Efter trettio tyckte jag att det hände något med mig. Massa saker föll på plats. Massa tankar jag haft om mig själv blev motbevisade. Jag förstod att åren mellan 20-30 när jag tänkt: så här är jag. Då var jag inte färdig. Allting skulle ändra sig. Och nu vet jag att om tio år till kommer det ha ändrats igen. Här är några av sakerna jag insett ändrats.

När jag var liten ville jag aldrig ha kompisar på besök. Ville helst leka borta – inte ha barn som var i mitt rum och petade på mina saker. Och första åren med eget hushåll gjorde tanken på gäster mig nervös. Hur gör man när man har folk på besök? Visste knappt. Det kändes läskigt. Men nu är jag kalassugen för det mesta och har gärna en drös människor på besök. Bara jag får välja ut gästerna. Jag älskar framförallt förberedelserna. Att tänka ut vad jag ska bjuda på, vad jag ska välja för porslin. Stryka duk, plocka en fin bukett. Tända marschaller på uppfarten, doftljus på toaletten och knipsa av en liten blomma att ha på handfatet. Att få göra det vackert, gott, ombonat och hemtrevligt för gästerna – det är njutning för mig.

Jag har alltid varit kreativ och skapat. Men med en tre år äldre syster som är helt överjävlig på allting konstnärligt så var det liksom ingenting som riktigt märktes. Med min syster som måttstock var jag snarare det okonstnärliga barnet. Jag var hon med läshuvud. Men idag har det ändrats. Anna är fortfarande lika konstnärlig, såklart. Men jag har blommat ut. Jag undrar ibland vad mamma hade tänkt om hon hade fått se det? Allt sånt som hon var fenomenal på men som ingen av oss visste att jag hade i mig.

När jag var yngre var jag den som var tvungen att riva ner skratt, apa mig och underhålla. Stå i centrum. Det kan jag fortfarande göra. Men nu är jag lugnare och mer av en lyssnare. Ibland förvånar jag mig själv genom att sitta helt tyst i stora sammanhang och bara lyssna på andra. Blir lika häpen varje gång. Och lite trött på människor som alltid ska vara roliga. Man kan också bara vara. Det är en ny grej för mig. Gillar det väldigt mycket.

Jag är så rädd för att dö. Det har jag inte varit tidigare. Jag minns att jag efter att mammas död kände att det hade varit helt okej om jag också dött. Inte för att jag ville. Men för att döden kändes enkel. Men sedan jag fått barn är det min stora oro. Jag kan inte förstå hur mina ungar skulle klara sig utan mig. För deras skull och för Jakob, Anna och pappas skull får ingenting hända med mig. Är så himla rädd.

Jag har alltid varit slarvig med materiella ting och ofta kommit sent. Med det har följt självbilden att jag är dålig på att planera. Och att jag inte gillar det. Men jag har insett att det är precis tvärtom. Jag är ganska duktig på att planera och gillar att ha en strategi. Vill ligga steget före och har oftast koll på läget. Annars hade jag inte kunnat driva eget företag i så här många år och fått det att gå så pass bra. Fast jag är fortfarande slarvig. Och missar ofta klockslag. Konstigt nog går det att vara på samma gång.