Eftersom det här är platsen där vi spenderat alla vår barndoms jular bestämde jag och Anna oss för att fira jul när vi är här. Alltså i förväg. Vi har ställt fram adventsstakarna på sina vanliga platser in fönstret. Och tomtarna i porslin ovanpå spiselkransen. Vi har lagt ut juldukarna precis där mormor brukade lägga ut dem. Ja vi har till och med hängt upp julbonader! Vi har dessutom druckit glögg i de gamla vanliga kopparna med tomtar och jag har bakat lussekatter.

Det är någonting närmast rituellt över beteendet. Ett sätt att frammana stämningar och minnen. Och så pratar vi om de vi har förlorat. Och hur livet både kan och inte kan gå vidare utan dem.

Någon gran har vi inte tagit in (vi är väl inga dårar heller!?) men ett stort fång granris ska få sin plats på byrån där granen brukade stå.

Jag tror att det finns ett värde i att våga uppehålla sig vid sorgen. Regelbundet återkomma till den. Så inget hinder eller rädsla hinner byggas upp och lägga sig emellan. Sorg som inte bearbetas fryser till. Och även om den sorgen blir oåtkomlig och på så sätt också mindre smärtsam i stunden – så kan man inte frysa in en enskild del av sitt känsloliv. Det som ligger bredvid tar också skada. Så att det är svårt att bli riktigt glad, riktigt rörd eller riktigt ledsen för annat viktigt.

Om man däremot bearbetar sin sorg kan man märka att sorgen så småningom blir lättare att umgås med. Hanterligare. Någonting som kräver mindre plats – just därför att den fått utrymme från början. Om det är något enda råd jag har till en männniska i sorg, så är det att inte låta sorgen frysa till – utan att våga försöka närma sig den. På det sätt som man nu mäktar med och klarar.