Jag tycker att det är svårt att blogga just nu. Så där som det kan bli när hjärtat är fullt med sånt man inte kan blogga om. Det är så mycket jag inte kan blogga om. Dels sånt jag faktiskt inte vill blogga om. Men också sånt som jag gärna skulle vilja blogga om – men inte kan för att det skulle utelämna mig själv eller folk i min närhet för mycket. Det finns ju också sånt jag inte vill blogga om. Som jag måste blogga om ändå.
Som när jag var gravid med Ulf. Tror jag berättade här på bloggen i veckan nio eller tio. Hade inte alls lust att berätta men eftersom jag skulle resa till Formex och föreläsa och magen var så i ögonfallande fick jag berätta. Trots att det inte alls kändes rätt i tid. Och trots att jag fick en otäck blödning en kväll på hotellet. Efter att jag redan berättat och fått tusen grattiskommentarer. Av den anledningen har det alltid varit så skönt att få hålla några saker för mig själv under graviditeterna. Som när jag är beräknad. Och namn och kön på barnet. Jag vill ha något som är mitt eget och som jag har kontroll över. Det gör det lättare att dela med sig av annat.
Jag skulle vilja skriva mer om relationer. Både parrelationer och den till mina barn. Om vänskapsrelationer som går i stå. Föräldrarelationer som kan skava. Om svårigheter, hur man kämpar med vissa saker. Hur man misslyckas med somligt och får annat att funka. Jag tror att jag lärt mig ett och annat, som jag gärna skulle vilja formulera mig om. Men jag kan inte. Någon gång i framtiden kanske. Men inte just nu. Och det är fine. Men det gör det lite svårt att veta hur jag ska skriva om allt annat.
50 svar
✌️🕯️❤️
Förstår dig så väl. När du är redo tackar vi och tar emot. Man älskar ju någon som kämpar med allt det man själv kämpar med, och som kan beskriva det för vad det är. Lite extra.
Alla på jobbet frågar om hur det var i sommar. Jag berättar om våra resor. Men jag berättar inte någon om min relation. Sedan går jag in på kontoret och tar mig igenom arbetsuppgift för arbetsuppgift. Jag känner ångesten och sorgen, låter känslorna finnas där och konstaterar att nuet är skönast att vara i.
❤️
Jag förstår att det ibland blir svårt att skriva för att vissa bitar blir för privat. Du gör det bra som ändå klarar att blogga om så mycket från din vardag. Jag blir glad av att läsa det du skriver, men själv skulle jag ha svårt att dela mitt liv på det sättet.
Kram till dig! ❤️ Vet inte vad du går igenom, men jag önskar dig styrka och vila.
Du bjuder in oss så generöst att se det fina och vackra i dina relationer och hemmiljö. Jag har så njutit av din blogg det senaste året, du fortsätter ge mig/oss så fina inlägg utan att skönmåla. Jag har få jag kan prata om det sköraste i livet med, speciellt när man är mitt uppe i det. Kanske blir det en bok om dina tankar kring det som berör dig nu.
Vet exakt vad du menar, en del saker är ju inte “mina” att berätta om, och i tex relationer vill man inte hänga ut sin partner eller kompis. Tycker generellt att jag bara vill diskutera relationer med folk som är riktigt nära, de som VET hur mycket man älskar sin partner utan att man behöver säga det hela tiden. För ibland måste man ju få bli galen på folk ändå, liksom.
❤
Jag förstår det.
Jag har läst din blogg i massor av år och även fast dina inlägg är fina och mysiga att läsa nu med så märks det att en förändring har skett.
Jag saknar nog djupet och kanske också kärnan. Kontrasterna då allt inte är så mysigt hela tiden.
Samtidigt som jag själv inte skulle vilja dela med mig av mitt mest privata till vilt främmande människor. Framförallt inte när en är mitt i någonting.
Ta hand om dig!
Förstår verkligen det. Så gör vi ju alla men vi i läsarskaran har inte rampljuset på oss. Misstänker att det är väldigt kloka råd och erfarenheter – men vi kanske får upptäcka dem genom våra livsresor själva 🙂
Var finns gillaknappen?🤗💜
Av egen erfarenhet från första tiden med tredje barnet så kan jag tro att du har mycket att berätta om relations(icke-)utvecklandet. Själv erfor jag nog att det var inte mycket annat än barnen som utvecklades om man säger så, men att de riktiga vännerna finns kvar❤
Så skönt att läsa! Sitter här med tredje barnet som är i dagarna 2 månader gammal och här är det väldigt mycket barn och mamma och pappa just nu, inte mycket fru eller syster eller vän… men det kommer väl tillbaks hoppas jag? Var sak har sin tid försöker jag tänka
Å vad jag önskar att du ville skriva mer om relationer och vänskap! Du som är så klok. 💖
Men precis som din läsare Fia skriver, vi tackar och tar emot när du är redo. ☀️☀️☀️
Är egentligen lyckligt lottad med älskade barn och gift, men har ändå ingen att prata med om det djupa då min bättre hälft och jag inte kommunicerar så väl. Har ingen kontakt med mina föräldrar och har inga syskon. Har man inte den utökade familjens möjlighet till stöttning, ex hjälp med barnen, vid sjukdom eller likande så är man enormt ensam har jag märkt. Kallas super mum, men det är mest för att jag kör på ändå till bristningsgränsen och vill inte att mina barn ska gå miste om aktiviteter etc utan alla barn får hänga på. Ska bli rätt skönt att ha möjlighet till lite lugn när skolorna kör igång igen då 10v sommarlov ensam m flera barn är tufft….. Har många bekanta men få nära vänner då jag gjort en välbehövlig sållning.
Känner igen mig.
Känner oxå igen mig…
Du fick en hel del klokt sagt om relationer ändå i den texten!
Det är det som är det bästa- du bestämmer själv. Skriv hellre mindre privat än ångra i efterhand. Med distans blir säkert också inläggen ännu bättre och du har ju framtiden för dig. ❤️
Det är nog alla författares dilemma -hur skriva personligt och intressant om det som berör en utan att hänga ut andra? Författare som skriver fiktion kan gömma sig bakom den (i alla fall delvis). Skriver man som du faktiskt från sitt eget liv är det svårare att låtsas som att du generellt beskriver en relation eller hittar på. En blogg bygger ju på att det är det riktiga livet som speglas.
Som läsare vill jag läsa om ämnen som berör och som väcker tankar. Jag vill utmanas och stanna upp. Bara mys, recept och inredning ger inte samma eftertanke hos mig.
Men det är du och dina närmaste som sätter gränsen.
Skriv ner det nu även om du inte publicerar det. Jag har märkt att om jag vill skriva om saker som hände för några år sedan så får jag inte tag på känslorna. Det bästa är att skriva insikter i stunden. Sen behöver man ju inte publicera någonsin. Men jag saknar mina uteblivna ord på saker.
Det låter som en bra idé. Det finns till och med metoder för traumabearbetning som bygger på skrivande så varför inte?
Förstår precis vad du menar. Det kan vara svårt med gränsdragning mellan personligt och privat. Var den gränsen går vet man bara själv. Gå på magkänsla! Det brukar du vara bra på.
Det är svårt. Ibland blir man så ytlig trots att man inte vill något hellre än att dela med sig av det där djupa på botten av själen. Men yta kan vara bra och betyder något det också, i alla fall för mig som läser. Kanske kan du skriva utan att publicera? Kanske kan det bli en bok en dag? Eller kanske måste man få vara introvert och inte så bloggaktiv en liten stund…
Du måste aldrig kunna skriva om såna saker. Men vill du är det en annan sak. Däremot ser jag inte det som en utveckling av bloggen då utan skulle tycka att det kanske blev för privat. Beroende på formuleringar såklart.
Jag har inte märkt någon skillnad i ditt bloggande nu tillskilland från vad någon kommenterat. Jag saknar inget “djupare”. Och hade inte ens reflekterat över detta om du inte skrivit inlägget.
Tycker din blogg är alldeles perfekt som den är.
Och de som vill ha dig som guru får hitta sin egen väg istället tycker jag.
Japp! Håller helt med dig👍😊
Åh vad bra! Vådan att inte lämna ut för mycket och samtidigt dela generöst på bloggen. Du gör det så bra tycker jag, och vi som läser får dina texter som en gåva. Inga krav alltså, och finns det folk som kräver tycker jag att de borde skärpa sig. Allt gott till dig, och tack för det du delar av ditt liv. Din blogg är ett gott sällskap i vardagen.
Hej Clara,
Jag vill tacka dig för allt fint du delar med dig av från din vardag.
Det ger mig mycket i min vardag.
Jag lever mitt liv i Malmö, i en lägenhet med min sambo.
Livet är bra men jag drömmer om landet, renovering, lantlig inredning, ha djur, att odla och ett lugnare liv nära naturen.
Det du visar och skriver om!
Jag har läst din blogg i många år och blir glad av dina inlägg. Och jag har full förståelse för att du inte kan skriva om allt!
TACK för all inspiration och input i vardagen!
/ Nina 41- årig smålänning i Malmö
Kanske du kan skriva ändå, i ett privat dokument bara för dig? Och vem vet, det kan bli underlag till något i framtiden: en roman, en diktsamling, en ny podd om relationer eller underbara Claras biografi från ålderns höst.
Underbara Clara! Det är just därför jag uppskattar din blog så mycket, just detta att du inte delar allt. Du håller på din egen och andras integritet. Det kommer du inte att ångra i längden. Det är tyvärr så många andra bloggare som vältrar sig i att dela med sig om än det ena än det andra och till slut står det mig sim läsare ”upp i halsen”. Så har jag aldrig känt med din blog.
Instämmer! Har märkt att du haft tankarna på annat håll de senaste månaderna men det har jag full respekt för. Det är precis som med vänner omkring en – riktig vänskap enligt mig är inte när man delar allt hela tiden utan när man känner varann så väl att man respekterar perioder när den andre behöver dra sig tillbaka. För att man förstår att det behövs just då. Vi ska ju vara så sociala numera men jag tror många skulle må väl av att lära känna sig själva och tillbringa lite mer tid med sina egna tankar.
Tack för att jag är välkommen som gäst i ditt liv – din blogg är alltid lika fin, oavsett hur mycket du lägger in av dig själv vid varje tillfälle!
Ja! Håller med om allt du skriver.
Förstår dig. Det är så svårt att dela med sig när det involverar andra människor. Jag har massor att säga om relationer jag också, men kan inte heller formulera mig. För att det är så utelämnande. Det är synd egentligen, för det är väl något som alla kan relatera till och ständigt kämpar med.
Jag har följt många bloggar genom åren och din blogg är en av dem som verkligen håller i sig. Jag tycker att du mixar allt från ljuvlig inspiration (älskar dina stämningsbilder som strålar av mysig trygg barndomskänsla för mig), smarta inlägg om livet, jättebra miljömedvetna tips kring det mesta. Jag tycker att du bjuder alldeles perfekt mycket på din och familjens tillvaro. Även om man förstås önskar att det fanns någon som endast levde som i de perfekta bilderna på familj och vänner, när allt vara stämmer, så är det nog ganska ovanligt. Fortsätt som du gör, en vacker dag kommer du att kunna sätta ord på ev. jobbiga erfarenheter och dela med dig av det som känns rimligt att dela.
Jag har följt många bloggar genom åren och din blogg är en av dem som verkligen håller i sig. Jag tycker att du mixar allt från ljuvlig inspiration (älskar dina stämningsbilder som strålar av mysig trygg barndomskänsla för mig), smarta inlägg om livet, jättebra miljömedvetna tips kring det mesta. Jag tycker att du bjuder alldeles perfekt mycket på din och familjens tillvaro. Även om man förstås önskar att det fanns någon som endast levde som i de perfekta bilderna på familj och vänner, när allt verkligen stämmer, så är det nog ganska ovanligt. Fortsätt som du gör, en vacker dag kommer du att kunna sätta ord på ev. jobbiga erfarenheter och dela med dig av det som känns rimligt att dela.
💙💙💙
Jag önskar så att du en dag skriver typ en självbiografi. Behöver inte vara om allt, utan just såna här tankar. När du är äldre, har vuxna barn som det inte gör nåt. Skulle älska att läsa.
Jeg tror veldig mange kvinner gjør den feilen at de glemmer å trekke fra for omstendighetene når de vurderer relasjonene sine. For eksempel omstendigheten at de er midt i småbarnsfasen, som faktisk påvirker så og si alle relasjoner. Man får mindre tid til mannen sin, vennene sine og ikke minst seg selv fordi man gjør prioriteringer som er så selvsagte at man ikke en gang legger merke til dem. Og det er kanskje nettopp det at de er så selvsagte som gjør det så forvirrende hvis noen i den øvrige kretsen begynner å stille spørsmål ved dem. Du må gi deg selv masse, masse rom i den fasen du er i nå. Det må de som kjenner deg også gjøre. Det er det eneste rimelige.
Gick igenom en kris förra året förorsakad av en sjukdimsdiagnos och annat. Kände inte igen mig själv, ibland inte heller ett av barnen eller vännerna. Jag skrev i en bok som sjukhuskyrkan har och jag skrev för mig själv hemma. Det hjälper mig nu när jag håller på att läka, att gå tillbaka till de anonyma anteckningarna och till det jag skrev privat. Så.rådet är skriv privat gammaldags dagbok, behöver inte vara långt. Tio ord från mig då kastade nytt ljus för mig nu. Det privata du skriver om nu kan bli något du skriver om sen, i blogg eller i fiktiv form en skönlitterär roman till exempel.
Kanske kan du skriva en bok om allt det där obloggbara nu men publicera den om 20 år?
Hej och tack för alla dina blogginlägg! Har följt dig i många år med stor behållning. Trots att jag är flera gånger så gammal som du är så känner jag så väl igen mig själv från den tiden då jag precis hade bildat familj, hade så många drömmar och ville mycket mer än orken räckte till. Jag har också en blogg med en pytteliten läsekrets och jag skriver inte heller om allt. Det som är viktigast i min värld, det som hela tiden finns i mina tankar kan jag inte skriva om eftersom det inte handlar om mig själv även om jag dagligen berörs på alla sätt och vis. Mycket sorg, besvikelse, frustration och ilska. Istället handlar inläggen om typ blommor, bakning och trevliga händelser… Ibland låter jag tankarna rinna ner i fingrarna och bara skriver det jag tänker men sådana inlägg sparas bara som utkast.
Skriv en roman. Där kan du behandla de ämnen du vill utan att behöva göra det för nära din person. Du kan vända och vrida på allt och behöver inte avslöja vad som har eller inte har rötter i verkligheten.
Det låter som en sund inställning till bloggande. Och det är fine att inte komma med inlägg varje dag också. Det finns ett lugn i det som jag uppskattar. Mycket är inte alltid bäst. Ta hand om dig! ❤️
Det obloggbara. Obloggbart. Ändå fint att vi skapar ett ord som säger så mycket. Det obloggbara är det som verkligen känns, som bränner under bröstbenet på kvällen. Det obloggbara kan vara när man blir rädd för att man ärrar sitt barn i själen för att man ibland brister som förälder, eller när relationen känns som en gammal tidning på trottoaren som legat så länge i blötan att den bara är en grå geggig hög.
Historien om litt liv, den ville jeg skrive før jeg ble 50 år. For jeg kunne vel ikke bli eldre enn Mamma som ble 49. Dokumentet er 120 sider langt, det stoppet opp fordi jeg ikke kunne skrive alt. Jeg nølte, ble redd for å utlevere andre og meg selv. Jo mer jeg skrev, jo mer husket jeg. Det ble en pause som varer enda. Nå er jeg over 50 og hver eneste dag er en bonus🌼
❤️
Så tacksam för din fantastiska blogg och vad du delat genom åren! Förstår vad du menar. Är i samma sits själv, trots att jag bara har femtio läsare på mitt instakonto. För just relationer är en sak som jag skulle vilja kunna dela så mycket mer kring.
Min blogg är inte alls så stor men trots det tänker jag både en och tio gånger innan jag trycker på publiceraknappen. Jag skulle vilja vara mer personlig men av respekt för andra (och mig själv) gör jag det inte. Så jag förstår hur du tänker, viljan att dela med sig men ändå inte.
Jag förstår ju att allt inte är så idylliskt som det alltid verkar men jag uppskattar dina vardagsinlägg och har egentligen inte saknat några djupare inlägg. Dela med dig av det du vill och det som känns rätt i magen. Låt resten vara.
Du har ju skrivit och författat i många år nu. Kanske lockar det att skriva fiktion? En roman? Noveller? Utan kopplingar till verkliga personer men där teman, tankar, berättelser, erfarenheter m.m. får plats. Så mycket som ändå finnas bakom orden.
Kanske en mognande känsla av att olika kanaler ger rymd åt olika företeelser i speglingen som du väljer av ditt liv. Podden med rymd för tystnad o skratt o intonation kanske lämpar sig bättre för speglingar som har flera känslor i sig o stämningar som kanske kan skava i text o bild. Modigt av dig att dela där du är just nu. Allt gott till där du är