Vinterns mörker erbjuder samma stillhet som nÀr en vass taklampa slÀcks och ett ensamt stearinljus fÄr lysa i dess stÀlle. Kanske beklagar man mörkret. Skyr kylan. Drömmer sig bort. Men inte skulle man orka med en vass vÄrsol nu? En knoppande, fÄgelkvittrande och intensiv maj? Med tusen dofter och synintryck och ljud? Nej, jag ryser faktiskt av tanken.

En kall och tyst vinter Àr precis vad som behövs för att samla kraft igen. Vintern Àr som natten efter en lÄng och intensiv dag. Natten behövs för att kunna uppskatta dagen. VÄren vore ingenting utan den mörka perioden som föregick den.

Jag gÄr in i den hÀr tiden med samma kÀnsla som nÀr jag lÀgger mig för natten. Inte rÀdd för det mörka, tysta. Skuggorna och grÄskalorna. Utan trygg i att det Àr nu jag fÄr vila. Tids nog blir det dag igen.

En dimming grÄ novembermÄndag