GrÀsklipparen Àr trasig sÄ vÄr grÀsmatta har förvandlats till en klöverÀng. Humlorna surrar berusat bland vita blommor i tusental. Ulf tultar över grÀsmattan, böjer sig ner och nyper en av dem mÄlmedvetet. Bland alla tusen blommor Àr det just den lilla oansenliga vita han ska ha.

Han hÄller blomman hÄrt i sitt pincettgrepp. Tultar vidare i trÀdgÄrden. Stannar till och tittar pÄ blomman dÄ och dÄ. HÄller den mot ljuset. HÄller den mot himlen. SlÀpper inte taget. KÀnner pÄ blomman med sina smÄ fingrar. HÄller fram den igen. Ooooj sÀger han storögt. Titta! Titta!

Och sÄ ger han blomman till Bertil. Som den finaste present man kan fÄ.

Och vi skrattar. SÄ knÀppt att han bland alla tusentals menlösa klöverblommor ser just den hÀr. Fascineras av precis den hÀr blomman. Verkar inte uppfatta vad hela grÀsmattan Àr full av. Eller sÄ gör han kanske det ÀndÄ?

Och det slĂ„r mig att det Ă€r sĂ„ hĂ€r jag förestĂ€ller mig Gud. Inför varandra Ă€r vi mĂ€nniskor lika orĂ€kneliga och anonyma som ett fĂ€lt av ogrĂ€s. Vi kan inte hĂ„lla rĂ€kningen. Men för Gud Ă€r ingen anonym. Gud gĂ„r mitt i bland blommorna och ogrĂ€set och kĂ€nner var och en av oss. Älskar det han ser. Fascineras. Titta! Titta!

DĂ€r vi inte ser skillnad – ser Gud varje kronblads fĂ€rg och krökning. Hur kvisten böjer sig under blomman. Stiplernas plötsliga avsmalnande och rötternas slingrande utbredning. Gud vet hur just den dĂ€r blomman skiljer sig frĂ„n den bredvid.

Det ingen annan kan se – det ser Gud. Den oĂ€lskade. Den anonyma. Den som ingen annan vill anvĂ€nda hittar han anvĂ€ndning för. I Guds ögon Ă€r den till synes oansenliga alltid den sĂ€rskilt utvalda.