Här har jag gått sedan jag var liten. Den lilla allmänningsvägen vid mormor och morfars hus, som nu är mer av en igenväxt stig. Och här har generationerna innan mig också gått fram. Vallat hem korna, plockat lingon, ordnat kolmila.

Minns fortfarande prästens fråga på konfirmationslägret i sjuan. -Vad är viktigast? Trygghet eller frihet? Så dumt, tänkte jag då. Det finns väl ingen frihet utan trygghet? Och inte heller det omvända. Jag kände mig hemskt djupsinnig när jag som fjortonåring svarade prästen detta. Men det är ju sant!

Trofasthet. För evigt. Löften om i nöd och lust skrämmer mig inte. Det finns ingenting nervöst med att binda mig och skapa långvariga relationer till andra människor. Jag kan nog inte tänka mig någonting som är mindre läskigt. Flyktighet, kärlek med förbehåll, rastlöshet och fria tyglar gör mig däremot rädd. Och inte ett dugg friare.

Fri är jag där jag är som allra mest trygg. Och när jag är trygg är jag som allra mest fri. Och det är jag när jag går här. Längs allmänningen där mina förfäder gått innan mig.