I ett avsnitt av Skäringer och Mannheimers podcast berättade de om vanliga frågor de får i intervjuer. Som: varför finns det så få roliga kvinnor? Frågan är helt felformulerad. Det finns nämligen otroligt många roliga kvinnor. Det vet alla som kissat på sig av skratt tillsammans med sina närmsta väninnor. Där det är högt i tak, man kan driva med allt, vara hur politiskt inkorrekt man vill och skratta åt sånt som är tabu för kvinnor att ens prata om. Den rätt formulerade frågan är givetvis: varför finns det så få roliga kvinnor i det offentliga?
Vi kvinnor får redan som flickor lära oss att det viktigaste är att vara snäll och omtyckt. Om någon ändå ogillar en är det viktigt att anstränga sig för att bli uppskattad igen. Så varför har vi så få roliga kvinnor i det offentliga? Kanske för att vi har vi en kultur som missgynnar roliga kvinnor. För kvinnor är bara roliga så länge de inte passerar gränsen. Men vad är humor om inte att passera gränser?
Ur den hyllade, roliga kvinnans mun kommer för eller senare ett kontroversiellt uttalande eller ett plumpt skämt som gör någon ledsen. Kanske uttrycker hon sig generaliserande om någon grupp i samhället – eller så får hon en fråga om politik och svarar tanklöst. Genast blir hon stämplad som problematisk. Då faller den roliga kvinnan ner från piedestalen hon aldrig bett om att placeras på. Vi har sett det många gånger. Som när Nour blottade sitt kön i Kanal 5. När Petra Mede drog ett tvångströjeskämt i Eurovision, när Sissela Kyle pratade färgfilm på Guldbaggegalan eller när Mia Skäringer i en instagrampost imiterade Isabella Löwengrip. Ett mycket oskyldigt skämt som ändå fick de kvinnliga läsarna att rasa. Det är osysterligt att driva med andra tjejer. Sådär gör man bara inte. Fy, skäms och be om ursäkt!
Förlåt mig som kommer släpande på en trött och utnött analys. Men jag måste ändå undra: hur ofta blir roliga män granskade? Är Henrik Schyffert en bra förebild? Filip & Fredrik då? Går inte Alex & Sigge ofta över gränsen i sin pod? Och när Henrik Dorsin imiterar en töntig gubbe, hur ska då gubben känna sig? Han blir ju ledsen! Det vore intressant att veta hur ofta manliga komiker censurerar sig själva på grund av rädslan för att vara ”obroderlig”. Jag tror aldrig att tanken slagit dem. Tvärtom! För när Robert Gustavsson imiterade Tony Rickardsons och drev med hans bitterhet blev det omtyckt, uppskattat och rosat. Inte minst av Rickardson själv som kände sig smickrad.
Men eftersom kvinnors viktigaste uppdrag är vara omtyckt och snäll justerar hon sitt beteende när hon fördöms. Dämpar lite här och självcensurerar lite där. Och till en början kanske kritiken minskar. Men humor ska ju slå åt alla håll! Det måste få vara okej att trampa folk på tårna. Brasklappar och avböner är inte kul. Och när kvinnan tillslut gjort tillräckligt rätt i systerskapspolisernas ögon. Ja då tystnar telefonen och hon får kanske inte längre vara med. För nu har hon ju tappat sin edge totalt. Är ointressant. Vad hände?! Hon som brukade vara så rolig…
(Utdrag ur en krönika jag skrev för Expressen 2018 – men tyvärr lika aktuell idag! )
52 svar
Så sant, och jag måste ärligt säga att jag känner mig så ensam i många sammanhang som den som vågar släppa på garden, bjuda på mig själv och skratta HÖGT! Ibland önskar jag att jag var annorlunda – men allra mest önskar jag att jag träffade fler vänner som mig själv. Jag ser ju att de finns – på bloggar och sociala medier iaf 🙂
Vi kan bli vänner! 🙌😀 Man behöver alltid fler som är så i sitt liv! Livet är så kort osv 😀
Tänkvärt att det görs skillnad på män och kvinnor, även här. Håller med om att det finns många härliga, roliga kvinnor icke offentligt. Skrattar sällan åt män, när är de ens roliga?
Sedan vill jag vända lite på det, varför alls göra sig rolig på någon annan, specifik persons, bekostnad? Själv tycker jag sällan att just det är kul. Påminner för mycket om att vara taskig mot någon. Blir obekväm.
Att driva med ”en gubbe”, en företeelse, generalisera eller att bjussa på sig själv (ofta roligast!) det är roligt. Tycker jag alltså.
Jag håller med dig 100% på att det är aldrig just att göra sig rolig på andras bekostnad. När det sker tappar jag direkt intresset för ämnet.
Om någon vågar skämt om sig själv och ta upp sina egna pinsamheter…det blir hysteriskt roligt.
Kvinnor scorar generellt högre på traitet agreeableness än vad män gör, att det enbart skulle bero på kultur (”vi uppfostras till”) förefaller osannolikt då detta är ett tvärkulturellt fenomen. Kvinnor har alltså ett större behov än män av att vara tillmötesgående. Para det med traitet neuroticism, som kvinnor oxå scorar högre på, så har man dessutom lättare att uppleva känslor som sårbarhet och ångest.
Att kvinnor har dessutom har hårdare social kontroll över varandra än vad män har beror på att det är en strategi kvinnor använder för att konkurrera med varandra. I detta fall för att utjämna motstånd till sin egen fördel. Det handlar alltså om kvinnlig intrasexuell konkurrens. Den intrasexuell konkurrens är alltid större än den intersexuella.
Att det skulle vara högt eller högre i tak bland kvinnor än bland män, är inte något jag stött personligen mer än i enskilda fall. Snarare, för att parafrasera Helene Bergman ur boken Med svärtad ögonskugga, så har jag två språk: ett försiktigt, inkännande med kvinnor för att inte trampa någon på tårna, ett öppet och rakt med män där jag kan säga mitt hjärtas mening. Håller med Helene om att det första sättet att prata på är väldigt tradigt.
Ditt resonemang verkar innehålla en viss del internaliserad misogyni.
Känner inte alls igen detta. Är det någonstans man får begränsa sig i vad man säger så är det ju bland män. Jag har nog aldrig sett ens i närheten av så lättstötta egon hos kvinnor som jag gör hos män.
Jag dämpar mig snarare i sällskap med män, och känner att jag kan vara mycket mer rolig/raljerande/vulgär tillsammans med tjejkompisar. Det är som att många snubbar liksom inte riktigt kan processa att en liten, nätt och prydlig tjej kan vara frejdigt grov i mun och vulgär också. De vet inte om hon är rolig eller galen eller kanske är det en sexuell invit? Med tjejkompisar känns det friare.
Jag håller med dig. Jag kan vara mer av allt bland män än bland kvinnor. Jag dämpar mig för att andra kvinnor inte ska se snett på mig. Men har aldrig hört något negativt från män. Som i aldrig. Däremot mycket skit genom åren från kvinnor.
Jag håller med K. Jag kan vara mycket mera mig själv och ha konstiga/intressanta diskussioner med killar än med tjejer. De som varit taskig mot mig genom åren är inte killar utan tjejer. Tjejer som har problem med min rättframhet och att jag vågar vara obekväm och vara ärlig när saker inte är bra. Sådant har generellt inte uppskattats i de kvinnliga sammanhang jag varit i. Eller som en person i min närhet sa om mig för ett par år sedam. ”Hon går mest runt och ser söt ut.” Det var inte en man som sa det.
Grattis till examen! 🙂
Jag tror också det är en fråga om hur långt humorn kommit i Sverige. Det finns massor av svinroliga kvinnliga komiker i USA, tex, många av dem inte särskilt pk och några av dem väldigt pk, men de vågar alla gå över gränsen för hur kvinnor ska bete sig. De verkar faktiskt skita lite i vad folk ska tycka och tänka och därmed får deras komiska begåvning mer spelrum.
Vi älskar att dissa USA just nu, men man får ändå ge dem att deras humortradition är stark och inte alltid så ängslig som här.
Den råa humorn i Sverige blir ständigt ifrågasatt, man får inte skämta om allt, man får inte driva med folk osv, och jag tror att det är sådant som gör att kvinnor i offentligheten också har det svårare här, men jag tror inte att det bara är ett fall av män vs kvinnor.
Här håller jag helt med dig! Tror också det finns en generell ängslighet som tyvärr slår ännu värre mot kvinnor när det handlar om humor. Just den här frågan som komiker ofta får ”kan man skämta om allt?” Jag fattar inte ens att journalister med självaktning fortfarande ställer den. Ja, det är väl självklart att man kan skämta om allt? Vi lever väl i en demokrati med yttrandefrihet? Är det någon som borde förstå det begreppet är det väl en journalist?
Ja, visst får man skämta om allt men alla bör inte skämta om allt. Skämt om förintelsen eller självmordsbombare eller specifika etniska grupper t.ex., allt detta får man skämta om men alla bör kanske inte skämta om det.
Jag vet inte om jag skulle använda ett så starkt ord som ”bör” även om jag tänker att jag nog håller med dig i sak? Att skämta om Utöya eller Estonia kommer förmodligen aldrig kännas okej för den som drabbades. För de flesta andra känns det inte okej att göra det i närtid efter att det hänt. För stora katastrofer och trauman kanske den närtiden är decennier lång. Idag kan man nog skämta om Titanic utan att allt för många jagar upp sig. Men sedan är människor olika också. Vissa människor skulle väl av princip inte skratta åt ett skämt om Stockholms Blodbad trots att det har 500 år på nacken. Men ingen av dessa personers preferenser kan ju agera facit för vad andra kan skämta om och skratta åt.
Såklart har man olika skämtkulturer i olika familjer också. I min egen finns mycket galghumor och jag har fått med mig att skämt är det sätt som vi kan hantera all livets jävlighet på. Vi kommer inte undan det men vi kan i alla fall skratta åt det. Och på det sättet kan vi skämta ganska hårt med sånt som andra upplever är tabu
En anledning till att komiker alltid testar sina skämt på mindre publik inför större föreställningar är väl att de i första hand är ute efter skratten, eller kanske i vissa fall en besvärande tystad där många känner igen sig i något pinsamt. Dom harvar ju igenom en stor mängd material med skämt som landar fel innan de hittar guldkornen. Det är ju en konst att hitta balansen i att vara både elak och rolig, och något som väl alla som vill göra roligt material kämpar med. Vad jag undrar är om det är ännu svårare att hitta den balansen när man inte ser publiken framför sig, alltså för de exempelvis poddar jämfört med att tex föreläsa?
Sen kommer väl män lättare undan med sina skämt som inte landat bra hos lyssnarna, precis som de gör med allt annat. Även om just Alex Schulman som nämns som exempel i krönikan fortfarande dras med mobbarstämpel och orsakar ramaskri i sociala medier mest hela tiden.
Det tror jag du har rätt i, många poddare ”kan” sin publik (som clara o erika) men när det helt plötsligt kommer många nya i publiken som inte är införstådda med hur podden brukar låta fattar de nya inte grejen. Det tar ett tag att lära sig vilken själ en podd har. För mig har det tagit 2-3 avsnitt innan man kommer in i en ny podd. Har man hört gott om den innan kommer man höra gott direkt, Men har den som tipsat om podden annan smak eller missförstått stämningen hos poddarna så tar det tid innan man fått ett rent öra 😉
Eller hur! Vi lever i en demokrati som borde tåla det. Sen har även yttrandefriheten gränser men komiker är ju oftast väl medvetna om detta.
Så sant!
Jag tänker dessutom att humor i mycket handlar om igenkänning. Kvinnor uppfostras att lyssna in sig på andra – män och kvinnor – och kan därför förstå både mäns och kvinnors livssituationen. Män uppfostras i lägre utsträckning till detta – de förstår sig på och bryr sig endast om andra mäns liv. Det finns undersökningar som visar att män endast läser litteratur av andra män, lyssnar på musik av andra män osv, medan kvinnor tar del av erfarenheter och verk från båda könen. Klart att halva befolkningen då inte klarar av att skratta igenkännande när det är kvinnohumor. Plus att kvinnor alltid får lära sig att ”inte ta åt sig” medan mäns egon som bekant ofta inte tål så mycket.
För övrigt tycker jag ofta att tjejgäng är såååå mycket roligare än killgäng…
Nu går många cylindrar igång för mig… Haha… men alltså – ”roliga” män får också ta extremt mycket kritik. Skillnaden mellan vissa män och vissa kvinnor är att vissa män verkar vara immuna mot den kritik de får medan vissa kvinnor är väldigt känsliga för den. Om inte humorn kan kritiseras så tappar ju humorn kontakt med folket. Att till någon utsträckning lyssna på kritikerna är ju jätteviktigt för att lyckas, men inte så att man blir knäckt och slutar. Petra Mede är ju imponerande på så sätt att hon fått ta väldigt mycket skit men inte gett upp eller övergett sitt ID. När jag tänker på många komiker föreställer jag mig att de växte upp som klassens clown och många gånger fick otroligt mycket skit för det. Många av dem blev mobbade (kvinnor som män). Faktum är att jag blir riktigt arg när kvinnor säger att en man inte blir kritiserad. Typ varenda gång Claes Malmberg är i Parlamentet driver folk med hans övervikt. Är en man flintskallig skojar folk om det. Sånt accepteras inte i lika stor utsträckning om det är en kvinnas utseende som det skojas om. Alex och Sigge blir väldigt kritiserade av många vilket de förtjänar – riktiga mobbare de två. Men – om man tittar på detta ärligt upplever jag att alla är snällare mot kvinnor, men när en kvinna kritiseras reagerar alla mer, och kvinnan själv verkar oftast vara mycket känsligare för att bli kritiserad än vad män oftast visar utåt iaf. Men detta med att en kvinna inte ska bli kritiserad pga något systerskap, nej det funkar inte. Ska man hålla på och skoja om folk måste man tåla kritik. Man kan knappast hålla på och hävda att kritik inte är tillåten ifall man själv frontar sig med att driva med andra.
I den här viljan att skydda kvinnor från ”elaka” skämt hindrar man också andra kvinnor från att vara roliga. Jämställdhet kan inte vara att kvinnor inte får skämta om andra kvinnor. Men sedan måste kvinnliga komiker såklart vara beredda på att skämtas tillbaka med. Hårt. Men till skillnad från män så bemöter man kvinnors humor med en bekymrad rynka som undrar ”Var det där verkligen okej att säga?”. Man problematiserar själva skämtandet. Och sedan undrar man vad samma kvinnliga komiker står politiskt, om hon tycker rätt saker, om hon sympatiserar med rätt frågor osv. Trots att hon faktiskt bara sysslar med humor och är i sin fulla rätt att enbart vara kul! Det tycker jag att mäns humor mer sällan råkar ut för. Även om det definitivt händer allt oftare.
Du har rätt i att Claes Malmberg får utstå många tjockisskämt. Men får han kritik för de skämt han själv drar? För att han är dum mot män när han drar dem? För det har i alla fall aldrig jag hört. Om folk varje gång han drog ett skämt skulle problematisera det och undra vad han röstar på, vad han tycker i aktuella politiska frågor osv. så skulle nog hans arbetsglädje dala snabbt.
Kanske dags att börja kritisera män for deras stereotypa hacka- på- andra -män -humor?
Jag tycker inte analysen håller riktigt. Nour, Sissela, Petra och Mia har ju alldeles strålande karriärer. De har väl inte tystnat och anpassat sig? Och Alex Schulman har fått massor med kritik, men får mindre nu när hans karriär mer gått över till författarskap så han inte hörs lika mycket. Robert Gustafsson fick rejält med kritik när han gav sig på Annika Sörenstam på en Idrottsgala. Han har i princip övergett humorfacket för filmroller.
Humor är svårt. Det som är roligt för någon kan träffa en öm punkt hos någon annan. Och i sociala medier utan direkt publikkontakt tror jag det är svårare än någonsin att hitta tonen som slår an rätt.
Jag håller inte riktigt med angående de kvinnliga komikerna. Utan att peka ut någon av dem du nämner som tråkiga tycker jag åtminstone att en av dem faktiskt tappat stinget i sin ”duktighet”. Och ska vi ta internationella exempel är ju Amy Schumer och Lena Dunham två kvinnor som belagts med så mycket krav på att vara woke och ta politisk ställning att de i princip slutat med det som verkligen gjorde dem unika och roliga. Och ja. Humor är svårt. Och man har rätt att bli ledsen och ta illa upp såklart. Men att efterverkningarna ska bli att komikern blir cancelled som det blivit idag. Det är ärligt talat bedrövligt!
Har Lena Dunham och Amy Schumer skrämts till tystnad eller börjat engagera sig mer i vissa frågor för att dom vill det? Anledningen till att jag frågar är att Russel Brand gjort en liknande resa, från att ha varit en fantastisk komiker till att bli en politisk aktivist typ. Vill inte förringa att kvinnor tystas för det är jag övertygad om att dom gör, i alla möjliga sammanhang, det finns hur många vittnesmål som helst. Men det är ju också så att människor utvecklas och upptäcker andra sidor som de vill utveckla och testa. Många undersöker fortfarande sin röst, vad man vill säga och hur man vill säga det. Lite svårt att veta vilka som skräms till tystnad och vilka som bara befinner sig i utveckling som artister och människor i de fall det inte finns vittnesmål tänker jag.
Det vet jag förstås inte. Men jag vet att båda av dem fått mycket kritik och krav på att de ska ”cancellas”. Och jag tycker att det är synd. En varg söker sin pod hade ett superintressant avsnitt om just det här som typ handlade om att det var slöseri med geni att Lena Dunham ska arbeta på ett biståndscenter i en krigshärd och plåstra om folk. När hon kan göra nytta i världen med sin konst. Varje begåvad kvinna som tex sysslar med film eller musik ska och behöver inte sadla om till aktivist för att få existera.
Lyssnade på det avsnittet när det kom och håller med om att kvinnor inte ska behöva sadla om till aktivister för att få existera. Ser dock inte att Lena Dunham gjort det, hon har regisserat fler tv-serier efter Girls, gör poddar, målar och skriver, spelat sektmedlem i Quentin Tarantionfilm. Bland annat. Sen är det kanske svårt att toppa succén med Girls, det har hon nämnt i någon intervju, att hon inte är säker på att hon någonsin kan göra det. Hon har även brutit samarbetet med sin kreativa parhäst och fått hitta nya samarbeten. Så mycket som kan spela in där tänker jag.
I min bekantskapskrets går de flesta över till aktivism för att det tappar tålamodet med den krisartade situationen som vi befinner oss i, men det är en annan fråga tror jag..:)
Det behöver ju inte vara synonymt att engagera sig politiskt och att sluta dra politiskt inkorrekta skämt. Det är ju en åsiktsfråga, hur det är okej att skämta. Jag är väldigt politiskt medveten OCH skämtar grovt och inkorrekt. Ingen koll på varken dunham eller shumer, ville bara flika in att politiskt medvetenhet inte måste vara synonymt med politisk korrekthet. Minns också att jag hört nåt i en varg söker sin podd om detta, eller om det var stormens utveckling. Båda politiskt medvetna och inkorrekta poddar förresten.
Det ligger något i att kvinnor förväntas vara snälla och döms hårdare än män om de är hårda, elaka eller bara skarpa och bestämda.
Jag tycker också att det finns en annan aspekt av detta och det är mansrollen och förväntningarna på männen. De har en stark kultur av konkurrens män emellan och när de är hårda och elaka mot varandra är detta en accepterad del i deras kultur. Det bekräftar dem som män, ”att ta det som en man”. Denna kultur tycker jag kan ifrågasättas av många skäl men ett skäl är att många män och kvinnor, (och flickor och pojkar) mår dåligt av detta. Att ta hänsyn och vara schysst är norm för kvinnor, kanske tom en norm med fördelar. Att få män att anamma denna norm är nog inte så lätt, men det vore inte helt fel om man fick önska tycker jag.
Att kvinnor ska bryta ny mark, vara skarpa och roliga, är viktigt. Det betyder dock inte att man ska vara oschysst mot andra. Att trampa på andra för att själv få en rolig poäng är ett beteende som inte skulle behöva höra till varken manlig eller kvinnlig kultur.
Vill tillägga att man kan vara roligt elak utan att trampa på en enskild person. Varför anpassa sig till en dålig mansnorm för att inte telefonen ska tystna? Utvidga istället humorn till att vara både rolig, vass utan att ta poänger på enskilda människors bekostnad. Om man får berättigad kritik är det också rätt att erkänna det tycker jag.
Visst kan humor ofta vara roligt utan att slå mot en enskild människa. Men om vi börjar styra över vad som är lämplig/olämplig humor – var slutar resan då? Antingen så har vi väl yttrandefrihet eller inte? Sedan är det ju upp till var och en vad som man tycker är kul. Och där kommer väl mycket humor sorteras bort av sig själv om folk inte uppskattar den?
Vi ska ju inte censurera, det är inte det jag menar. Men i yttrandefrihet ingår att man kan få kritik för det man yttrar. Det där med att det folk inte tycker är kul sorteras bort tror jag inte håller riktigt. En kultur kan hållas vid liv för att alla vill vara som alla andra. Att alla killar i klassen vill vara elakast betyder inte att det är den humorn alla tycker är roligast.
Såklart är det så! I yttrandefriheten ingår att man får säga i princip vad man vill. Och man måste kunna hantera kritiken som kommer av det. Men om vi översätter det till annan kultur eller underhållning: En kvinnlig cellist som spelar ett stycke på samma sätt som en manlig cellist gör. Men istället för att få applåder får hon bekymrade ifrågasättande miner kring hur hon väljer att spela. Visst. Folk har ju rätt att rynka på ögonbrynen åt vad de vill. Men om kvinnor som gör samma sak som män möts av rynkade ögonbryn istället för en ivrigt lyssnande publik. Då kanske man ska fundera på hur strukturerna hämmar utövarna i sin profession?
Yttrandefrihet men inte förtal! Man kan inte säga vad man vill.
Resan slutar väl om ingen skrattar?
Håller med dig i det du skriver här Christina. Jag har dessutom svårt för argumentet att man ska kunna ta vissa saker, tex osaklig kritik, för att man är offentlig person. Att andra ägnar sig åt det köper inte jag som argument. When they go low, we go high.
Clara, jag tycker att du argumenterar bra för det som jag tyckte var ett övertramp (och det är ju uppenbart att vi är många som tycker olika!). Jag är tacksam för att du inte bara sopar det hela under mattan. Dessvärre har jag inte känt mig så sugen på att lyssna på podden sedan det avsnittet, jag får se om jag hittar tillbaka senare i höst för jag har verkligen saknat dig och Erica och era annars så kloka och roliga reflektioner.
Kom att tänka på ytterligare en aspekt. Förr när någon gjorde ett standup nådde detta hens publik, kanske 100 pers. Skämt som idag hamnar på nätet, som tex poddar o klipp når enormt många människor. Det är skillnad att bli personligt förlöjligad inför 100 personer man inte känner eller inför flera miljoner. Detta kräver mer hänsyn. Från både kvinnor och män. (Även om män generellt behöver fundera mer över att ta hänsyn till andra.)
Eller hur! Humorns främsta mening är väl att hjälpa oss att stå ut med allt tokigt, mörkt och snedvridet som denna värld har att ge? Att skapa någon slags distans till det hela… Män kan ju vara hur grova och elaka som helst – alla skrattar högt ändå..
SUCK.
Jätteintressant och viktigt inlägg detta!
Kanske inte minst efter den reaktion som blev efter er podd där ni pratade om röster. Jag tycker att du sätter fingret på något viktigt här: dels att tjejer snabbt som attans anklagas för att vara elaka mot sina systrar så fort allt inte är att boosta och stryka medhårs (jo det finns otaliga exempel på detta inte minst i influencer/kändisvärlden) och dels att det är inte så jäkla högt i tak när det kommer till att skoja eller skratta åt sig själv. Detta har säkerligen med hur vi fostras in i olika roller att göra. Det finns en ängslighet och en överdriven tanke om att alla ska ta hänsyn till så fort någon ”upplever” att de känner si eller så. Men ibland är det faktiskt inte bara så enkelt att säga att ”nu blev jag ledsen därför gjorde du fel punkt”, för helt ärligt, det blir OMÖJLIGT att leva ett liv om vi ska hålla på så jämt? Allt är inte av ondo och om man blir ledsen så fine, det får man bli, men det betyder inte att man har automatiskt rätt bara för det. Viktig skillnad.
Det var någon som så klokt påpekade att även om folk VET att ett skoj/skämt eller raljerande kommer från ett good place och inte något elakt så väljer de (märk väl, det är ett val) att tolka det elakt och där också enkelt få sympatier och klappar. Jag tycker det i många fall är ängsligt och en trist utveckling. Jag uppfattade att det var så du menade i texten också lite?
Hursom: sluta inte skoja, skämta, utmana och var vass! Det blir dödstrist och innehållslöst och så vill i alla fall inte jag vandra genom livet. Tror fler håller med. 🙂
Ja! Du tänker på Ricky Gervais (fö världens roligaste) som pratade om exakt det här i Skavlan!
Det var som om han hade lyssnat på podden och pratade om alla missförstånd ;D Jag som lyssnar på många amerikanska + brittiska poddar och säkert hört 50-60 avsnitt av den här fattade ingenting, Att folk väljer att ta illa upp fast de vet bättre, som du skriver, RK menar ju att de om tänker så struntar i sammanhanget och då går det inte att föra nåt resonemang.
JA! Det var precis honom och det han sa jag refererade till, tack för att du var så uppmärksam! Kom bara igår att jag hört det så nyligen haha 👍🏼😊 Bra intervju f.ö!
Precis, det var resonemanget om att helt strunta i sammanhanget jag tyckte var intressant – nästan så att många bara gör valet att medvetet misstolka och någonstans blir ju det en upprördhet som liksom klingar lite falskt och egentligen kanske inte är en äkta ledsenhet alla gånger utan mer något annat? Så varför gör man så? Kanske den frågan fler borde ställa sig innan man är snabb med fördömandet, rannsaka sig själv lite mer. Men internet överlag är ju inte precis nyansernas hemvist…
Jag skämtar alltid på egen bekostnad men aldrig för att såra andra såklart. Får alltid höra att jag syns och hörs och säger vad jag tycker. Sån är jag och det går inte att bli nån annan. Nu när det är klimatfrågan jag viger mitt liv åt blir det extra tydligt. Kämpar för att få folk att se att vi står vid vägs ände. Men man måste också kunna skoja om hur galen vår tid är. Jag är inte rädd för att folk ska tycka en tar plats bara för att en är kvinna.
Så interessant! Jeg er enig i at det er strammere ’rammer’ rundt kvinner – samfunnet generelt virker å være redd for kvinner som ikke lar seg sette i bås. Kvinner kjenner jo kanskje nettopp av den grunn, og fordi det dessverre er vanskeligere å være kvinne alene enn man alene, mer ubehag ved å bli mislikt. Dermed føyer man seg. Det at man føyer seg gjør jo også at folk fortsetter å kritisere – det tar liksom aldri slutt. Jeg tror at dersom Lena Dunham, for eksempel, stadig enn sine gjentakende unnskyldninger, bare hadde sagt ’Nei, men jeg har vel en del fordommer’, hadde rammen hennes blitt større på sikt, enn dersom hun fortsatte å insistere på at hun ikke var fordomsfull men bare ble misforstått. Der synes jeg du har gjort noe så lurt ved å våge å ta plass, og å la være å si unnskyld når du ikke selv synes du har gjort noe feil. Det føles sikkert ubehagelig, i blant, men jeg tror virkelig ikke det er noen vei utenom. For når man snakker om ’ting man ikke får tulle med’ – man får jo i prinsippet tulle med alt, for det er ikke ulovlig og tross massiv kritikk får man jo fortsette med det man drev med (med svært få unntak). Det er kanskje færre kvinner som orker og kan stå i en sånn massiv kritikk over tid.
Verkligen! Om man inte kan dra ett vasst sarkastiskt skämt om en vän eller driva med deras beteenden (och de om mig) så blir man ju… rätt trist? Att skratta åt sig själv är ju dessutom den bästa källan till välmående. Att argumentera att kvinnor inte ska håna andra kvinnor pga systerskap är bisarrt. Genom humor kan vi se på andra och oss själva i ett annat perspektiv och kanske på ett ibland smärtsamt, men mer lekfullt sätt, ta oss an livet.
Ja det är nog alltid relevant att fundera över hur strukturer hämmar. Och jag tycker att detta med humor är en svår och därför intressant fråga som mår bra av att diskuteras. Men det jag tänkte var att man kan se frågan från andra hållet också. Man kan pröva att fråga sig: är det där sättet som de manliga cellisterna spelar på bra? Om den manliga cellisten alltid knuffar till den kvinnliga andrefiolen i huvet med stråken, är det då en bra ide att som kvinnlig cellist göra detsamma? Det kanske finns bättre sätt att ta plats som utvidgar både ens eget och andras utrymme?
Vill tillägga att jag inte tycker att kvinnor alltid ska vara snälla, det är ju män som framförallt behöver lära sig ta hänsyn. Och att det ska finnas en moralisk regel att man inte får kritisera eller skämta om kvinnor tycker jag inte heller. Men det finns en tredje väg tror jag. Att försöka vara en schysst person och gå sin egen väg.
Det gäller väl alla, att de är roliga så länge de inte passerar gränsen. Sedan blir det oftast mest osmakligt. De som kallas ”roliga” idag är ganska utskrikna kan jag tycka. Gränserna är passerade förlänge sedan av de flesta som har en röst som får höras/en plattfrom att uttrycka sig från. Att kunna synas och höras ger makt. Denna makt missbrukas mycket ofta (vilket för det mesta är fallet med makt). Att kunna vara verkligt rolig på ett intelligent sätt, utan att bli vulgär är det inte många som kan. Men idag tycks det vulgära, fräcka, rsepektlösa och tarvliga roa en hel del människor. man kan ju undra vad det beror på. Vilka behov som tillfredsställs genom detta.
Vettigt skrivet. Jag har sarkastisk humor. Mycket mindre nu är förr. Av anledningar du redan nämt.
Min pappa var en mycket rolig sarkastisk person. Alla tyckte han var skoj som fan. Vi hade samma humor, ändå skillnaden var att pappa var dubbelt så grov i sina skämt.
Clara om du visste hur många gånger folk tyckt jag var otrevlig, konstig, absolut inte fattat min sarkasm. Så ofta har jag undrar om folk ens tror att en kvinna kan vara sarkastisk över huvud taget.
Till sist har jag bara slutat utrycka mig sarkastisk och ironisk . Det blir ju inte kul när ingen ens tror att jag som min pappa skämtar.
Har du tänkt på hur ofta en kvinna faktiskt drar ett skämt och sen avslutar med ”jag bara skämta”? Sjukt orimligt.
Jag blir så glad för kommentarerna här. Så mycket klokhet och bra diskussioner. Jag tar del av fler bra perspektiv.
Det här är ju inte svart eller vitt, rätt eller fel. Strukturer och kultur sitter med så många nyanser och rötter åt olika håll.
Jag håller med Clara på ett sätt. Men.. varför utgå från att mannens rättigheter är mallen vi ska eftersträva? Borde det inte vara män som inspireras? Att känna in lite mer.
Jag är så less på alla manliga ”genier” som går över gränser. Frej mordhotar en kvinnlig polis i sin låt, med hennes namn #honskaskjutas. MrCool skrev en låt om att våldta barn. En fransk superkänd författare (se Babel/SVT nyheter) har skrivit självbiografiska texter om hans pedofil i många många år. Ändå suttit med i tv-soffor och snackat. Det finns så många såna här exempel. Att vara obegränsad är inget vi ska eftersträva.
Ja nu gick jag helt utanför humorns ramar. Men det är begränsningar.. det kan behövas. Och skönt att kvinnor (och män) höjer rösten för vad som inte är ok!
Jag håller med dig Anna. Kanske är det männen som ska uppfostras snarare än kvinnorna frigöras.
Jag upplever dock ofta när jag sagt något oskyldigt skämt att det direkt blivit taget som kritik. Det finns så lite öra för den kvinnliga humorn. Att samma skämt från en man blir sedd som just ett skämt. Precis som Clara nämner att är man i det offentliga kommer man någon gång säga något dumt, gå för långt. Men det finns det inget utrymme för. Alls. Det är inte samma sak som att skriva självbiografiska böcker där man begår övergrepp, ganska genomtänkta ord alltså. Utan att man vid enstaka tillfällen sa något ogenomtänkt.
Ge plats för en kvinna att fela! Gärna i fler rum än i humorn.
Vill tipsa om ett avsnitt av serien ”Mötet” på SVTPlay som heter ”Det skämtar du inte om”. Komikerna Adde Malmberg och Simon Gärdenfors diskuterar vad de tycker är ok att skämta om. Belyser hur svårt ämnet är och att det inte är alla män som tycker lika och undviker att kritisera varandra.
Kort efter att min pappa gick bort var jag på semester med mamma och systrar. Servitören frågade min mamma lite flirtig sådär where’s your husbend? varav hon på lite dålig engelska säger: he is dead.
Vi alla bröt samman av skratt och servitören stod som ett frågetecken.
Mammor är ofta mycket roliga.