När lillebror cyklar hem från skolan och tagit med sig storebrors kvarglömda favoritpinne i ryggsäcken
När de varje kväll frågar varandra ”Visst kan vi sova ihop inatt?” och lillebror bäddar på golvet bredvid storebrors säng. Som att någon av dem skulle få för sig att säga nej.
När jag tjuvlyssnar på kvällen och hör dem prata om Minecraftstrategier, sina fantasiplaneter och vad de ska göra när badhuset äntligen öppnar igen.
När de ligger och gosar i soffan och ser på film ihop
Hur de kärleksfullt ser på sin lillebror och med plågade röster ropar -Han är fööör gullig!!!
När minstingen och jag är ute i rädgården och vi hör deras röster närma sig borta på vägen. När han släpper allt och rusar mot dem för en kram. Hokka, Betty! Och stoltheten hos någon som är så älskad av en liten.
När de skrattar åt varandras skämt så att de kiknar
När de turas om att imitera pappa när han är sträng
När jag stoppar ner alla tre i badkaret samtidigt och ser dem sådär ihop. Att alla tre är mina
Den gränslösa beundran för en storebror och vad det gör för storebrorsans självkänsla
När den gränslösa kärleken för en lillebror får honom att bli trygg och hitta en plats
Deras olika personligheter. Han som utan tillsägelse lägger fram sina skolavslutningskläder nedanför sängen. Påminner mig om att shortsen behöver tvättas och skjortan strykas. Och han som efter många påminnelser rafsar fram sina finkläder – batikskjorta, shorts och mockasiner med fransar, samt en slängkappa som han ska ha utanpå alltihop.
Hur den ena inte står ut med en knölig strumpa och den andra ständigt glömmer sina skor och åker barfota.
När den ena sitter i ett träd och spelar didjerido och mediterar och den andra drar runt med ett kompisgäng och hittar en ny bästis i varje barn han möter.
Hur en jämt petar i maten och är kräsen till och med kring godis. Den andra äter som en häst och gärna skrapar ner brorsornas kvarlämnade mat på sin tallrik. Och den tredje som helst kastar maten rakt upp i taket och skrattar högt.
Att hur arga de än är på varandra kan de alltid kan lita på brorsans stöd när någon annan unge är dum.
44 svar
Så fint! Älskar att läsa om olikheterna och efter att själv ha fått två barn, som är totalt olika på liknande sätt som du beskriver, så börjar jag mer och mer tro på min pappas teori om människan. 1/3 miljö, 1/3 arv och det bästa 1/3 som på ett oförklarligt vis är en själv. Såklart noll vetenskap i det men fin tanke, i mina barn ser jag arv och såklart även också miljö men vissa delar är som att de har från sig själva 😀
Läser och gråter. Hjärtat krampar när jag tänker på mina två pojkar som just nu sover gott, en liten på 7 månader och storebror prick 3 år äldre. Tänker på allt som är dem, allt de lär mig, alla stunder som ligger framför oss. På hur jag vill njuta till fullo av ögonblicken och hur jag ändå kommer se tillbaka en dag och tänka att det gick så fort. För fort. Tiden, som jag vill stoppa, pausa, inte förlora en enda dyrbar sekund av, samtidigt som tiden kommer med nya spännande upplevelser, små och stora utmaningar och ögonblick att spara i hjärtat. Jag älskar att läsa när du skriver om dina pojkar, tack för att du gör det så vackert och får det att kännas djupt in i hjärteroten av igenkänning och som påminnelse om livets storhet och samtidiga skörhet. Tack Clara ❤
I’m not crying, you are
Blir så glad när jag läser detta men samtidigt lägger sig en klump i bröstet. Hade önskat att min har bandet, men det finns inte riktigt där. 5 och 8 år.
Precis samma hos mig. Fantastisk vacker text av Clara, som också väcker en sorg att vi inte alls har det så. Ibland blir det inte riktigt som drömmen, men kanske kommer det en tid då mina barn också kommer uppskatta varandra?
Så otroligt fint. Jag har just lyssnat på halva ert senaste poddavsnitt, och hur ska jag skriva det här så att det inte blir fel. Jag är så glad för din skull att dina barn har en så fin relation. Jag unnar dig verkligen den lyckan! Jag väljer att betrakta mina känslor av längtan och avundsjuka utifrån <3 Mina barn bråkar hela tiden och går inte att lämna i samma rum utan att de börjar slåss. Det är en sorg, men jag kan ändå hoppas att det ska ändras med tiden. Tack för fin målbild.
Vet du Erika! Jag tror att det kan ändras med tiden. Jag var själv ofta i slagsmål (!) med min storasyster och idag är vi bästa kompisar. Ingenting är skrivet i sten – det kan bli bättre. Barn genomgår ju så många olika utvecklingsfaser och att bråka med varandra är också en viktig färdighet att öva upp. kram
Mina barn slåss, bråkar, skriker, svär, gör fula gester över middagsbordet mot varandra, säger att de önskar att de inte hade några syskon, ja allt det där som får en att häpna och lite till. sedan är de ifrån varandra en dag och saknar varann så det värker, eller träffar en dum unge på lekplatsen och sluter sig som en mur. Förstås finns det syskon som helt enkelt inte trivs ihop, både i barndom och som vuxna, men tar inte just slagsmål och bråken som ett kvitto på det. det låter fult i mina öron när mina barn bråkar (och gör det svårt att få lugn och ro, hehe) men åtminstone för oss är det helt enkelt intensiva individer med en passionerad kärlek – som tar sig alla möjliga uttryck.
Jag förstår din sorg. Och det är min rädsla när jag nu försöker bli gravid igen. Jag växte själv upp med en syster som var ett år och tre månader yngre. Vi var varandras ljus likväl som mörker. Vi var osams, slogs, och har nog sårat varandra mer än någon annan. Men vi gjorde också allt tillsammans, delade nästan all tid under uppväxten och var varandras sista utpost i kriser sen, den som alltid trodde på och svarade vid rätt tillfälle. Den som vi delade så mycket med att vi knappt vet vems minnen som var vems. Och den där känslan som växer för den andre. Att bli vuxen och ha gränser mot någon som varit så nära. Konflikterna upphörde aldtig och vi var sjukt dramatiska tillsammans. Men tryggheten upphörde aldrig heller. Jag skriver i dåtid. Min skugga gick bort i januari. Och det är en nästan ännu omöjligare rädsla: tänk om jag får ett till barn och de blir sådär nära och förlorar varandra?
Det här svaret blev inte vad jag tänkt. Det drog iväg. Jag låter det stå kvar ändå och hoppas att det känns okej.
❤️❤️❤️ så fint du delar – jag beklagar sorgen
Tack för att du delar ❤️ Jag beklagar din förlust. Och tack Clara och andra för fina ord om syskonbråk.
Åh, precis detta önskar jag för mina pojkar genom livet. Lillebror 3 veckor och storebror 4 år i augusti. Igår vid matbordet när vi frågade vem storebror gillar mest i hela världen tittar han på lillebror och stryker honom på kinden ”lillebror” var självklara svaret 💕 mammahjärtat sprack nästan av lycka och glädje av att ha blivit nerpetad från förstaplatsen!
Så fint!
Det bedste man kan give sine børe er søskende!
Otroligt fint inägg att starta dagen med. Tack.
Så fint inlägg! <3
”När den gränslösa kärleken för en lillebror får honom att bli trygg och hitta en plats”
Så fint du skriver, Clara, och så riktigt du/ni verkar göra. Var stolt!
Mina syskon (speciellt min sex år äldre bror) tyckte att jag var den jobbigaste ungen i världen och lät mig höra det varje dag. Jaja, jobbigt, men bara s.k helt vanlig syskonavundsjuka / syskonbråk… Jag sliter fortfarande med att ta plats i livet. Tror många har det så.
Nu läser jag läser flera kommentarer med hjärtesuck från föräldrar som förtvivlar över att deras barn inte är så goda vänner som Claras. Kanske mina ord bidrar till ännu mer negativa tankar? Jag vill säga att mina föräldrar gjorde sitt allra, allra bästa, men kemin mellan oss syskon kunde de inte påverka – det var inte deras fel på något vis. Vi väljer inte våra syskon!
Mina syskon ömsom tog hand om mig och var verkligen världens finaste storasyskon på alla sätt men ibland tyckte de jag var för mycket, krävde så mycket uppmärksamhet av ALLA och pratade el dansade för att bli sedd. De sa också att jag var pinsam o trög när jag inte fattade saker, t ex spelregler. Detta har tyvärr präglat mig mkt, känner mig ofta för mkt o har svårt att ta plats samt känner mig ofta korkad.
Så vackert skrivet. Visst är det fantastiskt att se deras olika personligheter utvecklas, det värmer i ett mammahjärta❤
Så väldigt fint skrivet. Som jag önskar att mitt barn hade syskon. Men det blev inga fler. Det är min stora sorg i livet, inte för att jag inte fick fler barn men för mitt barns skull.
Jag instämmer. Det gick inte att få fler barn. Jag är oändligt tacksam för vår son men hade önskat honom ett syskon.
Förstår sorgen men tänker samtidigt att ett barn kan få ett så otroligt bra liv av att vara just enda barnet. Fullt fokus och uppmärksamhet från föräldrar. Ekonomiskt ofta bättre och mindre slit i vuxenrelationerna. Enklare att få barnvakt. Färre kvartssamtal och mindre skjuts till fotbollsträningar. Ofta får enda barn en god självkänsla och hamnar i ledande positioner i arbetslivet. Jag tror att många endabarn har ett oerhört bra liv! 🙂
Ps. Fin text Clara, kul att se olikheterna och gemenskapen bland dina barn!
Tack för din tröstande kommentar Zara.. jag har inte slutat hoppas på syskon än men vi får la se hur det blir.
Undrrbart du gick din dröm!
Så vackert att läsa! En tår i bröstet för att jag inte vill ha mer än ett barn och missunnar mitt enda detta. Samtidig skönt med påminnelsen i kommentarerna om att det inte behöver vara så lätt. Önskar oss alla att hitta kärleken till det som fick bli och att det nog blir så bra som det kan, på olika sätt. ♥️
Samma här, vill inte ha fler än ett barn. Känner mig trygg i det beslutet, men ändå jobbigt ibland när man känner att man väljer att han ska gå miste om saker. Samtidigt som jag förstås vet att han också vinner många saker. Som en mamma och pappa som mår bra och orkar med.
Detta inlägg var nog ditt allra finaste o mest hjärtevärmande. Blir så rörd att tårarna trillar. Vilka pojkar du har och vilken mamma. En mamma som ser varje barns unikhet, alla små egenheter just den besitter.
Så himla vackert inlägg!
När jag läst både inlägget och kommentarerna tänker jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag har två tonåriga söner som gärna sitter tätt tillsammans, diskuterar spelstrategier och där den äldre tycker att den yngre är så gullig. Men de slåss också, så blodvite uppstår, och skriker allt annat än snälla saker till varandra…..
Syskon är fan det finaste som finns!! Vår äldsta är typ exakt på veckan lika gammal som din minsta och hon blev storasyster i vintras. Trodde inte att det skulle vara så roligt att ha två, och tjatade i vintras om hur ”roligt ni kommer att ha om ett år eller så”. Veckor senare – Inte år – skrattar de ihop. Nu är lillasyster 6 månader och de skrattar så de kiknar, leker och busar. Storasyster kommer rusande och ropar ”Saga lessen! Mamma, Saga lessen!” om jag inte reagerar på lillasysters gråt ögonblickligen. Är så sjukt tacksam för att de har varandra. Det är en sådan fröjd för mig såväl som för dem. <3 Mina tjejer!
Så fin text. Tack 💓 Mina syskon och jag hade fin relation som unga , det är två Store räder, 8 o 10 år äldre än mig. Så de tyckte nog jag va rätt jobbig ibland o vice versa. MEN idag har vi superfin relation alla tre och vi njuter verkligen i våra vuxna relationer. Bästa relationen har vi nog som vuxna. Älskade detta inlägg.
Jag bara kände att jag måste slänga in ett trösteord till er som känner sorg/ångest/otillräcklighet osv för att era barn inte fått syskon. Jag är själv ett endabarn (undviker medvetet begreppet ensambarn för att jag tycker att det ligger en negativ klang i det) och har aldrig saknat syskon. Jag hade många vänner i byn jag växte upp i och flera kusiner som jag träffade ofta. Det gick liksom ingen nöd på mig och jag känner att jag kan liksom inte sakna något jag inte vet hur det är.
I vuxen ålder har jag vänner med syskon, vänner utan syskon, vänner med goda syskonrelationer och vänner som helst önskat att de aldrig haft syskon pga att deras syskon av olika anledningar trasat till deras liv.
Med det här sagt vill jag bara visa att det blir som det blir. Syskon kan vara bra, syskon kan vara dåligt. Livet behöver inte bli fattigt och tomt för att det saknas syskon. Det viktiga är hur man som förälder rustar det/de barn man har inför framtiden. Och jag tror att de allra allra flesta gör så gott de bara kan. Nära vänner kan bli en sorts syskon de också för den som känner att den har behov av det. Har man inga nära vänner är det förstås ett svårt problem, men det är en annan historia.
Blir len som en pion av att dessa dina betraktelser.
Jättevackert inlägg men blev väldigt sugen på Trysunda av första bilden.
Hej Agneta!
Ett till nöjt och glatt endabarn här som har gjort samma betraktelser som du gällande andras syskonrelationer!
Livet kan bli hit och dit och upp och ner oavsett syskon eller ej. Och som Clara så fint skrev en annan gång gällande samma ämne: det kan bli bra på så många olika sätt!
Kram🌞
Tack för texten, vilken njutning att få läsa! Jag har tre döttrar i samma åldrar som dina söner och med samma starka kärlek och band. Nu kan jag nästan längta efter en fjärde för att syskonkärleken är så häftig att få se och för värdefull för att inte vilja ha mer av.
Jag har en son (snart 6) och en dotter (snart 4) och även om de är varandras motsatser så har dom en så himla fin relation redan nu. Storebror är storebror ut i fingerspetsarna, han hjälper, tar om hand och tröstar medan lillasyster drar med storebror på lekar och hjälper honom in i sociala sammanhang där han inte har sina styrkor. Klart dom bråkar, oooo jaaaaa, men de kommer ha varandra genom livet och jag kunde inte vara gladare
Någon klok människa sa: ”Det näst värsta man kan göra som förälder är att ge sitt barn ett syskon. Det värsta man kan göra är att inte ge något syskon alls…”
Ulrika, jag förstår inte riktigt vad som är klokt med det. Livet ser olika ut för alla. Jag har valt att inte ge min handikappade och helt fantastiska dotter några syskon för att jag inte orkar med eller vill ha fler barn. Det är mitt sätt att vara ansvarsfull i den situation som jag befinner mig i även om det också är en sorg att välja bort något som kanske skulle kunna vara positivt för min dotter på andra sätt än vid de fördelar som finns med att inte få några syskon. Vissa har inte heller möjligheten att välja. Livet är som det är och det blir härligare att leva om man slipper pekpinnar kring vad som är rätt och fel.
Håller helt med! Att ens kunna få barn är inte möjligt för alla och att få skam över sig för att man väljer att bara skaffa ett?! Stort beslut att välja bort för att orka med de barn som redan finns. Livet är som det är idag och ingen av oss vet vad som händer imorgon.
Oh, det där var inte sagt av någon klok människa… snarare en ganska enkelspårig människa som inte förstår att föräldrar och förutsättningar är olika. Det mest kärleksfulla och ansvarsfulla en förälder kan göra är att bara ”skaffa” de barn han/hon själv vill, önskar och (viktigast av allt!) mäktar med. Inget barn ska bli till enbart för att det ska fylla en plats som syskon.
Det där var nog något av det mest okloka jag läst. Att jag, som inte kan få något syskon till min son, skulle gjort något av det värsta som går att göra. Det vill jag verkligen hävda motsatsen till. Jag skulle göra vad som helst för att min son skulle få ett syskon, men det har inte fungerat för mig. Jag sörjer nästan varje dag att han är ensam ( eller endabarn) för han skulle älska att ha någon att ta hand om och att vara bästis med. Att då sova skavfötters med och skydda från taskigt kompisar. Jag vet ibland inte vad jag ska ta mig till för att inte sörja så. Men så är det och inte fan är jag dålig för det.
Så fint skrivet!