Jag går och plockar här hemma och försöker förbereda barnen inför den nya termin som startar imorgon. Det krävs lite mental förberedelse för oss att komma tillbaka i de rätta gängorna. Samtidigt härligt att få känna att vi börjat längta efter vardag. Jag är så glad i vår vardag tillsammans! Livet är ju ändå mest vardagar, så kan man uppskatta vardagen har man ju ökat mängden dagar att trivas på, med några hundra procent.
Jakob är som jag nämnt i Belgrad just nu. På den första semestern han tagit sedan december 2018. Så jag unnar honom verkligen den kompisresan och vilan från vardagen. Han har kämpat som en tok med jordbruk och yogaundervisning och sjukgymnastvikariat. Men jag skulle ljuga om jag sa att det är lätt att vara ensam med tre barn. För det är det inte. Ulf är i en period med orolig nattsömn, så jag ser i kors av trötthet. Men så fort jag klagar tänker jag skamset att massor av mammor är ensamstående på heltid med tre barn. JÄMT. Att jag är själv i tio dagar och tycker att det är lite jobbigt är rätt patetiskt. Men sedan svänger den där inre rösten igen. Och jag försöker påminna mig om att det är okej att saker är jobbiga för mig – även om andra samtidigt har det svårare. Jag försöker stryka mig själv över kinden, säga bussiga, uppmuntrande saker till mig själv. Vara mammig mot mig, i brist på en mamma som kan vara det.
Och så påminner jag mig om att det är okej att inte må så bra. Helt rimligt faktiskt. För hur det än är så är januari är en jävla pissmånad. Den månad jag mest förknippar med död och ångest. Mammas sista vecka på sjukhuset. Hur vi vakade vid sängen och såg henne försvinna ifrån oss. Och i januari för snart ett år sedan då vi förlorade Jakobs pappa. Och så den fruktansvärda, oförberedda händelse som skedde i vår närhet alldeles nyss. När en människa plötsligt slets ur livet. Ur sitt sammanhang – ifrån sin familj. Oförberett och obarmhärtigt. Oändligt saknad och sörjd.
Det går en ilning genom kroppen när jag tänker på hur skört allting är. Vi lever så tryggt – ändå alltid bara en hårsmån från döden. En bil som hamnar på fel sida vägen, eller ett kärl som brister i kroppen. Ett hjärtstopp av ingen anledning alls. Vi vet ingenting om vad som väntar. Just därför känner jag tacksamhet för vardagarna vi får tillsammans. Även en grå januari med snorig näsa, tungt hjärta och morgontrötta matvägrande barn. Även den dagen är en himla jäkla gåva. På något sätt.
56 svar
Diskuterade livets gång med en 85-årig bekant för en tid sedan. Vi kom fram till just den slutsatsen, att de bästa dagarna är de där ingenting särskilt hänt. Där inget vunnits eller förlorats. Där känslorna inte svallat åt vare sig ena eller andra hållet. Där tiden flutit förbi ostörd, och man bara varit där i nuet. Kanske krävs det att man gått igenom både glädje och sorg för att uppskatta de där alldeles vanliga dagarna, de som så många skulle kalla tråkiga och tomma.
Kloka ord, något jag har tänkt på sista tiden “inte visste jag att det var livet dagarna som kom och gick.”
Hoppas tungsinnet snart flyr sin kos Clara och att du orkar med.
Så vackert skrivet. Det är mina bästa dagar. När allt är lugnt och mjukt och jag känner sinnesfrid och lugn. Min nyårsdags eftermiddag var sådan. Lyssnade på nyårskonserten, lagade några strumpor, njöt av nybryggt kaffe och överblivna julkakor. Tände ljus. Såg en film. Åt goda rester till middag. Allt var stilla och kravlöst.
Du skriver så rikt o vackert Clara.
Ja..januari är verkligen en bläh månad.
Kram
<3
<3 STOR KRAM!!
Lyssnade på Olof Röhlander för ett tag sedan, bl.a. en sak som han sa fastnade och jag brukar ta fram den när det känns vardagsgrått: “Varje dag ovan jord är en bra dag”. I bland behöver man förskjuta perspektivet.
Tack! ❤️ Det där tar jag med mig! ”Varje dag ovan jord är en bra dag” . För när skulle alternativet vara bättre liksom…?
Tack 🙏🏼
Det var exakt vad jag behövde läsa idag.
Livet livet..
Så väldigt klokt formulerat. Jag känner så igen mig i sinnesstämningen du beskriver, men försöker att inte låta den ta över och överskugga allt. Snart skiner solen igen.
Ja januari är verkligen en tuff månad samtidigt är den som lugnet efter stormen av allt som ska hittas på under december. Som du säger är ändå det vardagliga en gåva. Att få upp barnen på morgonen, vabba, göra läxor, hämta på aktivitet. Vardagen har verkligen sin meningsfullhet och man får öva sig ibland på att var närvarande och njuta i pusslet som det är med barn. Lycka till med dina tre denna vecka! Kramar
Tack för vackra texter att ta med sig under arbetsdagen!
❤️
Vad fint du skriver Clara. Det är viktigt det du skriver. It hits home with me. Efter att ha förlorat nära och kära människor i mitt liv, både oväntat och dramatiskt samt långsamt och smärtsamt. Efter att ha kämpat mig ur utmattningar och tillhörande depressioner. Efter småbarnsår utan sömn. Efter någon sorts midlife-crisis. Mitt i all oro för klimatförändringar och makttörstande galna världsledare står jag ändå här och är bara tacksam för de dagar som kommer och går. Jag upptäckte häromdagen att det grå, dimmiga, råkalla vädret som oftast omsluter oss under flera veckor nu på vintern här där jag bor inte stör mig så mycket mer. Vi hade ett fantastisk jullov och vi har fina planer för det kommande året med speciella händelser som jag ser fram emot. Men de är inga mål längre utan “bara” en del av livsflödet. För jag uppskattar de vanliga dagarna innan och efter lika mycket. Det som gör mig mest lycklig och tacksam är när de dagarna flyter på och vi samlar minnen och glädje i dem. Jag vet att det kommer finnas regniga torsdagar med leriga stövlar i hallen, tjat om ipadar, klagomål på kvällsmaten, försenade tåg och en urtrött jag som gnäller och skäller, men det får väl vara så då. En dag i taget. Varje dag har sitt eget värde.
Vad fint DU skriver Johanna!
Johanna, vill bara ge dig ett hjärta, för din text <3
Jag vill läsa mer från dig.
Vakkert og sant,Johanna!
Johanna, jag tyckte också mycket om det du skrev!
Du har så rätt. Tack för påminnelsen.
Din ärliga skörhet… Min. Allas.
Tack!
Om man alltid ska tänka på “alla andra” som har det mycket värre än en själv så kan man egentligen aldrig må dåligt. Det kommer liksom alltid finnas människor som har det jobbigare än en själv. Så jag tycker att du har all rätt att tycka att din egen situation är jobbig och må dåligt över den.
Kram <3
Fint!
Tack för att du delar med dig av dina kloka tankar Clara <3
Att vara stark innebär ibland att våga visa att man är sårbar.
Allt gott till dig och de dina!
Jag brukar citera Ior i Nalle Puh som jag tycker sammanfattar livet som det oftast är: ”Har mått sämre, har mått bättre” Rätt skönt befinna sig i topparna – men inte alltid och dalarna- de kommer också. Men prydast är man mitt emellan. I februari kommer ljuset så smått tillbaka. Då tycker jag det lättar.
Känner igen mig så väl. Hur tankarna går till självömkan, insikten att det finns andra som har det värre, men att jag har det sjukt tufft ändå, till att tacksamheten för det jag har är det enda som bär dag för dag. Kram!
Tack för ärligheten. All kärlek och styrka från ovan till dig! Och som ensamstående mamma på heltid – dock med endast ett barn – skulle jag säga att de där enstaka ensamma veckorna/dagarna/kvällarna när min man levde var värre än att vara själv jämt. Kontrasten var större och allt var liksom uppbyggt kring ett delande i den situationen. Önskar dig all uppbackning och sömn du kan få
Så fint skrivet! Instämmer.
Åh Clara. Tack för dina tänkvärda ord. Livet alltså.
Så fint och rätt att påminna sig om detta. Kram på dig och mammig klapp på kinden! 😉
Ah vad jag behövde läsa det här just nu. Tack! Verkligen innerligt tack!
Det finns ingenting patetiskt med att tycka det är jobbigt att vara hemma själv med tre barn. Jag tycker det är jobbigt att vara själv med ett barn. Inte fan är jag patetisk för det.
Det är inte patetiskt eller hänsynslös att orka mindre än en del andra människor heller. Det är en väldigt hård människorsyn. Inget man skulle lära ut till sina barn direkt, att du får inte må dåligt eller tycka det är jobbigt för andra har de värre och gråter du nu så är du patetisk?
Finns ju även de som har de värre än ensamstående föräldrar i Sverige också.
Ja man klarar ju det mesta man behöver klara av när man väl är i den situationen. Smärta, sorg och plågan är inte jämförbart emellan varandra. <3
Så bra och sant det du skriver! 👍
Så fint skrivet ❤️
På vårt kylskåp hänger en vers ur Psaltaren 90:10 ”När livet är som bäst är det möda och bekymmer”. Kan ju låta deppigt, men jag ser det som en uppmaning till att se det fina mitt i vardagen, så som du beskriver.
Så otroligt fint, ärligt och viktigt skrivet!<3
Tack Clara
En bil på fel sida vägen… Det hände en person jag kände för snart ett år sedan. En fantastiskt älskvärd människa som hade två små barn hemma. Den största chock jag upplevt. Jag lider med dig. Så många du redan förlorat den sista tiden. <3
Clara. Min mamma kommer dö i cancer. Vi vet inte när, bara att bröstcancern är obotlig och har spridits, och att det finns en gräns för hur länge hennes kropp kommer klara av alla behandlingar. Jag känner mig så arg att jag vill slå sönder allt runt mig. Önskar att det var någon annans mamma som skulle dö, inte min. Sorgen över att hon snart kommer försvinna äter upp tacksamheten över att hon åtminstone är hos mig just NU. Hur gör man för att ta sig genom allt? Finns det något råd du nu i efterhand hade velat ge dig själv när din mamma var sjuk? Stor kram <3
<3 <3 <3 <3 <3 All kärlek till dig, din familj och din mor.
Jag förstår precis hur du känner tror jag. Jag tyckte att sista julen med min mamma var värre än första julen utan henne just för att vi visste att det var den sista. Dessutom var jag så så så trött med en två-åring och en 6-månaders. Och arg. Och ledsen. Mitt bästa råd är att göra så gott man kan och vila i att man gjort det när döden kommer. Jag vet att jag gjorde mitt bästa och jag vet att min mamma också visste det. När folk frågade mig hur jag sov när hon dött sa jag – det värsta har ju redan hänt, nu vet jag ju att ingen kommer ringa det där hemska samtalet mitt i natten så nu sover jag ju. Mitt andra råd är att faktiskt trappa ner efter ens mamma dör. Jag hade 1 dag ledig från jobbet, jobbade heltid, mannen jobbade heltid och 2-åringen och då 9-månaders bebisen var bägge på dagis. Inte tillräckligt och jag kämpar fortfarande med efterdyningarna.
Jag fick ett råd från en som mist båda sina föräldrar allt för tidigt som jag i efterhand tyckte hjälpte mig mycket i sorgen. Engagera dig allt du orkar, så att den sista tiden blir en tid av minnet av att ni var nära, att du fanns där som du önskade och att ni hann säga alla de där viktiga sakerna. Jag och min pappa hade de finaste samtalen i vårt gemensamma liv det sista halvåret och jag känner mig så stolt över att han tyckte att jag var ett ovärderligt stöd för honom sista tiden, både praktiskt och emotionellt.
Två saker jag hade gjort annorlunda: jag hade filmat mycket mer, för att hjälpa mitt barn minnas honom. Jag hade vilat mer efteråt. Istället gick jag tillbaka till jobb efter fyra dagar, en förskoleinskolning och ett hus att sälja och tömma. Som tur var isolerade jag mig sedan under 6 sommarveckor, men önskar att jag hade varit snällare mot mig själv och låtit sorgen ta den plats den behövde från början.
Ta hand om dig och varandra!
Var med din mamma. Ge er så mycket tid som möjligt. Ha koll på att du får pengar från fk för vård av anhörig om du vill vara ifrån jobbet och med din mamma istället.
Du skriver alltid fint men vissa inlägg träffar mig rakt in i hjärtat. Detta var ett sådant. Tack!
Vi har også tre små barn. Ingen av oss har noen gang reist på ferie alene før det minste barnet var 4 år. Noen ganger må man stikke fingeren i jorda og si at uansett hvor mye partneren trenger eller fortjener ferie, så er ikke tiden inne for det så lenge barna er små – det blir alt for mye jobb for den som er igjen hjemme! Du sover jo ikke en gang gjennom nettene nå. Du trenger avlastning, ikke mer jobb. Det er ikke patetisk at du synes ti dager i strekk alene med tre barn, hvorav det ene barnet vekker deg om natten, er tøft. Det ER tøft! Hvem som helst blir nedstemt og sliten av nattevåk, januar eller ikke. Alt virker skumlere og vanskeligere når man ikke får sove uavbrutt. Ja, vi lever alle i teorien en hårsbredd fra døden, men den erkjennelsen gjør ikke hverdagen bedre. Det er ingen som klarer å nyte øyeblikket med opplevelsen av en trussel hengende over hodet. Faktum er at det er mye mer sannsynlig at du lever til du blir en gammel, rynkete bestemor enn at du blir truffet av en bil i morgen, selv om det er januar. Januar betyr ingenting. Det er ikke en farligere måned enn andre måneder. Januar er bare en rekke dager som går forbi. La dagene passere uten å frykte dem, eller det som har vært. Klapp deg selv på kinnet, det fortjener du. Og når mannen din kommer hjem så fortjener du mye mer. Da fortjener du at han klapper deg på kinnet og overtar så mye av ansvaret for barna som han kan. Det er givende å være sammen med egne barn, men det er bare mannen din som kan gi deg den hvilen du fortjener og trenger. Og den hvilen bør vare lenge. Jeg synes det ser ut som du ikke har tatt høyde for hvor slitsomt det er å ha tre barn, og at du i stedet leter etter svar på hva som er galt med deg og hvorfor du synes verden er et så skummelt sted akkurat nå. Du er bare sliten, og det er helt naturlig!
Kloka ord! ❤️
Bra skrivet! 👌
Ja, bra! Håller med till 100%. Klokt skrivet.
Så klokt skrivet, Hege! Jag fick sekundärstressrysningar bara av att läsa att vara ensam med tre barn i tio dagar varav en bebis. Mitt i värsta VAB- och sjukdomstiderna dessutom. Vi har två barn och ingen av oss har åkt på semester ensam ännu (yngsta fyller snart 5 och äldsta snart 7). Eventuellt att min man åker en långhelg till Köpenhamn till sommaren, men det är något vi precis nu börjat prata om och det vore som sagt första gången någon av oss är borta över natten på egen hand sedan barnen kom. Och det är först nu det känns okej för oss att göra så. Vår äldstas bebis- och småbarnstid lämnade oss på gränsen till utbrända (high need + högkänslig med viss rigid inställning till saker och ting med svår sömnstörning på det… ni som vet vad jag menar vet) och varken min man eller jag har återhämtat sig ännu. Finns ju inte riktigt någon möjlighet till det mitt i småbarnslivet. Om Clara vore min väninna eller syster och är dina ord, Hege, exakt de jag hade sagt till henne (kanske med tillägget: 10 dagar! Är ni galna?! 🙃). Och åker maken så skulle jag kräva att hon åker på en egen 7-10 dagars semester på egen hand utan barn (nej, inte ens den “enkla” bebisen får följa med) under vintern eller våren. Jag förespråkar inte alls millimeterrättvisa annars, men just i detta fall så har båda lika stor rätt till återhämtning utan barn.
Ja alla blir saliga på sin fason ❤️ Vi har båda rest på egna semestrar sedan vi fick
barn för första gången. Det har känts rätt för oss 🙂 tack för omtanken!
Åh…💙 Blir både ledsen och skör när jag läser din text. Ska krama mina barn lite extra mycket idag. Och försöka vara lite snäll mot mig själv.
Tack för din fina text med viktiga påminnelser ❣️
En mamma kan aldrig ersättas av någon annan.
Men en annan kvinna i den generationen kan vara ett fantastiskt stöd i vardagen.
Kanske någon som inte har egna barn/barnbarn. Eller som inte kan hjälpa sina egna barn så mycket som hon vill p.g.a. geografiska distanser. Eller någon som inte har en egen dotter.
Poängen är nog att kvinnan inte är en släkting. Och att man skijer på mammarollen och rollen som en extremt fin vänskap.
Hjälp är fantastiskt och oftast kravlöst även om man inte tror det. När våra liv planar ut hoppas vi nog kunna få chansen att hjälpa andra.
Ibland går vardagen inte ihop, och man känner sig maktlös, ibland är den alldeles, alldeles underbar..
Så fint skrivet ♥️
Precis så är det ju! Så komplexa är våra liv. Sorgen är väl kanske priset man får betala för kärlek. Du skriver så fint om livet.
Hälsningar från en annan tre barns mamma från den småländska skogen
Ja, känner igen de dubbla känslorna. Min partner jobbar ofta kvällar o helger o slits mellan att det är mysigt o jobbigt och samtidigt skämmas för att tycka det.
Samtidigt så tänker jag att det ändå blir en påtaglig skillnad att ha en 5-åring hemma på heltid, som också ska underhållas. Vet ju inte hur mycket Folke får gå annars, men även om det bara är 15 timmar så måste jag ändå tillstå att de 15 tummarna för sitt till i ork. (Och ja, samtidigt tycker jag förstås att det är helt självklart att syskon ska vara hemma o att barn inte får barnomsorg när en förälder har semester. :))