Nu är det dags för poddcirkel! Lite pirrigt så här första gången. Jag är inte helt säker på hur formen för den ska vara. Vi testar oss fram tillsammans tänker jag? Men premissen är att jag varje gång väljer ut ett specifikt avsnitt av en podd som jag tycker är intressant att diskutera. Och så får vi se om det som sägs också väckt några tankar hos er?
Mitt första poddval är alltså Dumma människor avsnitt 27 – End of history illusion
Dumma människor beskrivs som en vetenskapstörstande podd om populärkultur, psykologi och mänskligt beteende. Leder podden gör psykologen Björn Hedensjö och skribenten Lina Thomsgård.
Dumma människor har funnits sedan 2018. Jag har hört allt och vissa avsnitt flera gånger om. Men i början störde jag mig massor. Tyckte att Lina avbröt och kapade allt intressant Björn vill säga. Men så sa min psykologkompis Elina precis tvärtom. Så smaken baken. Vad tycker ni om dynamiken?
Jag lyssnar på podden Dumma Människor för att den på ett roligt och kunnigt sätt gör våra dumma hjärnor lite mer begripliga. Ofta sätter de ord på sånt som jag själv gått och grubblat över men inte förstått är allmänmänskligt.
”Människor tenderar att överskatta hur mycket de förändrats och underskatta hur mycket de kommer förändras”
Det här avsnittet lyfter något som jag trott att jag var ensam om men nu fattar är högst normalt: Nämligen att alltid leva i illusionen om att jag just nu är färdig som människa. Eller som Björn säger i podden – människor tenderar att överskatta hur mycket de förändrats och underskatta hur mycket de kommer förändras. Och oavsett ålder verkar vi människor alltid tro att vi är klara och framme precis just nu. Att den man är just nu är den man kommer att förbli. Den sanna versionen av sig själv. Känner ni igen er i det?
Vi människor gillar lyckliga slut. Eller i alla fall tydliga slut. Filmer och romaner avrundas ju där – i upplösningen när saker fallit på plats. När kärleksparet bivit ihop. När hjälten räddat världen. Och så vill vi nog se på oss själva. Som en färdig bok med ett definierat slut. Jag tycker att det här blir tydligt på bloggar jag följt länge. När jag läser påståenden som ”Nu har jag äntligen hittat hem i min stil” eller ”Det är först i den här relationen som jag fått uppleva sann kärlek”. Så där låter det jämt. Och det är uppenbart för mig som följare att fatta att det är självbedrägeri. Det där tror du bara nu. Men om två år är du någon annanstans. Lika fast övertygad om att du är framme.
Det är så enkelt för mig att se att andra lider av den där End-of-history illusionen. Ändå så svårt att på riktigt SE det hos mig själv. Jag fortsätter gå på mitt eget lur. Jag undrar om det har att göra med vår bristande fantasi som människor? Vi har ju ingen originalitet. Försök bara att hitta på en ny färg som ingen någonsin har sett? Det är ju omöjligt! Vi kan bara förstå det vi har upplevt. Och vi KAN helt enkelt inte förstå en framtid där vi är annorlunda. Därför måste våra primitiva hjärnor tro att nutiden är facit.
”Tänk att vara deprimerad och dessutom övertygad om att man är klar som person. Framme vid sin mentala ändhållplats”
Den här End of history-illusionen kan verka ganska harmlös. Men inte om man mår dåligt väl? Tänk att vara deprimerad och dessutom övertygad om att man är klar som person. Framme vid sin mentala ändhållplats. Fyfan vad nattsvart. Så var det för mig när jag var deprimerad. Jag hann byta självbild helt. Och började tro att jag och depressionen var ett istället för att depressionen var något jag hade under en period. Som snuva. Eller en röd cykel.
Jag tror att End-of-history illusionen dessutom är ett sätt att låsa in sig själv i destruktiva beteenden. Jag kommer alltid vara så här. Det är ingen idé för mig att försöka förändra mig. Just därför tycker jag att det är skönt att känna till den här dumma delen av sin hjärna. För även om vi aldrig på djupet kan förstå det – kan vi i alla fall på ett intellektuellt påminna oss själva om att vi aldrig är framme och färdiga. Och är allting piss just nu så är det ändå bara ett tillfälligt stopp på en krokig resa. Inte själva ändhållplatsen.
4 snabba
+ Jag gillar alla inklippta exempel och roliga ljudillustrationer…
– Men stör mig som tusan när jag inte känner igen dem. Jag önskar att de i varje avsnittsbeskrivning skrev ut vilka scener, filmer och klipp de lånat ljudet från.
Mest minnesvärda citat: Humans are a work in progress who mistakenly thinks they are finished
Lyssna mer? Jag rekommenderar varmt Avsnitt 2. Därför är snygga bäst på allt. Avsnitt 15. Besatthetens magiska trollformel och Avsnitt 28. Nytt år nytt jag.
70 svar
Jag förstår mycket mer att kärleksrelationer och äktenskap går i kras. Hur FASIKEN ska man lyckas hålla ihop hela livet om båda ständigt förändras? Personen man älskar kanske är en helt annan till slut. Den trygga hemmajunkin blir en äventyrare och den glada blir en Ior. Tänk om vi kommer dit att det är allmänt accepterat att relationer är daterade, alltså att man är ihop i typ 10 år och sen ganska naturligt gör slut. I kyrkan formuleras det om från ”tills döden skiljer oss åt” till ”så länge ni älskar varann”. Så har man skilsmässohippa. Hi, hemska tanke. Jag hejar på oföränderlig kärlek 😅
Lovisa,haha gillar slutet.
Så har det verkligen varit för mig och mannen. Vi har båda förändrats en hel del under de 15 år vi hängt ihop. I perioder har han varit iväg på äventyr (flyttade ett år och veckopandlade för att kunna plugga till lantbrukare som var en dröm för honom), jag har varit en Ior pga utmattning och återkommande depressioner. Men jag upplever att vi har kunnat förändras tillsammans. Inget har varit statiskt. Vi stöttar varandra i den andres intressen och ger frihet till att följa drömmar. Jag vill inte ens tänka på hur vårt förhållande hade sett ut om vi hade varit exakt de samma som vi var när vi blev ett par under gymnasiet. Jag osäker, ledsen, kantstött av en jobbig barndom och med riktigt kassa strategier kring hur man skulle hantera konflikter. Min man naiv, utan kontakt med sina inre känslor, och med en allt för intakt navelsträng med sin mamma. Hade vi inte kunnat förändras sedan dess hade vi aldrig varit ett par idag.
Idag är vi trygga i oss själva, i varandra, vi älskar att vända och vrida på nya upptäckter i livet tillsammans, prövar tankar och förändras i lagom takt. Nya sidor dyker upp, men det är bara nya aspekter av den andre att upptäcka och älska!
Tänker på Tranströmmer: Du blir aldrig färdig, och det är som det skall! 🙂
Jo skämt åsido så håller jag såklart med! Hade ju vart bedrövligt om man inte ändrades. Och det är fint att vara med på varandras resa och hjälpas åt.
Men som annan kommentar, man ska nog inte förfäras över att folk går isär. Det är ju fortfarande extremt skamfullt med skiljsmässor enligt många, det där får man ju lägga ner. Om man kommer till en punkt och inser att vi inte är rätt för varann nu när det gått 10, 15 eller 20 så tycker jag inte man ska få springa gatlopp. Lite sidenote:)
Haha, absolut! Ibland dör kärleken, anledningarna kan vara många. Sånt är livet, och skam är en sån där känsla som man gott kan sparka i baken. Man får försöka se på sina medmänniskor med välvilja. Ingen skiljer ju sig eller separerar för kuls skull! Om det finns mer att ge, om båda är inställda på att ta hand om och serva sitt förhållande, så finns det ju anledning att kanske försöka väcka kärlek som kanske somnat (pga livet, barn, karriär, olika intressen eller vad det kan vara). Men om man inte mår bra i sitt förhållande, så finns det inga anledningar att kämpa ihjäl sig över något man har slutat att tro på!
…och så kanske man gott kan börja ha skilsmässohippor, ett gå-vidare-gathering där man träffar sina närmsta, gråter, skrattar, ältar, delar minnen och ger lite power inför prövningen som ligger framför? 😉
Spännande och intressanta diskussioner och tankegångar. Pratade med min sambo om detta och vi båda, oberoende av varandra, svarade dock precis tvärtom mot era tankar. Vi tänkte att man aldrig är klar som person. Det händer ju hela tiden saker som ruckar ens tankegångar och åsikter. Finns alltid en strävan mot något annat. En längtan av att inte vara fast på en punkt och i en livsstil. Hmm är vi verkligen så annorlunda jämfört med hur andra tänker…?
Åh alltså på ett sätt håller jag med. Om någon skulle fråga mig om jag tror att jag är färdig nu så skulle jag självklart svara nej. För det är ju en jättebarnslig tanke. Ändå så känner jag nog inuti att jag är rätt färdig. Att det ändå är ungefär så här jag kommer vara. Och att alla gånger tidigare i mitt liv när jag trott samma sak. Ja, då hade jag fel. Men inte den här gången. Kan liksom inte komma ifrån den tanken
Rent lyssnarmässigt gillade jag dynamiken mellan de två, störde mig varken på röster, ljudkvalitet eller att någon tog för mycket plats. Däremot störde jag mig enormt på alla ljudklipp! Det avbröt flödet i samtalet och tillförde ingenting för mig, tvärtom blev jag distraherad och irriterad. Det kändes som att sitta och ha ett seriöst samtal med en god vän och så sitter någon annan där och spelar upp ljudeffekter och låtstumpar på sin telefon, ”aha, ni pratar om vårkänslor, ja, men lyssna här en TALGOXE, okej, nu snackar ni musik, Avicii sa du, då brassar vi på med en liten stump LEVELS, och nurå…. stekt falukorv, få se om jag hittar lite stekfräs, vänta så kommer det här… FRÄÄS!” Guud, men nej tack.
Själva frågan de diskuterade, blir man någonsin färdig, svarade jag ett rungande nej på inombords så där var det ingen tvekan. Sedan var det superintressant att lyssna på deras resonemang och hoppfullt också faktiskt, det är så trösterikt att veta att allt förändras även om det i vardagslunken känns som att allt bara är jämngrått och samma lika.
Isn’t it funny that day by day nothing changes, but when you look back, everything is different.
– C.S. Lewis
Haha, vad roligt att det är så olika. Gillar liknelsen med talgoxe, avici och stekfräs även om jag inte alls stör mig på ljuden. Tvärtom blir jag väldigt nöjd när jag väl känner igen var de plockat dem ifrån.
Håller helt med dig om ljudklippen! Jag förstod inte varför jag slutade att aktivt lyssna både nu och då, när jag läste din kommentar insåg jag ju att det var de däringa ljuden som störde ut mig. 😀
Håller också med om ljudklippen. Kanske därför jag inte riktigt pallar podden. Är utmattad så stackars hjärnan vill inte ha det sådär. Annars tycker jag alltid ämnena verkar så intressanta. Nu blir upplevelsen lite mer ämnen som borde va intressanta men som blir tråkiga? Möjligt pga svårt med fokus då.
Håller verkligen med om ljudklippen! Väldigt störande och gjorde att jag tappade fokus. Det kändes som att de aldrig riktigt fördjupade samtalet liksom, så fort de började komma fram till nåt blev det ett avbrott med ibland för mig märkliga ljudklipp (kanske beror på att jag inte kände igen vissa ljudklipp, som du skrev Clara).
Annars ett väldigt intressant ämne. Jag känner absolut igen mig, och ändå inte. Jag tycker att jag har utvecklats otroligt mycket de senaste 10 åren, och på ett sätt känns det som att ”nu är jag hemma” liksom. Men samtidigt så vet jag ju att jag kommer att fortsätta utvecklas, och det vill jag ju också. Kanske är känslan att jag gärna vill utvecklas som person, men att jag inbillar mig att jag kommer gilla samma typ av inredning, kläder, musik etc? För det kommer jag nog inte, helt och hållet iaf. Hela tiden sker ju små små förändringar som efter 10 år blir ganska stora. Men det är nog som du skrev Clara, att det är så svårt att föreställa sig nåt som inte finns, och därför tror vi att vi är ”klara”, även om vi på ett intellektuellt plan VET att det inte är så.
Haha, så roligt! Tänk om allt vi gjorde i livet hade lite ljudefffekter bredvid, haha!
Ja preciiiiis – varför kan det inte bara få vara en intressant diskussion utan stressande ljudklipp och med lite tystnad eller eftertänksamhet? Superintressanta ämnen men formen? Nja
Apropå Liselotts inlägg var detta
Tack för ett intressant podd-tips! Jag har hört talas om podden förut men inte trott att det skulle vara något för mig. Oklart om jag tror det nu, men jag ska ge den en chans så får vi.
Jag fastnade inte riktigt, hade svårt att hålla lyssnarfokus på dom (jobbade samtidigt, men det brukar inte vara något problem när jag till ex lyssnar på dig och Erica <3). Men sen insåg jag vad det var, de däringa ljudklippen! Håller helt med Anna (tidigare kommentar), så fort det blev avbrott som tappade jag fokus och sen var jag inte helt med när de satte fart på samtalet igen.
Angående ämnet så håller jag inte alls med dom. Jag har sedan jag var 20 (snart 44 år nu) hela tiden kännt att allt är föränderligt, man vet inget om framtiden. Sedan jag var typ 30-35 år landade jag i att just eftersom jag inte vet något om framtiden så gäller det att göra det bästa av det man har. Jag har haft två utmattningsdepressioner (en vid 25, en vid 30-ish) och kanske är det dom som har fått mig att inse hur fort och hårt det kan svänga i livet.
Just nu är jag otroligt nöjd med mitt liv och älskar det liv jag lever men jag känner mig verkligen _inte_ klar som person. Jag har aldrig någonsin kännt "ska det vara så här nu?" utan alltid utvecklat mig på olika plan, inte alltid medvetet dock. Men min orädsla för att prova nya saker har gjort att när arbetslivet stått still har ex hobbys drivet min utveckling och vise versa.
För att spinna vidare på Lovisas kommentar så är det för mig en förutsättning att en relation fortsätter utvecklas. Men bara för att personerna i en relation utvecklas behöver det ju inte innebär att man går isär! Det kan vara otroligt häftigt att gå bredvid, stötta, hejja på någon som går igenom en fas av personlig utveckling och så länge jag och min partner tillåter varandra att förändras är det inget problem. Och dör kärleken, så dör den. Oavsett.
Så jag lever helt klart inte med End of History-illusionen, jag lever med Never Ending Story-hoppet. 😀
Never ending history-hoppet låter mycket härligare ärligt talat 🙂
Jag tyckte avsnittet var intressant men kände inte igen mig helt i tankegångarna för egen del. Inte vad gäller livsstil och upplevelser i alla fall. Brukar alltid tänka exakt tvärtom, att jag aldrig blir klar och att det alltid finns nästa intressanta grej runt hörnet. Typ som i Håkan Hellströmlåten när han sjunger om att det bästa inte hänt än. Men å andra sidan vill man ju få vara nöjd och glad där man är just nu, utan att hela tiden leva i nästa livsplanering och flytt eller vad det nu är man planerar.
Personlighetsmässigt däremot känner jag igen mig då jag känner att det kommer hända något extremt nytt, även om man hela tiden för nya erfarenheter. Jag tycker inte att jag har ändrat personlighet så mycket sen jag var 25 år (är 37 nu), så svårt att tro att det skulle göra det de närmsta 10 åren. Men jag är inte lika dömande mot oliktänkande som jag var när jag var 25. Även om jag fortfarande kan avfärda folk som idioter (i tanken, ej verbalt!).
På åtminstone ett område verkar detta inte gälla mig: jag är en sån som sparar kläder och grejer som jag just nu inte gillar för framtida behov. Jag har av erfarenhet lärt mig att utrensningsexperternas råd inte gäller för mig. alltså 5-10 år senare gillar jag vissa av de kläder och saker jag tidigare lagt undan. Min inredning lever liksom och växer på något sätt i takt med mig tror jag, och känns på något sätt hela tiden ”som jag”, men i förändring. Tänker kanske inte på mig själv som någon som kan bli färdig.
Å, det där med att lägga undan kläder är ju jättekul. Jag är så glad att mamma har sparat en del gamla saker både från sin egen ungdom och från tidigare generationer. Jag har tagit över en del av dem och sparar dem i en egen garderob trots att jag förmodligen aldrig kommer använda dem. De gör mig glad ändå.
Exakt så är det för mig med kläderna! Kan inte alls rensa ut. Saknar fortfarande vissa klänningar jag gjorde mig av med i en utrensning 2015. Hur kunde jag vara så dum? Jag borde fattat att jag skulle ändra mig igen
Nästan varje avsnitt i den här podden handlar om sånt man gått och funderat över tycker jag! Superintressant! Men jag stör mig också en del, håller med om att Lina avbryter det intressanta Björn håller på att säga, och så ska hon alltid ha några vitsiga exempel som får henne att verka så himla kvick. Men det är också bra att hon konkretiserar och gör resonemangen greppbara. Gillar dynamiken ändå, där han är experten och hon är den frågvisa som gör inpass. Gillar att han ställer frågor till henne om hur hon tror att det är. Stör mig inte alls på ljudillarna utan gillar det uppbrutna formatet. Däremot stör jag mig på att de båda – och särskilt hon – säger ”just det” typ 40 ggr i varje avsnitt, haha. Varsågod alla som ännu inte börjat störa er på det 🙂
Just det här avsnittet var inte så mycket att diskutera tycker jag. Jag håller med och känner igen mig. Jag är nu vid dryga 40 en mycket mer utvecklad version av den jag var vid 20, mer ödmjuk och erfaren och delvis en annan. Men jag tror att jag vid 60 kommer vara ungefär den jag är nu, bara smartare kanske. Tänker att det har att göra med att jag är nöjd med den jag är och inte vill ändra på något särskilt, och såklart som du skriver att man inte riktigt kan föreställa sig något annat än det som är nu.
Håller med dig Anna, typ så känner jag både för podden och dagens tema. Jag har just börjat lyssna på Dumma människor och tycker att flera avsnitt är mycket tankeväckande. Det här känner jag mig mer ”neutral” till.
Åh, tipsa gärna om vilka avsnitt du fastnat för. Jag har en heeeel lista med avsnitt jag skulle vilja lyssna vidare på i cirkeln 🙂 men tror jag får sticka mellan med några andra poddar först!
Åh, vad jag pendlar i dessa tankar och känslor. En del av mig vet att jag förändrats otroligt myket vi säger det senaste 10 åren. Men ändå kan man ibland sakna vänner man hade för 10 år sen? När man då var helt annorlunda och troligast dom är väldigt olika nu med. Angående kärlek tänker jag att förhållande tar slut ifall man inte från början förstår att ens partner kommer ändras med tid, att man får följa med på den resan.
Ja. Så klokt och fint! Tänker att det är ett privilegium att få följa med på sin partners resa och förändring. Och håller med om det där med gamla vänner. Kan sakna det vi hade då även om jag förstår att det inte går att återskapa som de personer vi är nu
Så klokt sagt!
När jag träffar barndomskompisar slår det mig alltid att grundpersonligheten är den samma. Sen kan de vara tryggare och mindre blyga jämfört med hur de var i skolåldern. Jag tycker erfarenheter och åldern (är 38 år idag) har gett mig en annan inställning till livet och vad jag har för förväntningar på mitt liv.
Sen kan jag ibland sakna till exempel vissa kläder som jag hade som 20-åring. Speciellt när jag ser bilder på mitt ”unga jag”.
Mina förväntningar på livet och min omgivning är lugnare, mer realistiskt, skönare och rättvisare som 38 åring jämfört med mitt jag som 20-åring. Jag är tryggare, mer förnöjsam och njuter av små enkla saker i vardagen idag…
Är det bara jag som blir fruktansvärt irriterad på Björns sätt att prata? Jag tycker själv att det är omoget av mig, o lite elakt, men han låter som en parodi på en dryg stockholmare… Men jag är en total nybörjare på podderiet, om det har m saken att göra. Ljudillustrationerna trodde jag först var reklam som kom in o avbröt sändningen.. 😄 Jag måste säga att i själva sakfrågan så nej, jag tror inte att jag har förändrats särskilt mkt de senast 20, 30 åren. Kanske tyvärr. Samma grundpersonlighet, samma smärtpunkter, bara andra sätt att handskas med dem – men det är ju mer erfarenhet än verklig förändring.. Jag har blivit ödmjukare, mindre svart/vit i mina åsikter, men det blir ju alla m åren? Själva grundåsikterna står kvar, utom när det gäller ytliga saker som huruvida det är snyggt med hennafärgat hår eller inte osv. Det är ju inte utveckling, utan samhällspåverkan. Men jag blir mer o mer lik mina föräldrar, ibland är det rent löjligt! Kämpar för att inte ta efter det jag tycker/tyckt vara jobbigt/fel m dem o deras sätt. DET är en utmaning!
Jag håller med om Björn! Jag stör mig järnet på hans sätt att prata! fy fan va skönt med nån som tycker samma!
Fast efter 32 avsnitt har jag börjat vänja mig, för det är i övrigt en excellent podd 🙂
JA! Samma här. Björns röst personifierar alla mina, halvbra och helt osanna, fördomar om psykologer.
Haha. Roligt men elakt. Är det inte Stockholmsdialekten då? Stockholmare har så himla mycket emot sig för att man tycker att de låter överlägsna och dryga. Har iofs inte tänkt så om Björn. Älskar Björn
Neej, jag är uppvuxen i Sth o har fortfarande föräldrar o syster m barn på söder i Sth!
Steve, visst blir man lite nojig när man med åldern inser att man kanske börjar likna sina föräldrar…ve och fasa, haha!
Jag kan slås av insikten hur lite man ändras i vissa avseenden jämfört med vad man trodde, tex när man återupptäcker ngt som man läste/lyssnade på/skrattade åt som 20-åring och inset att det är lika bra 25år senare… och vad har hänt -egentligen – sedan dess? Allt är annorlunda men vissa saker inte alls. Båda betryggande och svindlande tanke… 🙂
Usch ja. Nästan så man skäms över det? Typ som att jag fortfarande ändå helst vill lyssna på 90-talsklassiker som jag gillade som liten. Svårare att ta till mig ny musik
Kul att läsa allas kommentarer, gillar idén Clara! 😄 Ett förslag på podd till en annan gång är Före detta fröken duktig. Handlar om utmattning mm och för mig blev det en bra fortsättning efter att jag läst ”Hjälp jag är utmattad”.
Vad kul ! Tack för tipset ska lyssna in mig på den 🙂
Tack för tipset om en riktigt bra podd. Tycker det är svårt att riktigt fastna i nya poddar men här var det lätt.
Otroligt intressant ämne, kan verkligen hålla med om att man alltid tycker sig vara klar i vem man är och vart man ska. Men så skönt att det inte är så, jag kan hela tiden utvecklas. Mitt problem är nog mest att jag skjuter det på framtiden. Att jag ska bli något sen, utveckla något sedan. Att jag är lite för nöjd över vad och hur det är just nu.
Jag tycker att podden är jättebra! Jag lyssnade genast på ett par fler avsnitt efteråt. Jag gillar att de pratar tydligt och klart väldigt mycket. Tack för tipset om just denna podd. Jag letar efter poddar med ett bra språk pga av att jag insett att min tid här i Tyskland har gjort att jag tappat svenskan rätt mycket. Meningsuppbyggnader och ord. Om nån har ett bra tips på poddar som skulle kunna passa så är jag tacksam.
Jag håller helt med om att vi är i ständig förändring och tyckte det var roligt att tänka att vi alltid säger att ”nu är jag färdig”, ”nu är jag så kär som jag aldrig varit” eller vad det nu kan vara. Jag tror att om jag (eller vi) i ett förhållande inte utvecklas eller förändrar sig så kommer jag att tröttna. Man kan ju förändras i samma riktning och ändå stanna tillsammans resten av livet tror jag.
Gillar verkligen Dumma människor. Jag stör mig inte på något i den. Varken Björns stockholmskhet, Linas frågor eller ljudklippen. Tycker att den alltid är superintressant!
Hur kan du vara så duktig? 🙂
Trösterik att vi ändras mer än vi tror. Samtidigt – så mycket av oss som ändå är kvar. Jag minns när jag var åtta år och frågade min mamma hur jag skulle vara som vuxen. ”Som nu fast med mer erfarenhet”, svarade hon. Det kunde jag bara inte förstå då. Att jag i framtiden skulle vara samma person. Nu, 20 år senare, finns ju åttaåringen kvar. Hon är bara lite mer erfaren.
Vilket otroligt klokt svar av din mamma, Frida <3!
Ja, hon är bra att ha. 🙂
Spännande format, lyssning och läsning!
Tycker det är bra att känna kontakt med nuet, tex. här trivs jag nu eller den situation jag befinner mig i mår jag inte bra av osv.
Jag har förnedrats på många plan de senaste 10 åren och hoppas att jag kommer och vill fortsätta förändras för resten av livet.
Även om vi är nöjda nu, tänker jag att det skulle vara tråkigt utan drömmar och mål framåt (alltså inte en jakt/flykt till något annat), det i sig leder ofta till förändringar tänker jag.
Clara har bara de senaste månaderna skrivit om ”ett bättre jag”, drömmar om ”gårdskänslan”, de positiva förändringar hon upplever när hon kunnat välja in aktiviteter och motion i livet samt förändringar hon upplever som trebarnsmorsa.
Tror vi alla kan känna igen oss i detta. Steg som tagits ur drömmar, drivkrafter och önskningar om något annat. Samtidigt som många också är nöjda och klara där vi är. För mig låter det sunt på något sätt.
Tänk om vi framöver inte är nyfikna på att lära känna nya människor, hitta en ny podd att lyssna på, hitta nya smaker, maträtter, musik, serier som kommer ställa allt vi tidigare kände till på ända. Tänker att det är trösterikt att vi bli mer ödmjuka, toleranta (inom vissa gränser), och att få erfarenheter som hör just mitt/våra liv till.
I samhället tänker jag också på tex fridays for future eller metoo. Där man extremt förenklat är orolig för hur framtiden kommer bli eller less på samhällets strukturer. Båda, gissningsvis med ursprung i att jag är inte nöjd idag!
Tack för allas inspel och Clara som introducerat formatet😊.
Blev ju genast fel…
tredje stycket ska såklart inledas med att jag *förändrats på många plan de senaste 10 åren🙄
Skönt att höra, blev bekymrad över all denna förnedring… 😟
Haha 🙂
Hahaha! För mig som har haft det kämpigt länge så lät det inte alls konstigt att ha förnedrats på många plan…tyvärr… så tragiskt…
💙
Jag brukar lyssna på denna pod och just det här avsnittet fastnade särskilt, så det var kul att du valde ut det som första avsnitt i poddcirkeln. Jag känner igen mig i tanken, ”jaså, det var SÅHÄR mitt liv blev”, oftast i negativ bemärkelse. Inte så att jag är missnöjd med mitt liv, tvärtom, men det känns som att förminska eller nedvärdera hur det varit tidigare att liksom utesluta de delarna från den version som blev den slutgiltiga, att det bara är nutiden som räknas på något sätt. Därför blev detta avsnitt en stor tröst för mig, som gör att jag kan vara ännu mer nöjd med min tillvaro just nu. Om jag exempelvis ägnade mig åt vissa intressen för 10 år sen, men inte nu längre, så betyder det inte att jag valt bort dessa intressen från mitt liv eller från vem jag är som person. Men allt har sin tid, och alla mina tidigare erfarenheter, vänner och intressen är en del av hur mitt liv blev. Inte bara det som ryms i mitt liv just nu. Eller i framtiden.
Ja, vad kul att du tycker det!
Älskar podden och har en grov girlcrush på Lina Thomsgård ❤️ (vad roligt det är förresten med människor som heter hela sitt namn 🙃)
Jag tänker att personligheten är lite som cherrypicking. Eller jag hoppas det iaf. Jag är så stolt och glad över vem jag är i min jobbroll (gymnasielärare) och jag är väldigt stolt över vissa delar av privata Anna. Sen har privata Anna många ”utvecklingsområden” (hehe jobbskada) som jag hoppas ska förbättras med åren. Privata Anna om 10 är förhoppningsvis lite mindre orolig, har mindre ångest, är lite mer självsäker och mindre rädd för att folk ska bli arga. Privata Anna får t.ex. aldrig ta jobbAnnas fighter. det slutar alltid med att privata Anna är en blöt ångestfläck på golvet medan jobbAnna tar hand om biffen i en handvändning.
Förhoppningsvis kan de sidor jag är stolt över få följa med och förstärkas medan de lite sämre utvecklas.
Är inte så inne på poddar generellt, så har aldrig hört denna förut. Jag tyckte också Lina avbröt, men det kanske är en vanesak. Klippen ja kul när man kände igen. Jag kände att samtalet inte var färdigt att det hela tiden blev avbrutet, de började med en tanke och sedan tänkte de aldrig färdigt den. Sedan som naturvetare reagerade jag på när Lina sa att hennes son från 1år till 2år blev en helt ny människa och vägde 70ggr mer (tidsstämpel 8:08). Tror dels hon tänkte från 0år till 1år, var den största förändringen sker och hon menade säkert bara mycket som när man säger 120%. Men det störde mig iaf.
Minns när kollegor från min tid på en arbetsplats i Frankrike sa ”ne change pas”, förändras inte, när jag skulle lämna dem. Jag tyckte det kändes obehagligt och det tog ett tag innan jag förstod varför. Hur kunde de uppmana mig att inte förändras? Jag var bara 22 år då. Det var ju klart att ju skulle fortsätta utvecklas, förbättras, utmanas för att bli en mer flerdimensionell och dynamisk människa.
Jag tror att vi har en grundkärna som innefattar tempo, vissa värderingar, temperament och liknande basegenskaper. Något som är ”grund-jaget”. Utöver det skaffar vi oss en personlighet (eller personligheter, jobbpersonlighet, träningspersonlighet, föräldrapersonlighet osv) som är föränderlig men som hela tiden har sitt ursprung i grund-jaget. Det är därför vi hela tiden känner igen oss i den vi var för 15 år sedan men även ser stora förändringar. Däremot är det ju svårt att förstå och förutspå hur vi kommer att förändras i framtiden. Det kanske är anledningen till att man upplever sig som klar i nutid? För det är för jobbigt att föreställa sig alla förändringar man står inför i framtiden.
Ja, och det tycker jag också var det mest värdefulla de pratade om i podden. Att vi är många olika personer parallellt. Och det är helt rimligt och normalt =)
Tänker också att en person visar/får fram olika personligheter beroende på sammanhang, med vilka människor vi träffar och vad vi gör tillsammans. Samt vilka gemensamma erfarenheter vi har.. Spännande att reflektera och se det.
Mycket roligt med poddcirkel, hade aldrig hört talas om denna podd. Nu är jag psykolog men tyckte det kändes väldigt enkelt och långsamt – jag väntade hela tiden på något nytt och spännande. Men ska lyssna ett par avsnitt till. Citatet som du tog ut var höjdpunkten, tyckte jag.
Haha, men sannolikt har du inte mycket att hämta i den podden om du är psykolog 🙂
Det är ju inte banbrytande forskning direkt utan de referar typ till kända studier från 70-talet osv. Jag lär mig nya saker i varje avsnitt men det skulle nog inte du göra…
Jag håller med dig Therese. Det gick lite långsamt fram åt och sen tycker jag det kändes som att de aldrig riktigt kom till botten med de ämnen de började diskutera. Jag ville ha mer. Obs, jag är inte psykolog 🙂 En annan anledning till att jag inte riktigt gillade avsnittet var att jag inte kände igen tankesättet. Jag är mer av åsikten att allt förändras och det har det gjort hela livet. Men sen gör ju det att jag då inte går all-in med exempelvis att fixa hemma. Varför köpa saker till det här hemmet, jag ska säker flytta om ett par år igen då är det bara onödigt. Jag ska ge några andra avsnitt i podden en chans. Jag gillar ändå idén.
Tips på en pod jag gillar är Monkey mindset.
Jag har inte lyssnat än, men gör en association på temat. Pastorn/författaren Tomas Sjödin har beskrivit det som att våra tidigare åldrar finns kvar inom oss som årsringar i ett träd. Det tycker jag är jättefint. Jag är inte nån annan än min inre sjuåring, men jag är mera.
älskar poddarna 🙂
Älskar att lyssna på Dumma Människor!
Intressant avsnitt och ämne! Under mina många depressioner var jag precis som Clara verkligen fast övertygad om att ingen, varken jag eller tillvaron kunde förändras (det är ju lite det den gör med en…) men gud så tacksam jag är att ha kommit ut ur det på andra sidan. I det sista har jag känt mig väldigt sentimental och verkligen innerligt önskat att just de tacksamhetskänslor som jag har nu, dagligen, över hur bra jag mår, inte kommer försvinna. Om ett par år kanske jag är fullständigt uppfylld igen med något som slukar energi på ett dåligt sätt, så att jag inte kan tänka så för stunden. Men jag hoppas verkligen att just den punkten förblir densamma.
Jag ser också fram emot att bli äldre och tryggare i mig själv och förväntar mig att sådana förändringar kommer infinna sig. Som yngre var jag väldigt orolig för vad det skulle innebära om jag skulle acceptera mig själv. Jag var övertygad om att började jag tänka att jag dög – då skulle det direkt rinna över och jag skulle bli högmodig. Men än så länge har så inte blivit fallet (vad jag vet, 23 år gammal) och endast framtiden kan utvisa vad som händer med det… 😉
Ser fram emot nästa pod-cirkel!
Först måste jag säga att det är en jättekul idé det här med en poddcirkel! Och perfekt nu i dessa ångestfyllda tider, så tack Clara <3
Personligen kände jag inte igen mig i detta resonemang. Jag har aldrig känt mig 'färdig', vilket nog beror på att mitt liv till stor del har varit en kamp och jag har dessutom tvingats att börja om från noll – bytt land, inkomst, boende etc – mitt i livet. Jag har liksom hoppats att det ska bli bättre någon gång, och att jag någon gång ska kunna känna mig nöjd och må bra. Jag hade nog varit ganska glad om jag hade kunnat uppleva känslan av 'end-of-history'…
Däremot när jag mådde som sämst och var riktigt deprimerad kände jag att 'det kommer aldrig bli bättre än så här' och då var det riktigt tungt och jag hade självmordstankar. Tack och lov har jag hittat ett liv som numera är ok att leva, men mitt liv är långtifrån där jag skulle vilja att det var…
Ska bli spännande att se vad nästa podd-avsnitt blir 😀
Jag hade svårt att fokusera på podden, kan eventuellt ha berott på att jag var hemma och vabbade mina barn, 8 och 6 år, vilka ständigt var i luven på varandra just när jag skulle lyssna..
Men, jag kände inte riktigt igen mig i resonemanget att känna mig klar. Jag har alltid haft en slags framåtsträvan. Fantiserat om hur jag vill bli och vara när jag blir äldre, i olika åldrar. Det är först nu som 30+ som jag liksom börjat stagnera. Men klar är jag ju inte! Jag har så mycket att jobba på och utvecklas inom.
Tyckte att det var intressant när de tog upp personlighetster och hur man svarar olika beroende på i vilken situation man befinner sig i och hur dagsformen är.
Men som sagt, det var svårt att fokusera avsnittet igenom och ibland kändes det väldigt forcerat. Precis när jag började greppa det som diskuterades gick de vidare. Kanske ska lyssna igen, men utan något annat som pockar på uppmärksamhet.
Så härligt med en ”läsecirkel” i poddversion! Precis vad jag behövde just nu!
Angående temat: Dessa reflektioner är ju väldigt aktuella nu i Coronatider när många väljer att isolera sig. Precis som ens självbild så är ju situationen bara tillfällig.