Den underbara majdag när vi hade barnvälsignelse. När jag i den tidiga, varma morgonen hängde ballonger i trädgården och skar björkris att sätta i stora krus. Då gled tanken till studenten. Min egen student, när björkris prydde farstubron hemma hos mamma och pappa.
Och så tänkte jag på Bertils student. Att allting rusar snabbt. Jag är så oerhört medveten om att jag och Jakob bara har barnen en kort stund. Nu är Bertil åtta år. Nyss var han min bebis. När jag blundar och öppnar ögonen igen kommer han vara arton och vi ska ordna studentfirande. Vad vill jag ha gjort under dessa år när barnen fortfarande är mina? Hur ska jag ha levt?
Med barn gäller kvantitet framför kvalité. Inte att göra så himla märkvärdiga saker ihop. Utan att finnas där jämt, jämt, jämt. Jag kommer vara så tacksam över långa sommarlov med barnen. Alla kvällar med fredagsmys i soffan. Att jag suttit med barnen i knäet och druckit kaffe efter maten. Alla våra badkarsbad. Pysselstunder. Läsa läxor och läsa sagobok. Över allt slams och kittel. Köra långt med bilen och prata om högt och lågt. När barnen flyger ifrån mig, vill jag att de ska tänka tillbaka och minnas att det alltid fanns tid. Att jag inte bara var försjunken i mitt jobb och massa måsten. Att jag inte satte min värld framför deras. Och att när de återvänder som vuxna har jag fortfarande all tid i världen för dem.
Jag är 33 år och hade lika gärna kunnat börja försöka skaffa barn nu. Istället har jag fått njuta av att vara mamma i åtta långa år. Jag är så glad att vi vågade. Att vi kunde och att det funkade. Och att jag får baka skolavslutningstårta, gömma påskägg, se luciatåg. Och fortsätta hänga ballonger i träden för mina barn varje försommar.
39 svar
Tack för ett viktigt inlägg! Ja, det handlar mycket om att våga. Tyvärr tror jag att jag hade blivit en dålig förälder, det är en av två anledningar till varför jag har valt bort barn.
Denna eviga ångest över att tiden går så fort
Kommer en tår här, så otroligt vackert beskrivet! Precis så tänker vi med. Att tiden måste vara konstant, inte att det går att kompensera. Vi har satt karriärer och egna liv på paus. Det är ingen uppoffring, utan något självklart. Just nu får vi vara viktigast i några andras liv, och mindre viktiga i våta egna. Och vi säger det ofta till barnen, tack för att vi fick er till låns.
Så fin skrivet. Känner precis så att det är stunderna tillsammans i vardagen som är viktigast och att finnas där nära nära. Både jag och min sambo arbetar deltid för att vi kan rent ekonomiskt och för att vara mera med barnen. Jag är handläggare inom en statlig myndighet och han arbetar inom reklam. Vi bor i en storstad och jag märker att våra val ofta kritiseras. Varför jobba deltid när man gör en heltidstjänst i alla fall? Möter jag ofta. Eller kommentarer som ja men era barn är ju stora nu 10 och 7 år inte behöver det er så mycket? Eller jag tror att människor som arbetar deltid saknar ambitioner? Ibland blir jag ledsen över andras kommentarer men när jag läser din text så får jag sådan kraft. För precis som du skriver så finns vi där. Vi bakar, läser böcker, ser på film, går i skogen och spelar fotboll. Äter middagar tillsammans varje dag. Vi samtalar om stort och smått och vi delar livet tillsammans. Fint så!
<3 Underbart att läsa! Förebild! <3
Åh, verkligen så. Min första är ett år nu, och jag jobbar deltid, och jag känner att det vill jag göra i många år framöver. Det handlar ju liksom inte om att hon BEHÖVER att jag kommer hem tidigt så mycket som att jag VILL umgås med henne, så mycket det bara går! Men som du säger, många har svårt att se det.
Underbart inlägg som vanligt. Det är en ren fröjd att få kika in här hos dig!
De där insikterna är så himla viktiga. Att man påminner sig själv om hur kort tiden med barn egentligen är. Jag är så glad över att jag sparade pengar så att jag kunde vara mammaledig extra länge. Särskilt som det tyvärr verkar som att det bara blir ett barn för oss. Det barn jag har ska få så mycket av min tid det bara går. Han ska få en varm, trygg barndom.
Så sant och klokt skrivet. Vad är kvalitetstid mot kvantitetstid? Bara ett försvar mot det egna dåliga samvetet. Jag håller med dig i vartenda ord och jag kan se tillbaka på mina barns barndom med samma glädje som du kommer att kunna göra och mina barn är i 25-30-års-åldern.Hoppas många i din generation inspireras av dig för den uppväxande generationens skull.
Så fint skrivet. Precis så vill jag att min son ska uppleva sin uppväxt; att vi tog oss tid för honom.
Om man är i ett förhållande så uppmuntrar jag till att våga försöka få barn före 30. Själv hittade jag inte någon partner förrän vid 33 år och då var det svårt att bli gravid. Efter IVF fick vi äntligen vår guldklimp och nu är han snart 3 år. Så ja, de växer upp fort!
Hej Clara! Jag vill bara säga att din blogg är så fantastisk. Du skriver på ett sånt fint sätt, oavsett om du skriver om bra eller dåliga saker. Din blogg är den enda där jag aldrig har mått dåligt över att läsa något. Det kan jag lätt göra i andras bloggar ibland, jag vet inte riktigt varför. Jag tänker att det har med press att göra, jämföra sig med andra. Men här inne känner jag bara välbehag!
Håller helt med dig!!
Håller fullständigt med!
Kan inte annat än instämma. Mina barn är stora nu, 13 & 17 (två år kvar till första studenten) Det känns väldigt märkligt med tanke på att min egen var så nyligen (1988 nåja 😁)
Som du skriver, viktigt att ta tillvara tiden och skapa fina minnen hos er alla. Jag tror den typ av uppväxt era barn får ger bra förutsättningar för att de skall bli trygga och harmoniska personer genom livet.
Åh, Clara, så fint skrivet! Är själv mamma sedan ett år tillbaka och tycker ingenting känns viktigare än att just finnas där i barnets värld – närvarande – precis på det sätt du skriver. Du är en stor inspirationskälla. Tack för allt!
Precis så är det. Förlorade min mamma för några dagar sen. Hon blev 61. Jag får ett annat perspektiv och tänker att åter igen att det som är viktigt är familjen och att skapa fina minnen åt mina barn. Som min mamma skapade åt mig. Men Gud så smärtsamt Det är.. finns ett före och ett efter på någotvis ❤️
Så fint skrivet, med en dotter på 19 år ser vi fram mot nästa års student. Vi vet att hon uppskattat vad vi gjort tillsammans under hennes uppväxt och efter ett år som utbytesstudent inser hon hur lyckligt lottad hon är. Ser fram mot att hon ska pröva sina vingar med skräckblandad förtjusning. Visst småbarnsåren är slut men vi behöver varandra i framtiden också. Njut av tiden!
Dina barn är så lyckligt lottade som har dig som mamma <3.
Eftersom du är så klok, är jag intresserad av att veta hur du tänker på framtiden med tanke på det som hände din mamma. Jag har själv fått reda på att min pappa har Alzeimers och jag är så rädd för att jag också ska få det i framtiden. Hur tänker du? Jag har försökt lägga om min kost för att äta det som är bra för hjärnan och kroppen så att jag gör det jag kan för att förebygga eventuella sjukdomar, men det är så svårt att inte känna ångest för framtiden och riktigt nojig…
Tack för din fina, kloka och inspirerande blogg <3
Tipsar dig om boken ”hjärnstark” av Anders Hansen, den tar upp ämnet du är ute efter ❤
Tack Karin<3. Den ska jag kika på.
Fast jag är säker på att han inte kan vara lika klok som Clara:=D
Rekommenderar verkligen hans sommarprat också, fantastiskt!
Jag hade två tonåringar när jag var i din ålder! 🙂 Swish sa det….i våras ordnade jag med studentmottagning!
Dessa inlägg om föräldraskap – älskar dem!
Vackert. Men slår även till dåligt samvete hos mig. För att jag zoomar ut. Inte alltid är där, mentalt. Jag har själv ett personligt behov av att landa i tankar och världen runt mig. Ensamhet. Jädrans klurigt med två barn, jobbet och så. Jobbar deltid. Men.. önskar att jag kunde få till det här mer. Närvaron.
Åh. Det är detta jag så gärna skulle vilja känna men aldrig gör. Det ständiga dåliga samvetet av att vara otillräcklig i tid och uppmärksamhet gentemot barnet och typ paniken i att det snart kommer ett till som jag ska ha dåligt samvete över..
Sen vet jag inte vad som egentligen skiljer, om det är min egen känsla av att vara otillräcklig när jag i själva verket kanske är fullt tillräcklig? Eller om du Clara (mfl) lyckas vara mer närvarande med barnen trots husprojekt, bakning och andra bestyr? Inget påhopp alltså utan min egen genuina reflektion och analys.
Jag älskar tex att åka iväg på utflykt, att upptäcka med barnet men jösses vad jag ogillar de tråkiga låtsaslekarna hemma. Så pass att jag snabbt hittar tvätt eller annat som måste göras. Och så skäms jag för det 😶 och tänker att jag en vacker dag kommer längta tillbaka och önska att jag gav mer. And guess what… dåligt samvete och otillräcklighet igen.
Är jag ensam? Är det bara jag som inte lyckas ”fånga dagen” och stunderna lika närvarande som denna text så fint beskriver?
Jag tycker inte heller om tråkiga låtsaslekar med mina barn. Leker nästan aldrig sånt. Det behöver man inte alls ha dålig samvete över. Istället bjuder jag med barnen att göra det jag gör. Hjälpa till att hänga tvätt, vara med och laga mat, möblera om, plantera i trädgården etc. Mycket tycker jag handlar om att vara närvarande med barnen rent fysiskt. Jag sitter inte och leker med i deras strandlek. Däremot sitter jag bredvid på handduken och lyssnar på vad de leker, kommer med små instick i leken och frågar om vad de gör. Det funkar precis lika bra =)
Jag försöker också göra så som du Clara, men min son är ensambarn och har inte så många att leka med. Då känns det så hemskt att han måste sitta där ensam och leka. Då får jag fruktansvärt dåligt samvete. Han har sån otrolig fantasi och nr han byggt färdigt nån båt, raket, brandbil eller vad som helst så kommer han alltid och frågar om nån av oss vill komma med. Vad säger man? Nej känns så jäkla taskigt. Jag förtvivlar lite över just detta.
Åh vad bra. Precis så. Tack för kloka ord som vanligt ❤
Jag är 35 år och har en 11 åring och en 14 åring. Jag är tacksam över att jag fick dem ung. Nu behöver de mig inte 24/7 utan nu är min tid. En skön tid när de klarar dig stunder utan mamma, där de väljer kompisar före mig men jag får i gengäld den fritid som jag inte hade som 25 åring. Just nu är mina båda barn hemma till natten. Jag vet vilka de umgås med, jag kan somna i trygg förvissning att de är hemma. Min man och jag (barnens pappa) får nu tid att umgås på tumis alltmer, så nu är vår utmaning att hitta vem vi är utan småbarn igen. Som tur har vi satsat på oss hela tiden i 14 år och har gemensamma intressen. Jag tror att det är viktigt att inte glömma bort varandra under småbarnsåren. Plötsligt kommer det en dag då man bara är på två och då behöver det vara annat än bara barnen som binder en samman. Så hos oss håller vi på och upptäcker varandra igen. Min make sen 15 år tillbaka sa senast igår: ”det är så härligt för jag har blivit så förälskad i dig igen”.
Precis så tänker jag också nu då jag tackat jag till att jobba ”bara” 50%. Vill finnas där för våra flickor ♥️
Det här inlägget kommer jag att spara och läsa när jag tvivlar på min längtan att skaffa familj. Du beskriver gåvan med barn så himla vackert.
Jag är så impad att du har orken att göra dina barns barndom magisk. Eller att det liksom verkar komma så naturligt för dig. Jag känner att jag ibland måste ta i från tårna och spela lite teater för att orka att vara den mamma jag vill vara. Tack för att du påminner om det viktiga!
Visst är det så Linn, alla är vi olika och har olika behov. Jag tror att många som skriver/läser denna blogg är rel. likasinnade? Jag har andra behov och kvaliteter, och jag tror jag duger rätt bra till mina barn ändå, även med köpesgifflar o halvfabrikat. Hoppas alla vet det som läser denna vackra nostalgiblogg, vi duger som vi är! Även vi som jobbar mycket. Som finner balans i det och som älskar sina barn lika mycket. Vi är lyckliga vi som kan välja!
Så fint inlägg ♥️
Jag känner precis likadant! Fick vår första när vi var 22 och andra 28. Och fler kommer det bli. Det är lite ångest att det går så fort men viktigt att tänka på ibland men sorgligt på något sätt.. 😪
Håller med! För mig är dock just kvantiteten kvalitet! Det enkla är för oss det vi värderar högst och då är känslan att just det är högsta kvalité i våra ögon… Vi har kommit fram till att vi i våran familj främst har två ”kärleksspråk”, att spendera tid tillsammans och vara fysiska. (Tipsar om Gary Chapmans böcker om Kärlekens fem språk, stt bli uppmärksam på sitt egna och andras kärleksspråk kan göra underverk för relationer)
För att få till kvantitetstiden med barnen har vi dock oftast köpebröd och halvfabrikat, inga speciella inrednings- och renoveringsprojekt och har ”dragit ner” på mycket materiellt. Vi involverar barnen i många beslut och deras krav är ofta av helt annan karaktär än vi från början trodde. Bland det bästa vi gjort är att barnen får bestämma vad de tycker är viktigt inför storhelger och ledigheter…alla högtider och semestrar har blivit så mycket lugnare efter det och de får underbara minnen.
Så fint skrivet Clara. Så känner jag också. Vill alltid finnas där för alla mina barn, oavsett vad det gäller.
Blir alldeles gråtig av den här texten. Fy farao så fint Clara! Precis så är det ju. Precis just så.
Jag vågar inget annat än att ge mig och mina barn tid tillsammans. Fyller 44 år idag och min minsta är bara 2. Har sån fruktansvärd ångest över att det, att jag för att jag inte välsignades med barn tidigare och därför kommer att missa så stor del av deras liv. Jag ber till den Gud jag inte tror på att ge oss så många år tillsammans som det bara går