tankar o bilder? Skulle nog själv behöva jobba lite m det nämligen, mem vet inte på vilket sätt… kram Jenny 30+

    2. Åh, kunde vara jag som skrev detta. Jag blir fortfarande väldigt ledsen av att min omgivning, främst mina föräldrar, inte vill se att jag förändras. De fortsätter att sätta in mig i dessa gamla boxar, som inte direkt är positiva, peppande, tillåtande eller ens sanningsenliga. Har kommit fram till att de helt enkelt inte känner mig helt, och det är okej. Kan tillägga att jag kommer från en trasig familj, vilket har krävt mycket jobb av mig för att kunna må bra idag. Vill också passa på att tacka Clara för en underbar blogg, du fyller mig med livsglädje och ger välkomnande lugn samtidigt som du får mig att reflektera!

      1. Ja tänk att de som man tänker står en närmast (föräldrar, syskon) kan vara så oförlåtande och oförstående för att man förändras. Ibland kan det vara nog så jobbigt själv att acceptera att man behöver förändra ett karaktärsdrag etc och också att genomdriva förändringen, och det underlättas ju inte av att omgivningen motsätter sig förändringen och tycker den är till det sämre. Särskilt svårt och känsligt kan det vara om det är ett karaktärsdrag, ett beteende eller liknande som går igen i släkten (och som man självt upptäckt att man inte mår bra av att fortsätta med och som man inte vill föra vidare till sina egna barn) . Då kan det ses som att man genom att ändra på sig ifrågasätter hela släktskapet och blir sedd som det svarta fåret. Men man kan ju inte göra mer än att leva sitt eget liv – det är allt jag begär: att få leva mitt liv på mina egna premisser.

  11. Hög igenkänning här. I mitt fall fick jag aldrig riktigt chansen att själv bestämma vem jag var. Andra (inte minst min familj) var snabba med att berätta för mig vem jag var – apan, den galna, som inte kunde sitta still, inte lyssna, mm). Jag trodde dem och levde in i den bilden utan att känna efter. Vilket såklart bara gjorde att omvärlden såg vad de ville se.

    Det jag har lärt mig är att inte klistra mina bilder på mina egna barn. Jag försöker få dem att själva upptäcka vem dem är – utan mina bedömningar. Utan bara uppmuntra och stötta.