
Idag var det riktigt busväder – med snö som ven och letade sig in mellan krage och mössa, handskar och jackärm. Men det stoppade inte oss. För vi hade bestämt oss för en skidutflykt till tjärnen på berget. Med matlagsgänget.

Ulf packades ner under ett fårskinn i skidpulkan och storbarnen snörade på sig sina pjäxor och fäste snölåsen under sulorna.

Finns inget dåligt väder…osv

Det kändes lite motigt först men väl ute var det fullkomligt magiskt i skogen. Och snöfallet upphörde. (Om ni vill se lite rörligt så la jag ut några filmer på instastories förresten)

Folke och Bertil skidade på trots klabbföre.

Och Stina och Ulrika kämpade på trots bakhalt. Inte lätt med föret alltid. Eller skidor överhuvudtaget. Ulrika är ju från Halmstad och Stina uppvuxen i Karlstad så de är inte jättevana skidåkare. Bra då att åka med barn i lugnt tempo.

Ulf var nöjd med läget.

Ylva-Karin likaså.

Och jag som är uppvuxen på skidor kände mig hemskt självgod och stöddig i skogen. Tills klabbföret satte stopp, jag drattade på arslet och bröd av båda stavarna i en enda ljudlig snärt. Det lät som att någon skjutit ett skott. Blev så himla häpen. Och det snöpliga fallet föranledde en sådan svår skrattattack att jag inte kunde resa mig på många minuter.

Genom att jag fick låna en av Emils stavar tog vi oss tillslut fram till vindskyddet.

Vi gjorde upp en rejäl brasa att värma händerna på och blöta ullstrumpor vid.

Barnen kröp in och vilade benen

Medan vi brassade käk. Fläsk är det bästa att grilla. Klår allt annat.

Att ta sig ut med tre barn på utflykt och få ihop både utrustning och matsäck. Det kan föranleda en hel del irritation för de arma föräldrarna. Men så fort man får umgås med andra arma föräldrar blåser irritationen bort. Älskar att vara med min storfamilj!

Jag drack kaffe och grillade marshmallows på löpande band.

Medan Ulrika höll koll på småttingarna.

Och sedan vi fikat färdigt

gjorde barnen några rejäla snögubbar. Varmkorv som näsa och tättsittande kottögon.

Och innan orken börjat tryta packade vi ihop för att bege oss hem.

Hejdå skogen för den här lördagen!
Det här inlägget är alltså från februari 2020 när man kunde sitta så nära varann att täckbyxorna prasslade lår mot lår. Längtar efter det ljudet nu!
19 svar
Din blogg är fantastisk.
><wow !
Nä men det här ser så mysigt ut så jag vet inte vad. Ska göra samma sak med mina barn! Tack för inspirationen.
De där röda kinderna! Finns det NÅGOT bättre? Nej.
Vilken underbart söt snögubbe! Hög igenkänning på irritationen som lätt uppstår när man ska packa sig iväg någonstans med barn. Det värsta med utflykter är väl ändå att komma iväg. Ljudnivån i vår hall brukar anta rätt rejäla höjder då. Men sedan, när vi väl är ute och på väg, då brukar det vara värt det flera gånger om =)
Alltså dina barn är så sjukt förtjusande! Och dom två små tillsammans! Röda kinderna! Jag är 30 och vill nog inte ha barn, men dessa bilder får det att rycka till lite i äggstocken ändå… 🙂
Så fint att se era aktiviteter i storfamiljen!
Sjukt avundsjuk! Spelade fotboll i skymningen igår och det kändes väldigt vårigt, för vårigt för att vara i början av februari. Lite betryggande på ett sätt att ni trots allt har så mycket snö.
Magiskt vackert och så mycket längt till skog och riktig vinter!! / Skåneboende dalkulla
Charmigaste snögubben jag nånsin sett! 😍 (Förutom möjligen Olof, 😜)
Så mysigt. Åh.
Fantastiskt och alldeles underbart!! Perfekt dag, inkluderat småirritation 🙂 så fint att ni har detta gäng och all snö. Avundsjukan smyger på men en annan dag har vi det lika bra! Tack för att vi fick en inblick.
Står inte UT med Ulf i vindskyddet här!!! *Hjärtögonemoji*
Men alltså YlvaKarin och Smulf. Jag orkar inte va söta de är!!! Rosiga kinder och knubbiga i sina overaller sitter de där de sitter oförmögna att röra sig i klädbylset. Jag smäller av så gulligt!
Åh, vad mysigt att ligga i skidpulkan, bland de tryggaste barndomsminnen jag har <3
Så infernaliskt fina bilder, och söta barn, och fantastisk skog och snö! Får hemlängtan så jag dör.
Heja er föräldrar som bara orkar fixa det såhär fint! Jag hoppas jag blir likadan.
Tack för att du nämner mecket det kan vara (och i vår familj allra oftast är) att packa, klä på sig själv och barnen och ta sig ut. Nu i vintertid är det allt från småirriterat till fullskaligt krig innan alla är utanför dörren hos oss. Så oerhört energikrävande. Skönt att bli påmind om att man inte är ensam. Och visst är det skönt när man väl kommit iväg för att inte tala om när man nått sin destination och får packa upp fikakorgen. <3
Snögubben ser ut som pappan med de japanska servettringarna i päronträ från Karl Bertil Johnson!
Den där trånga kaffeserveringsbilden var det härligaste jag sett!