Eftersom det hÀr Àr platsen dÀr vi spenderat alla vÄr barndoms jular bestÀmde jag och Anna oss för att fira jul nÀr vi Àr hÀr. AlltsÄ i förvÀg. Vi har stÀllt fram adventsstakarna pÄ sina vanliga platser in fönstret. Och tomtarna i porslin ovanpÄ spiselkransen. Vi har lagt ut juldukarna precis dÀr mormor brukade lÀgga ut dem. Ja vi har till och med hÀngt upp julbonader! Vi har dessutom druckit glögg i de gamla vanliga kopparna med tomtar och jag har bakat lussekatter.

Det Àr nÄgonting nÀrmast rituellt över beteendet. Ett sÀtt att frammana stÀmningar och minnen. Och sÄ pratar vi om de vi har förlorat. Och hur livet bÄde kan och inte kan gÄ vidare utan dem.

NÄgon gran har vi inte tagit in (vi Àr vÀl inga dÄrar heller!?) men ett stort fÄng granris ska fÄ sin plats pÄ byrÄn dÀr granen brukade stÄ.

Jag tror att det finns ett vĂ€rde i att vĂ„ga uppehĂ„lla sig vid sorgen. Regelbundet Ă„terkomma till den. SĂ„ inget hinder eller rĂ€dsla hinner byggas upp och lĂ€gga sig emellan. Sorg som inte bearbetas fryser till. Och Ă€ven om den sorgen blir oĂ„tkomlig och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt ocksĂ„ mindre smĂ€rtsam i stunden – sĂ„ kan man inte frysa in en enskild del av sitt kĂ€nsloliv. Det som ligger bredvid tar ocksĂ„ skada. SĂ„ att det Ă€r svĂ„rt att bli riktigt glad, riktigt rörd eller riktigt ledsen för annat viktigt.

Om man dĂ€remot bearbetar sin sorg kan man mĂ€rka att sorgen sĂ„ smĂ„ningom blir lĂ€ttare att umgĂ„s med. Hanterligare. NĂ„gonting som krĂ€ver mindre plats – just dĂ€rför att den fĂ„tt utrymme frĂ„n början. Om det Ă€r nĂ„got enda rĂ„d jag har till en mĂ€nnniska i sorg, sĂ„ Ă€r det att inte lĂ„ta sorgen frysa till – utan att vĂ„ga försöka nĂ€rma sig den. PĂ„ det sĂ€tt som man nu mĂ€ktar med och klarar.