Låt inte sorgen frysa till

Eftersom det här är platsen där vi spenderat alla vår barndoms jular bestämde jag och Anna oss för att fira jul när vi är här. Alltså i förväg. Vi har ställt fram adventsstakarna på sina vanliga platser in fönstret. Och tomtarna i porslin ovanpå spiselkransen. Vi har lagt ut juldukarna precis där mormor brukade lägga ut dem. Ja vi har till och med hängt upp julbonader! Vi har dessutom druckit glögg i de gamla vanliga kopparna med tomtar och jag har bakat lussekatter.

Det är någonting närmast rituellt över beteendet. Ett sätt att frammana stämningar och minnen. Och så pratar vi om de vi har förlorat. Och hur livet både kan och inte kan gå vidare utan dem.

Någon gran har vi inte tagit in (vi är väl inga dårar heller!?) men ett stort fång granris ska få sin plats på byrån där granen brukade stå.

Jag tror att det finns ett värde i att våga uppehålla sig vid sorgen. Regelbundet återkomma till den. Så inget hinder eller rädsla hinner byggas upp och lägga sig emellan. Sorg som inte bearbetas fryser till. Och även om den sorgen blir oåtkomlig och på så sätt också mindre smärtsam i stunden – så kan man inte frysa in en enskild del av sitt känsloliv. Det som ligger bredvid tar också skada. Så att det är svårt att bli riktigt glad, riktigt rörd eller riktigt ledsen för annat viktigt.

Om man däremot bearbetar sin sorg kan man märka att sorgen så småningom blir lättare att umgås med. Hanterligare. Någonting som kräver mindre plats – just därför att den fått utrymme från början. Om det är något enda råd jag har till en männniska i sorg, så är det att inte låta sorgen frysa till – utan att våga försöka närma sig den. På det sätt som man nu mäktar med och klarar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

69 kommentarer på “Låt inte sorgen frysa till”

  1. Familjen sålde mina morföräldrars hus och jag saknar platsen så. Skulle så gärna sätta ett fång granris där granen brukade stå, tassa runt och tända ljusstakar och bara få vara ett tag på den där platsen som genom allt alltid varit min fasta punkt i livet. Det har gått några år nu och sorgen förändras, den river inte lika mycket på något vis men den finns ju där och kommer alltid att göra. Som att den först är ful och elak och sedan liksom blir mer vacker på något vis. Hursomhelst – tycker det är fint att ni gör så!

  2. Så bra skrevet. Sorgen er en del av livet, og det å feire mormor-jul som dere gjør nå – for en fantastisk idé! Dere minnes, skrattar og gråter, og det å ta alle følelser når de kommer, det er både viktig og riktig. Og så gode minner dere søstre får fra denne vakre vintertiden.
    God mormor-jul og riktig god jul når den kommer i desember!
    My Line

  3. Så oerhört fint skrivet om sorg. Det är jobbigt för mig att läsa då jag precis fått beskedet att min pappas cancer nu inte går att göra mer åt. Nu känns det som att sorgen kommer i vågor som sköljer över en när man minst anar det och jag vågar inte ens tänka på hur det kommer vara när han sedan är borta. Låt sorgen ta plats det kommer jag att ta med mig <3

    1. En kram till dig från en annan läsare.

      Min mamma dog förra året, även hon i cancer. Vi fick en fin sista tid. Sorglig, för jävlig, outhärdlig – men också en av de vackraste och mest ärliga/innerliga perioder vi någonsin haft. Vi umgicks, pratade och viktiga och oviktiga saker, skojade, grät, förbannade och ibland bara var närvarande i tystnad.

      Ta vara på tiden med din pappa. Jag hoppas den blir fin för er alla inblandade, trots den hemska sorgen.

      Kram

      1. så berörande skrivit så jag blev helt tårögd av denhär kommentaren!
        kärlek till er båda <3

      2. Så hemskt sorgligt att du förlorat din mamma. Tack för de otroligt fina orden, de kommer jag bära med mig. Ta vara på den tiden vi har och vara innerliga <3

    2. Stor kram till dig!
      Jag kan förstå hur det känns för dig, min mamma gick bort för drygt 2,5 år sen, även hon i cancer.

      Förstår att råd är det absolut sämsta du kan få just nu. Men, om du & din pappa har en bra relation, försök spendera så mycket tid som möjligt ihop. Gråt, skratta, prata, fråga alla möjliga slags frågor (även jobbiga & pinsamma osv.) – det är värdefullt sen. Klyschigt må vara möjligt men allt vi har är tid, här & nu. 💗

      Låt sorgen ta plats. Och glöm inte att sorgen är randig, nu & efteråt. Det är okej att skratta, leva & försöka må bra. Du sörjer inte mindre för det.

  4. Det här var det bästa jag har läst om att bearbeta sorg. Du borde skriva en hel bok om det på riktigt. Ska verkligen ta vara på dina ord i mitt och min familjs liv.

    Tack!

  5. Så så så bra skrivet. Skriver under på allt <3 kram till dig mitt i alla känslor

  6. Detta är det bästa jag läst av dig. Någonsin.
    Exakt så känner jag men har inte satt ord på det.
    Tack Clara.
    <3

  7. Vilken underbar ide´! De döda är borta men finns med i varje vrå och skrymsle. Jag riktigt hör hur ni samtalar alla tillsammans. Tyvärr är det lite som i Peter Jöbacks film – vi lägger locket på och pratar inte mera om det… Kram i novemberrusket.

  8. Vad fint ni verkar ha det! Kloka tankar delar du också med dig av. Tack!

    Jag läste nyss om hur man kan bemöta en människa i sorg genom de fyra H:na:

    Häll i
    Håll om
    Håll tyst
    Håll ut

    Häll i – bjud på mat och dryck.
    Håll om – ge din sörjande vän en varm kram då och då, när det behövs.
    Håll tyst – låt den sörjande tala, kom inte med svar eller råd.
    Håll ut – låt sorgen ta tid.

    Källa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/forsta-hjalpen-vid-sorg-om-att-mota-en-sorjande

    1. Vilken bra lista ❤️ skulle vilja lägga till håll i, som i att inte låta relationen rinna ut i sanden för att den sörjande inte tar initiativ till kontakt eller ens svarar på meddelanden etc. Förlorade så många vänner när min bror dog för att jag inte orkade höra av mig, svara eller ses på väldigt lång tid. Så håll i din sörjande vän! Fortsätt höra av dig då och då ❤️

  9. Helt underbart att ni firar jul nu när ni är i mormors hus,
    och självklart att man ska tänka på de som gått före oss❤️
    de får vara med i tankarna💕

  10. Kloka ord! Själv miste jag min pappa 4 dagar före jul 2017. Det var väntat då han varit sjuk länge i den där jävla cancern! Jag hade min stora sorg innan han gick bort, så när det väl hände blev jag mest ”praktisk” och ville få alla måsten gjorda så fort som möjligt. Vi ringde till varandra varje dag, och ön idag kan jag komma på mig med att vara på väg att ringa pappa om något.

  11. Håller helt med. Vi har vårt lilla altare hemma där vi regelbundet pratar med våra kära som har gått vidare. De är ständig närvarande i våra liv. De försvinner ju inte bara för att de inte finns här fysisk. I början är det tungt men med tiden blir det en fin, varm, självklar och stämningsfull känsla.

  12. Tack Clara du är en pärla! Vad vackert och klokt skrivet om sorg. Tack för att du delar med dig av dina tankar med en härlig humor. Vad mysigt att du och din syster kan dela dessa minnen och vara i er Mormors hus. Stort tack även för snöknarret. Hälsn. en norrbottning i Sthlm❤

  13. Tack, Clara! Detta var bland det finaste jag läst. Jag ska visa detta för min familj då vi nyligen förkorat min mamma.

  14. Så är det och vet du varför. För att den sorgen är kärlek. Även om vi är ledsna så är det en fin sorg. Den är så full av kärlek. Så på något vis blir det så fint att påminnas av den. Vi blir så fulla av kärlek. Även om den vi saknar inte är hos oss fysiskt så känner vi fortfarande kärleken och det är den vi ska behålla.
    Ledsenhet som man kan få av människor som är dumma är avsaknaden av kärlek. Därför kan den göra ondare.
    En stor kram från Ulrica långt uppe i norraste norr – Kiruna

  15. Verkligen ett fint “bud” att efterleva!
    Att ta hand om och vårda ett älskat hus där tidigare generationer levt och verkat känns riktigt. Har man själv växt upp där är det en ynnest att få hantera hus med inventarier.

  16. Jag kunde inte sörja direkt både då min mamma och min pappa dog. Jag behövde vänta och hitta vardagen före det fanns möjlighet för mig att ta itu med det så säkert uppfattades jag som jag inte sörjde. Jag fick ordning på livet och vardagen och visst grät jag ibland och pratade med folk men den där avstannande sorgen många förväntar sig man ska ha hade jag inte. Jag liksom släppte ut sorgen lite i taget i den takt jag orkade med när jag börjat få ordning på tankarna. Jag tror inte man ska få panik över att det även kan funka på detta sätt. Jag upplever inte att jag haft något problem att bearbeta det som hände heller.

    1. Elin:
      Viktig poäng du skriver om!
      Alla fungerar olika. Och så länge rädsla för känslor inte styr, så går det bra på alla vis.

    2. Jag känner väl igen mig i det du skriver Elin och precis sin någon annan skriver är det så viktigt att vara lyhörd för att sorg kan se ut på så olika sätt och att vi är olika (utifrån vår personlighet men förstås också tidigare erfarenheter).

  17. Intressant text. Undrar ibland om jag sörjde, eller sörjde klart, när mina föräldrar gick bort. Jag vill ju inte att sorgens ligger frusen år efter år.

  18. Jag pyntar mina föräldrars hus, mitt barndomshem, varje år trots att vi inte är där och firar jul. Första året när dom var borta tänkte jag: Lägga tid på att pynta när ingen ska var här det är väl onödigt. Sedan kom jag på att det var för mitt eget välbefinnande att få lägga fram dukarna från mina barndomsjular, plocka fram tomtarna och hålla i dom och ta fram ljusstakarna. Nu gör jag det varje år utan att fundera utan bara njuter.

  19. Takk Clara ♥ Dette trengte jeg nå. Jeg mistet min kjære kattepus gjennom 14 år for to uker siden. Og jeg som vanligvis elsker julen ble så motløs at jeg følte at jeg ikke orker å feire jul i år. Men så innså jeg at den skal få være der, sammen med sorgen. Jeg kommer til å pakke julegavene på gulvet, uten min kjære pus som brukte å pakke sammen med meg (som elsket gavepapir og bånd). Og jeg kommer til å gråte. Men jeg skal også minnes alle de fine julene vi hadde sammen, og hvor mye han har betydd for meg ♥

  20. Jag finner inga ord, men blir rörd till tårar. Du är så klok och du har så rätt. Som ung änka är jag just nu sjukskriven för att kunna stanna upp i sorgen som blossat upp på nytt för att just undvika att den fryser till. Tack för att du pratar om sorg och för att du sätter ord på känslor kring den!

    1. Hur lång tid har det gått för dig Matilda?
      Jag är också en ung änka (eller känner mig kanske inte så ung längre). Det har gått 2,5 år för mig. jag har denna höst känns mig lycklig igen. I rätt långa stunder. Och då har jag helt plötsligt börjat drömma igen. Även sorgliga drömmar, det är som att hjärnan vågar släppa ut lite. Har inte drömt nånting sen min man dog. Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta men min sorg var så mycket blandad med chock att allt sörjande varit så satt på undantag. Och barnens känslor före mina.
      Ville kanske mest säga att jag hoppas du hittar lite lugn och närvaro i din sorg.
      All kärlek.

      1. Tack att du delar! Till jul har det gått två år för mig. Håller med dig om att andras känslor, som barnets och kanske även svärföräldrarnas känslor, kom före mina egna. Tack för hoppet du skänker ♥️
        All kärlek!

  21. Min pappa, som inte finns mer, sa en gång att sorgen går aldrig över men man lär sig leva med den. Min pappa hade rätt tycker jag. Dessa ord bär jag med mig när jag saknar min pappa och andra som har gått före honom. För mig är orden en tröst.

    1. Det upplever jag också. Den förändras och utvecklas men försvinner aldrig för det som hänt är ju permanent. Jag saknar som allra mest det där vardagliga, att kunna ringa min mamma när jag haft en dålig dag och bara få prata och höra hennes varma röst säga att allt blir bra.

  22. Varmt Tack från Blekinge för detta inlägg. Det träffade rakt i hjärtat.. eller kanske magen. Har aldrig kommenterat men när vi står inför att mista en väldigt nära i cancer snart, hjälpte detta lite. Folk säger jämt att vi ska njuta sista tiden vi har, men det är så svårt när man vet att det är så få gånger kvar att ses. Sista gången man bakar ihop, går en promenad eller åker båt. Folk säger också att det är bra att barnen inte kommer minnas hen, men det är ju det som gör så fruktansvärt ont. Hur tar man sig vidare sen? För just nu känns det hopplöst. Men tack igen för detta inlägg ❤️

    1. Vad sorligt att veta att man snart ska mista någon man håller kär. Men vad märkligt att folk runtom dig säger att det är bra att barnen inte kommer minnas personen. Jag miste min storebror i våras, hastigt och väldigt chockartat. En stor skräck och en del i sorgen är att mina barn ska glömma sin morbror, och vad han betydde för dom. De har därför fått vara delaktiga genom hela sorgeprocessen, från begravning, till jordfästning och regelbundna turer till graven. Vi pratar om morbror ofta. Om vem han var, om vår barndom, och om hur mycket han älskade sina systersöner. Han måste för alltid finnas kvar i barnens minnen, för annars är det ju som att han suddas ut och det får aldrig hända! Tror att det är en gåva även till barnen att få minnas honom. För nu är han ju en ängel på deras axlar istället som alltid är med, fast på ett annat sätt. Styrkekram till dig

    2. Jag känner med dig Jennie 🌷
      Miste min pappas för drygt ett år sen efter en tids sjukdom (vi visste hela sjukdomstiden att sjukdomen skulle ta hans liv) och jag tänkte hela tiden på det där med att det var sista gången för olika saker… Och funderade på om pappa hela tiden tänkte samma sak. Det tyckte jag var så smärtsamt.

      Att sörja någon som fortfarande lever upplevde jag också som oerhört tufft och för mig blev sorgen lättare att bära när han gått bort (också för lättnaden att han inte behövde lida mer). Men saknaden har för mig bara blivit större med tiden men det ser jag också som något fint- jag vill ju sakna honom och tänka på honom.
      För mig är det en stor sorg att veta att mitt yngsta barn inte kommer att minnas honom men vi har foton framme och pratar ofta om morfar i olika vardagssammanhang, så även för yngsta barnet är han åtminstone nu en person han har ett ansikte på och som han får med sig genom att vi andra pratar om honom.

  23. Tack Clara för de orden, du har helt rätt tror jag. Jag har just fått veta att min pappas cancer spridit sig, och sorgen känns bottenlös. Men tårarna får komma när de behöver. Det får ta den tid det tar.

  24. När min pappa dog plötsligt och oväntat i början av 2017 gick jag liksom in i ett mycket långsammare inre tempo. Det var inget aktivt val som det kanske låter som, utan en konsekvens av den överväldigande chocken och enorma sorgen och saknaden. Min inre rytm och yttervärldens rytm stämde inte alls överens. Jag var hemma tre veckor vilket kändes som att folk runtomkring mig tyckte var länge?! Sen gick det liksom sakta men säkert långsamt neråt i min energi tills jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom hösten 2018 (det var dock flera andra faktorer som spelade in i det). Jag upplevde det som en enorm befrielse att äntligen få vila och följa min inre rytm. Sorg och att sörja MÅSTE få ta tid. Vi är inga maskiner, vi är kännande varelser. Och vi måste få tid och utrymme att bearbeta det vi är med om för att inkorporera det i oss själva. Jag är så tacksam för att jag till slut, även om det var väldigt jobbigt innan, fick vila och återhämta mig ❤️.
    Kram Ulrika

  25. ”Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss, håller vi oss kvar”. /Olle Adolphson

  26. Tack för rådet. Gör så förskräckligt ont bara. Mamma var sjuk i 3 år men sedan dog hon hastigt i en stroke. Men även om jag trodde jag var förberedd så kan jag säga att jag hade fel… en ny känsla i kroppen som jag inte känner igen. Jag möter och nöter och känner och saknar så jag blir galen

  27. Så otroligt fint skrivet om sorg och en vacker ritual med julfirandet! Min mamma tog sitt eget liv för ett år sedan och jag måste säga att min sorg delvis frusit till. Det är en väldigt bra bild och det hjälper faktiskt redan att få det uttryckt i ord sådär.

    1. Hej, så fint att se en annan Hedvig och så ledsamt att vi har sorg gemensamt. Min lillebror tog sitt liv i september i år. Min sorg är också frusen just nu. Eller är satt på paus. Jag vet inte hur jag ska hantera det, men på något sätt måste det ju ut, nån gång.. Kram till dig <3

      1. Nejmen hej andra Hedvig och kram tillbaka! Jag tycker det är lite svårt att veta om jag bara måste ta in allt som hänt i små bitar för att det är så svårt och komplicerat eller om jag lagt lock på känslorna och håller på “frysa till”. Läste här nedan att du också haft/har mycket annat smärtsamt att ta in i samband med din brors död. Nu när ett år gått märker jag att det långsamt börjar sippra fram något som kanske känns lite mer som “vanlig” sorg (finns det sådan?), alltså inte hela tiden blandad med chock, oro eller ilska. Jag hoppas det fortsätter så och att vi båda får tina upp!

  28. Så vackert och så vist. <3

    Kan kanske verka trivialt i sammanhanget men jag resonerade liknande på försommaren när vi var tvungna att avliva vår gamle katt. Han var 19 år, min allra bäste vän och hade funnits med oss längre än våra barn. Han hade alltid funnits i vår familj.

    Vi avlivade honom hos veterinären och sedan följde han med hem i en korg. Med skärpa i tonen förklarade jag för maken att jag bestämmer när jag är redo att begrava honom.
    Han dog på en tisdag, de första dagarna låg han kvar i korgen under en handduk och jag gick flera gånger om dagen och klappade honom. Sedan var jag redo att flytta honom till en kista, bädda vackert, lägga på lock och ställa honom i jordkällaren. Ytterligare några dagar behövde jag på mig, gick till hon någon gång om dagen, klappade och pratade. Sedan var jag redo. Jag valde plats, jag grävde, jag sänkte kistan, jag grävde igen. Jag planterade en ny ros i trädgården. Det var på söndagen.

    Det var viktigt för mig att få vara i sorgen, att låta avskedet få ta tid.
    Jag har själv varit förvånad över hur läkande den processen var.
    Jag gick inte under, jag gick igenom.

    1. Anna
      Tårarna rinner, önskar jag fått säga farväl till min mormors katt på det viset. Han blev 19 och avlivades i tystnad. Jag fick en grav att gå till men fick inte säga hej då. Det är över 30 år sedan och jag var i 8-9 årsåldern.

      1. 💞
        Känner med dig Maria och tror att jag förstår. En katt kan verkligen vara en viktig barndomsvän.

        Min första katt fick jag när jag var fyra år, hon blev 14 år. Hon var min bästa vän och lyssnare under skolåren.
        När hon började bli gammal och dålig gick hon i väg, som katter ofta gör när de blir sjuka. Vi letade överallt, åkte med bil och leta, kröp in och bakom allt möjligt men hittade henne inte. Jag grät och grät i flera dagar. Till slut gav jag upp.
        Men då kom hon.
        Det var som att hon sa, precis som SkallePär, “-Du tror väl inte att jag tänker dö utan att ta avsked först. Men nu gör jag det älskade matte, nu tar jag avsked, för nu ska jag dö.”
        Dagen därpå hade hon gått i väg igen och kom aldrig tillbaka.
        Men hon gav mig ett avslut. Det är jag tacksam för.

        Om man inte får vara med i avslutet, utan bara lämnas med ett tomrum, så kan det tomrummet finnas kvar för alltid.

  29. Så väldigt fint skrivet och livsviktiga råd för många som förlorat någon. ❤️ Tror det är lätt för de som står runtom att känna att det är bra när sorgen ligger under ytan, hos den som förlorat någon mycket närstående. Måste vara så bra att ha en syster som är precis i samma skor, som man kan vara med i sorgen.

  30. Så fint skrivet och så underbart att kunna ha kvar huset med dess inventarier. Mina morföräldrars hus såldes, till min stora förtvivlan, men jag är där i drömmarna. Går runt i rummen och njuter av tryggheten jag alltid kände där, lägger handen över den mjuka soffan, tänder en eld i öppna spisen, sitter på mormors pall framför vedspisen i köket, känner doften av mormors havrekex och ser henne stå där i sitt förkläde. Ser detaljer så intensivt trots att det gått 20 (!) år sedan de dog. Älskar de drömmarna. Ibland drömmer jag även att jag kommer till ett tomt hus där jag letar efter något, mina morföräldrar är borta och drömmen är fylld av förtvivlan och tomhet, jag kämpar för att ställa allt i ordning och det känns på något sätt som att de då ska komma tillbaka.

  31. Ja, verkligen så. Fint skrivet. Jag miste flera personer på kort tid för 15 år sen och hann inte med att sörja, gick vidare mera på kommando än att jag var beredd till det. Det började visa sig som kroniska spänningar och smärta i benen, som jag fortfarande lider av. Men nu håller jag på och smälter isen mha Rosenmetoden. Jag kan också tipsa alla som kanske vet lika lite om sorgbearbetning som jag gjorde om http://www.sorg.se. Det finns så många utbredda missuppfattningar och myter om sorg som är skadliga för oss, som att tiden automatiskt skulle läka alla sår. Så är det absolut inte utan tvärtom kan det som börjar som en obearbetad sorg bli handikappande.

  32. Det här inlägget verkligen talar till mig. Min lillebror tog sitt liv i september och de första veckorna var en dimma. Nu såhär två månader efteråt känns det som att livet rullar på och jag är lite distanserad. Det är så otroligt många sår i min familj, sår som omöjligt kan läka och som rivs upp hela tiden. Nu senast i och med min brors bortgång och all familjeinfektion som väller fram. Alla skada som min mor orsakat mig och som hon fortsätter orsaka med sitt handlande i september. Men jag vet inte hur jag ska kunna ta in allt som hänt. Och hur jag ska hinna. Tusen saker på jobbet och runt mig, och någonstans alla dessa känslor som ligger och puttrar inom mig och som måste få ta vägen någonstans om jag inte ska gå under.

  33. När mina föräldrar dog med ett par månaders mellanrum var sorgen så stark . Jag bodde redan då i mitt barndomshem och huset blev som en stor varm famn för mig. De flesta möbler och annan inredning fanns kvar sedan jag växte upp. Jag var omgiven av så många fina minnen som gav mig kraften att gå vidare.