Jag la upp en bild på stories i våras. Av mina barn som åt glass och texten “Glass till alla idag. För att fira framsteg och att barnen kämpar på så bra med skolan. Vi firar alltid ansträngningen – inte resultatet” Jag fick jättemånga kommentarer och frågor om det där. Så jag tänker att jag utvecklar lite här på bloggen.
Att fira fina resultat (alla rätt på nationella, vinst i fotbollscupen, bäst i klassen på 100 meter) är ingenting jag tycker att man behöver lägga särskilt mycket fokus på. Fina resultat är ju en belöning i sig. Och om man lägger allt fokus på att vara bäst – vad händer då om man nästa gång inte klarar sitt nationella prov, kommer trea i fotbollscupen och vrickar foten så man inte ens kan springa 100 meter? Vad ska man då fira och belöna? Och vad händer med den som har svårt i skolan? Den som har dyslexi eller är mobbad och inte ens vill gå dit? Vilka framgångar och mål får den fira?
Jag försöker verkligen pränta in i mina barn att de viktigaste inte är att ha lätt för allt och vara bra. Det kan vara ännu bättre att man får lära sig hur man kämpar, övar och inte ger tappt. När mina barn kämpar med något svårt berömmer jag ansträngningen. Jag är så stolt över hur du kämpar. Jag har sett hur utmanande det varit. Tänk att du orkat traggla på fast det stundtals känts så jobbigt och svårt. Jag tänker att en viktig kunskap att hjälpa sina barn till är kunskapen om hur man inte ger upp. Trots motstånd. För hittar man strategier för att göra det så har man ju tillgång till den kunskapen att applicera på allt man är intresserad av. Den som fått kämpa sig till en kunskap som kommer lätt för någon annan har ju i själva verket gjort två lärdomar. Dels har den lärt sig något nytt men sedan har den lärt sig att kämpa. Den som allt kommer lätt för har ju en annan svårighet att överkomma, och den är ju just att orka stå på även när man inte har talang eller naturlig fallenhet.
Jag har alltid själv haft känslan att mamma och pappa varit så otroligt stolta över mig och min syster oavsett vad vi gjort eller presterat i skolan. Ibland nästan till en provocerande grad. De var glada oavsett om jag kom hem med G eller MVG och de gjorde ingen stor affär av betyg eller olika talanger. Allt var stilla, vänlig uppmuntran. Det är jag glad för idag eftersom jag alltid känt att jag dugt precis som jag är i deras ögon. Att jag försökte – så långt det nu sedan räckte – var bedrift nog.
Sedan finns ju ytterligare en aspekt av detta och det är att få tillåtelsen att ge upp. För ibland måste man ju få göra det också. Och för ett barn som har svårigheter i skolan kanske man måste välja att ge upp på vissa saker för att klara det allra viktigaste. Men det känns som ett separat blogginlägg så det får jag återkomma till.
57 svar
Åh vad glad jag blir över att läsa det där, även fast det sticker lite i mitt egna hjärta när jag tänker tillbaka på min egna uppväxt.
När jag växte upp så spelade det ingen roll hur mycket jag hade kämpat inför ett prov. Om jag så fick MVG (eller 5:a som det va på den tiden)men kanske 1 fel så var mottagningen alltid: “Nästa gång kan du jobba ännu mer så får du alla rätt.” Det fanns alltid något man kunde göra bättre, snabbare, noggrannare… Vilket sitter kvar än idag, fast nu är det jag som säjer så till mig själv. Jag hade alltid kunnat vara lite bättre… men samtidigt kommer jag aldrig vara riktigt nog.
Underbart! Så friskt!🌸
Tack som tusan för detta! Klockrent skrivet.
Det här kan vara det klokaste jag läst på länge!! Jag har inga barn, men jag ska genast anamma det tankesättet till mig själv. Jag har nog ungefär som du fått med mig hemifrån att jag duger som jag är och att huvudsaken att man gör sitt bästa.
Men ibland räcker inte alltid ens bästa och trots ett i grunden bra självförtroende känner även jag ibland att jag tappar fokus och sugen när det inte riktigt blev som det var tänkt.
Men att då känna att iallafall ansträngningen var mödan värd är ju en oerhörd pepp ändå! Att det kommer nåt bra av att ha försökt och kämpat på!
Tack för den insikten! Hädanefter ska även jag klappa mig på axeln och fira mina ansträngningar, vad det nu vara må.
Håller helt med och också fått med mig hemifrån. När jag skulle lära mig frisim som vuxen visade det sig vara svårare än jag trott. Men jag tragglade på. Gjorde ett inlägg om det och skrev något skämtsamt om min brist på talang. Och fick en kommentar från en klok vän “envishet är också en talang”. ❤
Tack Sandra, nu gav du en tidigare ”talanglös” medmänniska en gåva!
Jag är envis som en röd gris, alltså envis på ett bra sätt. Uthållig. Tack för påminnelsen att det kan vara en bra egenskap som inbland ger utdelning😃
Fint skrivet!
Stort tack för att du sprider detta bland dina följare! Som gymnasielärare ser jag tydligt hur dåligt våra unga mår när de bara fokuserar på resultatet och inte är tränade i att vara uthålliga och ha tålamod när de försöker lära sig saker.
Så bra skrivet!
Som jag önskar att jag läst detta när jag själv gick i skolan! Så klokt och egentligen självklart, men ändå så svårt att förstå. Men bättre sent än aldrig, nu ska jag öva på att tänka så tills det kommer naturligt. Tack Clara!
Håller med till 100 %. Tack för att du tar upp detta!
Tack för så viktigt ämne och så bra skrivet! Jag läser ” Den som har dyslexi eller är mobbad och inte ens vill gå dit? Vilka framgångar och mål får den fira?” och jag kan svara att jag fick aldrig fira. Är född -88 och mina föräldrar tänkte tyvärr aldrig som du skriver, önskar verkligen att dom tänkt mer på ditt sätt. Den erfarenheten bär jag nu med mig och väljer att fira ansträngningen när det gäller min son.
Vilket klokt synsätt! Jag är gravid med mitt första barn och funderar mycket på vad jag kan ”ge” mitt barn så att den får en trygg uppväxt och god självkänsla. Detta ska jag definitivt ta med mig!
Dethär är bland det klokaste jag någonsin läst! Hälsar en lågstadielärare från Finland!
Jag hade en väldigt fin och klok lärare på mellanstadiet som inpräntade att det aldrig (eller iallafall väldigt sällan) är dem som är bäst på t ex fotboll som sedermera blir proffs. Detta då de som vant sig vid att utan större ansträngning vara bäst på något ofta tröttnar eller tappar lusten när de möter motstånd. Därför är många av dem som t ex blir proffsspelare sådana som tidigt lärde sig att öva, öva, öva.
Nu vet jag inte om det alltid stämmer men det var iallafall en väldigt genomtänkt sak att säga till oss som var i den åldern då Edet är lätt att tro att den roll/position en har i klassen eller fotbollslaget är den roll/position en alltid kommer ha, i alla sammanhang.
Det här är verkligen en viktig hjärtefråga för mig och jag instämmer fullständigt. Som barn brukade alltid min mamma pressa mig med höga krav och förväntningar på mig. Minns när jag gick i 5:an när jag fick första felet på engelska glosorna. Mamma var helt ifrån sig, hur kunde det bli fel?! Jag hade ju alla rätt hela tiden när jag övade hemma. Den reaktionen har följt med mig hela skoltiden. Det var så här hon reagerade varje gång jag fick fel eller sämre resultat än tänkt. Jag övade alltid så jag kunde rabbla saker utantill. Jag fick ibland black out på läxförhöret av den stora pressen och hjärtklappningen av rädsla att göra fel. Jag hade lätt att lära mig o ta mig igenom skolan med bra betyg men har ändå kämpat hårt. Idag är jag mamma till en dotter som ska börja förskoleklass i höst och det gör ont i magen när jag vet vilka förutsättningar hon har. Hon har fått diagnos grav språkstörning o har svårt att tolka, bearbeta o förstå information o även prata korrekt. Som hon kämpar på. Med logoped-besök, övningar osv. Jag är så fantastiskt stolt över varje litet framsteg hon gör. Men jag förstår också vilka utmaningar hon kommer få genom skoltiden o även som vuxen för språkstörning växer inte bort. Jag har ett helt annat föräldraskap för min dotter. Av min mamma fick jag sällan beröm eller visat i kärlek. Hon kunde köpa mig fina presenter som en gest. Min dotter blir överöst i kärlek, ord och kramar dagligen. Det som är jobbigt är att jag knappt kan prata med min mamma om min oro för min dotter för hon vill inte ”ta in” att hon har en språkstörning. Det är svårt för henne att min dotter inte kommer bli den där duktiga ”enligt mallen”.
Jag har liknande erfarenheter som Celie, men inte gällande skolarbetet utan utanför skolan. Min mamma var (är) perfektionist, och det var inte möjligt att, som barn dessutom, göra någonting så bra hemma att man undgick kritik. När ett barn är med och bakar, till exempel, blir det ju lätt lite stök och inte så vackra kakor alla gånger. Resultatet blev att jag började undvika att göra allt som jag inte var så bra på, eller inte visste om resultatet skulle bli bra. Detta kämpar jag med ännu idag, som 40-åring, att våga försöka, även om jag kanske misslyckas.
Forskning visar att det är precis på det sättet man ska ge beröm. Det här klippet tyckte jag var intressant. https://m.youtube.com/watch?v=p9Z9-79oP8I
Det här var riktigt bra tänkt och skrivet!
Jag tänker skriva ut texten och sätta på väl vald synlig plats i personalrummet på min skola och ta upp det på första bästa lärarkonferens.
Så viktigt!
För min del beror det helt på. Jag är lärare, och fembarnsmamma. Min äldste son firar vi framgångarna på. Han har A i i stort sett alla ämnen, och sliter hårt för det. Vi önskar att han fortsätter lägga tid på skolan och därför premierar vi honom vid höga betyg (Tex ett C skulle han få utan större ansträngning, och vi önskar att han fortsätter anstränga sig, för att ha alla valmöjligheter i framtiden. Det kommer han att gilla.). Näste barn i skaran har en NPF-diagnos, honom bemöter vi på annat sätt (han är superduktig, men har svårt att läsa ut av läraren vad han skall göra för de olika betygsstegen).
På samma sätt är det som lärare. Det är tråkigt när man har en elev som borde få A, och struntar i det, och ”bara” får C. Sen sitter föräldern och är jättenöjd på utvecklingssamtalet (medan barnet ju vet att det inte jobbat på alls, som hen borde).
Sammanfattningsvis: hur vida man skall fira prestationer tror jag beror på vilket barn. Resultat är ju vara ett mått på just ansträngningen, även om det för en del betyder A i betyg, och för andra betyder att klara en kurs, eller till och med komma så nära godkänt som möjligt.
Jag förstår den nyansering du vill göra, och vill bidra med en till. Jag var ibland eleven som borde fått högsta betyg men som ibland nöjde mig med ett lägre. Ingen lärare visste varför, men jag var nära att bränna ut mig flera gånger under skoltiden. Ibland var jag tvungen att nöja mig med ett G eller VG, för att inte bli sjuk(are). Jag gick i hemlighet hos BUP för att få hjälp, men skämdes så mycket att jag aldrig skulle ha berättat för någon lärare eller förälder.
Det kan finnas goda skäl till att en elev underpresterar.
Så sant!
Jag har alltid varit det barnet som haft lätt för mig och kunnat vara ganska lat, läsa igenom dagen före till provet och göra bra resultat ändå.
Jag började på en krävande gymnasieutbildning där det blev väldigt tydligt att de som pluggat sig till maxbetyg i gymnasiet var betydligt mer förberedda än jag som gled in på ett bra högskoleprov och aldrig behövt plugga ordentligt och ungefär samtidigt såg jag min lillasyster kämpa/traggla och plugga hur mkt som helst med pepp och hjälp och pushande från sin mamma för att klara godkänt i basämnen i högstadiet och gymnasiet.
Det blev en stor ögonöppnare för unga mig, hur orättvisa förutsättningar det finns och att kämpande ofta är en större prestation än betyg, som sällan får det cred det förtjänar.
Hade också lätt för mig i skolan, tyckte dessutom det var roligt så jag läste böckerna i förväg. Vilket tyvärr ledde till att jag satt av många lektioner i väntan på att det skulle komma fram något nytt att lära sig. Önskar att det funnits fler utmaningar och svårare uppgifter att ta sig an, men man fick inte sticka ut från gruppen på sjuttiotalet. Var fullt medveten om det faktum att jag hade lätt för mig medan andra fick kämpa, men jag inser idag att jag därmed missade möjligheten att testa mina gränser och vad jag kunde uppnå. Önskar av hela mitt hjärta att alla barn ska bli sedda och ges förutsättningar att bli sitt ”bästa” jag – inte i form av toppresultat utan att få utveckla just efter sina förutsättningar så långt det går. Utan jämförelser med andra.
Inspirerande inlägg, bra skrivet!
Mycket klokt tänkt!
Uppmuntra goda beteenden, så kommer resultatet som en positiv bieffekt.
Belöna inte ett snyggt betyg i franska utan förmågan att använda ett nytt språk. Ge uppmuntran till barnet som självmant gör sina läxor och kanske hjälper ett syskon eller kamrat. Eller som själv ber om hjälp att få något förklarat för sig.
Hur det sedan går med resultatet är individuellt. Det viktiga är att var och en hittar sin väg att utvecklas och känna glädje i lärandet.
Om ett barn som lätt får högsta betyg får pengar eller hurrarop och den som kämpar och får medelbetyg inget får ju ingen av dem någon egentlig utmaning.
Båda riskerar att ”stanna i växten”.
Uppmuntra vänlighet, hjälpsamhet, integritet och civilkurage.
Uppmuntra nyfikenhet tålmodighet, storsinthet och förmågan att ta hand om sig själv samtidigt som man hjälper andra.
Sådana beteenden som vi behöver mer av.
Utöver detta öser vi på med kärlek förstås 🙂
Min son (12 år) hade gott behövt anstränga sig mer med tex. läxor. Han är ganska lat och lägger inte ner speciellt mycket tid på läxläsning. Han klarar sig okej i skolan och har lätt för matte. Men skulle behöva inse att man behöver anstränga sig mer för att klara fortsatta studier.
Min dotter (9 år) kämpar däremot otroligt mycket. Hon har mycket svårare med skolan. Hon har dock läst fem böcker i sommar, en Nelly Rapp och fyra bilderböcker. Hennes kompis läser en kapitelbok på ett dygn🙄. Hon har svårt för matte men håller modet uppe, jag hoppas så att hon blir godkänd i matte. Hon har en liten CP-skada så hon har lite svagare muskler, sämre balans och är inte så snabb, släpar vänster ben. Men i och med sin envishet så tänker (hoppas) jag att hon klarar uppväxten bra, trots att hon ofta får kämpa mer än hennes jämnåriga.
Får jag fråga om hon har hemiplagi?
Hon har “Bilateral cerebral pares”
Hej Emma! Jag är 34 år och är uppväxt med en mindre cp skada på mestadels höger ben men även lite påverkad på vänstersidan. Vill bara säga att jag klarat mig bra i livet. Visst har gympan ibland varit kämpigt och utmanande men jag har en lång utbildning och har fått mitt första barn. Det har gått toppen trots en del kämpande ibland!
Tack Linnea för ditt svar😊 Grattis till barnet och skönt att livet rullat på bra. Om du vill vore det kul att få kontakt och få lite erfarenhetsutbyte.
Det går finfint. 😊 Min mejladress är linnea.lofstrom.engdahl@hotmail.com
Tack🌸
Tack för ett bra inlägg. Så tänker vi angående vårt barn som kämpar med skolan. Ser framemot kommande inlägg i frågan.
Klokt skrivet och viktigt att ta med mig, tack!
Så bra skrivet!
Det är ju precis så man ska göra och tänka och dessutom lära barnen det. Lära dom att orka kämpa, att inte ge upp vid minsta motgång. Många barn orkar inte öva och traggla idag, de är vana vid direkt belöning och vill att allt ska gå snabbt och lätt (det vill ju alla). Men för att klara sig bra i livet måste man få möta motgångar och få hjälp och stöd i hur man tar sig igenom dem. Och just att den ansträngningen i sig är värd så mycket. Att man försökte.
Många föräldrar verkar idag tycka att saker inte får vara jobbiga och svåragör barnen. Då ska vägen krattas och barnen lotsas framåt men utan egen ansträngning. Allt ska vara lätt och roligt, men så är ju inte livet.
Tror verkligen mer på detta, att hjälpa dem att orka och visa hur man ska tänka när något är svårt och går emot.
Så bra tänkt! Att fira ansträngningen. Det ska jag komma ihåg. Tack!
Helt i linje med skolans tänk. Jag har jobbat många år på skola som specialpedagog och vi har fått många kurser där man pratar om ”grit”, vilket betyder typ beslutsamhet/kämpa på eller liknande. Alltså att hålla ångan uppe och försöka är precis lika mycket värt som att sedan få ett bra betyg egentligen, i långa loppet. Sedan har vi ju dock olika förmåga att få bra betyg pga olika förutsättningar i och med arv, miljö och andra faktorer. Men att skolan ska satsa på att elever ska behålla geisten trots att det inte alltid är jättekul är en bra start.
Mitt 13-åriga barn har kompisar som får pengar för sina betyg; ett A år värt si många kronor, ett B så många osv. Jag är verkligen helt emot det eftersom vissa kämpar hela skoltiden utan ett enda A i betyg, medan andra kanske skiter i skolan och inte ens försöker, och ytterligare andra gråter om de får ett fel på ett prov. Barn är olika, liksom deras talanger och inlärningsförmåga. Har de spelat en match så är mitt ”Hur gick det?” inte bara en fråga om resultat utan om känsla, matchbild, ev skador, vädret etc. Alltså upplevelsen som helhet. Viktigt att berömma utan att fokusera på resultat, även om det kan vara svårt ibland, särskilt när de blir äldre och mer medvetna.
Har hört att vissa får pengar för sina betyg, håller med att det verkar dumt. Tycker att du även har så rätt i tänket att man bör fråga efter helhetsupplevelsen, inte bara resultat.
Vi gör det samma. Med ett barn med “läshuvud” och ett med dyxlexi så kan ett E vara en väldigt mycket större prestation än ett B.
Så klokt Clara. Jag ska verkligen ta till mig det här, mina tre barn ska byta skola nu till höstterminen efter en tuff vår och att fira ansträngningen känns väldigt passande. Och sunt. Tack.
Min son kom hem, berättade glatt att han hade 6 rätt på engelska provet.
Av hur många? Frågade jag.
36, svarade han.
Jag tyckte inte det var så jättebra… Men som tur var tog jag inte ifrån honom hans glädje. Frågade försiktigt om han kände sej nöjd.
Men mamma, jag hade ju läst fel läxa. Det måste väl vara superbra att ha 6 rätt, när jag inte ens läst rätt läxa.
Jag höll med och var glad att jag inte sa det jag hade tänkt.
Han fick vara lycklig för sina 6 rätt.
Haha, åh vilken underbar berättelse =)
Tack för ett bra inlägg! Jag har just läst Torkel Klingstedts bok Hjärna, gener och jävlar anamma. Hans teori om grit (som jag läste om i en kommentar ovan) och hur belöningar i form av pengar tar död på den inre motivationen, samstämmer med er hållning där ”gnetandet” och kämpandet är det som ska belönas och inte resultatet. Det går ju att belöna ett gott resultat genom att belöna hur barnet kämpat sig dit, det handlar väl mest om vad man fokuserar på. Som en sk prestationsprinsessa försöker jag läsa på för att undvika att jag själv bidrar till att min son ska behöva dras med detta ok i livet. Tänk vad roligt det hade få vara att känna lust istället för press. Jag har fått jobba med mig själv för att ta mig dit.
När jag läser bland kommentarerna bl.a av Tanja, Celie, Patricia, så blir jag både ledsen och arg hur ni blivit behandlade som barn med orimligt höga krav och förväntningar. Som förälder har man ett stort ansvar, att värdesätta prestation och resultat på det sätt ni berättar att ni fick med er hemifrån, så klart att det leder till ohälsosam jakt på nån slags perfektion. Kanske på de mesta håll i livet, även hur man är i relationer t.ex.
Bra att ni är medvetna men det kräver nog mycket att kunna helt ändra sin egen känsla. Men medvetenhet är ett första steg för egen del men också att kunna se till att inte föra vidare till sina egna barn.
Själv har jag varit mobbad som barn (för omoderna kläder, för töntig t.ex) och det har fått mig att inte våga lita på att jag duger, rädd för att göra och vara fel. Men numera har jag mer inställningen att jag duger som jag är, försöker att inte ställa högre krav på mig än på andra. Att jag haft bra vänner och familj genom livet har så klart hjälpt väldigt mycket, de som gillar mig som jag är.
❤️❤️❤️ Åh att du sätter ord på det! Lycka att fler tänker så! Har exakt samma föräldrar, som väl aldrig är/var särskilt upphetsade av mina toppbetyg eller eventuella prestationer. Bara att jag finns o gör så gott jag kan var gott nog för dem, haha. Önskar verkligen ge det till mina barn också❤️❤️❤️
Det här är intressant för jag och min pratar om detta ibland och våra respektive föräldrar har varit väldigt reserverade med beröm och att visa stolthet. Lite klassiskt jante antar jag. Precis som du beskriver spelade G eller MVG aldrig någon roll och hade jag idag jobbat på Ica Maxi hade det inte varit nån skillnad alls från idag. Skillnaden för mig är bara att jag verkligen slitit mig igenom en lång topputbildning, fått bra betyg och kunnat få ett jättebra och intressant jobb. Men mina föräldrar är helt obrydda och lyssnar alltid med ett halvt öra om jag berättar något jag vill dela med dom från mitt jobb. Det känns jättetråkigt. Jag kommer försöka vara mer lyhörd med mina barn och försöka visa stolthet för både ansträngningar och resultat. Det är faktiskt rätt skitdeppigt att kämpa hårt för att nå vissa mål och försöka göra sina föräldrar stolt och sen är dom ganska ointresserade ändå.
Åh! Jag fattar vad du menar. Men jag tänker att det du beskriver mer låter som ointresse. Och det är ju motsatsen till det jag skriver om ! Jag tycker som sagt att man ska fira ansträngningen och i ditt fall låter det som att ni haft många tillfällen att fira. Att vara intresserad av sina barn tycker jag är viktigt – även om man inte sedan lägger en värdering i hur bra det går. Finns det något sätt du skulle kunna nämna det för dina föräldrar? Du förtjänar deras intresse tycker jag ❣️
Tänker som du Clara. Och Susanne, har hört typ samma upplevelse som din från en nära vän och det ointresse föräldrarna visade gjorde att min vän blev en riktig ”duktig flicka” och aldrig är nöjd med sig själv eller sina prestationer, så hemskt sorgligt. Känner med dig, liksom med min vän. 💕
Tråkigt att prestationer aldrig får räknas.
Vad menar du? I samhället så är det väl i princip BARA rena prestationer som räknas. Har du missat att OS pågår just nu?😅
Du är så klok Clara!
Min mamma sa alltid att så länge man försöker och gör sitt bästa spelar resultatet ingen roll och det vill jag lära mina barn. Sedan lär man sig av att misslyckas ibland, man kan inte vara bäst på allt. Jobbar själv som lärare och för mig är det jätte viktigt att alla elever får lyckas med något i skolan. Stort som smått, alla är bra på något och att vara bra på teoretisk kunskap är inte allt i livet. Jag säger samma sak till eleverna som mamma sa till mig, så länge du har försökt och gjort ditt bästa så ska du vara nöjd och stolt över dig själv!
Heja dig! Jag brukar fira både försök och när någonting skiter sig riktigt rejält – för då frigör man ju både tid och jävlaranamma till någon annan greatness 😀
Så bra formulerat Katja! 😃👍 Den tar jag med mig!
Väldigt bra skrivet och vilken bra inställning till det mesta i livet. Jag försöker alltid eller i alla fall ofta säga till vår son (som fyller 13 år i slutet på juli) att han är fin och fantastisk precis som han är och att han alltid ska fortsätta vara precis den fina person han är. Jag säger att det inte spelar någon roll vad han presterar och att det viktigaste är att han har gjort så gott han kunnat utifrån sina förutsättningar. Som du också skrev så tror jag att det är viktigt att förmedla att det ibland är helt ok att ge upp vissa saker. Att man inte alltid måste fortsätta kämpa oavsett. Som du skriver så har ju inte alla människor alltid samma förutsättningar och det tror jag också är viktigt att förmedla, att inte jämföra sig med andra utan att utgå i från sig själv.
Jag är högstadielärare och vi står nu inför att sätta slutbetyg i år 9, men även inför att dela ut stipendier som finns i vår kommun. Stipendiet kan man förstås få för fina betyg, men också för god kamratskap och för berömvärt flit. Det är samma summa till alla. Jag gillar att förmågan att kämpa väl och att vara en fin vän inte är mindre värda än höga betyg.
Det var mycket fint med stipendier i många olika kategorier. Bra där av skolan.