Är absolut hundra procent dödstrött – men kan inte alls komma ner i varv. Har samma känsla i kroppen som efter att vi haft julkonserten i gymnasiet och jag sjungit En gång i Stockholm inte bara rent – utan riktigt bra. Den där euforiska lättnaden av att ha klarat av något man lika delar längtat som fasat inför.

Jag borde gå och sova nu men istället plockar jag fram julmusten, vörtbrödet och skinkan Susanne lämnat kvar. Sprider ut lite stark senap ovanpå och kryper upp i kökssoffan. Så överväldigad av gensvaret. Ja knockad av kärleken i alla fina reaktioner jag tagit del av.

Imorgon är en ny dag och tre barn ska till skolan och jag ska sopsortera, handla och städa. Men ikväll vill jag vara kvar en stund i känslan av att jag varit med i något som gjorde någon glad.