Jag la upp en bild pĂ„ stories i vĂ„ras. Av mina barn som Ă„t glass och texten “Glass till alla idag. För att fira framsteg och att barnen kĂ€mpar pĂ„ sĂ„ bra med skolan. Vi firar alltid anstrĂ€ngningen – inte resultatet” Jag fick jĂ€ttemĂ„nga kommentarer och frĂ„gor om det dĂ€r. SĂ„ jag tĂ€nker att jag utvecklar lite hĂ€r pĂ„ bloggen.

Att fira fina resultat (alla rĂ€tt pĂ„ nationella, vinst i fotbollscupen, bĂ€st i klassen pĂ„ 100 meter) Ă€r ingenting jag tycker att man behöver lĂ€gga sĂ€rskilt mycket fokus pĂ„. Fina resultat Ă€r ju en belöning i sig. Och om man lĂ€gger allt fokus pĂ„ att vara bĂ€st – vad hĂ€nder dĂ„ om man nĂ€sta gĂ„ng inte klarar sitt nationella prov, kommer trea i fotbollscupen och vrickar foten sĂ„ man inte ens kan springa 100 meter? Vad ska man dĂ„ fira och belöna? Och vad hĂ€nder med den som har svĂ„rt i skolan? Den som har dyslexi eller Ă€r mobbad och inte ens vill gĂ„ dit? Vilka framgĂ„ngar och mĂ„l fĂ„r den fira?

Jag försöker verkligen prÀnta in i mina barn att de viktigaste inte Àr att ha lÀtt för allt och vara bra. Det kan vara Ànnu bÀttre att man fÄr lÀra sig hur man kÀmpar, övar och inte ger tappt. NÀr mina barn kÀmpar med nÄgot svÄrt berömmer jag anstrÀngningen. Jag Àr sÄ stolt över hur du kÀmpar. Jag har sett hur utmanande det varit. TÀnk att du orkat traggla pÄ fast det stundtals kÀnts sÄ jobbigt och svÄrt. Jag tÀnker att en viktig kunskap att hjÀlpa sina barn till Àr kunskapen om hur man inte ger upp. Trots motstÄnd. För hittar man strategier för att göra det sÄ har man ju tillgÄng till den kunskapen att applicera pÄ allt man Àr intresserad av. Den som fÄtt kÀmpa sig till en kunskap som kommer lÀtt för nÄgon annan har ju i sjÀlva verket gjort tvÄ lÀrdomar. Dels har den lÀrt sig nÄgot nytt men sedan har den lÀrt sig att kÀmpa. Den som allt kommer lÀtt för har ju en annan svÄrighet att överkomma, och den Àr ju just att orka stÄ pÄ Àven nÀr man inte har talang eller naturlig fallenhet.

Jag har alltid sjĂ€lv haft kĂ€nslan att mamma och pappa varit sĂ„ otroligt stolta över mig och min syster oavsett vad vi gjort eller presterat i skolan. Ibland nĂ€stan till en provocerande grad. De var glada oavsett om jag kom hem med G eller MVG och de gjorde ingen stor affĂ€r av betyg eller olika talanger. Allt var stilla, vĂ€nlig uppmuntran. Det Ă€r jag glad för idag eftersom jag alltid kĂ€nt att jag dugt precis som jag Ă€r i deras ögon. Att jag försökte – sĂ„ lĂ„ngt det nu sedan rĂ€ckte – var bedrift nog.

Sedan finns ju ytterligare en aspekt av detta och det Àr att fÄ tillÄtelsen att ge upp. För ibland mÄste man ju fÄ göra det ocksÄ. Och för ett barn som har svÄrigheter i skolan kanske man mÄste vÀlja att ge upp pÄ vissa saker för att klara det allra viktigaste. Men det kÀnns som ett separat blogginlÀgg sÄ det fÄr jag Äterkomma till.