En ruggig dag i oktober

Idag låg dimman tung över byn och det blev aldrig ens dagsljus. Barnen var tröttare än tröttast och det kändes så bra att tänka på att det är fredag och att ett helt långt höstlov ligger framför oss. Jag fattar inte var den här hösten har tagit vägen? Det känns som att det var tre veckor sedan jag satt på uppropet med åttaåringen. Nu är vi halvvägs till jul!

Jag tycker mig se varje dag hur barnen blir snorigare, blekare och blåare under ögonen. Det är en krävande tid – den mörka perioden. Som egentligen håller i sig fram till mars när ljuset vänder åter. En jobbig men också ganska mysig tid om man orkar och förmår ta tillvara på den.

Jag hade tänt alla stearinljus på hela nedervåningen när barnen kom hem från skolan. Jag satte på musik och dukade fint och lagade renskavsgryta till middag. Jag vill att hemma ska vara som en mjuk, varm fåtölj som barnen kan slå sig ner och vila i. Ibland lyckas jag. Någon grät för en grej som hänt under dagen och den andra pustade ut över något som istället gått bra. Och jag fick krama och pilla i håret och försöka ta in och vara närvarande. Och efter en stund var alla på samma våglängd och jag kunde fortsätta laga mat. Kände mig tacksam där jag stod och rörde i grytan och hörde Jakob läsa för barnen i vardagsrummet. Tänk att jag har den här flocken jag bor med? Att jag får vara en av de viktigaste pusselbitarna i deras barndom? Mer mening behövs inte i mitt liv!

Efter maten la jag Ulf att sova och så kröp vi andra ner i soffan med fredagsmys och såg Zootropolis. Alltid ett öga på filmen och ett öga på barnen för att se deras oemotståndligt gulliga ansiktsuttryck och kommentarer. Nu sover hela flocken. Och jag sitter själv och äter Polly och ser på Succession och tänker att bättre kan man fasen i mig inte ha det. En ruggig dag i oktober.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

21 kommentarer på “En ruggig dag i oktober”

  1. Tack för påminnelsen! Jag är så dålig på att landa tillsammans med barnen när vi kommer efter jobb, förskola och skola. Det funkar ju alltid så mycket bättre när jag ger dem tid direkt och är närvarande och inte börjar plocka eller laga mat direkt.

  2. Vad mysigt du gör för dina barn❤️❤️❤️❤️. Lycka att ha en sådan mamma ❤️❤️❤️. Mvh Åsa

    1. Tack kära du. Ja, jag gör så gott jag kan. Inte alltid jag lyckas med detta. Ibland är det tvärtom. Kaos, stökigt, stressat och surt. Bara så ingen får för sig något annat alltså. Vi är en ganska genomsnittlig familj skulle jag tro =) men när man orkar och klarar av att göra annorlunda. Då är det fantastiskt.

  3. Blev rörd av det här inlägget!! Så jag vill, och försöker, leva. Är väldigt hemmakär, trivs bäst i min trygga borg- eller kudde, något jag vill föra över till min dotter. Vi myser mycket här hemma- särskilt under hösten! Nu när en lång stund varje kväll går ut på att tända alla ljus i lägenheten medan regnet piskar mot rutorna. Vackert! ❤️

  4. Haha, varför tänkte jag när jag såg Succession: det här kommer Clara gilla? Är inte Roman/Gerri bäst? Hur långt har du kommit?

    1. Haha, så kul. Bara avsnitt tre. ÄLSKAR allt med den hitills =) håller helt med dig om Roman & Gerri btw

      1. Och då har du ännu inte sett det och det och det!!! Framförallt det, det och det i säsong 2.

      2. Och om jag har förstått din killsmak rätt så kan jag tänka mig att när Kendall sen…ah, du kan väl blogga när du är klar med den så alla som sett kan mysa åt den tillsammans?

  5. Du kan verkligen skriva stämningsfullt! Även jag vill att hemmet ska vara som en stor, varm fåtölj, och lyckas förhoppningsvis ibland. Men med fyra barn mellan åtta och femton är det inte alltid så lätt…När de kommer hem från skolan låter jag dem vara själva på rummet ett tag med sina skärmar, de behöver den ensamma stunden för skolmiljön är krävande, sedan brukar jag komma med mellanmål, speciellt till en av dem som inte är så bra på att äta…Försöker få egna, stunder med dem så ofta det bara går, för det är så himla viktigt. Det är då pratet kommer, och barn har mycket tankar. Och jag håller med dig fullständigt, mer mening än att få vara mamma till dem behövs inte i mitt liv heller.

  6. Allt jag vill skriva som kommentar till detta inlägg låter fånigt eller lite insmickrande. Men jag tyckte det var väldigt fint. Det kanske räcker så 😊

  7. Åh vad fint jag tycker du beskriver det där med att “få alla på samma våglängd”. Än så länge är min son bara 1,5 år men hur ofta måste man inte avbryta något (senast idag: matlagning) för att det blir ett totalt breakdown. Fick pausa allt, finnas nära, trösta, hjälpa med känslorna (skit svårt!) och amma lite. Sen tillbaka till det andra. Ibland blir jag bara så frustrerad och irriterad för att jag inte får göra klart. Snarare än att jag känner “Åh vad fint att jag får vara hans mittpunkt och hjälpa honom att komma till rätta med småkriser”. Ska försöka påminna mig mer om det när jag blir “avbruten” nästa gång: att jag får vara hans nav och trygghet.

    1. Visst är det så. Tycker att det egentligen är först med tredje barnet som jag fattat det där. Att man faktiskt dessutom SPARAR tid på att ta hand om barnet först och sedan göra färdigt det man höll på med. Men det är lätt att glömma när man känner sig jäktad. Kram till dig <3

  8. Så gott att se/höra om din tacksamhet för det lilla. Jag tänker ofta på det här hemma också, att vara tacksam. Just nu. För de där skratten, måltiderna tillsammans, buset, kramarna… mina barn är inte barn länge till, men det är viktigt för mig att det finns en massa små, härliga minnen hos dem sen. När jag inte är viktigast i världen längre. 😊

  9. Du skriver så oerhört fint om dina barn och är en sådan underbar motvikt till den nu rådande normen att prata om det som är svårt med barn. Tycker att båda ska få finnas såklart, men njuter extra av att få inspiration och tankar på det goda nära föräldraskapet. Tack!