Igår efter att barnen kommit hem från förskola och fritids var det ett sjungande, lekande och busande bland brorsorna. De krälade på golvet och spelade innebandy med slevar och lekte charader och sjöng musikal. Jag pratade i telefonen med vårdcentralen just då och sköterskan skrattade och tyckte vi hade ett härligt fredagsparty i bakgrunden. Fredagsparty indeed! Stämningen var hög. Jag blir hög av att ha alla mina pojkar nära mig. Jag är så obeskrivligt glad för att det blev just tre stycken. Vi var inte kompletta innan Ulf kom.
Podd: Nu blir jag inte mammaskammad längre!
Jag har aldrig haft några förväntningar på att mina barn skulle älska att få småsyskon. Jag var själv helt ointresserad av småbarn som liten och förutsatte inte att mina barn skulle vara annorlunda. Bertil visade sig dock vara en helt underbar storebror till Folke. Kärleksfull, omhändertagande och klok. Bertil är Folkes stora förebild och idol i livet.
Hur Folke skulle bli som storebror var däremot lite av ett wildcard. Han var ju så mycket lillebror. Men han har vuxit de sista tio månaderna. Och älskar att vara stor och få ta om hand. Han tycker att ljuset i livet är hans två brorsor som han skulle gå genom eld för. Eller i alla fall försvara mot varje stöddig storkille som försöker sig på något.
Nu har det gått tio månader sedan vi blev tre i familjen. Ulf har blivit allas vår snuttefilt och gosegris. Vår tröst när vi är ledsna. Den unge som gråter över något ropar HÄMTA UUUULF och så får Ulf komma och trösta. Bara genom sin närvaro. Vi skrattar så mycket åt honom, iakttar hans framsteg. Jublar när han lär sig vinka, klappa händerna, gå och säga titta. Vi hjälps åt att räkna hans nya tänder och turas om att läsa böcker. Tillsammans är vi en trygg flock på fem.
Och fast jag fysiskt sett känner mig helt utsliten och förbrukad. Fast jag inte haft ork att ta hand om mig själv på länge. Fast jag har smärtor i leder och fogar och rent objektivt aldrig sett så bedrövlig ut som nu. Så har jag heller aldrig känt mig rikare eller mer värdefull. Mer förnöjd och duglig som människa. Det känns lite ovant. Men mina tre barn har flyttat min blick till det som är viktigast. Och deras kärleksbetygelser väger tyngre än allting annat.
Att få tre vackra söner. Det är nästan inte rimligt att en människa ska bli så rikt välsignad.
58 svar
Jag är tre döttrar 8, 5 och 3 år. Visst slåss de med varandra men lika ofta kramas de och tröstas. 5 årings och 3 årings relation har växt fram under det senaste året. 5 åringen är en fin storasyster hon med. 3 åringen är en liten buse. Jag känner mig så otroligt rik även om det känns jobbigt ibland. Min önskan och förhoppning är att de ska finna stöd hos varandra även som vuxna.
Så fint skrivet. Verkligen. Just den sista meningen, precis så känner jag. Det tog mig långt att komma hit, genom utmattning (som jag för övrigt undrar ibland om man någonsin blir riktigt “frisk” från. Jag hoppas det ❤). Men tacksamheten jag äntligen hittat tillbaka till, den betyder så oerhört mycket. Tack för den fina texten.
Samma här! Vuxna nu men mina för alltid! Och så har vi fyllt på med en fjärde från Afghanistan. Känner mig rikast i världen <3
Åh va fint Anna-Karin att ni tagit emot en fjärde pojke från Afghanistan ❤️
Tack! men det har varit en sån gåva! <3 Har inte ångrat det en sekund! och nu har vi hittat hans familj så vi har fått en systerfamilj i Iran och dom är så fina! I juni tar han studenten 🙂
Nånstans tror jag verkligen att vi ”vet” vilka barn som är menade för oss, och att det är naturligt att känna sig komplett när vi fått dem. Jag längtade så enormt efter många barn när jag var ung. Sen blev jag sjuk och det var svårt att få ett barn. Min enorma längtan fanns kvar då vi fått vår första men det kändes omöjligt att få ett till. Till slut fick vi ett till och jag kände mig komplett – vilket gjorde mig lite förvånad. Var liksom rädd att min barnlängtan aldrig skulle lugna ner sig. Men när jag fått mitt andra kände jag mig hel och som att jag åstadkommit det jag skulle. ❤️
Dina ord skänker tröst! Så fint och glädjande att höra att ni fått barn och att du nu känner dig komplett<3 Här är en till som längtar, och som längtat läänge… Blev också sjuk för några år sedan och vet att jag inte kommer bli frisk tyvärr (obs inget dödligt). Har varken sambo eller partner. Men hoppas så att jag en dag kan få bli mamma som jag så länge önskat!
Blev också så berörd av din text, Clara. Man verkligen känner kärleken i varje bokstav. Otroligt fint skrivet!
Så fint ❤
Jag kände så med. Har önskat mig och velat ha två barn sen jag själv var liten. Så fick vi vår första dotter, genom en jobbig graviditet och en förlossning som skapade en enorm förlossningsfobi och ångest. Jag var så rädd, så livrädd att gå igenom det igen att jag var nära på att ta beslutet att inte försöka igen och jag kände mig på ett sätt nöjd. Men barnlängtan satt kvar ändå och vi ville vår dotter skulle få växa upp med ett syskon. Och jag var rädd att barnlängtandet inte skulle försvinna trots det. Till slut fick vi lillasyster (genom ett planerat kejsarsnitt, jättefin upplevelse) och känslan över att vår familj är komplett är så stark. Vi är klara, vi har gjort vårt, vi är fullständiga. På något sätt som att det alltid var meningen att det var de här barnen vi skulle sätta till världen.
Älskar din fina text! Mammalivet ❤️
Så fint. Känner igen så mycket.
Vilken underbar text! Så mycket kärlek och värme. Det är verkligen allt som betyder något i livet. Jag har två döttrar. Min äldsta fyller snart 3 år och den lilla är 6 månader. När vår andra kom kände jag att vår familj blev hel. Men vi drömmer ändå om ett tredje barn ❤️
En fin text, och en fin insikt om livet. Tack Clara!
❤❤❤
Den känslan förstår jag precis.
Åh så fint skrivet! Känner ofta så, vilken otrolig ynnest det är att få vara förälder.
Grattis till tre fina barn! Jag, en kvinna som snart blir pensionär, kan bara instämma i din glädje. Jag har förmånen att ha fått tre underbara barn, den största glädjen i livet! De hade inte bråttom, så när de kom var de oändligt efterlängtade dessutom. Nu är de alla utflugna och jag får nu glädjas över två barnbarn. Men jag skulle vilja påminna alla småbarnsföräldrar om att verkligen försöka ta tid och ork till att njuta av de (ibland jobbiga) småbarnsåren, för det går så snabbt! Ibland längtar jag tillbaka till den tid då man var “viktigast i världen, älskad utan förbehåll och Mamma med stort M”. Lycka till!
Jag instämmer i allt. Livet gav mig först en dotter, därefter en son och för snart 9 månader sedan en dotter till.
♥️♥️♥️
Väntar min 3:a som kommer i mars. Det är med skräckblandad förtjusning. Hur kommer livet att bli, en liten till. Mina barn är 5 och 3 nu. Kommer jag att orka? Men så läser jag din text , får tårar i ögonen och känner att åh, vad jag och vi längtar efter detta lilla barn ! Tack Clara!
Underbart att läsa det du skriver!! ❤
Så extremt fint skrivet. Har själv inte direkt vuxit upp med barn runtomkring mig då jag är lillasyster och har få kusiner. Så jag har i princip hållit ett barn i famnen en gång. Men ditt inlägg gör att jag kanske funderar på att skaffa barn ändå, även fast jag inte vet hur jag ska hantera det. Så tack för att du delar med dig!
Om du vill så får du gärna kika in på min lilla blogg där jag skriver om psykisk ohälsa, som ex ätstörningar, depressioner och självskadebeteenden. Ta hand om dig!
Vilken fin text. Har 2 sen tidigare och önskar inget mer än en 3:e. Har alltid känt att det ska bli 3 barn! Jag är så enormt tacksam för dem jag har men känslan att va komplett, Det är inte jag!
Min man vill inte ha fler. Jag har accepterat det och är inte arg men längtan jagar mig varje dag och äter upp mig snart..
Jag vill fulgråta varje gång min fyraåring säger “Jag älskar dig tusen miljoner hundra!”
Så vackert skrivet💕
Har en sådan stark längtan efter ett barn till men har försökt i 1,5 år utan framgång. Vågar inte tänka att jag inte ska kunna bli gravid en andra gång.
“Deras kärleksbetygelser väger tyngre än allt annat”, så otroligt fint det är ordnat. Känner lika med mina två vuxna grabbar. Sen som den ljuvligaste efterrätt får man samma häftiga känslor till barnbarnen. Förundras ofta över hur den här starka kärleken kan räcka till fler o fler. Har en kronisk sjukdom som jag kämpar med på olika sätt och som går i skov. Känner dock att kärleken, som jag har förmånen att både ta emot och ge, tröstar och stärker mig otroligt mycket.
Fint att läsa om känslan att ni blev kompletta. När vi höll på att hämta oss från tvåbarnschocken och en trea inte var självklar kände jag någonstans en saknad efter att få bli helt komplett. Nu väntar vi äntligen vårt tredje barn som också visat sig bli tredje pojken. Sen är vi också kompletta. Lillebror är så efterlängtad och storebröderna har redan involverat hela familjens bebis i kommande planer.
Samtidigt brottas jag med allmänhetens uppfattning om att man ska ha barn av båda kön och framförallt mammor som pratar om bandet mor-dotter. Jag själv har nog alltid sett pojkar framför mig men jag blir illa berörd av diskussioner runtomkring mig, framförallt nu när vår efterlängtade bebis ligger där i magen. Det blir som att han nedvärderas innan han är född för att han är den tredje pojken.
I detta känns det så fint att läsa dina texter om dina tre pojkar och hur man visst kan ha en fin relation och skrota den där könsstereotyp uppfattningen om stökiga och bråkiga pojkar som många tycks ha. Den är orättvis och ofta inte sann.
Så sant det där att andra ska påpeka att man saknar nånting för att man ”endast” har pojkar. Plus att man tydligen har det så mycket jobbigare än de som har flickor…? Knappast, visst går det vilt till hos oss men gissar på att dramanivån är lägre istället. 😊
-Också en trepojksmamma.
Själv har jag 4 pojkar och vet precis vad du menar, har varit ledsen många gånger på hur folk tänker när man själv egentligen är världens lyckligaste, så tröttsamt att man skall behöva försvara sin egen lycka.
Brukar aldrig kommentera men ville bara säga att du inte är ensam och att din kommentar träffade mig. Jag och min man lever i ett jämställt förhållande och gör ingen skillnad mellan kön, varför vi heller inte haft något önskemål om vare sig flicka eller pojke. Vi tror med andra ord inte att man föds med specifika egenskaper eller intressen enbart baserat på könet.
Har dock upplevt exakt samma sak som du. Hur ebs närmaste omgivning hoppas på en flicka och blir besvikna när det visar sig att jag är gravid med en pojk. Det gör ont när ens barn inte tycks uppskattas av omgivning just pga kön och att han blir “dömd” innan han ens är född, samt när folk ska vara deltagande gentemot oss föräldrar som inte får en dotter. Värst av allt var kanske ändå att min mor gladdes mer över syrrans lilla flicka (mormors prinsessa) än min lilla pojk, som hon knappt ville ta i.
Blev lång kommentar men det hör berör mig och bidrar även till att jag inte vet om jag vågar gå igenom en till graviditet, enbart pga omgivningens reaktioner.
Vilken rikedom! Så vackert skrivet!
Fint ❤️
Jag är hemma på besök hos mina föräldrar nu. Jag som är 37 och har längtat efter egen familj i 10 år. Men det blev inte så. Jag är singel. Min lillasyster är också på besök. Med sin man, sin tvååring och sin gravidmage. Döttrarna med sina familjer, utom att min familj inte finns. Och det gör så obeskrivligt ont i mitt tomrum. Livet är grymt och orättvist.
Kära du ❤️ jag anar den smärtan. Tack för att du delade med dig så ärligt. Finns nog många som upplever samma sak
Jag har själv barn och hjärtat riktigt krampar till när jag tänker på alla de som drömmer om, kämpar för och längtar så… Och önskar att det fanns nåt jag kunde göra.
Håller alla tummar och tår för att just din dröm ska gå i uppfyllelse.
Hoppas jag inte trampar på några ömma tår nu Lina, men du har inte funderat på att försöka bli självstående förälder? Om det nu är (så som jag läser ditt inlägg, kanske tolkar jag dig fel – förlåt min klumpighet då!) ditt singelskap som gjort att din barnlängtan bara blivit just en dröm och en längtan?
Jag är ett par år yngre än du, men har också haft denna oerhörda och så ofta så smärtsamma barnlängtan i dryga tio års tid. Nu har jag bestämt mig. Jag vill inte vänta på en partner som kanske aldrig kommer (det är dessutom inte en partner jag i första hand längtar efter, utan ett barn). Jag vill ha gjort allt jag kan för att kunna nå min dröm ändå. Tacksam över att jag är född kvinna, står mitt hopp nu till att kunna bli självstående förälder med hjälp av donerade spermier. Om det kommer att lyckas vet ju ingen, men jag vill inte bli gammal utan vetskapen om att jag i alla fall har försökt! Förstår din smärta så oerhört väl…💔
När jag skrev min kommentar här ovan tänkte jag på er som av olika anledningar inte kan få barn. Kan ana smärtan.
Varm kram ❤
Lina! Jag känner så med dig! Om du orkar ta emot det så vill jag säga: jag är uppväxt med en massa mostrar – både mina egna och min mors mostrar. Och mostrar kan vara bland de bästa släktingar som finns, särskilt de barnlösa mostrarna. Som en mormor fast ung. Hoppas du orkar njuta av att vara moster även om det inte är som att vara mamma. För du kan betyda hur mycket som helst för dina syskonbarn.
Det är så sant det du skriver. Trots att mina fyra barn är stora idag, den yngsta 17 år, så är känslan fortfarande som du beskriver den. Mina ungdomar är spridda över södra Sverige (de två yngsta hemma fortfarande), men ändå finns känslan där. Samtidigt kan jag känna hur sårbart allt är, kan vara rädd att något skulle hända och om något skulle hända mig. Jag vet att allt går vidare då, men känslan finns där.
Barnen är livets lycka!
Jag har också tre söner, de är vuxna nu och har gett mig fyra barnbarn, en pojke och en flicka, och så två pojkar, där den ene bara finns i våra hjärtan – vår lille ängel.
När jag tänkte på mig själv som mamma – innan jag fått mina barn – tänkte jag mig att jag skulle få döttrar. Men så kom de tre pojkarna till mig (oss), och ååååh, jag är SÅÅ lycklig över att ha varit en pojkmamma. Åt TRE stycken!!! Min bästa tid i livet var absolut då när jag hade dessa tre så nära mig – då när de var små.
Mina söner är de finaste på jorden, min kärlek till dem blir bara större och större – de är det bästa jag åstadkommit här i livet!
Så -njut just sådär som du beskriver av dina fina barn just NU – alltför många föräldrar idag har mest fokus på framtiden -den som kommer alltför fort…
Vilken vacker text! Känner igen mig och blir uppmuntrad av att ni har det så fint tillsammans. Tack!
Så fint skrivet! Skriver under på varje ord du säger. Jag har också tre pojkar och där lillebror är 7 månader nu. Vilken glädje att se de tre och vilken pusselbit lillebror blev till vår familj.
Jag håller med dig, känner mig så fantastiskt rik!
Ja!
Själv är jag mamma till en pojke och varken kan eller vill få fler barn. Jag är så otroligt lycklig och alldeles nöjd över vår helt kompletta lilla familj.
Men tyvärr verkar det förutsatt utifrån att jag borde vara olycklig.
”Bara” ett barn och en pojke dessutom… suck!
När ska dessa förlegade föreställningar försvinna?
Hej! I liknande sits som du. Gläds åt alla som får de barn de drömmer om, men önskar som du att det var allmänt accepterat att vara lycklig även med ett barn och att det vore självklart att det finns de som känner att ett är komplett! (eller inget barn alls!) Normen alltså! Att vi alla får brottas med den nästan oavsett vad vi har för familjesituation…!
En familj måste inte innehålla barn. Min syster har inga men fick överta en ganska knäpp katt för ett tag sen. Jag blev väldigt rörd när hon sa att nu känns vi som en hel familj, när vi har våran katt. Allt är relativt. Ens kompletta familj kan väl bestå av vad som helst. Goda vänner. En partner. Eller att vara själv och ha en hund.
För Clara blev hennes familj komplett så här. Men ingen kan väl bestämma vad en komplett familj är. Det är ju olika för var och en. Viktigast är nog att våga acceptera sin egen lycka och vara nöjd med den. Så blev MITT liv liksom. Tankar från en som levt länge 😉
Så vackert beskrivet! Jag upplevde detsamma när vi fick vårt tredje barn. Jag var på väg att föreslå socialstyrelsen att de skulle rekommendera tre barn till alla. Sedan fick vi också vårt fjärde barn; att en människa kan bli så rikt välsignad! Det är en ynnest att få vara mamma. ❤
Oj vad jag känner igen mig. Har tre döttrar på 9 år, 6 år och nyfyllda 1 år. Kan stämma in på det mesta. Lillasyster är allas stora stolthet och vi jublar tillsammans över alla framsteg/tänder/osv. Jag har dock inte hunnit med mig själv över huvudtaget och är i sämre fysiskt skick än någonsin. Men allt har sin tid. ❤️
Så himla fint Clara ❤.
Jag önskar än idag att jag fått bli mamma lite yngre än vad jag var. I-landsproblem kanske. Men det är lite av en sorg för mig. Att inte ha mer tid på mig. Men det var väl inte menat.
Jag levde först med en person som ej ville ha barn, och jag hoppades in i det sista att det skulle ändras till slut (jag är dock väldigt glad nu att vi inte skaffade barn).
Sedan träffade jag en 4 år yngre kille istället. Då var han bara 23 år. Och vi skaffade barn efter ca 3 år, när vi kände att vi båda var redo. Jag var 31 när han kom. Vår guldklimp och stora kärlek. Och jag är så obeskrivligt glad för vår lilla kille som blir 5 i år.
Det som jag tycker är jobbigt nu, och anledningen som gör att jag önskar jag vore yngre, är att jag alltid drömt om att ha flera barn. En stor familj, gärna 3-4 barn. Och nu, om det skulle bli i alla fall en till så vore det en stor lycka. Men jag vet inte hur det ska gå till. De här 5 åren har gått så fort. Jag har verkligen inte varit redo att skaffa en till. Och det känns verkligen som så nyss han var bebis! Man tror liksom att man vill försöka skaffa en till efter ett par, tre år, men för mig fanns det inte på kartan.
En stor anledning är att jag brottats med psykisk ohälsa, som bröt ut och blev värre när jag blev mamma. All oro blev liksom för mycket. Och övergick i en massa ångest, tvångstankar och depression. Som jag tampas med än även om jag mår jättemycket bättre. Och jag äter medicin än.
Nu i mars fyller jag 36 år. Och vet ju att tiden börjar rinna ut. Sorgen över att kanske inte kunna få fler barn gör så himla ont. Och rädslan över att inte orka med fler barn och att må så dåligt igen är ju där.
Trots denna jobbiga erfarenhet, så älskar jag att vara mamma, och vår son har växt upp och blivit en fin, klok och omtänksam pojke. Mitt och sambons förhållande har klarat denna svåra period och att få barn är det absolut bästa och största jag och vi varit med om. Och jag vill vara med om detta häftiga underbara igen.
Även om jag är glad över och vet att jag är lyckligt lottad att ens ha fått vara med om det en gång. Så finns det ju en stor längtan där. Men hur ska man våga? Och innan det är för sent.
Jag har börjat acceptera att jag blir en äldre mamma, och kanske är detta det bästa för oss. Att om det blir ett syskon så har vår son nu blivit så pass stor att det inte blir samma som när det är två små små barn. Sonen klarar mycket själv osv. Kommer ha börjat skolan osv. Och kommer nog också ha större glädje över att vara storebror, kunna hjälpa till och minnas och ‘vara med’ på ett annat vis än när man är bara ett par år osv. Och att man kan ge båda tid på ett helt annat sätt. Och kanske är det så att det är vad som behövs för oss. Att vi fått mycket tid med bara vår son och kunna göra liknande med ev lillsyskon. Och att det är några år emellan kanske kan hjälpa oss/mig att orka med på ett annat vis än om de kommit tätt.
Jag vet inte. Jag hoppas att det visar sig. Drömmen om en större familj finns kvar ❤
Någon mer som är/varit i liknande situation?
Kram till er alla goa människor 🥰
Jag fyller 43 i år, väntar mitt sjätte barn i juni, äldste sonen 22 år, har flyttat hemifrån med fantastisk flickvän, de har varit tillsammans sen de var femton ❤️två flickor 18 och 13, två pojkar 8 och 3 år har jag, så spännande vad nästa lilla filur blir….. Jag är alltså mer jämnårig med mitt första barn än vad äldsta och yngsta syskonet är ☺️ Oerhört tacksam, lycklig och ödmjuk inför vad livet ger…..
Kram, och bry er inte om vad “alla andra” tycker…..
❤️
😭 så fint skrivet. Mina killars kärlek är oxå så härlig 2 och 6 år.
Åååh sån igenkänning!!! /En annan trebarnsmor
När jag läser det här kommentarfältet förstår jag vilket stordåd din blogg är. Så många som har läst och själva vill berätta och läser varandras svar och liksom tar hand om varandra här. Så mycket glädje och medkänsla och medmänsklighet. Det är otroligt fint. Och det du skrev är förstås också otroligt fint!
Så märkligt ändå, att många som har tre barn verkar tänka och känna det samma.
Det är annorlunda med syskon dock! Var också helt ointresserad av småbarn som barn. Blev storasyster som 2,5-åring så det räknas inte, men fick ännu en lillebror som nioåring. Var då helt ointresserad av mammas mage och bebisen däri. Tills jag fick träffa honom och jag blev världens bästa storasyster. Ägnade SÅ mycket tid åt honom, vi gick på bio, museum, fikade och lekte. När han sedan blev vuxen var jag återigen HELT ointresserad av småbarn tills dess att jag fick en egen bebis!
Så fint skrivet! Denna nyblivna tvåbarnsmamma skrattgrät lite åt ”HÄMTA UUULF”, så roligt och rörande! Min tvååring gjorde något liknande igår. Han klagade på att han hade ont på ett ställe, men efter att han satt sig hos sin lillebror en stund sa han på sitt tvååringsspråk: ”Känns bättre. Bebis titta mig. Känns bättre” ❤️
Amen <3
Så himla fint skrivet! ❤️