Kylan håller i sig. Idag visade termometern -25 grader. Jag klagar inte. Så glad för att ha riktig vinter.

Vit som en snö är jag den här tiden på året. Blek och genomskinlig. Det funkar bra i december – det är i mars det är hemskt. När den skarpa solen skiner och man ser ut som om man legat nedfryst på sjöbotten en hel vinter. Vilket man kanske har på sätt och vis.

Så glad att ha min fina rock jag ärv av moster. En ullrock som värmer något otroligt

och har den bästa schvungen

Glad över att ha en riktig vinterhund också. Man märker ingenting på Essa fast det är kallt – det här verkar vara hennes komforttemperatur. Stackars Melker gick knappt ut den här årstiden. Och då bara för att göra sina behov. Sedan frös han ihop och ville inte röra sig i kylan.

Vi vabbar igen förresten. Barnen hann gå på skolan fyra dagar efter coviden. Sedan blev det vinterkräksjuka för hela slanten. Nu tror jag vi kan räkna ihop åtta veckors vabb den här hösten. Vill gråta av frustration men försöker istället bita ihop och låtsas som inget och tänka på hur mysigt det trots allt är i mitt julpyntade hus.

Jag skulle ha fikat hos min vän Frida idag och sedan gått på Norrlandsoperans utförsäljning av rekvisita och kläder. SOM jag sett fram emot det! Men allt blev såklart inställt. Istället pratade jag med Frida i telefon i fem timmar ikväll men inte ens det gjorde slut på alla samtalsämnen.