Nu sover hela huset. Men jag sitter här och redigerar bilder och tänker tillbaka på dagen som har gått. Idag gick barnen på tio veckors lov. Äntligen. Som de kämpat! Skolavslutningar är så speciella. Det är som att slå på en kran. Gråter nonstop. Gråter när jag tackar fröknar som utmanat mina ungar, hjälpt, peppat och uppmuntrat. Gråter över fina sommarlovsbarn med inbakade flätor och nystrukna shorts. Usch jag önskar att jag någon gång kunde prata om mina barn med deras lärare utan att börja grina? Men tyvärr kan jag inte det. Känslorna är FÖR starka.
Så här såg vår dag ut i alla fall.

Barnen vaknade 06.30 och drog på sig sina nystrukna skjortor och nytvättade shorts. Och fick plita ner hälsningar till sina fröknar.

Så gulligt att se små rader av kommunikation med viktiga vuxna i deras liv.

Vi hade plockat små trädgårdsbuketter och band ihop med korten.
Barnen tågade som vanligt från skolan till kyrkan för avslutning, med den enda skillnaden att vi vuxna inte fick närvara. Nästa år – då jädrar!

Medan barnen hade avslutning var jag och Ulf hemma och gjorde iordning fika och slog in små sommarlovspaket. En av oss tjurade för att hen inte fick tjuvsmaka tårtan.

Sedan åkte vi och mötte barnen på skolgården. Ulf var gullig i sjömanskostymen. Samma som både Bertil och Folke haft.

Självklart hittade jag Bertil så här. Alltid försvunnen i någon trädkrona. Eller uppe i någon lyktstolpe för den delen.

Bertil, Ada och Elle kramade hejdå till sina fina fröknar.
Jag är så tacksam för det år som gått. Alla vuxna som lyssnat på mina barn, tagit dem på allvar, tröstat, peppat och skojat. Även när det varit en lite krånglig, gropig resa.

Sedan åkte jag hem och satte på kaffe och dukade fika på verandan. Det blåste fasligt så vi satt inte ute i trädgården.

Jag hade gjort en tårta med blåbärsfyllning och jordgubbar

Plus lite annat smått och gott

Älskar att verkligen fira ut barnen som kämpat så hårt under hela terminen. Utmanat rädslor, tragglat sig igenom tråkigheter, lärt sig nya saker varje dag och tagit sig upp alla tidiga mornar.

Bertil och Folke fick varsitt set med simfenor, cyklop och snorkel som de länge pratat om att de vill ha. Tidigare år när vi firat med morfar brukar han sticka till dem en slant att göra något roligt med på sommarlovet. Eller ge dem vattenpistoler, hoppbollar eller något annat som en morfar tänker ut så bra till pojkar som påminner om honom själv som barn.

Hela vår högt älskade barnaskara samlad.

Stökigt, stojigt och ganska höggljutt

Som alltid när vi umgås

En hel hög extrabarn med extraföräldrar

Jag bar min nya rygglösa klänning dagen till ära

Som Ulf genast använde som servett för sin blåbärskladdiga mun

Och fast jag tyckte jag kirrat så mycket fika fanns inte ett smul kvar när vi ätit färdigt.

Och härj utbröt. Tur han har snälla storebrorsor som låter honom hållas

Sedan var det dags för uppställning familjevis för fotografering i trädgården.

Somliga ville förevigas med snorkel

Inte undra på så stilig som man är med en sådan mellan framtänderna

Essa och Popsy hade fullt upp med att leka

Efter fyrtiotvå sorger och fyrtiotre bedrövelser lyckades vi få till en bild där ingen blundade men alla frös och frisyren bara till hälften blev förstörd av blåsten. Som ni ser kom Jakob direkt från åkern där de som bäst höll på att plantera gurkplantor.

Jag försökte också fota barnen

Men det var knappt jag hann med det innan det såg ut så här

Till och med hundarna fick ställa upp på bild

Hoppas varje dag att Popsy inte ska bli godkänd som polishund utan få bo kvar här istället!

Efter fikat pep alla hem. Men Folkes kära vän Dahlia avlöste och det utbröt ett klättrande och rusande utan dess like! Barnen sprang runt som yra höns och lekte lite här och lekte lite där. Precis så rastlöst och ovant som man gör första dagarna på sommarlovet när man inte riktigt vet hur man ska göra av all frihet som överrumplar en.
Och jag städade bort fikat, hängde upp en ny gunga och en ny repstege i trädet och tog fram snowracern till Ulf som prompt ville ”köra bil” på gräsmattan.

På kvällen kom matlaget förbi med en laddning pizzor från Roots i Tavelsjö. Är det skolavslutning så är det.

Barnen vräkte i sig

Och vi vuxna med. Helt orimligt goda pizzor!

Så satt vi ute sent och pratade på verandan medan barnen betedde sig som en apflock i det vilda! Och sedan åkte alla hem till sig. Och nu sitter jag här helt vimmelkantig av trötthet. Glad över en riktigt fin dag. Och över att imorgon blir en vanlig dag med aningen mindre sinnesrörelse för mig.
21 svar
Va fina bilder och va kul ni ser ut att ha haft det! 😊 Sommarlov i ett nötskal liksom.
Blev lite fnissig av bilden med dig och Ulf där du skrev att han använde dig som servett, för det ser lite ut som rollerna är tvärt om, hihi.. 😍😉
Ha en härlig sommar! ☀️
Är en fröjd att följa dig i din vardag, du skriver så fint om ditt/erat liv.
Marie
Vilken fin bild på dig och din familj 💕
Tack för att du delar med dig av er fina dag!
Vilket härligt liv ni lever med familj och vänner=)
/Louise
Så underbara bilder och text som beskriver en skolavslutningsdag. Att förstå hur barn jobbar sig igenom ett läsår och behöver uppmuntran och belöning för det. De är värda sitt sommarlov. Så gott du beskriver lärarnas roll för barnen. Att de känner tillit till de vuxna runt dem. Underbart🤗. ( värmer i en fd förskollärares hjärta )
Men det begriper du väl Clara, att man inte får tjuvsmaka på tårtor hur som helst?!…
Nu öppnades tårkanalen här också- på bussen på väg till träningen. Men strunt i det!
Vår sommar ser helt annorlunda ut men lika fin! Tack Clara o alla dina följare för allt ni bjuder på. Önskar er alla en riktigt härlig sommar.
Vilket alldeles underbart inlägg! Riktig Barnen i Bullerbyn känsla. Även om jag själv hade en underbar barndom på alla sätt och vis så blir jag ändå nästan lite avundsjuk på dina barn😉😁.
Och visst är det något alldeles speciellt med skolavslutningar; saknar det nu när syskonbarnen har blivit vuxna…
Vilken härlig final på terminen!
Underbara bilder och finfint dukat.
Vi har också varit fodervärd till en försvarsmaktshund och det är verkligen inte lätt att skiljas. Samtidigt som man hela tiden visste att man skulle lämna bort henne så kändes det så svårt. (I hennes kull blev bara två av tio hundar godkända, så hoppet fanns in i det sista…)
Man var otroligt glad över att få göra en insats samtidigt som man kände sig som värsta svikaren när man lämnade henne. Jag grät hela dagen…
Men det resulterade naturligtvis till att vi skaffade en alldeles egen. Å hon är bästa hunden!
Ser ut som att ni haft det riktigt härligt, fikat ser fantastiskt gott ut!
Hoppas att ni får en fin dag i solen 🙂
Det finns ett återkommande drag i flera av dina inlägg, nämligen respekt för människors kompetens. Jag kan inte påminna mig om att du någonsin ifrågasätta på ett ogrundat sätt, förutom möjligen flour i tandkräm, men där har du ju lyssnat in ordentligt. Lärare får respekt av dig, det läkare säger (typ ”jag tror du är deprimerad”) möter du inte med ett ilsket ifrågasättande, tränares plan för att du ska må bättre tar du emot (och mår sedan bättre), du litar på din frisörs god ömdöme och nu på senare tid har du lyft fram din ”hudmänniska” (vet inte riktigt titeln – det är ju ett hie med titlar i olika branscher). Tycker att din tillit till andra är så fin att få ta del av. Hoppas många gånger att jag skulle vara bättre på det själv.
Underbar bilder och berättelse! Mina barn fick också en fin dag, de spelade fotboll och badade med vänner och den äldsta fick bjuda in kompisar på fika och snacks. Jättekul att handla tillsammans och inte spara på krutet (sockret). Det blev kakor och bullar, chips, popcorn, melon, läsk och bubbelvatten. Det kändes härligt generöst på bordet, sonen visste vilka favoriter kompisarna hade bland godsakerna, och det som blev över håller sig ett bra tag. Underbart att kunna bjussa på det (som såklart inte alla kan). Att få se nöjda barn och få vara en ja-sägare för en dag 🙂
Här är en till extremt gråtmild mamma! Vi fick ju inte heller närvara vid barnens skolavslutningar, men på dotterns skola hade de filmat delar av dagen och det räckte ju att titta på dessa för att jag skulle sitta och lipa i soffan. Och nu framför jobbdatorn när jag läser ditt underbara inlägg så rinner tårarna igen. Hujeda mig, vågar knappt tänka på hur det ska bli nästa år då bägge barnen avslutar ett ”stadie” och ska gå vidare/byta lärare…
Vill griiiina! Så fint med skolavslutning och vilket underbart inlägg! Så avundsjuk på ett kollektiva liv med urgulliga ungar!
Clara!
Jag är nybörjarläsare på din blogg. Men så fint innehåll du förmedlar! Med ”fint” menar jag, att du lyckas förmedla en livsstil, som kanske har varit på väg att försvinna – med nutidens alltmer ytliga kommersiella marknadsföring.
Jag uppskattar att dina blogginlägg i stället fokuserar på relationer av olika slag; relationer inom familjen, relationer med grannar, vänner och släkten – eller som nu, du förmedlar en tacksam, personlig röst till skolpersonalen!
Tack för trivsam läsning!
Bilden på Ulf när han springer! Kan inte sluta titta på den! Lilla kämpande minen och armarna som jobbar och de skeva små dockfötterna.
Tack för ett härligt inlägg! Ler faktiskt för mig själv varje gång Ulf hittar på nåt hyss. Man ser ju på hela ungen att det är en liten ”Emil i Lönneberga”. Och familjebilden … underbar! 🙂 Snorkeln .. haha. Ser så fram emot när man får återse dig och Susanne igen. Makalöst trevligt program!!
Så starka känslor att jag knappt visste om alltsammans ville komma ut i en gråt eller en skratt. Kanske både och. Så himla fint förmedlat. Tack för allt du ger, Clara ❤
Vilken fantastisk start på ett sommarlov! Och så underbart fint du skriver om barnens kämpande med skola och hur de nu är värda all ledighet o frihet. Och precis som jag nog skrivit i tidigare inlägg blir jag så avis på ert vänskapskollektiv som måste ge så mycket härligt till både barn och vuxna.
Jag är också superblödig på t ex skolavslutningar. Min 8-åring och jag hade bakat rabarberkaka till fritidspersonalen och den kunde inte heller överlämnas utan att jag blev helt mosig och blank i ögonen. Numera lider jag inte så mycket av det som när jag var yngre; jag har nära till mina känslor, helt enkelt.
Sjömanskostymer kan vara det gölligaste plagget som skänks gosse-föräldrar. Hör av dig när du vill starta uthyrning. Jag har en Skåne-filial redo i garderoben!