Nu är det dags för poddcirkel! Lite pirrigt så här första gången. Jag är inte helt säker på hur formen för den ska vara. Vi testar oss fram tillsammans tänker jag? Men premissen är att jag varje gång väljer ut ett specifikt avsnitt av en podd som jag tycker är intressant att diskutera. Och så får vi se om det som sägs också väckt några tankar hos er?

Mitt första poddval är alltså Dumma människor avsnitt 27 – End of history illusion

Dumma människor beskrivs som en vetenskapstörstande podd om populärkultur, psykologi och mänskligt beteende. Leder podden gör psykologen Björn Hedensjö och skribenten Lina Thomsgård.

Dumma människor har funnits sedan 2018. Jag har hört allt och vissa avsnitt flera gånger om. Men i början störde jag mig massor. Tyckte att Lina avbröt och kapade allt intressant Björn vill säga. Men så sa min psykologkompis Elina precis tvärtom. Så smaken baken. Vad tycker ni om dynamiken?

Jag lyssnar på podden Dumma Människor för att den på ett roligt och kunnigt sätt gör våra dumma hjärnor lite mer begripliga. Ofta sätter de ord på sånt som jag själv gått och grubblat över men inte förstått är allmänmänskligt.

”Människor tenderar att överskatta hur mycket de förändrats och underskatta hur mycket de kommer förändras”

Det här avsnittet lyfter något som jag trott att jag var ensam om men nu fattar är högst normalt: Nämligen att alltid leva i illusionen om att jag just nu är färdig som människa. Eller som Björn säger i podden – människor tenderar att överskatta hur mycket de förändrats och underskatta hur mycket de kommer förändras. Och oavsett ålder verkar vi människor alltid tro att vi är klara och framme precis just nu. Att den man är just nu är den man kommer att förbli. Den sanna versionen av sig själv. Känner ni igen er i det?

Vi människor gillar lyckliga slut. Eller i alla fall tydliga slut. Filmer och romaner avrundas ju där – i upplösningen när saker fallit på plats. När kärleksparet bivit ihop. När hjälten räddat världen. Och så vill vi nog se på oss själva. Som en färdig bok med ett definierat slut. Jag tycker att det här blir tydligt på bloggar jag följt länge. När jag läser påståenden som ”Nu har jag äntligen hittat hem i min stil” eller ”Det är först i den här relationen som jag fått uppleva sann kärlek”. Så där låter det jämt. Och det är uppenbart för mig som följare att fatta att det är självbedrägeri. Det där tror du bara nu. Men om två år är du någon annanstans. Lika fast övertygad om att du är framme.

Det är så enkelt för mig att se att andra lider av den där End-of-history illusionen. Ändå så svårt att på riktigt SE det hos mig själv. Jag fortsätter gå på mitt eget lur. Jag undrar om det har att göra med vår bristande fantasi som människor? Vi har ju ingen originalitet. Försök bara att hitta på en ny färg som ingen någonsin har sett? Det är ju omöjligt! Vi kan bara förstå det vi har upplevt. Och vi KAN helt enkelt inte förstå en framtid där vi är annorlunda. Därför måste våra primitiva hjärnor tro att nutiden är facit.

”Tänk att vara deprimerad och dessutom övertygad om att man är klar som person. Framme vid sin mentala ändhållplats”

Den här End of history-illusionen kan verka ganska harmlös. Men inte om man mår dåligt väl? Tänk att vara deprimerad och dessutom övertygad om att man är klar som person. Framme vid sin mentala ändhållplats. Fyfan vad nattsvart. Så var det för mig när jag var deprimerad. Jag hann byta självbild helt. Och började tro att jag och depressionen var ett istället för att depressionen var något jag hade under en period. Som snuva. Eller en röd cykel.

Jag tror att End-of-history illusionen dessutom är ett sätt att låsa in sig själv i destruktiva beteenden. Jag kommer alltid vara så här. Det är ingen idé för mig att försöka förändra mig. Just därför tycker jag att det är skönt att känna till den här dumma delen av sin hjärna. För även om vi aldrig på djupet kan förstå det – kan vi i alla fall på ett intellektuellt påminna oss själva om att vi aldrig är framme och färdiga. Och är allting piss just nu så är det ändå bara ett tillfälligt stopp på en krokig resa. Inte själva ändhållplatsen.

4 snabba

+ Jag gillar alla inklippta exempel och roliga ljudillustrationer…

– Men stör mig som tusan när jag inte känner igen dem. Jag önskar att de i varje avsnittsbeskrivning skrev ut vilka scener, filmer och klipp de lånat ljudet från.

Mest minnesvärda citat: Humans are a work in progress who mistakenly thinks they are finished

Lyssna mer? Jag rekommenderar varmt Avsnitt 2. Därför är snygga bäst på allt. Avsnitt 15. Besatthetens magiska trollformel och Avsnitt 28. Nytt år nytt jag.