Jag är så glad för den här platsen. För att få skriva här och faktiskt bli läst. Och för alla kommentarer med stöttning och värme och kärlek när jobbiga saker händer. Tack för det!

Jag har kommit hem från resan till mormors begravning nu och det var både vackert och sorgligt och fullkomligt utmattande på samma gång. Skönt att ha det gjort och samtidigt ytterligare en dörr som stängs mot min barndom.

På resan upp åkte vi genom ett krispigt, soligt Västerbotten som visade sig från sin allra vackraste sida. Och jag var bara tvungen att dokumentera vad jag såg genom rutan. Så att ni också skulle få del av det vackraste som finns just nu.

Varsågoda