När jag jobbar så pass intensivt som jag nu gjort senaste två veckorna märker jag hur lätt det går. Ibland tror folk (även jag själv) att jag inte klarar av att arbeta så hårt efter min utmattning. Det är helt fel. Tyvärr klarar jag av att arbeta jättehårt. Jag faller in i det direkt. Problemet är inte att jag inte klarar av jobbet utan att jag då inte klarar av livet. Mitt privatliv bara rasar ihop efter några veckor med den här arbetsbelastningen. Före den här intensiva slutspurten inför semester gick jag minst femtontusen steg per dag, tränade och gjorde roliga saker på kvällarna samt orkade fixa god, näringsriktiga middagar. Nu får jag ihop sjutusen steg om jag har tur, är helt slut på kvällarna, orkar inte träna eller tänka ut någon bra mat. Vill bara äta skräp och är dessutom mest sur.
Det funkar när det handlar om 1-2 veckor. Jag vet ju att det köper mig ledighet i sommar. Men jag gillar det inte. Och det är så tydligt att det är därför jag inte kan jobba så här hårt. Jag klarar jobbet men då klarar jag inte livet. Det är bra att påminna mig om det. Så att jag fortsätter välja balans framför mer jobb.
Under en sådan här intensiv arbetsperiod jobbar jag på 100 procent av min prestationsförmåga. Gör verkligen så mycket jag bara orkar och tar inga raster, är superfokuserad och effektiviserar hela tiden. Det finns ingen människa som kan arbeta så och inte vara helt knäckt i slutet av dagen. Idealiskt för mig är att arbeta på 70 procent av min arbetsförmåga. Lika många timmars jobb men mindre uträttat varje timme. Arbetsdagar med utrymme för en riktig lunch och kanske en promenad. Att jag kan ringa ett jobbsamtal utan att samtidigt försöka besvara ett mail. Att hinna funderar och strukturera och inte bara rusa mellan uppgifterna med håret på ända och lökringar stora som tallrikar i armhålorna.
För mig betyder en lugnare arbetsperiod inte nödvändigtvis att jag hämtar tidigare på förskolan, har kortare arbetsdagar och är ledig mer. Snarare att jag kan göra sakerna i lugnare tempo och därmed inte är så trött efteråt. Jag har haft så många orimliga arbetsperioder. Nu vill jag ha en rimlig arbetsbelastning och jag är så glad att jag snart ska återfå det. Det här är en kort period på två veckor som följs av semester. Så jag vet att det ska gå. Men det är också en oerhört bra påminnelse om hur jag måste fortsätta att bygga mitt liv. A la Hälsoåret 2020 ni vet. Jag är skyldig mig själv och min familj att ta hand om mig.
50 svar
15tusen steg + träning + goda middagar + jobba + hitta på roliga saker på kvällarna. för mig, låter den vardagen intensiv. Härlig, men mycket. Jag reagerar för det ger stress att läsa om att 7 tusen steg och det där är den lugna tiden. Det kanske finns mellanrum där ingenting händer… Där livet får landa. Det finns säkert och jag läser in min egna trötthet och stress nu.
Tänkte exakt samma, att jäääävlar vilken energi. Jag jobbar rätt lungt (och deltid) och jag orkar inte alla de där grejerna på en kväll urna är nöjd med en av dem. Förstår inte alls hur man varken orkar eller hinner. Näringsrika middagar varje kväll, OCH träning OCH kul aktiviteter. Och 3 barn!
Menar inte alls att det är för mycket, utan bara att vi är olika.
Vad bra du skriver om detta. Det är precis det jag behöver landa i själv och lättare att inse att det är rätt när man läser om någon annan istället för att själv inse! Tack <3
Så bra du beskriver det med lugnare arbetstempo, kunna ta raster och orka privatlivet. Precis så jag tänkt under det här läsåret (jobbar som lärare) efter att året innan varit sjukskriven för utmattning. Nu när läsåret närmar sig slutet har det varit svårt att följa pga ökad arbetsbelastning med omdömen, betyg och analyser som ska göras klart. Och det har märkts av här hemma jag orkar ingenting när jag kommer hem. Funderat på hur jag ska orka nästa läsår när jag ska jobba heltid igen, men nu förstår jag… det är lugnare tempo som gället inte nödvändigtvis kortare dagar eller lediga dagar.
Är också lärare och vill bara säga att det där med att skapa ett lugnare tempo är väldigt svårt att skapa åt sig själv som lärare. Ofta tillkommer massa arbete utöver det man är ålagd att göra. Föräldrakontakter, elever som plötsligt hamnar i svårigheter, krävande föräldrar som behöver mycket tid mm. Så lägg inte det ansvaret på dig, att få en lugnare vardag. Arbetsbelastningen måste vara rimlig! Jag har gått ner i tid för att orka med livet hemma också. Det är det bästa jag gjort, men sorgligt att det ska behövas.
Enklare sagt än gjort som lärare när vi inte själva bestämmer över vår tid. Har försökt tänka så i flera år men har i år gett upp den utopin. Tror tyvärr det är deltid och/eller en förstående chef. Både detta läsår och kommande ska jag t.ex. få ha höstlov när eleverna har det. För annars orkar jag inte en helt H.T.
Men självklart bra att tänka i såna banor som Clara. Dock inte alla förunnat att kunna styra sin egen tid..
Så bra beskrivet om att ha ett lugnare arbetstempo. För mig är det en självklarhet att ta en ordentlig lunchrast, frukost och eftermiddagsrast samt lite småpauser under dagen. Får mer gjort på en sån dag än om jag maxar hela dagen. Tyvärr har väl alla inte jobben som ger möjlighet till det.
Men det låter ju helt normalt, Clara! Att avsluta telefonsamtalet innan mejlen besvaras. Att kunna slappna av med en god lunch. Det är ju detta som borde ses som den normala arbetsbelastningen och allt det andra, stressen, tefaten under armarna, håret på ända, är det sjuka. Vårt samhälle är sjukt om det är det som är det normala.
Ja det är det. Tankesmedjan Balans skriver en del om detta, både på Twitter och FB. Om hur samhället ”effektiviserats”, dvs sparats sönder de senaste 30 år och att det är vi som arbetar dom betalar med vår hälsa.
Så sant! Precis så är det även för mig. Avslutar nu en sådan vecka…igen. Nu för att hinna klart till sommarlovet då jag bara vill njuta av ledighet och bus med barnen. Vi bestämmer oss här och nu för att bryta mönstret!
Tack för peppen!
PRECIS så känner jag och precis så där fungerar jag, du sätter så bra ord på det! Jag inser nu att jag orkar med intensivt jobb men inte LIVET. Det går en kort period men inte mer. Jag får sommarlov om prick en vecka, som jag längtar! Till hösten ska jag planera bättre så att arbetstempot blir rimligt, så att jag har energi kvar till livet.
Tack Clara!
Vettigt att du organiserat om ditt arbetsliv. Fick en så tydlig impuls av ditt inlägg. När du skriver det här : ”Under en sådan här intensiv arbetsperiod jobbar jag på 100 procent av min prestationsförmåga. Gör verkligen så mycket jag bara orkar och tar inga raster, är superfokuserad och effektiviserar hela tiden” så beskriver du på pricken ett lärarjobb. Därtill kommer ofta extra arbetsuppgifter som är obetalda och psykiskt tunga som arga mejl, olika krav etc. Och det blev så tydligt vad ohållbart det är. Jag har gått ner i tid för att orka, men så borde det inte behöva vara.
Hur ska man få ihop ett hållbart arbetsliv med privatlivet när arbetsgivare ständigt effektiviserar och det enda man kan göra är att gå ner i tid, för mindre lön? Jag kan det, men knappast alla. Och det gäller många fler (kvinno)yrken, särskilt i välfärden.
Jag har nyligen börjat jobba som lärare och blir så ledsen över att inse att det är såhär det ser ut. Förstår inte hur man kan välja att effektivisera en verksamhet som är till för barn, som behöver närhet, trygghet och stöd. Det värsta tycker jag är känslan man får av att inte kunna erbjuda det enskilda barnet tiden de behöver, känner mig aldrig nöjd med mitt arbete på grund av det. Har svårt att se mig själv jobba heltid ett längre tag på grund av stressen som påverkar både arbetstiden och fritiden, men har svårt att se att deltid ska ge mer än fler lediga timmar och det är ju inte lösningen. Överväger att byta yrke framöver för det känns dumt mot mig själv att kämpa på med något som inte känns bra, men det tar också emot att ge upp för att man inte klarar av det man valt
Så tråkigt att höra att har det så, men tyvärr är du inte ensam. Vem ska arbeta som lärare i framtiden under dessa förutsättningar?
Det är viktigt att komma ihåg, det handlar inte om att DU inte klarar av det yrke du valt, det handlar om att systemet är felande och skevt. Ta inte på dig det ansvaret! Fick du rimliga förutsättningar och tid att se varje barn så skulle du det, men så är inte svenska skolan idag. En första lösning kan vara att byta skola ett tag, vissa ställen har ändå lite bättre arbetsmiljö. Men i längden tror jag också det blir svårt att jobba kvar.
Förjävligt att höra att det är såhär det funkar. Ett samhälle är inte bättre än den utbildning det förmår att ge.
Min erfarenhet är att det, tvärtemot vad många tror, krävs en enorm kapacitet för att bli utmattad. Det är inte ”svaga” personer som drabbas, det är de som under lång tid presterat mer än vad som egentligen är rimligt och som konsekvent satt sig själva sist på prioriteringslistan. Det är inte heller de med narcissisistiska tendenser som alltid utgår från sig själva utan de som är empatiska och ser och känner av sin omgivning. Det är inte de som varje dag på fikarasten klagar över hur mycket de har att göra utan de som i all tysthet tar på sig mer och mer för att helheten ska funka. Har funderat mycket över hur arbetsgivare skulle kunna fås att förstå detta, men det måste ju vara ännu svårare om man är sin egen chef. När man ska säga stopp till sig själv och samtidigt vara den som ser till att jobbet blir gjort.
Så många kloka kommentarer här. Grymma ni läsare är! 💜
Catarina, exakt så! Vill verkligen få ett slut på fördomar om oss som kraschat. Vi är allt annat än svaga. Vi är så starka att vi till slut efter lång tid med orimliga bördor kraschat.
Jag håller med om att den som blir utmattad inte blir det för att personen på något sätt skulle vara lat eller svag, men jag tycker att det är problematiskt att gång på gång lägga fram det så. ”Det är dom ambitiösa, dom duktiga, som bränner ut sig” – det visar bara ännu tydligare vilket samhälle vi lever i: du är lat och oambitiös, inte tillräckligt engagerad och tydligen inte heller tillräckligt empatisk om du INTE bränner ut dig. Det blir nästan som att det visar att man är en bättre människa om man bränner ut sig. Precis som när det gäller träning och allt annat som människor är så duktiga på att vända till en prestationsgrej, tycker jag att vi borde tänka på vilka ord vi använder. Vad har vi för ideal egentligen?
”Jag klarar jobbet men då klarar jag inte livet.” Det var verkligen träffande. Jag klarar mitt heltidsjobb bra, vilket gör att jag inte tar mig själv på allvar. Att inte orka fixa mat, inte städa, ständig huvudvärk och framför allt att hela tiden försöka klara av en dag. Och så en dag till. Jag har börjat fundera på deltid men har svårt att tillåta mig det. För det går ju bra att jobba. Bara dåligt med allt annat. Tack för det här inlägget ❤️
Precis. Jag orkar jobba, men då orkar jag inte med livet. Jag märker direkt hemma när jag måste jobba över för att kollegor är sjuka eller vabbar. Då är jag trött och retlig och orkar ingenting. Jag jobbar 50% just pga detta, och då ses man som någon sorts extra resurs av kollegorna, eftersom jag inte jobbar 100%. Så just jag blir alltid ombedd att stanna längre, jag som klarar det sämst :-(.
Jag är just nu pga coronakrisen deltidspermitterad (jobbar bara 40%), och funderar mycket över balansen mellan jobb, livet som inte är jobb, fritid, egentid, familjetid, och hur jag önskar tillvaron ska vara när jag förhoppningsvis kan återgå till normal arbetstid i höst. Det här inlägget gav mycket intressant input, tack!
Väldigt intressant! Jag har några arbetstoppar per år där det inte är jag som sätter deadlines. Det går ut på att jag ska läsa och snabbutreda en stor mängd regelförslag. För varje gång försöker jag tänka ut hur jag kan jobba smartare, förbereda saker, fördela arbetet osv… Ändå kommer det ner till att allt annat får ge vika och jag förvandlas till en ganska otrevlig typ under några veckor. 🙄 Inte blir det så bra som jag vill heller…
Det är så viktigt att få balans så att både jobbet och livet får plats. Allra helst om man är ung och har många år av livet kvar framför sig. Jag tillhör också dom som jobbat hårt och där livet inte alltid fått plats – till slut fick jag en kronisk sjukdom som tvingade mig att skapa balansen för att överhuvudtaget existera. Jobbar 50 % sedan många år som ekonom och tillbringar sedan resten av tiden i trädgården och skapar och bygger. Går snart i passion, har tränat länge på att få balans i livet och lärt mig att ta mikropauser, oavsett om det gäller att gå undan en liten stund på jobbet och bara vara eller att slå sig ner i däckstolen i växthuset och sova en stund. Så värdefull investering i sitt eget mående – det unnar jag alla er som är unga och är mitt i livet. Var rädda om er – ni skall hålla länge !
Det faktum att du skrev ”passion” inspirerade mig. Det är just så jag ska se på fritiden – lr pensionen framöver – dvs att ha som mål att bara lägga tid på det som jag brinner för. Tackar! 💜
Så härligt att du blir inspirerad ! Tror det är jätteviktigt att hitta sin passion i livet – det fyller på med positiv energi till resten så det blir lite lättare att få balans. Lycka till !
Jag jobbar 100% och har till vardags det du beskriver du har nu. Varje dag trött när arbetsdagen är slut , orkar inte laga bra mat eller göra något på kvällen annat än vila i soffan. Det är kanske inte livskvalitet eller balans i livet inser jag.
Du beskriver det så bra. Det blir ju så tydligt. Att absolut orka med jobbet men att det innebär att checka uttotalt hemifrån. I mitt fall vore det nog förresten lika bra även fysiskt för vem vill ha en så vresig partner och mamma😂 Nej skämt åsido, simultanförmågan och toppkapaciteten försvann nånstans när trean hade lärt sig säga mamma och just nu är det nog precis som det ska va😬
Jag märker också att livet efter jobbet blir lidande när jag jobbar heltid (är lärare). Är föräldraledig nu under två år och njuter av lugnet och att få slippa stressen. Njuter av livet som jag tidigare inte orkat med som jag borde.
Var rädd om dig. Om det kan vara någon tröst så blir det bättre med åldern 😄❤️. Ha en trevlig helg. Mvh åsa
Så oerhört fruktansvärt underbart träffande. Hjälp alltså. Jag fick en sådan klar syn på hela tillvaron. Är också egenföretagare och deltidsanställd som lektor vid två universitet. Två barn och är helt inkapabel hemma. Fastän jag är föräldraledig (i kombination med jobb…) Hjälp vad glad och tacksam jag är för att du (och Bl a Therese Krupa) har tagit upp detta i bok och blogg. Jag hade inte vetat att man kunde få komma på utredning till en stressmottagning, vilket jag är just nu. Första manliga (ok – ”inte alla män”) husläkaren sa ”Men jag förstår inte, du är ju föräldraledig?”, nästa sa: jag skriver en remiss direkt. Det var en yngre kvinna säkert i samma livsfas.
Summa summarum: TACK CLARA. /från trogen läsare E
låter ju inte hållbart. alls. Jag vill ALDRIG jobba heltid. Jag vill ha tid med livet. Har tur o är priviligerad så jag behöver inte jobba heltid o är så glad för det. Jag blir dock så himla nyfiken på vad det är du gör, vad är det som är stressigt? Vore intressant att få en tydligare bild.
Så intressant diskussion detta! Många här verkar vara överens om att arbetslivet på 100% i princip förstör privatlivet. I alla fall i de perioder när jobbet är intensivt (vilket det för många här verkar vara hela tiden, kanske pga många lärare här?)
Undrar om vårt samhälle är felorganiserat? Många mellan 25-45 i par med barn, jobbar heltid för att tjäna mycket pengar.
Man stressar sönder hela vardagen med att jobba heltid, skjutsa barn på aktiviteter, allt hemmafix och allt annat. Men vad är alternativet? Samhället är ju byggt för att båda föräldrarna ska jobba heltid och barnen ska ha fsk, skola då.
Vad blir det för liv? Varför värderar vi inte tiden högre än pengarna och jobbar mindre? Visst, alla kan inte pga låg inkomst, men jag menar alla som trots allt tjänar mycket men ändå måste jobba för att ha en viss ”standard”. Resor, prylar, dyrt hus och bilar mm kräver att man jobbar heltid med bra lön.
Varför lär vi oss att pengarna är det viktiga, när samhället och dess invånare skulle må så mycket bättre om vi bara sänkte tempot? Att alla jobbade 80 % och så tog båda föräldrarna varsin ledig dag i veckan. Skulle göra under för många familjer tror jag!
Absolut inte likställt med mycket jobb = mycket pengar. Kreativa yrken, fria yrken är fulla med förberedelser som man inte får ett jota för men som gör att man får ett rikt inre liv. Att i kombination med att jobba med sin passion vara timanställd som lärare ger åtminstone våran familj en grundplåt för våra redan låga månadsutgifter. Min man har också ett kreativt yrke och är helt och hållet frilansare.
Jätteintressant detta tycker jag, tack för att du sätter ord på det! Jag har märkt en tydlig skillnad från att jobbat hemma i 3 månader till att nu smått gå tillbaka till jobb, så mycket tröttare på kvällarna efter att jag har varit iväg! Samtidigt är det också så mycket roligare! När jag jobbat hemma har jag varit så uttråkad och understimulerad (socialt) att jag bara Behövt komma ut på kvällen och tränat, gått promenad med en vän etc. Så jag tror att jag behöver hitta en lagom nivå med stimulans på dagarna, så att de är roliga men inte helt utmattande..
Men intressant är det att försöka hitta sin egen balans.
Intressant och klokt.
Lycka till!
Samma känsla här, jag har jobbar hemma 3 dar i veckan och på jobbet 2 dar i veckan. Bästa hade varit att jobba hemma 2 dar i veckan i fortsättningen också. Har 45 min till jobbet och märker stor skillnad om jag kan jobba hemma lite mer. Ska ta upp detta med min chef om man kan få fortsätta jobba mer hemifrån även efter Coronan. Arbetsmässigt har det funkat super att jobba hemma det är mer det sociala man saknar men bästa är att kunna kombinera
Hur fungerar ledigheten för dig när du spurtar så på slutet? Själv mår jag bra så länge jag håller tempot uppe och sedan får jag totalångest när jag vaknar upp på min allra första lediga dag och har svårt att njuta alls på en vecka eller två. Nyckeln för mig har varit att inte spurta utan att sänka tempot steg för steg. Jag är lärare och det finns många som säger att man inte kan kontrollera sin arbetsbörda men det kan man självklart om man planerar smart och sänker ambitionsnivån i samma takt som arbetsgivaren matar på med arbetsuppgifter.
Jobbar bara 50% inte mer.
Många har skrivit så många kloka tankar här och såklart även Clara själv.
En sak fattar jag inte, ärligt; lökringar under armarna?! Nån skriver tefat.
Använder ni inte deo- är det på väg ut?! Om inte det hjälper kan kirurgisk behandling vara en väg ut. Lökringar- där går gränsen på väg mot sammanbrott.
Så bra att ha denna insikt som du beskriver.
Bra att man tänker igenom saker.
Hoppas du slipper säcka ihop eller bli sjuk på semestern.
👍👏
Sörjer med igenkänning. Tack för att du sätter ord på min känsla. 🧡
Så kloka insikter Clara! Vi ska inte bara överleva utan också leva och må väl av det i det långa loppet.
Mycket bra skrivet Clara, väldigt bra att uppmärksamma detta stora problem som många av oss känner igen sig i. Tror att det var Mia Skäringer (också varit utmattad) som sagt nåt liknande, att hon kan jobba på som bara den och att vissa då kan ha svårt att förstå att hon måste sätta gränser för hon ser ut att klara det så bra, bara en intervju till – men att det är på fritiden, i familjen det märks om det blir för mycket. Samma för mig. Och till slut blir det ohållbart, en total krasch. Alla vi som varit där, vi har att jobba med att hitta en balans, ett lagom, bra nog. Återhämtning. Och att inte försöka gå tillbaka till hur det var innan krasch och sjukskrivning, utan att hitta ett nytt, hållbart sätt. Ibland gör omständigheter det svårt. Och då man är van att prestera får man försöka tänka om – att göra återhämtning till ens ”prestation”.
Bra som du Clara skrev i slutet – man är skyldig både sig själv och sin familj att ta hand om sig.
Det kan hända att man ”trillar dit” igen (liksom en nykter alkoholist) men då får man försöka att inte deppa ihop och känna sig misslyckad utan ta nya tag för sin hälsa. Det är det knepiga med ”arbetsnarkomani” att man kan ju sällan helt sluta jobba/prestera. Andra beroenden kan/bör man helt upphöra med; alkohol, spelande m.m. När det gäller jobb och presterande överlag är det lagom som gäller.
Så bra du skriver om detta!
Oj, vad jag känner igen mig i dig här! Det var en tankeställare. Det ska sägas att det är också svårt för omgivningen att förstå detta problem. De ser bara att man jobbar som vanligt och lastar då gärna på lite mer ansvar på alla fronter.
Tack för att du skriver om detta. Din och Ericas bok har varit min kommunikationsväg till maken. Äntligen börjar han fatta hur jag mår och varför.
Alltså bra tankar och så men måste bara kommentera det här med att prata i telefon och svara Mail samtidigt. (För det är tydligen något jag stör mig på märker jag). För det första visar forskning på att multitasking inte minskar tiden det tar att slutföra arbetsuppgifter och det är dessutom inget som höjer kvaliteten på arbetet. För det andra tycker jag att det är arrogant att maila samtidigt som man pratar i telefon. Hade en kollega som blev uppringd av en person och mitt i samtalet bad den som ringt henne att vänta för hen var tvungen att skriva färdigt ett Mail om något annat helt orelaterat. Liksom wtf. Du ringde henne. Då pratar ni så får du maila sedan. Hur svårt kan det vara?
Så bra skrivet, jag hade kunnat skriva det själv. Jag har tyvärr en sån period april-juni varje år och det är tufft, men att veta att det blir lugnare sen gör att jag tar mig igenom det. Extra tufft i år pga corona med mycket VAB för tre barn. Men snart är det sommarlov!
Så bra skrivet! Det är precis det här jag behöver tänka på, att inte gasa fullt på jobbet för då finns ingen energi kvar till ”livet” 💕
Grymt!