Idag låg dimman tung över byn och det blev aldrig ens dagsljus. Barnen var tröttare än tröttast och det kändes så bra att tänka på att det är fredag och att ett helt långt höstlov ligger framför oss. Jag fattar inte var den här hösten har tagit vägen? Det känns som att det var tre veckor sedan jag satt på uppropet med åttaåringen. Nu är vi halvvägs till jul!

Jag tycker mig se varje dag hur barnen blir snorigare, blekare och blåare under ögonen. Det är en krävande tid – den mörka perioden. Som egentligen håller i sig fram till mars när ljuset vänder åter. En jobbig men också ganska mysig tid om man orkar och förmår ta tillvara på den.

Jag hade tänt alla stearinljus på hela nedervåningen när barnen kom hem från skolan. Jag satte på musik och dukade fint och lagade renskavsgryta till middag. Jag vill att hemma ska vara som en mjuk, varm fåtölj som barnen kan slå sig ner och vila i. Ibland lyckas jag. Någon grät för en grej som hänt under dagen och den andra pustade ut över något som istället gått bra. Och jag fick krama och pilla i håret och försöka ta in och vara närvarande. Och efter en stund var alla på samma våglängd och jag kunde fortsätta laga mat. Kände mig tacksam där jag stod och rörde i grytan och hörde Jakob läsa för barnen i vardagsrummet. Tänk att jag har den här flocken jag bor med? Att jag får vara en av de viktigaste pusselbitarna i deras barndom? Mer mening behövs inte i mitt liv!

Efter maten la jag Ulf att sova och så kröp vi andra ner i soffan med fredagsmys och såg Zootropolis. Alltid ett öga på filmen och ett öga på barnen för att se deras oemotståndligt gulliga ansiktsuttryck och kommentarer. Nu sover hela flocken. Och jag sitter själv och äter Polly och ser på Succession och tänker att bättre kan man fasen i mig inte ha det. En ruggig dag i oktober.