Vinterns mörker erbjuder samma stillhet som när en vass taklampa släcks och ett ensamt stearinljus får lysa i dess ställe. Kanske beklagar man mörkret. Skyr kylan. Drömmer sig bort. Men inte skulle man orka med en vass vårsol nu? En knoppande, fågelkvittrande och intensiv maj? Med tusen dofter och synintryck och ljud? Nej, jag ryser faktiskt av tanken.

En kall och tyst vinter är precis vad som behövs för att samla kraft igen. Vintern är som natten efter en lång och intensiv dag. Natten behövs för att kunna uppskatta dagen. Våren vore ingenting utan den mörka perioden som föregick den.

Jag går in i den här tiden med samma känsla som när jag lägger mig för natten. Inte rädd för det mörka, tysta. Skuggorna och gråskalorna. Utan trygg i att det är nu jag får vila. Tids nog blir det dag igen.