Trygg och fri

Här har jag gått sedan jag var liten. Den lilla allmänningsvägen vid mormor och morfars hus, som nu är mer av en igenväxt stig. Och här har generationerna innan mig också gått fram. Vallat hem korna, plockat lingon, ordnat kolmila.

Minns fortfarande prästens fråga på konfirmationslägret i sjuan. -Vad är viktigast? Trygghet eller frihet? Så dumt, tänkte jag då. Det finns väl ingen frihet utan trygghet? Och inte heller det omvända. Jag kände mig hemskt djupsinnig när jag som fjortonåring svarade prästen detta. Men det är ju sant!

Trofasthet. För evigt. Löften om i nöd och lust skrämmer mig inte. Det finns ingenting nervöst med att binda mig och skapa långvariga relationer till andra människor. Jag kan nog inte tänka mig någonting som är mindre läskigt. Flyktighet, kärlek med förbehåll, rastlöshet och fria tyglar gör mig däremot rädd. Och inte ett dugg friare.

Fri är jag där jag är som allra mest trygg. Och när jag är trygg är jag som allra mest fri. Och det är jag när jag går här. Längs allmänningen där mina förfäder gått innan mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 kommentarer på “Trygg och fri”

  1. EFTERLYSNING!
    Jag letar en dikt jag en gång läste här på bloggen. Kan för allt i världen hitta igen den och jag minns bara början.
    Känner någon läsare igen den eller läser du det här Clara så skriv hjärtans gärna ut den.
    Så här börjar den. Typ.

    Vintern är färger i det vi kallar vitt.
    Skogens svarta grenar och molnen rosa mitt…

  2. Tror att det är ganska normalt att känna så. Vissa vill ha flyktighet, andra fastare punkter i livet. Har ofta tänkt på de som reser runt i världen och inte vill ha ett hem – visst är de fria, men att ha ett hem som man är bunden till ger också en viss frihet. Som många är rädda för idag. Samtidigt är ju minst lika många rädda för att inte ha tex en partner, och klamrar sig desperat vid första bästa.

  3. Det är spännande med sådana allmänningsvägar. Det finns en sådan nära min farmor och farfars hus också, där generationer gått innan mig. Nu finns inte farmor och farfar längre, men jag känner mig också som tryggast och friast när jag går där, med vetskapen om att de har vandrat där före mig.

  4. Åhh så fint och klokt. Blir alldeles tårögd när jag läser detta och själv tänker på alla upptrampade och halvt igenvuxna stigar som jag älskar att gå på där hemma där jag har mina rötter.

  5. Jag kan få panik av trygghet och uppleva mig väldigt ofri. Då känner jag mig ungefär som mina föräldrars hund. Han hade aldrig klarat sig ute i vilda livet. Han sov i mina föräldrars säng, gick i koppel och fick pälsen fixad på hundsalong. Jag kunde känna mig äcklad av det där, även om jag älskade den stackars hunden.
    Kan känna samma äckel över mitt välordnade liv idag.

  6. Så bra sagt! Helt rätt!

    Sen ville jag bara säga att jag kände mig så glad igår när jag stod o lagade mat och lyssnade på er podd. Som ett kärt återseende med vänner som man inte behöver hålla på och smsa och underhålla relationen med, utan vi plockar upp tråden där vi lämnade den, så kändes det att lyssna på er igår! Tack för det!

  7. Blev så rörd av det här inlägget! Fint skrivet Clara! Och är så glad att ni poddar igen.
    Jag kommenterar nästan aldrig så vill också passa på att tacka för en fantastisk blogg. En ständig källa till inspiration!

  8. Du har ju rätt, det finns något väldigt fint med tryggheten som är lätt att glömma bort när man är mitt uppe i allt