När jag var i tonåren läste jag mycket flickböcker från fyrtiotalet. Och mycket livsinspiration hämtades där. Jag minns särskilt en bok om fyra syskon som bodde på en bondgård. I boken nämndes ofta vällingklockan som någonting viktigt. Vällingklockan som ringde in arbetare och husfolk till middag. Som ringde in läggdags och rast och allt annat viktigt. Jag minns att jag tänkte att jag själv gärna skulle vilja bo på en gård en gång. Och ha många barn och äga en vällingklocka att ringa i.

Nu har jag det. Jag köpte den här malmklockan i somras och den har en vacker klang som når genom skog och berg. Som tränger högst upp in i sovrumsalkoven där det leks och stojas. Och längst ner i källaren där någon annan spikar och bygger. Och sedan jag började använda den har livskvalitén förbättrats.

Inte bara för att det är så himla mysigt att gå ut på gården i träskor och förkläde och ringa in alla barn. Utan också för att det finns få saker som gör mig så rasande som att behöva skrika till folk. Särskilt min familj. Och i vårt gamla hus med tjocka innerväggar kan man nästan bli galen av att ropa på barn. Ingen hör någonting.

Nu har klockan blivit en betingelse så det räcker med några plingar för att barnhjorden och deras vänner ska komma dundrande ner för trappen, över gräsmattan eller från skogen. Jag besparar mina lungor och stämband och inte minst mitt humör. Och så är den ju så fin också. Vällingklockan.