Gräsklipparen är trasig så vår gräsmatta har förvandlats till en klöveräng. Humlorna surrar berusat bland vita blommor i tusental. Ulf tultar över gräsmattan, böjer sig ner och nyper en av dem målmedvetet. Bland alla tusen blommor är det just den lilla oansenliga vita han ska ha.

Han håller blomman hårt i sitt pincettgrepp. Tultar vidare i trädgården. Stannar till och tittar på blomman då och då. Håller den mot ljuset. Håller den mot himlen. Släpper inte taget. Känner på blomman med sina små fingrar. Håller fram den igen. Ooooj säger han storögt. Titta! Titta!

Och så ger han blomman till Bertil. Som den finaste present man kan få.

Och vi skrattar. Så knäppt att han bland alla tusentals menlösa klöverblommor ser just den här. Fascineras av precis den här blomman. Verkar inte uppfatta vad hela gräsmattan är full av. Eller så gör han kanske det ändå?

Och det slår mig att det är så här jag föreställer mig Gud. Inför varandra är vi människor lika oräkneliga och anonyma som ett fält av ogräs. Vi kan inte hålla räkningen. Men för Gud är ingen anonym. Gud går mitt i bland blommorna och ogräset och känner var och en av oss. Älskar det han ser. Fascineras. Titta! Titta!

Där vi inte ser skillnad – ser Gud varje kronblads färg och krökning. Hur kvisten böjer sig under blomman. Stiplernas plötsliga avsmalnande och rötternas slingrande utbredning. Gud vet hur just den där blomman skiljer sig från den bredvid.

Det ingen annan kan se – det ser Gud. Den oälskade. Den anonyma. Den som ingen annan vill använda hittar han användning för. I Guds ögon är den till synes oansenliga alltid den särskilt utvalda.