Olyckan

Här satt ett fönsterglas för några dagar sedan. Och med tanke på mitt förra blogginlägg känns det nästan bisarrt att skriva det här. Men det hände en olycka.

Jag var ensam vuxen hemma på lördagsmorgonen. Ulf låg på en filt nedanför den här dörren (som då var öppen) och Folke stor bredvid och showade loss. Puttade till dörren som slog in i en gitarr som någon hängt på väggen. Gitarren krossade rutan och halvmeterlånga glasskärvor rasade ner över barnen. Och jag vet inte vem av oss som skrek värst. Men jag såg Bertils chockade min. Blodet som rann över Folkes ansikte och armar. Och Ulf som låg i splittret.

Jag trampade i glas när jag rusade fram och slet åt mig Ulf. Som genom ett under var han oskadd. Allt splitter hade missat honom. Men istället hade stackars Folke som stått framför honom, fått glaset över sig.

Jag anklagar mig själv så mycket. För hur dåligt jag hanterade allt. Jag var inte samlad och lösningsfokuserad. Kunde inte lugna barnen. Jag hade panik. Grät. Glömde bort hur telefoner funkar – och förstod för övrigt inte vart jag skulle ringa någonstans. Som tur var råkade Albin smsa just då och jag lyckades få iväg något förvirrat om att Folke var skadad och att jag behövde låna bilen. Men Albin kom över direkt och tog över situationen.

Det slutade med att ambulansen kom. Och efter omplåstrande, lugnande ord och grundlig undersökning konstaterade de att Folke visserligen var utom fara, men behövde åka in till stan och sys. Så vi åkte.

Och av allt det där dramatiska som fick mig att tappa förståndet. Gråten, blodet, förvirringen. Av allt det syns knappt spåren nu. Bara några oansenliga plåster. Och hålet i dörren där glasrutan suttit.

Det kunde ha gått så mycket värre. Nu kom vi nästan orimligt lindrigt undan. Men när jag blundar ser jag glasregnet igen och hör skriken. Mitt eget panikslagna allra högst. Och minns att jag var handlingsförlamad och oduglig när det verkligen gällde. Och det såret kommer inte läka i första taget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

188 kommentarer på “Olyckan”

  1. Oduglig var du INTE! Allt gick ju bra ❤️. Du är den bästa mamman, din reaktion är naturlig. Du duger. Alltid. ❤️

  2. Men oj vilken paniksituation, som säkert bara var där, utan förvarning. Du måste ha blivit helt livrädd. Jag tänker på inlägget du skrev häromsistens, det här med att vara rädd att nåt ska hända. Och så gör det det. Ta hand om dig och olyckor händer mest hela tiden. Min mamma var ute med min son, då 1,5 år gammal, och han snubblade och slog i huvudet så att vi fick åka in och sy. Jag såg på mamma hur ledsen hon var och det var så viktigt för mig att hon skulle förstå att det var väntat på något sätt (hur många gånger var jag inte ute med honom och han sprang hit och dit och jag tänkte, att snart smäller det, oavsett hur bra koll jag har eller inte). Olyckor kommer vår väg, det går inte att kontrollera allt, inte ens när det händer. Våra känslor är där, oretusherade.

  3. Är man lite övertrött så kan reaktionen vid ett nödfall fort bli en annan än man hade tänkt sig. Det finns inga misstag bara nya erfarenheter ❤️

  4. Kan inte ens förställa mig hur jävla hemskt det måste ha känts. Vet inte om det är någon tröst men jag hade nog också blivit handlingsförlamad. Alltså man tappar ju kontrollen när man utsätts för sån enorm rädsla. Överlevnadsmekanismen säger ju bara ”FLY” och allt annat blir suddigt. Herregud. En gång blev jag och min dåvarande pojkvän knivhotade av en galen granne och jag bara sprang. Utan en tanke på om min pojkvän var med eller inte. Jag tänkte inte alls. Bara stack i ren och skär panik. Hade så dåligt samvete sen men det var bortom min kontroll.

    Du gjorde ju faktiskt någonting. Du lyckades skriva till Albin. Du fixade hjälp. Du klarade detta trots förlamande rädsla. ❤️

  5. Men så hemskt. Och vilken tur att det gick bra! Men inteska du klandra dig själv. Min syrra hade glasdörrar i en lägenhet de bodde i och deras son på 2 år sprang runt med en liten trähammare (leksak) och drog den rätt igenom rutan. En leksak som är till för att banka ner träkulor genom en ställning. så lätt hänt och inte skulle man väl ha förutsett det. Tack och lov gick det också bra, med lite omplåstring.
    Döm inte dig själv för hårt, det kan verkligen hända alla. Och paniken är ju också för att man blir så rädd för vad som skulle kunnat hända. Helt mänskligt.

  6. Vilken tur att det gick så pass bra!

    Var inte för sträng mot dig själv. Vem som helst skulle bli chockad i en sådan situation. Jag är helt övertygad att du hade klarat av allt det som var nödvändigt alldeles utmärkt själv. Man klara så mycket mer än man tror men skönt att du fick hjälp i kaoset.

    Kram

  7. Men stackars er! Tur att allt gick så pass bra. Det är ruskigt med olyckor! Med flera lite vilda barn i familjen och många stygn sydda/limmade sår, har jag fått lära mig att de tål mer än man tror…men fy fasen vilket adrenalinpåslag när olyckan är framme!!

  8. Vart med om en liknande sak så förstår helt känslan. Vår son sprang igenom en altandörr av glas på en semesterresa i Italien (han trodde det var öppet). Hela dörren sprack och sonen fick åka med ambulans till sjukhus med flera skarsår, bl a ett större i pannan. Mina andra två söner var också med när det hände men klarade sig utan skador. Ett trauma som sitter kvar. Allt gick förhållandevis bra och han mår bra idag. Men tänker ofta på vilken tur vi hade och att det kunde gått mycket värre.

  9. Fy vilken tur att allt gick bra. Så jäkla svårt, man vet ju aldrig hur man reagerar i kris, nåt annat tar över en då. Kram!

  10. Åhnej, vilken mardröm! Jag har märkt som du, jag får panik för minsta lilla skada hos barnet. Klarar det INTE. Jag som brukade vara så cool när det hände grejer, blev rationell och saklig. Men inte alls med barnet, typ gråter hysteriskt och vill fly från situationen.
    Tur att det finns andra lite lugnare typer som kan hjälpa till, och att allt gick bra med barnen <3

  11. Du är inte oduglig, du blev chockad och rädd! Du är mänsklig. Vi människor klarar oss inte bäst själva, vi behöver varandra. Nästa gång är det du som är rådig och hjälper din granne.

  12. Usch, det låter verkligen jätte läskigt! Jag förstår helt att du blev skärrad och chockad. Döm dig själv inte för hårt, att bli handlingsförlamad är helt normalt, om det inte varit det hade alla kunnat bli brandman, polis, militär och akutsjukvårdare. Tacka istället Gud för änglavakten och för fina vänner som ställer upp!

  13. Fy vad jag lider med dig. En liknande olycka hände min då 6-åring för två år sedan. Han flög rakt genom en glasdörr en lugn lördagsförmiddag. Tack och lov klarade han sig undan med att sy ett rejält antal stygn. Han hade änglavakt, som dina pojkar nu. Jag reagerade också helt vansinnigt irrationellt. Det är chocken helt enkelt.

    Anklaga inte dig själv! Men ta bort glasdörrarna nu… Ambulanspersonalen sa det till oss när de hämtade vår pojke, ”bort med dem bara”. Sen dess går jag runt och säger till folk om deras vackra gamla dörrar. Gammalt glas spricker, nytt glas gör det inte.

    Ta hand om er. ❤️

  14. Det är lugnt Clara, så där fungerade alltid min mor, hände det något så sprang hon alltid till skogs.. men vi hade alltid någon annan vuxen som tog över , och i detta fall var det Albin. Att skuldbelägga sig för hur man reagerar är (ursäkta) dumt för ingen vet på förhand hur man reagerar i olika situationer. Men ett vet jag, blir det riktigt kris så är du där och styr upp. Jag, minstingen, blev sådan som bara agerar utan att tänka desto mera, funderingarna kommer sedan eftetåt. Själv har jag ärr från en glaskaffepanna som sprack (och jag råkade stå framför) som minne från barndomen, men återigen var det en annan vuxen som styrde upp då min mor blev handlingsförlamad. Du kommer att fixa det då det riktigt behövs, så plåga dig inte med skuldkänslor, vi är ju faktiskt bara människor, inga stål”män”..

  15. Clara, en olycka händer så lätt. Det är inte en tröst men klandra inte dig själv. Med tre små barn händer allt så fort. Men jag vet hur det är. Man ser scenen gång på gång på repeat i ens huvud. Tur att alla klarade sig så bra. Klandra inte dig själv. Du är duglig och bra just så som du är.

  16. Kram❤❤❤
    Klart du blev chockad av en sådan sak. Det säger inte att du alltid kommer bete dig så i en chocksituation. Du är extra känslig nu, skör och hudlös. Klandra inte dig själv. Tillåt dig att vara svag och beroende av andra. Växelvis med att känna att du klarar allt och är en supermorsa! Man kan och får vara både och, stark och svag. Och det gick bra. Men du kanske behöver extra vila och stöd just nu?
    Kram igen, känner med dig
    ❤❤❤

  17. Men kära hjärtanes! Kram till mamma Clara som reagerade fullt adekvat i mina ögon ❤ Att inte bli livrädd i en sån situation hade varit konstigare, var inte för hård mot dig själv. Skönt att allt gick bra efter omständigheterna!

    1. Håller med! Ibland tycker man att man reagerat helt fel för att man dömer sig själv hårdast, men utifrån ser kanske andra att en reagerat och löst situationen helt korrekt med dom medel som fanns. Inte lätt med 3 barn! ❤️

  18. Åh kärlek! Barnvagnen med min bebis som är lika gammal som Ulf välte ner över stentrappen i trädgården. Och min första tanke var vart jag skulle ställa min dricka. Sen, men hon är död. Hur i hela, men kunde jag tänka på drickan? Allt gick bra trots huvud mot stenplattor. Men fyfan.

  19. Vilken mardröm! Skönt att Ulf klarade sig oskadd och att det inte gick värre för Folke ändå.

    Förstår känslan av att vara oduglig. Förra helgen var vi hos barnens farmor och farfar. En av deras fastrar och henne man var också där. Vi grillade och hade trevligt men när vi drack kaffe efter maten hände det som inte fick hända. Min yngsta lilla kille på drygt ett år la händerna på grillocket. Jag satt inklämd i ett hörn men farmor var tacksamt nog snabbt framme och ryckte med sig honom. Vi spolade och spolade och spolade med ljummet vatten. När vi inte orkade stå och hålla honom la vi händerna i en vattenskål. Det hjärtskärande skriket… Svärmor körde in oss till akuten efter två misslyckade försök att nå 1177 (ville mest höra om vi skulle åkta till vanliga akuten i Eksjö eller barnakuten i Jönköping). Vi åkte till Eksjö. Där klippte kirurgen upp en stor vattenblåsa och så la de om händerna.

    Kände mig så värdelös som mamma som inte kunnat skydda mitt lilla lilla barn från detta. 🙁

    Kram till dig Clara

    1. Åh, mitt lilla barn på 1,5 år la sin hand på grillgallret i helgen… känner mig också värdelös som inte hann fram, men som tur var gick det relativt bra. Förstår precis hur du menar ❤️

  20. Åh stackars dig❤️ Vilken hemsk upplevelse! Jag tror verkligen inte någon som följer dig skulle vilja eller ens kunna beskriva dig som handlingsförlamad och oduglig! Du gjorde det bästa av en hemsk olycka och exakt vad varje nybliven mamma skulle göra, nämligen skyddade din lilla bebis. Du såg till att ordna med transport till sjukhuset, och även om du kanske inte känner det så, så ordnade du fram hjälp i form av din granne. Du gjorde så gott du kunde i situationen! Du är en fantastisk mamma- glöm aldrig det!

  21. Fy så läskigt! Förstår att du blev rädd, både där och då men även efteråt om och om igen. Det är helt naturligt! Nästa gång du råkar ut för en skrämmande situation kanske du reagerar helt annorlunda, döm inte dig själv så hårt, du hade aldrig dömt en annan mamma lika hårt.
    Obehaget kommer säkert blekna om några dagar, för DET är en sak som är positiv med en aktiv vardag med barnen, att ibland har vi inte så mycket tid att reflektera. Plötsligt har det gått två veckor på en kvart!

  22. Oh herre min gud! Förstår rädslan å paniken i dig.
    Jag blir exakt likadan. Står å stampar mest om någon av barnen tillexempel får i halsen. Som du beskriver så slutar hjärnan att fungera för en stund, man står mest å skriker.

    Tack å lov att barnen mår bra och att skadan inte blev större!
    Olyckor sker så fort med dom små.
    Stor kram till dig och klandra inte dig själv, fast det kan vara svårt!

  23. Var snäll med dig själv. ❤ Ingen “vinner” på att du förebrår dig själv. Olyckor kan hända och Albin kom 😊 Tur vi har varandra 😍

  24. Vilken mardröm för Er. Förstår paniken och chocken. Vi vet aldrig hur vi reagerar inför sådana här hemska situationer och vi är inte alltid så rationella. Du lyckades ju skaffa hjälp ❤

  25. Det kan hända saker hela tiden och vartsomhelst! Man kan inte skydda sina barn mot allt, det är omöjligt! Att bli handlingsförlamad när en olycka sker är ju fullt normalt och allt löste sig ju 🙂 Det är läskigt när det händer olyckor och man bara fryser fast men det händer ju oss alla! Du är en fantastisk mamma och jag skickar en stor kram till dig <3

  26. Oh Clara var inte för hård mot dig själv. Du är en trebarnsmor sol dessutom har en utmattning i ryggsäcken. Du tog barnen ur faran, det är faktiskt viktigare än att trösta. Trösten har du garanterat gett senare och barnen vet att du finns där för dem.
    Stor kram

  27. Vi rår inte alltid över oss själva. Vi står inte alltid stadigt. Jag är ledsen för er skull, din och barnens, att olyckan skedde.

  28. ❤ Tack gode Gud att det gick bra för er! Jag hoppas dina sår läker snart, även om dom var djupast. Du är inte oduglig!

  29. Jag skrek också som en galning och betedde mig oerhört impulsivt den gången när vår yngsta dotter fick ett (tomt och som tur var lätt) vintrinskåp över sig. Nyss flyttat och inte ännu förankrat. Glaset gick i bitar när jag så snabbt som möjligt slet upp skåpet, och rispade på flera ställen i ansiktet. Hon klarade sig dock bra. Jag trodde att jag skulle vara lugn i en sådan situation men icke. Barnen är väl för betydelsefulla. Lugnet kan nog finnas i närheten av andra slags olyckor men med barnen tar rädslan gärna överhanden. Varm kram till dig du kärleksfulla mamma.❤️

  30. ojojoj, lilla vän, tårarna nästan rinner ner för mina kinder när jag läser. Förstår precis din oro i hela situationen. Så bra med Albin, så bra med ambulansen och dess kunniga personal, och så bra med turen i oturen!

  31. Åh fy vad otäckt! Och så oväntat, det är ju inte direkt något man ser framför sig hända.
    Helt klart kommer det bli ett minne, men det kommer falna och suddas i kanterna. Men det är klart att det känns oerhört jobbigt nu. Klandra inte dig själv (lätt att säga, svårt att göra såklart) och tänk på att all tid du gett barnen med tröst när det lagt sig är faktiskt vad de minns med! Krya på er <3

  32. Men du HADE klarat det! Om Albin inte hade kommit HADE du ändå klarat det! För du hade varit tvungen. Du HADE kommit till sans och du HADE ringt rätt nummer eller baddat såren själv eller sprungit till grannen. Du HADE ordnat det, kanske inte lugnt och sansat och strukturerat för dina barn var ju skadade och då ska man ha panik. Men du HADE löst det.
    Var nu snäll mot dig själv! 💛
    Kramar/Lisa

  33. Så går det ibland. Och du är världens bästa mamma ändå. Och hudlösheten finns där.

    Så andas! Och tacka Gud för fina medmänniskor och grannar som finns när ens eget tillkortakommande blir allt för uppenbart!!

  34. Relaterar så. Min dotter fick en helkroppsspegel över sig när hon var 1. Den krossades mot hennes ansikte. Min man ropade att jag skulle ringa ambulans och jag stod ute i regnet och ringde och medan signalerna gick fram ropade jag på hjälp. Kändes som om jag inte klarade av att hantera situationen. Fick tunnelseende och trodde att benen skulle vika sig.

    Så skönt att det gick såpass bra. Det isade till i mig när jag läste inlägget. Ta hand om dig Clara!

  35. Det är som med allt annat, baka kakor, amma eller köra bil: man måste öva för att bli bättre. Nu har du övat att hantera en olycka, nästa gång kommer du att ha mer koll. Fortsätt gärna att öva, fast lite mindre realistiskt. Ta också med barnen efter deras förmåga, träna att plåstra om (både enklare sår, stora skrubbsår och skärsår, det är kul att sminka sår som ser realistiska ut), ringa 112, ta bort fästingar, kläm- och brännskador och hantera andra mindre skador/händelser. Gör en telefonlista att hänga i köket så att de vid behov, kan ringa själva till grannar, släktingar etc. Träna på säker vedhuggning, kniv och såghantering. Gör brandövning hemma och testa era olika utrymningsvägar. Ju mer du tränar (eller bara tänker igenom olika scenarier), desto mer automatiserat blir ditt agerande, och desto tryggare känner du dig.

  36. Kära Clara! Jag vet precis hur det känns! Men människor går inte hela tiden från klarhet till klarhet, vi är starka och svaga om vartannat, ibland den som kan ta hand om andra, ibland den som behöver tas om hand. Det gäller alla, barn, föräldrar, unga, gamla. Det är så det är att leva och vara människa. Var inte ledsen!

  37. Så skönt att allt gick bra till slut. Inte så lätt att handla rationellt när det händer olyckor. Då är det tacksamt att det finns hjälp av goda grannar och vänner.
    Njut av dina små!

  38. Låter som ni hade änglavakt. Vilken läskig upplevelse på flera sätt, skönt att det gick så bra ändå. Ta hand om er.

  39. Åh, men fina du! Snälla var snäll mot dig själv! ❤️ Jag förstår att man kan ha en bild av hur man kommer vara i vissa situationer, men man kan inte alltid leva upp till det.
    Det fixade sig! Ni mår bra.

    Tips på att aktivera den här röstfunktionen på telefonen – med den kan man bara ropa till telefonen ” Ring ***” ex sos eller närstående (obs på att kontakten måste vara inlagd på det man säger, alltså namnet.

    Hur skulle du sagt till en vän som varit med om samma sak? Säkerligen hade du tröstat och sagt att hen gjorde så gott den kunde. Det gjorde du också! ❤️

  40. Åh, underbara fina Clara! Hoppas att du kan förlåta dig själv. Förstår att det är tungt. Tack Gud för änglavakt! Han beskyddar dina barn när inte du kan!

  41. Oj va jobbigt Clara! Men du, var inte så hård mot dig, låter som en riktigt tuff situation att rodda med själv när en är skärrad till tusen. Min 16 mån son ramlade ur sängen och jag betedde mig inte heller som jag önskar jag gjort, hade svårt att titta på bulan som växte i hans panna och var så orolig själv så hade svårt att lugna osv
    Är ju fruktansvärt när det sker barnet något, och förälder är ett blivande hela tiden. Felande föräldrar kan också laga det som blev fel! Kram

  42. Men Clara vad fruktansvärt. Tårar bränner av att bara läsa, kan inte föreställa mig skräcken. Vilken chock. Snälla klandra inte dig själv, hur ska man kunna träna på en liknande händelse? Min son fick kokhet soppa i ansiktet när han skulle hjälpa mig mixa soppa i mixer. Det sprutade het soppa i hela köket och jag bara tackar högre makter att det inte träffade hans ögon. Olyckor händer, man håller andan, får panik, gråter.. sen tacksamheten över allt som inte hände. Stor kram

  43. Men kära människa! Jag känner så med dig. Ja, den här gången blev det dramatiskt även för barnen och troligtvis är det en händelse de kommer att komma ihåg och prata om framöver. Men framför allt; det där du beskriver att du känner i mamma-hjärtat. Den där skräcken. Och skulden. (Fastän din reaktion är helt rimlig och förståelig!) De känslorna är så jäkla vidriga.
    Jag hoppas att någon i din närhet ”plåstrar om” även dig nu, men kärlek och ömhet.

  44. Glöm inte att man aldrig ska döma sig själv hårdare än andra❤️ Du är inte mer än människa och mamma i det läget.
    Fy tusan vad otäckt det måste ha varit för er. Tack och lov att det inte slutade värre än det gjorde för Folke, illa nog såklart, lille killen❤️
    Hoppas det läker snabbt!
    Många kramar

  45. Tack ock lov att ni alla är relativt oskadda allihopa! Sluta genast att anklaga dig själv. Ingen är väl lösningsfokuserad i en sån situation. Alla normalt funtade blir väl helt chockade. Olyckor kan ju ingen förutse. De bara händer. Då är det helt fantastiskt när goda vänner liksom sänds till en och som handlar så klokt och stöttar. En annan gång är det du som är den goda vännen.

  46. Jag får gråten i halsen av att läsa det du skriver. Du var där. Du gjorde så gott du kunde. Det räcker. Försök att klappa på dig själv. Det är du värd.

  47. Inte oduglig. Chockad. Och då kan man inte begära att man ska agera, vara klok och handlingskraftig, man bör heller inte döma sig. Du gjorde allt du kunde, skrek, sprang och höll om. Låt såret läka långsamt om det behöver tid, bäst läker det om du kan försöka vara snäll mot dig själv.

  48. Åh, vilken hemsk olycka, men tack och lov att det gick så pass bra till slut! Anklaga inte dig själv! Du fick ju uppenbarligen något av en chock. Det kunde verkligen ha hänt vem som helst.
    Och en sak till: om du funderar igenom vad som hände och konkret tänker på vad du nu i efterhand skulle velat att du hade gjort kan du ju göra upp en slags handlingsplan för om någon olycka – hoppas förstås INTE, men det kan ju vara i stort eller smått – någonsin skulle inträffa igen. Nu leker jag totalt hobbypsykolog här, men i väldigt stressiga lägen brukar det hjälpa mig om jag kan falla tillbaka på någon plan.
    Krama nu om dina barn och dig själv – du är en fantastisk förälder med ett fint nätverk runt dig som fångar upp er!

  49. Klandra inte dig själv! ❤️ Du hamnade i chock, inte lätt att tänka logiskt då. Prata med barnen nu när det lugnat ner sig och berätta som det var, att mamma blev jätterädd och chockad och att ni hade tur i oturen att det inte blev värre. Stor kram ❤️

  50. Clara! Du var inte oduglig, man kan om man måste och Albin kom förbi och tog kommandot. Om han inte gjort det skulle du själv styrt upp det, men nu fick du utrymme att vara lite irrationell i chocken. Om inte någon annan finns till hands gör man vad man måste och bör (även om man skriker och gråter samtidigt). Så anklaga inte dig själv mer nu. Det var en olycka och inte någons fel, alla barnen fick den hjälp de behövde. Jag klarade knappt av att läsa inlägget för att det var så otäckt, så att du som var på plats och är barnens mamma fick panik. <3

  51. Hej Clara! Jag har läst och njutit av din blogg i många år men aldrig kommenterat. Precis som du (precis som de flesta?) så oroar jag mig mycket, faktiskt för det mesta men förstås mest för barnen. Oron är min följeslagare genom livet på något sätt. Den håller mig alert och nykter men den begränsar mig också tyvärr, ibland alltför mycket. Det sköra hjärtat gör ont men bjuder också in till igenkänning och samhörighet. Du är inte ensam. Jag blir så ledsen när jag läser att du dömer dig själv så hårt och att du på något vis fördömer din reaktion. Det är klart att man vill vara handlingskraftig när något händer ens barn – men att inte gripas av panik, att inte bli rädd och förvirrad – det känns nästan omänskligt. Du gjorde det som behövdes trots kalabaliken, trots paniken och förvirringen. Vi är ju bara människor. Har du läst novellen av Tove Janson som heter ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”? När jag läste den så kände jag mig mindre ensam i min ängslighet. Tack för att du delar med dig också av det svåra. Det var för väl att barnen kom relativt lindrigt undan. Plåstra om mammahjärtat också. Jag hoppas att också du blir tröstad efter det otäcka som skedde.

  52. Men Gud, INTE oduglig, helt enkelt en het rimlig mammareaktion när det inträffar nåt hemskt. Var inte så hård mot dig själv, du gjorde ditt bästa i situationen! Tur att det gick så bra som det gjorde och stor kram till er alla!

  53. Åh Clara❤️❤️❤️ Tänker på dig!! Förstår att det måste kännas jättejobbigt att tänka tillbaka och känna att man inte agerade som man hoppats. Jag tror inte att det är många som kan agera lugnt och pragmatiskt vid ett sånt tillfälle. Möjligtvis utbildad ambulanspersonal och liknande, om ens det om det skulle gälla deras egna barn.
    Hoppas du får tid och möjlighet att läka och att kunna hitta något lugn i att allt faktiskt gick bra.
    Vet inte om man kan köpa Rescue remedy i Sverige? Det säljs här på hälsokostbutiker. Det tog jag och barnen efter vi hade varit med om en bilolycka, kanske är placebo men jag upplevde i alla fall att det hjälpte lite mot oron och ångesten.
    Du är världens finaste mamma❣️

  54. Har nog aldrig kommenterat här förut, men älskar verkligen din blogg. Du gör mig lugn när mitt liv rusar runt mig. Du inspirerar mig och utmanar min syn på hur livet ”ska” vara. Du får mig att reflektera.
    Tänkte att du behövde få höra det just idag.
    Din reaktion i lördags definierar dig inte som mamma eller människa. Du var i chock. Alla är ok. Du är ok.

  55. Du lyckades få iväg ett meddelande så att hjälp kom. Det gjorde du trots att du var så rädd. Trots att du hamnade i en så hemsk situation så agerade du, bara inte så handlingskraftigt som du önskat. Om man vänder på det så var du med om något så chockartat att du inte visste vad du skulle göra och ändå handlade du faktiskt.
    Förstår att det inte finns några rätta ord här, men ibland hjälper det att vända och vrida på händelsen och ömsint se den rädda vuxna som är man själv.

  56. Åh, så hemskt jobbig situation! Förstår både din skräck, handlingsförlamning och att du önskar att du reagerat annorlunda – men du gjorde självklart så gott du kunde! 💕 Försök att vila i det och att det ändå gick bra. Du har säkert också pratat med barnen efteråt och kunnat förklara att du blev rädd och dessutom verkar de fått mycket trygghet hemifrån redan, de kan säkert hantera detta bra . 💕 Det känns nog värre för dig än för barnen. Kram.

  57. Var inte hård mot dig själv. ❤️ Ge dig själv en kram och konstatera att allt slutade väldigt bra. Förstår att ni blev omskakade. Allt blir bra.

  58. Fy, vad otäckt. Och det är så himla svårt att agera på rätt sätt i sådana situationer. Speciellt när det är flera barn inblandade och man ska lyckas behålla lugnet och fokuset. Så jag tycker inte du ska klandra dig själv. Skönt att det inte gick värre för er!

  59. Kära kära Clara❤️
    Så fruktansvärt. Och så skönt att det ändå gått bra.
    En olycka går så fort och du gjorde rätt som genast tog Ulf därifrån. Inte ska du lägga börda på dig själv för att inte ha handlat med stoiskt lugn. Man blir rädd när det händer dramatiska och otäcka saker.
    Nu får ni läka tillsammans du och barnen.❤️Och du får fortsätta vara den trygga varma omsorgsfulla mamman som du är.❤️ Alla goda tankar och önskningar. Kram

  60. Man måste inte alls vara handlingskraftig och redig när det gäller. Inte ens när man är ensam vuxen. Men man får vara glad för en Albin som råkar messa i rättan tid. Och kan man efteråt prata med sina barn om vad som hände räcker det långt. Att tillsammans bolla frågor som “Vad hade jag/du velat göra?”, “Vad hade du velat att jag gjorde?” (och vice versa) kan bli riktigt spännande samtal och ge möjlighet att åtminstone i tanken få odla sina och andras superhjälteegenskaper.

    Sedan har ni den viktiga frågan om glaset ska ersättas (och i så fall hur) eller om Folke i själva verket har skapat den perfekta hemmakorvkiosken för allsköns nya lekar…

  61. Vad tur att det gick bra ändå. Det är annorlunda när det är ens egna barn. Jag är lugn och sansad i nödsituationer vanligtvis. När olyckan var framme med mitt eget barn blev jag så chockad att jag inte heller hittade telefonen (som låg framför ögonen på mig) eller visste vart jag skulle ringa. Jag skrek bara och snurrade runt i panik. Efteråt skämdes jag. Det var verkligen inte mig. Men när det handlar om ens barn är det som att vettet åker ur en. Kram till dig.

  62. Vet inte om det är någon tröst alls eller bara fånigt, men de två gånger under min uppväxt jag skadade mig såpass att det blev sjukhusbesök och stygn blev min annars så handlingskraftiga mamma helt panikslagen. Grannar och sjuksköterskor fick stötta henne genom svimningskänslor och illamående. Jag minns dock inte upplevelserna som otrygga, utan snarare att jag blev varm inombords över hur mycket min mamma älskar mig. Och jag visste att trots paniken hade hon fixat situationen, men nu fanns andra medmänniskor i närheten som kunde gripa in och hjälpa till att lösa det snabbare .
    Stor kram till dig. Tack för att du delar med dig av vad du känner och varit med om , och minns att för dina barn är du ändå alltid supermamman.

  63. Du gjorde ju just det – löste situationen och var duglig, genom att be om hjälp. Allt oftare tänker jag på hur orimligt stort ansvar det är att vara förälder. Det bästa och svåraste som finns. Stor kram!

  64. Älskade finaste clara, jag tycker att du är alldeles för hård mot dig själv. Du gjorde så gott du kunde.
    Du gick över glas för Ulfs och folkes skull.
    Ingen av oss vet hur vi kommer att reagera när något jobbigt händer men vi gör det vi kan när vi kan.
    Bara att du delar med dig av dina erfarenheter gör gott för oss andra, vi påminns om att livet är fullt av kontraster.
    Ta hand om dig och försök att inte vara så hård mot dig själv.
    Stora kramar

  65. Jag tänker ofta på den text ur bibeln som du skrivit om i något blogginlägg, som handlar om att se på sig andra och själv med guds blick. Gör det. Du agerade och löste situationen 💙💙💙💙💙

  66. Det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse, att mitt i bebis-spök-åldern få uppleva en sån olycka. Nästan som ”nu händer det, nu dör de”. Som att allt du var rädd för skulle hända, det som du tänkt på så ofta.

    Men du fick dit Albin. Och hade inte han kommit i din väg så hade du löst situationen på ett annat sätt. När du hunnit andas lite till och chocken släppt bara lite.

    Du skulle göra allt för dina barn. Det går inte att utifrån den här händelsen förutsäga hur du kommer reagera om en annan kris uppstår, gud förbjude, i framtiden.

    Sköt om dig och var snäll mot dig själv.

  67. Vilken pärs för ett mammahjärta. Och vilken tur att det gick såpass bra. Även ditt osynliga sår läker i sinom tid. ❤️

  68. Skönt att det slutade så bra, trots allt! Tror att just det kan vara den jobbigaste biten med att råka ut för ett drama; Att smälta att man förlorade koncepten, fick panik istället för att agera så som man önskar att man hade gjort. Själv betedde jag mig totalt irrationellt en gång då jag var med om en jordbävning.

  69. Jag förstår dig precis. Trillade med vår yngsta när han var två månader gammal. Skrapade pannan. Denna fina lena oskadda babyhud som just legat och gosat i min säng hade precis fått smaka på grusig asfalt.
    Allt gick bra och det var inte så farligt, men minnena lever kvar. Försöker trösta mig med att det är sånt som händer. Alternativet är att låsa in sig i ett rum beklätt med kuddar…
    Och va fantastiskt att få ha sånna hjälte-grannar!

  70. Vilken fruktansvärt obehaglig händelse! Ryser över hela kroppen och fick hålla tillbaka gråten när jag läste. Inte alls konstigt att du reagerade som du gjorde <3 Dina barn är ju det dyrbaraste du har, så hur ska man då klara av att hålla sig lugn och sansad när en olycka inträffar? Jag är glad för din (och barnens) skull att det inte blev värre skada, och att du hade en vän som kunde komma till undsättning när det blir för mycket för en själv. Stor kram till dig <3

  71. Oj vilken hemskt jobbig upplevelse! Förstår att du önskat handla annorlunda men det låter som att du hamnade i chock! Det kan inte vara lätt att hantera i ett sådant läge. Hoppas att du får stöd och ta hand om dig nu också ❤️

  72. Du räddade alla genom din skrik för det fanns bön i skriket, du kallade hjälp och hjälpen kom och ingen är skadad.
    Så du fixade detta.

  73. Fy vad läskigt! Man vet ju aldrig hur man reagerar i såna situationer. Sen hjälper det ju inte om man är trött, förvirrad och hormonell av amning och sömnbrist heller. När min dotter var 5 månader brände hon handen på ett vattenrör och det tog mig lång tid att fatta vad jag skulle göra (det gick bra men hon fick ha bandage i några dagar). Man kanske kan förbereda sig genom att läsa igenom pappret med risker man får från BVC och tänka igenom vad man ska göra i varje steg och repetera det ofta? Skönt att det gick bra med er iallafall.

  74. Före vi var allting vi är idag…så var vi mänskliga. Vi har därefter tagit oss an roller som flickvänner, sambos, kollegor… för att sedan landa i den svåraste rollen av de alla. Mamma. Att i tider av chock falla tillbaks till vårt innersta. Till att vara människa och sårbar… är inget fult eller något att skämmas för. Jag tror bara det vittnar bara om hur rädd du blev ❤️

  75. Åh kära, vem hade inte fått panik i en sån situation? Vilken tur att det gick så bra, och vad underbart det är att ni har ett så tryggt socialt nätverk omkring er som hjälper när ni behöver <3

  76. Jag har tre barn, numera tonåringar och genom åren har det hänt en hel del olyckor. En av dem har dessutom epilepsi och får anfall på olämpliga ställen och gör sig illa med jämna mellanrum. Jag har reagerat på olika sätt vid dessa tillfällen. Ibland har jag haft panik och mest stått och skrikt, ibland har jag varit handlingskraftig. Med tiden och erfarenheter har det blivit bättre.
    Jag vill bara säga till dig att hur du reagerade nu inte är facit på hur du alltid kommer att reagera. Detta var ju extremt läskigt med Ulf mitt i glassplittret. Klart du fick panik!

  77. Usch. Fick tårar i ögonen när jag läste detta. Mindes så tydligt när jag snubblade och tappade en gryta med kokhet mat över min ettåring som satt och ritade i godan ro. De skuldkänslorna jag hade då. Kände mig som världens sämsta. Hennes skrik ekar fortfarande i mig. Sprang in i duschen med henne och ringde 112. Allt gick bra och det syns inget idag, mer än inuti möjligtvis! Men inte var du oduglig. Du blev chockad men tog ju kontakt sen? Så att allt löste sig. Var inte så hård mot dig själv. Du identifierade att du behövde hjälp, sökte den och fick. Allt gick bra. Olyckor händer. Du är en superbra mamma.

  78. Jag tror att vi alla har förhoppningar om hur vi skulle reagera i en krissituation, men att de allra flesta i slutändan får panik och blir handlingsförlamade. Åtminstone först. Men du gjorde ju faktiskt bra saker. Du fick undan Ulf som låg i skärvorna och lätt hade kunnat skadas om han hade börjat röra på sig bland dem. Och du fick dit en vän som kunde hjälpa er. Det är inte fy skam medan en mardröm drabbade dig och du var skräckslagen. Genom att bli så ledsen och panikslagen visade du också dina barn att din oro och kärlek för dem överskrider allt. Du var bara mänsklig.

    Skönt med vänner som förstår även när ens förmåga att formulera sig brister. Men det är betydligt lättare att hantera lugnt och metodiskt när man fått en förvarning om att nåt hänt. Och när det inte gäller sina egna barn.

  79. Men snälla du, VEM handlar iskallt och utan panik i en sådan situation?!
    Sluta klandra dig själv. Prata med pojkarna och förklara att mamma blev så överraskad/rädd av situationen – ljudet överraskade dig, glassplittret gjorde dig rädd eftersom du inte ville att någon skulle skära sig och du blev även stressad eftersom du var själv hemma och sedan är det inte mer med det. Skulle tro att hjärnan lätt blir överbelastad när man får många intryck samtidigt. Var för sig hade kanske inte situationen skrämt dig. Ett ljud av krossat glas är inte för mycket om inget annat händer. Glassplitter är inte för mycket om ingen är i närheten och riskerar skada sig och att vara själv med barnen är inte för mycket om man känner kontroll – tillsammans blev dessa tre faktorer för mycket.

    Barnen förlåter dig alltid, och du kan abslout förlåta dig själv.

  80. Du är väldigt hård mot dig själv hörrö! Det låter som en väldigt otäck situation som för dig såg ännu farligare ut än den var. Inte konstigt att du hamnade i chock. Men du lyckades mitt i paniken få dit någon som kunde hjälpa er. Det där uttrycket “när det verkligen gäller”? I så fall är du kanske inte bäst på att i chock hantera glas-splitter-olyckor men när det gäller allt annat som är viktigt för dina barn alla andra dagar är du fantastisk. Alla behöver hjälp ibland. En annan gång kan det vara du som är lugn när någon annan är i chock. Annars ropar man på hjälp till någon av de mäniskor som gärna hjälper. Du har lyckats se till att din familj har många av dem runt er trots att du oftast klarar allt själv. Det är en bra förälder!

  81. Men fy så otäckt! Förstår att ni alla blev rädda! Vilken tur att allt trots allt gick bra <3 Känner igen mig i handlingsförlamningen. När dottern var liten satte hon i halsen. Jag fungerade inte alls. Sprang liksom runt med mobilen i handen och fattade liksom ingenting. Visste inte hur jag skulle använda telefonen eller vilket nummer en ska ringa. Maken var också hemma, betydligt mer sansad än vad jag var. Han bad mig att ringa 112, men i samma stund kom matbiten upp. Jag ringde 112 ändå för säkerhets skull men de sa att det inte var någon fara då det som orsakade stoppet kommit upp. Jag var fruktansvärt skärrad. Och den där skamliga känslan liksom, att inte fungera i en nödsituation. Skönt trots allt att jag inte är ensam om det, vi reagerar nog alla olika <3 Kram!

  82. Fy vad obehagligt! Jag hade också vart ”oduglig” i en sådan situation, det tror jag många av oss hade varit. Du gjorde så gott du kunde och allt gick ju bra! ♥️

  83. Hade du dömt en väninna så hårt?
    Du är mänsklig.
    Förlåt dig själv; du är perfekt precis som du är.
    ❤️❤️❤️

  84. Vilken mardröm! Var inte för hård mot dig själv, du fixade hjälp, den kom och det gick bra!

    När min yngsta dotter var 6 månader halkade jag i trappan hos mina föräldrar med henne på armen. Vi rutschade många trappsteg och jag gjorde allt jag kunde för att skydda henne, få upp henne på min kropp men hon slog huvudet mot trappkanten(-erna? vet ej hur många) ändå. Det enda jag tänkte var: “Nu har jag ihjäl mitt barn!” När jag lyckats bromsa fallet skrek jag bara i panik: “Mamma, mamma, mamma!” Hon kom och tog dottern som också skrek, och pappa fick ta mig. Vi åkte till akuten och fick stanna för observation och allt gick bra. Dottern fick en blåtira, benet under ett ögonbryn hade tagit smällen. Jag blev blå och grön på kropp, ben och armar. Men mest ont gjorde det psykiskt, att jag bara bröt ihop sådär och skrek.

    Nu är yngsta 7 år. Med åren har jag blivit mycket mer lugn och rationell vid olyckor. När äldsta voltade med cykeln var jag helt känslokall, tills jag konstaterat att hon var ok. Då blev jag alldeles skakig och fick andnöd.

    När man har en mycket liten är man så tunnhudad och känslig. Huvudet är så ömt på en själv, och man kan bara inte vara hjälte på alla nivåer, även om man vill. Det är ok att tappa det för det går inte att ta in allt rationellt när man blir rädd. Ta hand om dig själv. Barnen kommer inte må dåligt av detta i framtiden. ❤

  85. Allt gick bra! Du fick dit Albin och löste situationen så oduglig var du verkligen inte ♥ Det kan vara tvärtom också, själv är jag iskall i olyckssituationer även när det gäller min son och det har varit ett antal genom åren (han fyller 18 snart). Jag kommer in i nåt slags autopilotsläge och bara gör. Det kan sedan kännas som att varför grät jag inte och skrek när det gäller mitt allt här i livet, men som sagt alla reagerar olika och det kan man aldrig veta i förväg, man gör det bästa man kan!

  86. Oj vad vilken hemsk upplevelse för er alla.

    Köp okrossbart plexiglas och sätt in i stället

  87. Det går ju aldrig att i förväg helt styra hur man reagerar när olyckan är framme, varken hur man själv eller hur ens kropp skulle göra, det bara blir som det blir när man väl råkat hamna där. Erfarenhet däremot, kan både hemskt och lyckligt nog vara mer lärande. Såg ett citat uppsatt på ett kylskåp där texten löd “Erfarenhet är den kam livet ger dej när du tappat håret” Vi startar våra vägar som oerfarna sårbara små barn och avslutar dem som sköra och skruppliga men med erfarenhetsberikade. “Tänk om man istället fick börja där istället!” Vet jag en del som skulle önska, men frågan är bara d3n att vore det så roligt att livet bara blir enklare och mindre hela tiden? Viktigast att vandra framåt på vägen men även vårda de sår man ådrar sej. Skärsår på kroppen läker ihop och lämnar lite bindväv efter sej. Skärsåren i själen säremot är ofta mer diffusa men behöver ju även de plåstras om, så all värme och omtanke till er alla ❤
    Och en stor kram till lille tappre Folke!
    Frida i Herrljunga

  88. Åh, min femåring halkade på golvet nu i sommar och slog i munnen. Två tänder gick av och blodet forsade. Fick också panik, visste inte var jag skulle ringa och jag var också själv med barnen. Man tror att man ska vara så sansad, men när det gäller ens egna barn och olyckor är det lätt hänt att paniken kommer.
    Det är inte lätt att vara rationell och det är inget man kan förbereda sig på ❤

    Tur att allt gick bra med barnen, det är vad du får försöka fokusera på ❤

  89. Clara, även när man gör allt “rätt” en sån gång,så kommer skuldkänslan av andra skäl likförbannat!
    Alldeles nyligt föll vår treåring baklänges ur soffan,och slog bakhuvudet i bordet på väg ner. Blodet sprutade ur ett jack i huvudet . Barnets pappa var den som skrek “herregud” så dom andra barnen blev helt skärrade. Och jag var lugn som en filbunke. Lugn,samlad och saklig. Och efteråt kändes min reaktion så fjuttig. Vad är jag för hemsk Mamma,som inte reagerar med hjärtat när det gäller det dyrbaraste jag har? Älskar jag dom mindre,och därför reagerar jag mindre?
    Helt ologiskt tänkande och en form av självkritik som är helt orimlig.
    Med andra ord,som förälder är det nog inte tänkt att man ska gå runt och känna det som att man lyckas 😁

  90. Förstår att det var en hemsk upplevelse. Du ska dock inte anklaga dig själv över din reaktion. Du gör inte fel som mamma.Ta istället lärdom av att du nu vet hur du reagerar vid ett akutläge. Du glömde vad man ska göra, vart man ska ringa osv.
    Tänk ut vad kan hjälpa dig i liknande situation, kanske en skylt nära förbandslådan med akutnummer som är bra att ha. Gå en kurs hos Röda Korset om första förband.
    Och när det mest akuta ha åtgärdats, ta hand om chocken genom att prata/ bearbeta samt få i dig något sött för det behöver kroppen just då.

  91. Åh fy fy fy. Vilken vidrig upplevelse. Jag är precis lika rädd och hudlös som du skrev om i förra inlägget och jag kan inte heller rodda såna situationer när mitt barn är inblandat. Hemskt är det! Min man är mycket lugnare. Bitvis kanske han blir det när jag får panik, jag vet inte riktigt hur den där psykologin funkar…oavsett ska jag gå en första hjälpen-kurs om någon vecka, som Röda Korset ska ha här i vår by. Tänker att det både är viktig kunskap och kanske kan funka som nån sorts hemmagjord KBT. Oavsett, du är inte ensam! Kämpa på <3

  92. Å vilken chockartad upplevelse! Ville bara säga att jag var med om något likande när jag hade hand om liten bebis och min man var med om en allvarlig sågolycka hemmavid. Jag blev så chockad och kunde knappt ringa 112. Men efter den händelsen har vi gjort i ordning en ordentlig första förbandslåda som är lättåtkomlig och jag har även ”tränat” i huvudet för hur jag ska försöka agera om/när något liknande händer. Jag tänker att det kanske underlättar för den panikslagna hjärnan sen när olyckan är framme, och det hjälper mig att veta att jag/vi förhoppningsvis är lite bättre förberedda nästa gång.

  93. Inte oduglig alls!
    Du lyfte bort Ulf och smsade Albin.
    Det var d i n a barn, därför var Albin lugn och saklig. Hade det varit tvärtom hade du hjälp honom❤️

  94. Jag känner verkligen med dig! <3. Hu så hemskt när ens värsta mardrömmar infrias på det där sättet men vi kan inte förbereda oss till 100% på hur det kommer bli. Alla gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har just då. Man kanske känner sig som den enda beskyddaren och att man borde göra ditten och datten, jag är i alla fall imponerad av det du lyckades göra!

    Vi har en lapp uppsatt på kylen med en "att göra"-lista vid nödsituationer. 1. Ring 112/larma genom hemmalarmet, 2. Ring en granne – telefonnummer. 3. Ring min man – telefonnummer (att mannen kommer sist beror på att han jobbar ganska långt hemifrån). Ev kan man ju t o m ha väldigt tydliga instruktioner för HLR och t.ex. Heimlich på ett också. Det kanske kan vara ett tips? Nu har jag gått förbi den där lappen så många gånger att jag vet utan och innan att den sitter där. Jag vet inte hur jag reagerar om det verkligen händer något hemskt och det kan verka lite övertydligt med informationen ovan men jag känner mig lite lugnare med att jag har en plats att gå till och steg att följa. Kram till dig!

    1. Smart, jag ska sätta upp något liknande, tack för tipset!

      Man ska verkligen inte underskatta hur stilla det kan stå i hjärnan när man är i chock och hur bra det kan vara med tydliga instruktioner åt sig själv.

      Jag måste erkänna att när jag läste inlägget (efter att först ha blivit lättad att allt gick såpass bra med Claras barn som det gjorde!) så tänkte jag typ “tur i alla fall att jag är en sån som håller huvudet kallt och agerar i nödsituationer om något skulle hända mitt barn”, vilket då tydligen är min självbild.

      Sedan mindes jag den enda gången mitt barn faktiskt varit i en nödsituation, när han satte några smulor i halsen som bebis och knappt fick fram ett ljud. Vi var och fikade med en kompis till mig och hennes nyfödda bebis som hon satt och ammade, och min reaktion var att ropa uppfordrande till min kompis “han kan inte andas, gör nånting då!” istället för att göra någonting själv. Vi fick ut smulorna på något sätt och allt gick bra till slut. Men det är inte mitt stoltaste ögonblick och jag ska nog inte sätta mig på några höga hästar vad gäller rådighet i krislägen med eget barn 😀

      Säger som alla andra kloka här, vi människor behöver varandra helt enkelt och meningen är nog att vi ska hjälpas åt. Var snäll mot dig själv Clara ❤

  95. oduglig var du ju inte! du klarade inte situationen helt själv så du kallade på hjälp, det var rätt sak att göra. var inte för hård mot dig själv❤

  96. Å kära du vad jag känner med dig! Reagerade precis likadant när min stora satte i halsen när han var yngre. Som en misslyckad beskyddare känner man sig. Men sån tur att allt gick bra. Och anklaga inte dig själv, det är klart att man får panik när nåt händer det finaste man har ❤️

  97. Men fy, så hemskt! Är så glad att ni mår bra allihopa! Du har gjort det du kunnat, och det var inte lite!

    När min son var 11 veckor så rullade han från soffan och slog i golvet. Fattar inte hur han kunde få så mycket fart. Var helt utom mig, skakade och kände panikattacken växa samtidigt som jag försöker få klä på honom med skakiga händer för att åka iväg till akuten. Mitt i detta kommer min svägerska oplanerat, och när jag ber henne att komma en annan gång, vrålar hon åt mig att jag inte kan slänga ut henne såhär, att jag är sjuk i huvudet och bör söka hjälp. Hennes utbrott fick mig att lugna mig totalt, jag blev metodisk med sonens påklädning, lyckades få henne gå sin väg, hoppade in i bilen och körde iskall och lugn till akuten. Först när jag fick höra att sonen klarat sig fint, bröt jag ihop totalt, där och då. Pga. sonens fall, upplevd panik, svägerskans attityd (WTF? tänker jag än idag)… Bebisen lugnt sovande i sitt babyskydd och jag snörvlande. Det var första gången som jag bad en helt främmande människa om något så intimt som en kram. Undersköterskan – en tunn äldre kvinna – höll om mig så länge jag behövde det. Är så tacksam! Det var mycket lärdom jag drog från denna händelse.
    Att se till att chocken lägger sig och fysiska behov är tillfredsställda (förstår nu varför man ska äta choklad efter möte med dementorena! Hej Harry Potter!)
    Att vuxna människor man litar på kan se sina behov gå före en liten bebis bekymmer. Tråkigt men så kan det vara.
    Att man är otroligt skör som mamma till ett litet barn och otroligt stark samtidigt.
    Att man kan få hjälp om man frågar efter den.
    Att barn oftast glömmer mycket fortare än vuxna.
    Att man lärt känna sig själv på en annan nivå, vilket är ju alltid positivt.

    Stor kram till dig och varma hälsningar till familjen! Det blir bra!

    Det blir bra, detta! Du är en fin mamma, Clara! Allt kan vi inte påverka

  98. Tänker också att du lyckades göra det som behövdes, skriva till någon som kunde hjälpa dig att reda ut situationen. Förstår helt ändå, hade känt likadant men vi gör så gott vi kan ju! Kram

  99. Va snäll mot dig själv!
    Klart en blir chockad och livrädd när det händer en olycka. Och det är ingens fel oavsett hur det kan kännas.
    Det låter som att ni hade änglavakt ändå.

    Ibland blir det så väldigt fel och det enda man kan göra är att prata med barnen efteråt. Men det vet ju du 😉

  100. Huga, tur att det gick bra! Jag blir också helt handlingsförlamad i krissituationer, står där och glömmer hur telefonen fungerar. Tack och lov hinner det oftast inte gå mer än några sekunder innan jag vaknar till i liv igen, även om det känns som en evighet där och då.

  101. Det klart man får reagera konstigt när det händer såna saker. Är ju svårt att tänka klart. Allt gick ju bra så du klarade det ändå!

  102. Herregud vad läskigt! Jag blir alldeles hispig i kriser.. Heh. Tur att det gick så bra ändå <3 Hoppas Folke mår bra o inte får några fobier av händelsen <3

  103. Läser boken ”Introvert” av Linus Jonkman.
    Verkar som att det inte är helt ovanligt att introverta blir handlingsförlamade till en början vid högt stresspåslag. Vi vill ha tid att begrunda vår lösning metodiskt – vilket det inte finns tid för under en plötslig olycka.
    Vi måste hitta vårt fokus först.
    Men du kanske drabbades av chock.
    Var inte så hård mot dig själv. Glad att det gick bra. ♥️

  104. Fruktansvärt hemsk situation och svår att hantera. — Som en iakttagelse: hur gränslöst aktiv får en femåring bli för att plocka en gitarr från väggen och slå sönder en glasdörr? — Med all respekt för den panikartade situationen och dess lyckliga utgång.

    1. Nu får du nog läsa inlågget en gång till och se om du förstår bättre andra gången 😉

    2. @manundrar: nu har du ju missförstått scenariot helt, men vore det så konstigt om det gått till som du beskriver? En femåring tar ner gitarren från väggen för att spela lite (inget konstigt alls att ett barn spelar på de instrument som finns i familjen), tappar kontrollen över det otympliga föremålet som ramlar igenom glasdörren. Jag kan överhuvudtaget inte se att ett sådant scenario skulle kräva ett “gränslöst aktivt” barn. Eller menar du att 5-åringen i detta fall slog sönder glasfönstret med flit?

  105. Åh, så fruktansvärt läskigt. För både dig och barnen. Vilken tur att det gick så pass bra som det gick. Enorm tur att lille Ulf klarade sig.

    Anklaga inte dig själv. Jag vet att man gör det, jag har varit i likande situationer tidigare med barnen. Situationer som hade kunnat sluta så hemskt mycket värre… Men försök bara känna tacksamhet Clara. Över att det gick bra.

  106. Massor massor med stora kramar till er! ❤️ Det är helt naturligt att tappa fokus av en sån sak, även om jag av egen erfarenhet känner igen mig helt i känslan du beskriver. Man känner att man borde gjort mer och annorlunda och allt möjligt. Men man är bara människa. Försök vara snäll mot dig själv med. ❤️

  107. Fy vad otäckt 😢 jag förstår precis din reaktion för det går inte att distansera sig och vara lugn när man är livrädd att barnen ska skadas 💔 Hoppas det känns lite bättre så småningom ❤️❤️❤️

  108. Vissa människor är otroligt bra på att hantera akuta situationer, andra på att trygga vardagen och förebygga händelser. Människor ska behöva och ta hjälp av varandra.

    Vem som gör vad när olyckan är framme spelar väl mindre roll, huvudsaken är att det löser sig. I den vardag du skapat för barnen finns många snälla, trygga vuxna som hjälps åt och gör saker tillsammans. De relationer och strukturer du byggt kring din familj är sådant som verkligen håller – när det väl gäller. Du kan slappna av tycker jag.

  109. Men du agerade! Du hämtade Ulf och tog ett första steg, en instinkt. Att sen inte kunna hantera telefoner osv är möjligen inte jättekonstigt, du måste ha varit i totalt reptilhjärneläge speciellt med stressen som redan fanns. Du sprang ju inte ut ur huset och lämnade dem där i allt kaos <3

    Jag minns när jag krockade min bil. Jag grät och var mer hysterisk än stackaren jag krockat med. Messade kursledaren för kursen jag skulle till att jag blir lite sen, har krockat. Jo tjena, "lite sen"…. och sen ringde jag numera exet som fick försöka förklara vad jag skulle göra.

    Så man gör "nånting" men är inte helt sammanhängande. Och reptilhjärnan förstår inte telefoner så bra. Den förstår mest instinkter.

  110. OJ. Blev verkligen alldeles kall när jag läste… HU så hemskt. Minns när den en kaffepanna (en sån där italiensk) stod på vår gamla gasspis och tydligen stod ostadigt, för den föll plötsligt i golvet där min dotter satt, knappt ett år gammal. Och det enda som hände var att hon fick två pyttestänk på tröjan – inget mer. Trots att den var full med kokhett kaffe… Jag var så tacksam att inget värre hände. Tack gode Gud att dina pojkar klarade sig så bra som de gjorde. Och försök att inte vara så hård mot dig själv. Det är som du säger, man är så hudlös när man precis fått barn. Kramar.

  111. Väldigt få lyckas handla rationellt och kallt när det gäller ens barn… Klandra inte dig själv! ❤

  112. Här är en annan Clara – som är läkare, men det löser inte allt:
    Med niomånaders bebis på armen, när cykeln höll på att välta bredvid mig – så släpper jag bebis och fångar cykeln.
    Hon slog i huvudet i betongplattorna och svimmade – ringa 112 kunde jag, men uppenbarligen inte prioritera mellan cykeln och det käraste jag hade. Skuld var ordet. Man styr inte över alla sina reaktioner! (och även skulden bleknar med tiden – har visat kärlek på miljoner andra sätt till min kloka tjej, som hunnit bli nio år nu)
    Tack för att du delar detta och tack för alla fantastiska texter!

    1. Vill ge dig en stor kram. Och klart även läkare och alla som är utbildade i att hålla huvudet kallt reagerar tokigt ibland. ALLA är vi mänskliga men precis lika värdefulla ändå. Vad hårt vi dömer om själva.
      Skönt att allt gick bra ❤

  113. Nej! Du var inte oduglig. Du skaffade ju hjälp. Att barnen har sett en rädd mamma är helt naturligt, vad skulle du annars ha varit?

  114. Men kära Clara! Vilken fruktansvärd upplevelse för er alla. varm kram från mitt håll. Och den där oduglighetskänslan msåte fara åt pipsvängen med en gång. Du är grym!

  115. Men gud vad hemskt 🙁 börjar gråta när jag läser. Usch. Stackare!!! O vad skönt att barnen är oskadda. Men vilken chock. Jag hade nog också mest gråtit och haft panik. Tror att när det är nåt som händer ens närmsta är det väldigt svårt att agera praktiskt o snabbt, typ omöjligt. Blir för panikartat, oroligt, en tänker på allt hemskt som ev kan ske/har skett/ej får ske sina älskade. Men en olycka sker ju lätt! O oftast går det bra. Tur att grannen kom förbi. Massa kramar till er <3 ta hand om dig fina Clara!

  116. Så många fina kommentarer här <3 ber för dig Clara, att ditt hjärta ska få vad det behöver. Kram

  117. Det var exakt samma för mig när det verkligen gällde. Jag var säker på att jag skulle vara sjukt effektiv i en stressad situation, men när min tvååring för några år sedan fick feberkramp stod det helt still i min hjärna. Vi var ensam hemma och satt och målade vid köksbordet, helt plötsligt faller han ner och fastnar hängande i stolen. Jag lyfter upp honom och hela han rycker okontrollerat, ögonen rullar bakåt och han blir efter ett tag blå om läpparna. Det var det värsta jag varit med om. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Stirrade på telefonen och mindes inte vilket nummer man skulle ringa. Började ringa 1177, men kom på att jag kanske inte kunde stå i den kön nu? Och ringde då till sist 112. De guidade och kramperna slutade till sist, ambulansen kom, jag yrade runt och hade ingen aning om vad jag skulle packa. Hur som: vi kom till sjukhuset och allting gick bra. Tydligen är feberkramp ganska vanligt och ofarligt fick jag lära mig (jag visste inte ens att det fanns om jag ska vara ärlig…) men det såg superläskigt ut och jag är helt uppenbart sämst på att hantera stress (i alla fall när det gäller barnen😬).

  118. Åh fy för att vara ensam i den situationen!!! När min dotter bröt armen kastade jag iväg hennes lillebror (visst satt jag på marken men ändå han höll precis på att amma) och sprang till henne. Kunde för mitt liv inte minnas numret till 112. Sån tur att jag inte va ensam och hade kompis ambulansförare med mig!

  119. Åh herregud.. Är nygravid med mitt 3 barn just nu, och tårarna rinner när jag löser detta inlägg.. Skickar alla styrkekramar jag kan till en fantastisk 3barns mamma, som jag ser upp till 💕 du är inte oduglig, försök komma ihåg det ❤️

  120. Usch ja känner med dig och tänker på er! Aldrig kan man förutse när olyckan är framme! Tyvärr! Inte konstigt att du blev rädd och chockad heller! Min bror gjorde samma sak som tvååring (eller sprang rakt igenom en glasdörr i natten) men jag tror att ärren blir finare idag om det är nån tröst! Hoppas det går bra för er! Ska skänka er varma tankar!!!!
    Kram

  121. Du kanske fick en freeze respons som är helt naturlig när man upplever extremt hot å fara för liv. Så bara mänskligt, även om jobbigt. Är ju olika med hur man reagerar rent biologiskt, vissa svimmar lättare vid blod etc. Å var säkert inte lång stund när stressen var så stark att kognitiva fiktionerna försvann å sen agerade du ju. Inte något du kan rå för, å du behåll ju medvetandet samt kallade på hjälp. Ganska funktionell respons ändå, å klart man blir ledsen när ngt sker. Förstår läskigt å bli handlingsförlamad, men hoppas du kan låta bli å klandra dig själv <3. Ibland händer olyckor. (dotter slog upp relät hack hos barnvakt i sommar, å var inte på plats. Ändå klandrar man sig själv, typ jag kunde åkt å hämtat tidigare)

  122. Klandra inte dig själv, du löste ju det! Kanske inte på det sätt som du hade tänkt eller trott men ändå ❤️ För många år sedan när vi drev ett café var en bekant där och fikade med sina barn och deras kusiner. De satt ute, men barnen hade såklart spring i benen så de for mest runt. Efter en stund kom mamman in och sa helt lugnt till oss bakom disken att ”X har trillat och slagit upp ett jack i ögonbrynet som blöder jättemycket. Jag tål inte blod. Kan ni gå ut med en trasa och ett plåster till honom?”. Jag var inte så gammal och tyckte hon reagerade lite konstigt då, men nu lever jag ihop med en man som inte heller tål blod och inser att hennes sätt att hantera situationen (genom att lämna över den till någon annan) säkert var det allra bästa. När min man ser blod tappar han talförmågan, blir svimfärdig och får frossa. Vem kan hantera ett gråtande, blödande barn i den sitsen? Kan tillägga att efter lite halvdan omplåstring och avtvättning kunde de åka in till sjukhuset och få såret ordentligt limmat och idag syns det inte ens på barnet ❤️

  123. Jag måste säga att det var sekundärt traumatiserande att läsa om allas olyckor här. Hua. Och varför egentligen ska vi alla kunna reagera som proffs när det hemskaste händer? Vi är så hårda mot oss själva. Nejnej mänskligheten gör oss till människor och det är vackert. Men förstår ju precis då jag själv är likadan såklart. Blir bara så tydligt är man läser igenom 197 kommentarer och hjärtat blöder för er alla. Vi får alla tänka på hur värdefulla vi är, även de olyckor som inte slutat väl. Vi har inte makt att styra händelseförlopp ❤
    Kram till alla er som kämpat i chock ❤❤❤

  124. Fy vad otäckt! Jag känner helt igen mig i din reaktion. När något hänt mig så jag behövt ringa 112 har jag inte ens kommit in i telefonen. Så dumt att man reagerar så! Samtidigt, en liten bebis mitt i glaset, såklart du blev extremt stressad! Krya på er ❤️

    1. När man ringer sjukvårdsupplysningen 117 får man allra först höra en automatisk röst som säger “vid akut livshotande tillstånd, lägg på luren och ring 112”. Dvs man uppmanas inte bara att ringa 112 utan man påminns dessutom om att man måste lägga på luren först. Och sådana till synes övertydliga instruktioner behövs! När människor är i chock kan den simplaste sak bli omöjlig att göra och man kan fastna i de konstigaste detaljer. Som tex att försöka slå 112 medan man fortfarande har sjukvårdsupplysningen kvar i luren. Så var snälla mot er ni alla som inte gjort exakt enligt en kylig, rationell instruktionsbok när olyckan varit framme. Det är mänskligt. Dessutom blir man bra på det man övar på…. har man haft turen att aldrig sett någon större olycka förut så är det inte konstigt att hjärnan och sinnet inte hänger med när det väl händer.

  125. Du hanterade det bra, allt ordnade sig! Ett tips för ev oro framöver är SOS-appen. Där finns telefonnummer, koordinater för din position, och du kan ringa larmnummer direkt via appen.

  126. Gud, kan inte föreställa mig paniken. <3

    Förra sommaren så var jag med mina kusinbarn som skulle rida på min häst, en månad tidigare hade deras mor, min kusin/gudmor, gått bort så vi ville pigga upp dom med att få rida. Allt gick jättebra men såklart när vi ska tillbaka till stallet och även om jag vet att min häst brukar skygga vid just det stället så tänkte jag inte bara och 5åringen trillade av. Har fortfarande dåligt samvete även om ingen skadade sig. Kan bara föreställa mig hur det är att vara mamma och när en av ens barn skadar sig. <3

  127. Olyckor är just olyckor. Det är ingens fel. Min 4-åring skulle cykla nerför en backe som han cyklat 100 gånger. Hjälmen var på. Hans styra började vobbla och han tappade kontrollen och ramlade. Hjälmen flög av i kraschen och han flög av cykeln. Jag anklagade mig själv för att jag satt åt hjälmen fel. Eller var det det gröna spännet som hade löst ut? Hur som fick han ett skrapsår på kinden och en bula i pannan. Tack och lov inget mer. Men vi åkte också in till akuten.. Anklaga inte dig själv. Olyckor händer och det är ingens fel. När de händer blir vi chockade och vet ibland inte vad vi ska göra. Kram till er!

  128. Åååh. Det hade kunnat vara jag som skrev det här. Min dotter på 1,5 år fastnade med fingret i en klädställning på HM och fick ett djupt skärsår och en fraktur. Blodet bara sprutade, barnet panikskrek och jag fick också total panik och blev nästan helt handlingsförlamad. Grät och var i upplösningstillstånd och så dåligt stöd för mitt barn. Visste inte vart jag skulle ringa eller hur allvarligt det var. Jag var själv med stora tjejen och mitt lilla spädbarn och min man jobbade, tänkte i mitt förvirrade tillstånd att nej men jag kan ju inte ringa till min man och störa honom på jobbet. Ringde till sist min syster och fick som tur var fantastisk hjälp av personal på HM också. Till slut kom ambulans till oss också, svårt att veta allvaret när det är så mycket blod. I efterhand var nog jag mer skakad än 1,5-åringen, främst över hur jag reagerade och besviken på att jag inte hanterade det bättre. Svårt det där.

  129. Tack för att du delar med dig av även de jobbiga situationer, det ger tyngd, trovärdighet och stor igenkänning (kanske inte i exakt den situation men att livet är både upp och ner). En fruktansvärd upplevelse men tack att du delar och heja dig!