Trots min trötthet på morgonen tar jag fram strykbrädan och stryker en ny duk att lägga på köksbordet. Vackert broderad med tunna blomsterslingor. Det är fyra minuters extrajobb. Inte särskilt mycket. Ändå känns en nystruken tygduk som lyx. Något som bara mormor skulle orkat lägga tid på.

Så kliver jag i mina dockstatofflor och går ut i trädgården med en sax. Klipper in schersmin, de sista kanelrosorna, luktärter och pioner. Ordnar en liten bukett med en blandning av de mest väldoftande blommor jag vet. Sätter den i en vas jag tar ur vitrinskåpet. Vars hyllplan pryds av virkade hyllremsor som gör mig glad varje gång jag öppnar skåpet. Ingen annan ser det än jag själv. Men det är ju faktiskt för mig själv som jag har gjort det.

Jag har grus i ögonen så här tidigt på morgonen. Men jag får märkligt nog ny energi av att hälla över mjölken till en fin karaff. Ett helt onödigt extra moment som ändå har sin egen mening. Karaffen väljs med bordsduken i åtanke. De blå blomsterslingorna passar fint ihop. Att välja vackert tar några ögonblick längre jämfört med att bara ta vad som helst. Men att göra det fyller på min energi. Tar inget ifrån mig.

Jag plockar fram lite knäckebröd, smör och ost. Lägger upp allt på en rustik skärbräda. Hyvlar gurka och ställer fram flingsaltet i sin söta porslinskopp. Bästa kaffekoppen ska fram plus en stor blommig kopp till mitt te. Varför välja när jag kan få både och? Och trots att det bara är knäckemackor med ost och gurka och snabbkaffe till frukost. Så ser det så gott och hemtrevligt ut. För att det är gjort med omsorg.

Jag väljer köksstolen som ger bäst utsikt. Både över åkrarna och berget. Öppnar morgontidningen. Brer ut den över hela bordet. Plockar beståndsdelarna från skärbrädan och gör långsamt iordning mackorna åt mig själv. Rör ut mjölken i kaffet. Tar min tid. Just nu får barnen gärna ha sina paddor. Ulf kan gott se på Teletubbies en stund till. Jag ska äta i lugn och ro. Njuta litegrann. Sedan har jag kraft att finnas till också för andra.

Att göra vackert, dekorera, duka fint och tända ljus. Det är sånt som ibland uppfattas som att man gör sig till. Som något ganska onödigt. Kanske bekräftelsesökande? Ibland när jag gör fint säger gästen ”det behövs inget märkvärdigt för mig”. Jag förstår att det är sagt med kärlek – för att jag inte ska känna någon stress. Men jag känner faktiskt ingen stress. Andra saker stressar och pressar mig. Tar energi. Suger musten ur. Men det här är inte en av dessa saker. Det är ingen uppoffring att göra vackert, lite extra gott och göra det med omsorg. Det är en njutning jag gärna ägnar mig åt. Som fyller på min energi. Som inspirerar mig när jag är trött och sur. Det är någonting som jag gärna låter andra ta del av – men framförallt njuter jag av det själv. Även när ingen annan finns som vittne. Även när ingen ser och bekräftar det.