Är du bra på att vila?

Av att ha varit utmattad, pratat med otaliga utmattade och sedan skrivit en bok om utmattning har jag lärt mig en himla massa. Om varningssignaler. Om tecken att leta efter. Och det kan göra mig så FRUSTRERAD när människor i min närhet visar alla tecken på att vara på väg rakt in i väggen utan att förstå eller vara mottaglig för några som helst varningar. Tyvärr tror jag att jag var likadan. Det var nog ingen som kunnat varna mig heller.

Däremot kanske man kan förebygga i tid genom att hitta bättre vanor? Därför tänkte jag lyfta en föreställning som jag själv bar på och ofta hör andra förfäkta. Och det är tanken om att man inte kan bli utmattad om man är bra på att vila. Jag tyckte nämligen att jag var bra på att vila. Gillade att slappa, ligga i sängen och läsa. Sov länge på morgonen och isolerade mig i dagar utan att träffa en skit.

Men var det här verkligen någonting jag var bra på? Eller något som bara föll sig naturligt på grund av min livssituation? Man kan jämföra det med en trädgårdsmästare som arbetar hårt med sina odlingar och därförmed lättet går över 20 000 steg per dag. Men byter hen karriär och hamnar bakom ett skrivbord. Ja då blir det ju tydligt ifall trädgårdmästaren verkligen hade en strategi kring sitt motionerande. Eller ifall det bara var förutsättningarna i arbetet som möjliggjorde den hälsosamma livsstilen.

På samma sätt är det med vila. Som barn finns det mycket tid att göra vad man vill. Också som tonåring och ung vuxen. Och under de år jag var vuxen utan barn fanns massor av tid för mig att vila.

Men i takt med att min livsstil förändrats har plötsligt också alla naturliga tillfällen till återhämtning försvunnit. För det första har jag idag ett jobb som är så roligt att jag med lätthet arbetar över. Dessutom har jag flera barn, ett stort hus och många djur. Nu finns nästan inga naturliga förutsättningar för att göra det jag förut gjorde för att få återhämtning. Slappa, ligga i sängen och läsa mitt på dagen. Sova länge på morgonen och isolera mig i dagar utan att träffa en skit.

Jag var aldrig bra på återhämtning. Jag behövde bara inte tänka på det. Idag behöver jag tänka på det aktivt och se till att det blir av. Det är hela skillnaden.

Vad gör du aktivt för att återhämta dig?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

28 kommentarer på “Är du bra på att vila?”

  1. Åh vad jag känner igen mig. Gick in i väggen (eller snarare sprang som jag tycker är mer det man gör..,) för 3 år sen och har verkligen verkligen fått/får kämpa att ta pauser. Jag blir helt uppe i det jag gör och eftersom jag har ett roligt och spännande jobb och får jobba med min hjärtefråga är det extra svårt. Men min återhämtning blev yogan och ngt som räddade mig och hjälpte mig tillbaka. Trodde innan att det inte var för mig men nu är det en väldigt viktig del i min återhämtning. Men behöver struktur för det och Corona och allt hemmaarbete när jag inte längre fick gå till min yogastudio som var min oas ställde till det för mig. Nu har vi precis köpt landställe och jag inser att jag behöver göra samma sak varje dag när det gäller återhämtning. Så nu gör jag yoga när barnen tittar på sommarlov och så har jag lånat en himla massa böcker på bibblan och sitter på farstukvisten och tittar ut över en äng och läser och dricker te när barnen är i säng. Sen ska jag försöka få till så vi alla har paus efter lunch där man får läsa, lyssna på ljudbok eller podd så jag kan vila med barnen. Min åttaåring läste Harry Potter för mig häromdagen och jag och min man somnade…😀 Med det sagt är det jättesvårt för mig att komma ihåg (och är jättebra på att ignorera signaler från min kropp att pausa) och kan lätt skippa lunch och gå på toa så jag behöver schema och rutiner har jag insett för paus och återhämtning när det inte kommer naturligt för mig

  2. Hej Clara! Jag har en utmattning. Jag tycker att jag har varit bra på att vila! Men som du skriver så har det nog med min livsstil/jobbsituation att göra. När jag pluggade så var jag iväg 2-3 dagar på högskolan/universitetet och sen hemma resten. Och då kunde jag också vara hemma utan att träffa någon! Och då tog jag det lugnt! Sen när jag jobbade i vården så rörde jag mig fysiskt väldigt mycket, och sen när jag var ledig så slappade jag mycket med att läsa i sängen och att vila och tittade på tv och film. Och orkade inte träffa speciellt mycket människor eftersom jag gjorde det i mitt jobb! Jag tror inte att det hade hjälpt mig att någon sa till mig att jag var på väg rakt in i väggen! Jag förstod inte min kropps signaler då! Men nu förstår jag! Men det har varit en lång resa dit! Men jag förstår din frustration över att jag ser signaler på många i min närhet som är på väg till utmattning! Men det är ju för att jag har fått upp ögonen och lärt mig! Tyvärr så är det nog så att vi människor behöver uppleva saker själv och inte bara läsa om det. Inte fören då så lär vi oss! Så tror jag! Självklart så behöver inte alla vara så men jag tror flertalet är så! Vila kommer inte av sig själv! Jag tror att det är lättare om man ser på sina föräldrar, att de vilar och tar hand om sig själva. Att man lär sig då! Jag vilar genom att gå i skogen varje dag, det e bra för både knoppen och kroppen! Och jag återhämtar mig när vi e på stranden, bada och läsa en tidning. Jag och min man. Jag återhämtar mig genom att var kreativ: måla, lyssna på lovsång, pyssla, göra vykort, skapa något. Mvh Malin

  3. Insiktsfullt. Det är som du skriver förmodligen väldigt svårt att märka när man är på väg att bli utmattad. Allra helt om man som jag alltid varit övertygad om att man inte alls är i riskzonen. Naturlig latmask som man är tänkte jag… Älskar att slöa, läsa, göra ingenting i skön självsamhet.

    Men man är ju sällan ensam. Det är familj, barn, jobb och vänner. Högarna med olästa böcker blev högre och fler. Damtussarna förökade sig fritt. En dag mådde jag konstigt. Väldigt konstigt. Hypokondriker som jag är blev jag orolig. Men, något sa mig ändå att detta inte hade en fysisk orsak.

    Som tur är skriver jag varje morgon, bara flödesskriver om det som råkar finnas i tanken. Jag gick tillbaka och läste och såg då ett mönster jag helt missat. Det var jobbet som störde, saker där som gnagde. Det hade jag hur otroligt det än kan tyckas verkligen inte medvetet fattat förrän jag läste mina anteckningar.

    Jag tror jag hade näst intill alla varningstecken man man ha. Jag stod verkligen med näsan hårt tryckt mot väggen. Länge efter insikten var jag rädd att det ändå var för sent att backa. Att vägen tillbaka skulle bli lång, som jag vet att den kan bli. Men nu har det gått 18 månader och jag är OK. Så himla tacksam att jag fick den där ingivelsen att läsa mina dagboksanteckningar och få syn på mig själv.

    Ett sätt för mig att finna vila är just i skrivandet av de där morgonsidorna. Det blir en slags mindfulnessövning. Ordmeditation.

  4. Hjälp vad klokt! Jag behövde heller aldrig tänka på att vila innan barn och familj och trädgård och tusen planer och projekt… Jag har varit föräldraledig hela denna märkliga vår, hemma med en nyfödd och en treåring och det har verkligen ställt krav på att a k t i v t återhämta sig. Det har tyvärr visat sig att jag är skitdålig på just detta, jag trodde verkligen jag var bra på det, men nu efter att ha läst ditt inlägg fattar jag ju att det främst var omständigheterna som tillät det förut. Jag har massa varningssignaler från kroppen och visst är det så att all stress inte är jobbig, jag måste lära mig att välja bort även roliga saker för att ”bara vara” vid de få tillfällen som bjuds! Det kommer en tid i livet då barnen blivit stora och helt plötsligt vare sig vill eller behöver vara med oss dygnet runt hela tiden. Då kommersen spontana chanserna till återhämtning bli fler, tills dess skalar jag härmed bort lite av alla ”måsten”, tråkiga som roliga. De finns ju kvar ändå liksom, barnen bara växer och växer i raketfart och det är en ynnest att få vara med dom och se dom utvecklas varje dag ❤️ Hallonlandet får vänta, nu ligger jag kvar i det svala mörka sovrummet jämte min underbara bebis. Tack Clara, för påminnelsen!

  5. Trodde absolut att jag inte skulle vara den som blev utmattad. Var så säker på att jag gjorde allt rätt. Jag yogade och mediterade varje dag, skrev in pauser i och roliga saker i kalendern… Men ändå klev jag rätt in i väggen. Kunde inte förstå varför. Förrän jag träffade en psykoterapeut som sa: Man måste vara i varandet.
    Då förstod jag. Jag var hela tiden någon annanstans i huvudet oavsett vad jag gjorde. Så det har varit en lång väg och den är inte slut än på att öva mig på att Vara i varandet. Här och nu. Sitta still och bara hänge mig åt stillheten. Känna. Se. Höra. Utan tankar.
    Det övar jag på så fort jag kommer på mig själv att springa för fort, tänka för mycket. Och micropauser. De där ögonblicken mellan saker. Innan man kliver ur bilen till jobbet. Innan man öppnar toadörren. Innan man gör nästa sak. Stanna upp, andas, landa i mig själv. Sen kan dagen fortsätta.
    Sen blir det gärna ensamma turer i naturen, läsa böcker, skriva, måla, yoga och meditation så klart. Men mikropauser och vara i varandet absolut den största återhämtning jag kan ge mig själv.

    1. Kloka synpunkter Evelina! Jag har inte insett vikten av att vara i mitt varande förrän de senaste månaderna (och då var det försent, utmattning och ångestproblematik ett faktum…).

      Tack för att du skriver om utmattning Clara, och tack för er bok! Igenkänning ger hopp. Särskilt dina dagbokdanteckningar- att du mått så dåligt som jag gör nu och att du tagit dig ur det.
      Jag hade länge känt att jag balanserat på gränsen men förstod inte hur illa det skulle bli. Hade också svårt att lösa sådant som belastade mycket, t ex väldigt dålig sömn hos ett av barnen. Men hade jag förstått att jag skulle hamna där jag är nu så hade jag tagit tag i min situation tidigare, sökt stöd och lärt mig mer om stress. Lätt att vara efterklok…

    2. Tack för tips om mikropauser, jag har hört uttrycket förut men inte riktigt kopplat vad det betydde. Det ska jag börja med direkt!

  6. Har själv exakt samma erfarenhet. Innan tre barn, hus, sommarstuga och sambo kunde jag själv välja vad jag skulle göra utöver jobbet och därmed hitta tid för olika former av återhämtning. En reflektion jag gjorde idag när bara ett av barnen och ingen mer vuxen ville följa med och bada var hur otroligt avslappnande det var att göra något med bara ett barn. Att de inte behöver slåss om min uppmärksamhet, inte bråkar med varandra, jag inte behöver tillgodose allas osynkade behov utan kan bada i lugn och ro och sedan ligga på stranden och småprata med ett lugnt och harmoniskt barn. Det var lyx både för mig och henne! Med ett barn med blir det inte alltför jobbigt för den andre som ska vara hemma med resten barnen och heller inte för den som hittar på nåt. Och vi kan erbjuda egentid till barnen. Alla vinner på det. 😊

    1. Bra, läsvärt i lägg Clara! Och så många bra kommentarer, ska definitivt återkomma om några dagar och läsa när fler skrivit.

      Jag lever också med utmattning och det allra svåraste tycker jag är att välja bort roliga saker och ge mycket utrymme för vila. Tid för tråkigt och tid att bara vara. Det är SÅ svårt, nästan omöjligt, att hitta balansen mellan att åka iväg och göra nånting kul som samtidigt kan ge så mycket energi utan att det tar för mycket. Eftersom mina barn är i yngre tonåren har de många sysslor här hemma för att underlätta vår vardag, t.ex. har alla familjemedlemmar (vi är 4 st) en matdag var, man får själv planera vad man ska laga, kolla recept, skriva upp ingredienser på köplistan och genomföra. Självklart med stöd av vuxen om barnen så önskar. Barnen sköter all disk, hänger och sorterar tvätt och har en lista med fler dagliga bestyr som är deras ”ansvar”.

      Jag behöver också ha undanplockat omkring mig så att hjärnan kan slappna av, vi har rensat bort en hel del prylar och försökt tänka till kring mängden saker så man slipper så mycket ”plock” som möjligt. Tidigare krävdes 1 timmes plock av prylar innan städning, nu är det bara att ta fram dammsugaren när det ska städas. Förstår att detta är svårare med yngre barn såklart! Man får anpassa efter sina förutsättningar och behov.

      En sak som jag särskilt uppskattar är din och Ericas bok, jag har den framme och läser i den lite då och då (har läst hela tidigare, men nu slår jag upp den och läser olika stycken). Det är svårt att veta ”hur” man ska leva med utmattning, i mitt fall känner jag att jag varken kan eller vill återgå till hur livet såg ut innan utmattningen, jag har heller inte samma kapacitet som tidigare eftersom jag måste få min återhämtning. Min kognitiva kapacitet, framförallt minnet, har inte heller återhämtat sig helt och kanske inte kommer göra det heller. Dessutom har jag omvärderat vad som är viktigt, eller kanske hittat tillbaka till andra värden.

      För mig är skogen ett måste, att bara vistas bland träden eller att gå och strosa utan prestation. Inga powerwalks utan tid att se sig omkring.

  7. Jag tror inte att anledningen till att man går in i väggen är för att man inte vilar tillräcklig. Jag tror det är en kombination av att ge kroppen rätt förutsättningar. Jag tror att det rör sig mer om stress som man inte tar tag i, saker som oroar i kombination med att man inte äter rätt, sover och utöver det har mycket att stå i och inte reflekterar över att situationen är ohållbar i längden.
    Något så enkelt som att äta på bestämda tider och aldrig hoppa över lunch eller middag är en sådan. Att gå och lägga sig i tid och har rutiner runt sömn och hur många timmar man behöver sova.
    Att man måste vara medveten om att man inte kan “köra ett race” hur länge som helst, utan måste stanna upp i bland och gå tillbaka till rutiner.
    Vad jag försöker säga är att jag tror inte vilan i sig gör risken mindre, jag tror att ta sig tid att göra något som gör att man kan slappna av, något man tycker är roligt och något som gör att man slutar att tänka på vardagliga problem. Inte heller helt lätt att komma på rätt saker.
    Själv ägnar jag mig åt mina hudnar, träning, trädgård, sömnad och bakning när jag återhämtar mig. Jag vilar mig aldrig, det ligger inte mig för. Jag tittar aldrig på TV eller serier. Som tur är är vi alla olika och behöver alla olika saker. Det är också viktigt att förstå i det stora hela.
    //Berith

  8. Tränar på att vara snäll mot mig själv. Att tänka ”det är ok”. Morgnar är min absolut sämsta tid. Då känner jag mig helt under isen och känner stark morgon-sorg. Då behöver jag vara extra snäll och tänka ”det är ok”, ”du är trött, det är ok”. Sedan går det över inom 20 min (givet att jag tar klivet upp ur sängen, vilket jag gör 99/100). Att sätta orden inombords på när det är vila kan vara bra för mig. ”Nu vilar jag”. ”Nu ska jag sova en stund”. Liksom prata med dig själv lite.

  9. Jag är skitdålig på återhämtning. Var därför jag blev utmattad delvis, men mest av tror jag det kanske var för att jag lider av PMSD och det kan blandas ihop med utmattning. Jag har dessutom ett galet stort sömnbehov och är högkänslig, samt introvert. Sen det värsta av allt, jag är trots att jag hela livet trott det motsatta högpresterande och har svårt att klara av att saker inte blir perfekta. Med perfekta menar jag att det alltid finns lite mer att göra på jobbet, lite mer studier att göra. Sen är det ätstörningarna förstås, svälten och hetsätningen, kräkningarna och tvångsmotionen. Allt i en rörig röra. Min första strategi för att ta hand om mig själv att jobba 75% som lärare medan jag pluggade 50%. Nu sedan i juni är jag färdig med studierna, jag får återhämtning av att lära mig nya saker och i studierna fick jag precis det. Sedan är min fina pudeltik på 9 månader min återhämtning sedan en månad tillbaka också. Alla våra promenader tillsammans, våra stunder när vi tränar diverse saker. Jag blir återhämtad, känner för första gången på 8 år att jag verkligen VILAS ut av saken. Konstigt men sant, och bäst av allt vågen har jag inte stått på under flera veckor. Jag som gärna ställer mig på vägen flera gånger per dag trots att jag inte får äga någon på grund av min ätstörningsbehandling.

    1. Jag har varit utmattad och har i perioder haft PMDS. Jag träffade en psykolog en gång som så att det kan vara så att min PMDS räddat mig från att gå in totalt i väggen. Att PMDS:en tvingat mig vila lite från min hektiska livsstil. Det fick mig att tänka till lite om min PMDS.

  10. Jag tar mig aktivt tid till vila som för mig oftast innebär att ligga och läsa. När barnen var små och deras pappa periodvis mådde dåligt och inte kunde ta någon direkt del av vardagssysslorna var det svårt men också absolut nödvändigt. Jag valde därför att ett par dagar ha enkla middagar (kanske färdig pytt eller blodpudding) för att hinna läsa när de såg Bolibompa. Använde bara strykfria kläder för att tjäna in lite tid, prioriterade inte trädgården utan försökte se vila som en egen prioriterad uppgift. Funkade ofta men inte alltid, men märkte snabbt hur dåligt jag mådde utan vilan. Nu är ungarna äldre och deras pappa friskare så nu behöver jag inte anstränga mig så mkt för att få till det! Fast fortfarande påminna mig ibland när saker rullar på lite för snabbt!

  11. Jag gick in i väggen innan det ordet ens fanns. Ingen fattade vad som hänt mig när jag som högpresterande arbetsledare sade upp mig. Orkade inget alls utan låg mest i fosterställning med kaos i hjärnan. En läkare som till slut satte rätt diagnos berättade att denna hjärnstress kommer att sätta spår och göra det omöjligt för mig att återgå till mitt gamla jobb. Liknade det tom med en allergi… Hur rätt hade hen inte.. Jag är idag pensionerad och har en ca 3 mm hög stresströskel. Orkar lite och inget och har fått 3 olika kroniska sjukdomar, alla ur bottnen av stress. Det tar tid att återhämta sig och livet blir aldrig mer detsamma. Det är nu 26 år sedan och jag är fortfarande inte frisk. Så ta lärdom ni unga av en som gjort resan långt innan resmålet hade ett namn…

  12. Jag återhämtar mig när jag får sitta ifred och titta på spårlöst och äta glass! Eller när jag får gå och stå i en skog hur länge jag vill å lukta och lyssna å bara njuta! Höjden av lyx är när jag unnar mig en massage hos en riktig massör! Bara ligga å slappna av till lugn musik å låta musklerna få lite omtanke!

  13. Håller med, som ung hade man hur mkt tid som helst. Kanske är det så att många (av oss) kvinnor är bra på att multitaska och planera (för hela familjen) och därför tröttar ut oss lättare. Vi har kanske också svårare att ”sluta tänka” och ältar mer. Och precis därför behöver vi ta oss vila. Vilar gör jag bäst i naturen eller i sängen- ensam

  14. Jag stänger av jobbmobilen när jag går hem för dagen så jag inte frestas att kolla av jobbmailen på kvällstid. Det gör att jag mentalt lämnar jobbet när jag går hem.
    Jag gillar att läsa böcker och har märkt att det ger mig återhämtning då jag kan koppla bort allt annat.
    Att ta en promenad ensam kan också få mig att varva ner, jag låter tankarna bara vandra i den riktning de vill.

  15. Mycket intressant! Jag har otaliga gånger blivit tillfrågad hur jag upplevde min utbrändhet, hur jag såg varningstecken och hur jag mådde när jag insåg att det var precis just utbränd jag var. Jag har så många gånger försökt förklara för dessa människor som frågat mig att man bara vet när det är just utbränd man är. Man bryter ihop fullständigt, kroppen lägger av och livsglädjen sinar när man befinner sig på det värsta tänkbara stället. Jag blir så otroligt provocerad och frustrerad när jag försökt förklara för de som frågar då de tror att de ”håller på att gå in i väggen” (bara uttrycket får min puls att öka då det är så korkat uttryckt om just utbrändhet) att känner du nåt av det jag upplevt så är det ett tecken men att de då säger eller påvisar att ” jag har inte tid, jag kan inte, eller jag vill inte vara sjuk” så har jag lust att skrika ut att det är det absolut värsta man kan säga till en utbränd eller tidigare utbränd. Då ger jag upp fullständigt så känner verkligen igen det du skriver.
    Det jag har lärt mig de senaste 3 åren sen dess väljer jag i många fall att hålla för mig själv men att istället försöka leda in de människorna jag ser som är på gränsen att omedvetet ta tag i det.
    Jag har hittat mitt sätt att genom hård träning 5 dagar i veckan och någon form av fysisk aktivitet de 2 resterande dagarna är kanske inte för alla. Att ligga på soffan är inte återhämtning för mig, snarare mer stress än vila. Det är så otroligt individuellt vilken typ av vila man behöver. Jag har fått lära mig att leva med kommentarerna att tränar du dig inte till stress nu istället och det är så förlösande varje gång de bara tystnar när jag berättar att det är precis den återhämtningen MIN kropp behöver.

    1. En psykolog jag träffade sa något som jag tyckte var klokt. Vad som är återhämtning är väldigt individuellt och kan variera över tid. För många är återhämtning en aktivitet som skiljer sig mycket från det man jobbar med. Någon som exempelvis jobbar utomhus med kroppen, kanske plattsättare eller trädgårdsmästare kan uppleva att tv-spel eller att kolla på serier är återhämtning, medan det för någon som jobbar inomhus stillasittande framför en skärm hela dagen kanske snarare upplever trädgårdsarbete eller promenader i naturen som återhämtning.

  16. Jag har insett att återhämtning för mig är att inte vila i sängen. Hur konstigt det än låter. När jag lägger mig ner kan jag ibland bli mer stressad. Nä. Jag får återhämtning av att vara ensam. Göra långsamma saker. Peta ner frön i jord. Stå och blicka ut över Vindelälven. Gå en långsam promenad med hunden. Osv. Det här tagit lång tid för mig att hitta rätt. Men nu känns det som att jag är på rätt spår…🤗

  17. Håller inte med om slutsatsen här…du ÄR duktig på vila om du vilar när du har chansen. Det mest irriterande är ju alla som har chansen att vila men inte tar den. De flesta som jag ser springa in i väggen har alla förutsättningar för ett bra liv och vilopauser. Det ÄR de själva som hela tiden hittar på måsten och struntar i att vila. (Och sen klagar på att de aldrig får vila och är trötta och blir utmattade) det ÄR att vara dålig på att vila. Hade du varit dålig på att vila hade du redan innan ungarna skaffat dig ett krävande jobb med långa arbetspass utan vila och sen tvingat dig till en massa jobbiga fritidsaktiviteter och stressat umgänge med vänner för att sen tycka att du behöver fixa med disk och tvätt så att du bara får en timmes sömn per natt, till dess du kollapsar på golvet. Så nej att vara bra på att vila är en sak. Att vara bra på att planera in vila och skapa förutsättningar för det i en utmanande livssituation är något annat. Ensamstående mammor med tvillingar som har kolik och absolut ingen avlastning alls är inte dåliga på vila, inte heller människor som flyr från krig. Ibland finns bara inte förutsättningarna på riktigt.

  18. Det är mycket som drar i en. Både roliga saker och “måsten”.

    Jag är supernoga med att inte göra saker bara för att jag vill. Man kan vilja mycket men egentligen inte orka. DET är viktigt att tänka på. Förut gjorde jag typ allt jag ville. Det går inte längre. Och ändå trivs jag bättre nu än nånsin.

    För oftast tar ju också roliga saker energi. Och det är inte positivt för kroppen då.

    Man behöver vara nöjd med det man hunnit eller gjort en dag. Det GÅR INTE att göra ALLT ALLTID!

    Livet blir mer njutsamt med närvaro och måtta.

    Det aktiva jag gör är att meditera sekundkort. Typ andas djupt och sträcka hela kroppen just innan måltid, då sjunker axlarna o jag blir medveten. Då blir stunden lugn.

    Tror inte alls man behöver sova eller ligga ner för att vila. Är man inte avslappand eller sover spänt är det ändå ingen vila tycker jag.

    Jag ser en tät och naturlig koppling mellan aktiv medveten närvaro och vila(och lugn).

    Den korta meditationen har mååånga gånger hjälpt mig och gett mig vila direkt. Även om miljön runt är stressig.

  19. Tack för påminnelsen, jag vilar inte ens, jag kraschar när jag inte orkar mer. Och tycker sen att jag är jättebra på att återhämta mig, när jag vilat efter kraschen.

  20. Jag har svårt med återhämtning, får kämpa med det.
    Men blivit bättre. Sömn och regelbundna mattider har jag fått in bättre rutin på.
    Men igår kom jag på mig själv med att bara äta en glass. Alltså bara äta den, inte se på TV, lyssna på podd eller surfa på mobilen samtidigt. Jag bara åt glass och stirrade ut genom fönstret. Totalt närvarande. Det är vilsamt.

  21. Läser typisk sommarlitteratur eller plöjer serier (mutar barnen med något lämpligt). Tar gärna en tupplur mitt på dagen om jag varit ute länge på kvällen och grävt. Jag är inte utmattad men så slutkörd att jag också måste planera in vila.