Jag gÄr och plockar hÀr hemma och försöker förbereda barnen inför den nya termin som startar imorgon. Det krÀvs lite mental förberedelse för oss att komma tillbaka i de rÀtta gÀngorna. Samtidigt hÀrligt att fÄ kÀnna att vi börjat lÀngta efter vardag. Jag Àr sÄ glad i vÄr vardag tillsammans! Livet Àr ju ÀndÄ mest vardagar, sÄ kan man uppskatta vardagen har man ju ökat mÀngden dagar att trivas pÄ, med nÄgra hundra procent.

Jakob Ă€r som jag nĂ€mnt i Belgrad just nu. PĂ„ den första semestern han tagit sedan december 2018. SĂ„ jag unnar honom verkligen den kompisresan och vilan frĂ„n vardagen. Han har kĂ€mpat som en tok med jordbruk och yogaundervisning och sjukgymnastvikariat. Men jag skulle ljuga om jag sa att det Ă€r lĂ€tt att vara ensam med tre barn. För det Ă€r det inte. Ulf Ă€r i en period med orolig nattsömn, sĂ„ jag ser i kors av trötthet. Men sĂ„ fort jag klagar tĂ€nker jag skamset att massor av mammor Ă€r ensamstĂ„ende pĂ„ heltid med tre barn. JÄMT. Att jag Ă€r sjĂ€lv i tio dagar och tycker att det Ă€r lite jobbigt Ă€r rĂ€tt patetiskt. Men sedan svĂ€nger den dĂ€r inre rösten igen. Och jag försöker pĂ„minna mig om att det Ă€r okej att saker Ă€r jobbiga för mig – Ă€ven om andra samtidigt har det svĂ„rare. Jag försöker stryka mig sjĂ€lv över kinden, sĂ€ga bussiga, uppmuntrande saker till mig sjĂ€lv. Vara mammig mot mig, i brist pĂ„ en mamma som kan vara det.

Och sĂ„ pĂ„minner jag mig om att det Ă€r okej att inte mĂ„ sĂ„ bra. Helt rimligt faktiskt. För hur det Ă€n Ă€r sĂ„ Ă€r januari Ă€r en jĂ€vla pissmĂ„nad. Den mĂ„nad jag mest förknippar med död och Ă„ngest. Mammas sista vecka pĂ„ sjukhuset. Hur vi vakade vid sĂ€ngen och sĂ„g henne försvinna ifrĂ„n oss. Och i januari för snart ett Ă„r sedan dĂ„ vi förlorade Jakobs pappa. Och sĂ„ den fruktansvĂ€rda, oförberedda hĂ€ndelse som skedde i vĂ„r nĂ€rhet alldeles nyss. NĂ€r en mĂ€nniska plötsligt slets ur livet. Ur sitt sammanhang – ifrĂ„n sin familj. Oförberett och obarmhĂ€rtigt. OĂ€ndligt saknad och sörjd.

Det gĂ„r en ilning genom kroppen nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ hur skört allting Ă€r. Vi lever sĂ„ tryggt – Ă€ndĂ„ alltid bara en hĂ„rsmĂ„n frĂ„n döden. En bil som hamnar pĂ„ fel sida vĂ€gen, eller ett kĂ€rl som brister i kroppen. Ett hjĂ€rtstopp av ingen anledning alls. Vi vet ingenting om vad som vĂ€ntar. Just dĂ€rför kĂ€nner jag tacksamhet för vardagarna vi fĂ„r tillsammans. Även en grĂ„ januari med snorig nĂ€sa, tungt hjĂ€rta och morgontrötta matvĂ€grande barn. Även den dagen Ă€r en himla jĂ€kla gĂ„va. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt.