
Tänkte starta denna måndag med att dela med mig av en bild som hjälpt mig mycket i orosperioder. Några av er kanske igen den här illustrationen från min och Ericas bok Hjälp jag är Utmattad?
Jag använde den mycket när jag mådde som sämst och använder den fortfarande ofta som påminnelse när jag märker att mina tankar bara snurrar okontrollerat och tillslut ger mig ångest.
Oro är som att gå åt fel håll i en rulltrappa. Du kommer absolut ingenstans. Men det tar all din tid i anspråk och ger svår hjärtklappning.
36 svar
Det var faktiskt precis vad jag behövde idag! <3
Tack 🙏
Nu har jag ett ämne du och Erica gärna får ta upp. Hur man förlåter sig själv när man gjort fel. Alltså verkligen sårat någon, ställt till det för andra eller för sig själv, begått ett stort misstag. Det känns inte som något ni har erfarenhet av dock? Jag förstår att det kanske känns för självutlämnande att prata om sig själv, men ni kanske kunde prata om vad ni vet om det, hört av andra? Hade verkligen behövt höra era lugna kloka röster prata om sånt som jag just nu ältar och straffar mig för i det oändliga.
Ja!! Jag har fortfarande inte förlåtit mig själv för saker jag gjorde i mellanstadiet.
Samma här!! Det kan vara småsaker, men oj vad jag klandrar mig själv efter så många år
Här kommer en länk till en bra och mycket hjälpsam artikel i en psykologitidskrift som handlar om hur man kommer åt precis det som du kämpar med. Jag fick den till mig av en psykolog för många år sedan och hade den uppsatt på vägen i flera års tid. Numera sitter allt det som står där i ryggmärgen vilket varit guld värt. En superkraft som jag använder mig av ofta och som gör allt bättre. Hela livet faktiskt. Ur varje perspektiv. Visste inte att det där med självmedkänsla var så kraftfullt (visste nog ärligt talat inte riktigt vad det var för något) men efter att ha övat mig ett tag (kändes superfånigt i början) så gick det lättare och snart blev det en vana som visat sig vara en alldeles särskild superkraft. Så hejja dig och lycka till 💕 https://modernpsykologi.se/2016/09/18/odla-din-sjalvmedkansla/
Sinnesrobönen, som egentligen är en variant av Claras flödesschema ovan, tycker jag hjälper. Man behöver inte vara troende för att kunna ta till sig innehållet i den, eller för den delen i psalmer som ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. När ångest och oro river i bröstet och förvandlar tillvaron till ett taggigt busksnår omkring en är sådana ord livbojar att hålla sig flytande med. Är det riktigt illa kan det räcka att tänka ”just den här minuten klarar jag, mer behövs inte” och fortsätta så tills stormen bedarrat.
Handlar det mer om ett sedan länge molande samvete som gör sig påmint då och då är taktiken lite annorlunda. Jag tror inte på ”glöm, lämna och gå vidare” i så fall, eftersom samvetet uppenbarligen vill annat. Det vi tar oss igenom måste få forma oss, men vi har nog större makt att bestämma hur än vi tror, många gånger. Man behöver ta sig tid med sitt onda samvete, se vad det är som skaver och hur det får en att känna. Skäms jag? Blir jag arg på mig själv/någon/något? Oroar jag mig för följderna av vad som hänt? Eller vad det nu kan vara. Sedan behöver man förstå och bry sig om det. Kanske behöver man säga till sig själv att den man var för X år sedan inte kunde ha valt annorlunda, eller kanske inte förmådde det utifrån hur livet såg ut då? Vi föds ju gudskelov inte med ett livs lärdomar i bagaget, så vi får räkna med att behöva vara förlåtande när vi ser våra liv i backspegeln emellanåt. Till sist behöver vi tänka efter vad som skulle hjälpa oss där vi är här och nu och handla utifrån det. Vad denna handling i praktiken blir kan vara väldigt olika. Kanske måste man samla mod för att be någon om ursäkt efter tjugo år, kanske måste man be om en kram från någon som bryr sig om en, kanske måste man gå en promenad och ta in naturen med alla sinnen eller sätta sig mol allena med ett tänt ljus och en kopp te, kanske inser man att man behöver be om hjälp att reda ut sitt trassel. I allt detta finns acceptansen att det inte är meningen att vi ska ha kontroll över allt och att det är helt okej att ta ”blott EN dag, ETT ögonblick i sänder”.
Åh! Precis den psalmen är min dagliga bön. Och jag är inte troende. Men finner sådan tröst i ”blott en dag ett ögonblick i sönder, vilken tröst vad än som kommer på”
Känns så hemskt att min kollega såg vars mamma har obotlig cancer. Men förstår såklart det enkla i texten.
Något som alltid lugnar mig, och kanske kan vara trösterikt för någon annan, är att en aldrig vet vad framtiden bär med sig, att det är livets villkor på något vis. Det betyder att jag hade precis lika lite kontroll över utgången av min och andras handlingar före den situation vi nu står inför, lika lite kontroll över hur mitt liv skulle te sig, som jag har nu. Jag behöver givetvis göra fotarbetet och tvätta händerna noga och stanna hemma vid minsta förkylningssymptom men sedan behöver jag släppa taget om resten. Otroligt svårt, jag vet. Inte för att på något vis verka nonchalant utan för att det är den enda makt jag har i detta. Vi vet ingenting om hur någonting någonsin kommer att bli. Och jag finner märkligt nog en tröst i det.
Tack för din kommentar Frida och tack Clara för detta inlägg!
Jag har jagat upp mig onödigt mycket över detta med viruset och skulle behöva lugna ner mig lite! Så, tusen tack till er båda för era texter, det hjälpte mig mycket. Kram till er ❤️
❤️
Saker som hände för 45 år sedan gnager i mig varje dag. Och vad kan jag göra åt det, ingenting.
Kanske förbarma dig.. inte straffa dig..
Skulle tipsa dig om att gå till en bra psykolog. Trauman är vanliga och enkla saker för ett proffs att hjälpa dig med, och du behöver inte gå runt med det. Men det kan behövas hjälp att komma över det som gnager.
I fallet corona handlar det iofs just om det där att man faktiskt KAN göra något. Eller låta bli att göra något. Gäller bara att omvandla oron till praktiskt medborgande.
Ja och det är ju vad bilden visar. Har du ett problem men kan göra något åt det – agera istället för att passivt oroa dig.
Fast nja. Så enkelt är det inte riktigt. Man kan både göra allt i sin makt och ändå finns oron där. Den konstruktiva. Hur som – jag fattar poängen med ”mantrat”. Tycker bara det är lite väl förenklande.
Självklart är det förenklande. Det är en tankehjälp. Inget facit
Blir irriterad när jag läser detta. Lätt o säga till någon som har stor oro att inte behöva oroa sig!😡
Handlar ofta om en slags acceptans hur överjävligt någonting än är. Det finns alltid sidor åt alla håll där denna illustration inte passar in. Utan bara blir dum. Jag förstår. Men istället för att bli irriterad, se något ljus. Minsta lilla.
Fast jag kunde känna en slags förtröstan i bilden ändå. Jag genomgick canceroperation och behandling under sommaren och hösten. Självklart lever jag med en ständig oro att sjukdomen ska komma tillbaka. Men jag FÖRSÖKER ha positiva tankar och inte oroa mig mer än nödvändigt, eftersom det sänker min livskvalité. Oron gör ju inte att jag håller mig frisk. Kommer sjukdomen tillbaka så gör den det, oavsett om jag har oroat mig eller inte. Men om jag försöker att INTE oroa mig så mycket så kan jag iaf ha lite livsglädje i livet, som trots allt pågår här och nu.
Tror man kan komma långt genom att försöka styra sina tankar. Men visst fasen oroar jag, självklart gör jag det.
Jag har också problem med oro och vissa tankesätt har visat sig hjälpa lite- väldigt många andra inte. Det här var inget för dig uppenbarligen, men kanske för någon annan.
Men jag tror ingen menar att det ”bara” är att sluta oroa sig. Skulle vara väldigt korkat isf. Då hade vi ju alla gjort det.
Verkligen tänkvärt! Den ska jag försöka komma ihåg!
Den kan absolut vara till hjälp i vissa fall, men min erfarenhet är att oron är störst då man varken kan svara ja eller nej på om man kan göra nåt åt ett eventuellt problem. Då man lever i ovisshet.
Ja oro ÄR väl själva definitionen av ovisshet? Men som du ser leder pilarna ändå till samma håll. Oroandet är lönlöst. Om än högst mänskligt. Och jag vill understryka att det verkligen inte var min mening att uppröra någon med den här bilden. För mig som väntat på otaliga livsomvälvande och svårt ångestskapande besked har den hjälpt.
Förstår inte varför insikten om att ett problem är olösligt skulle leda till mindre oro. Det är ju precis tvärtom. Den här typen av ”tips” kan bara den som själv aldrig haft svår oro/ångest hitta på.
DIN typ av kommentarer kan bara den som aldrig själv upplevt svår oro/ångest hitta på.
Ha ha – 💪!
Älskar bilden. Det är mkt zen och det är vad det är. Älskar de stunder jag känner denna insikt på djupet. Det är sådan frid. Sedan glömmer jag. Tack för påminnelsen <3
Hur menar du nu??
Jag är också en orosbenägen själ som tampas med att inte oroa mig. Tycker att bilden är en utmärkt påminnelse om att hushålla med energin så att den räcker till problemen man faktiskt kan hantera. ”Worrying means you suffer twice!”
Fint av dig att ta upp detta Clara. Bara att läsa alla kloka kommentarer får mig att känna mig mindre oro. Det är så lätt att känna sig ensam med de svåra känslorna 💕
Jag har hört detta flödesschema av en föreläsare men då var den lite annorlunda. Hon hänvisade till att ordet ”problem” härstammar från ett latinskt ord som betyder ”före lösning”. Nedre hörnet bestod då av två olika svar. Kar du göra nåt åt problemet? Vid svar JA: ”Gör det då!” Vid svar NEJ: ”Då har du inget problem”. Jag tyckte det synsättet var väldigt bra! Just hur meningslöst det är att oroa sig över nåt man ändå inte kan göra något åt. Hänger du med?
Tack!
Kan du lägga upp receptet på morotsbrödet igen?