Det här året har varit ett år av klädglädje. Eller ja – det började ganska svagt och förtvivlat men det har tagit sig ju längre tiden har gått. Det här startade ju som en modeblogg en gång i tiden så det är egentligen min hemmaplan. Men det nya är att jag återupptäckt kläderna och tycker att det är kul igen!

Min vän Frida sa en så fin sak – nämligen att min blogg är lite som att titta på en klippdocka med alla olika färger, stilar och kläder. En klippdocka är jag gärna! Här kommer lite olika outfits denna klippdocka kört med senaste året. Det spretar betänkligt men en röd tråd finns ändå och det är att kombinera färger med färger, undvika svart och välja feminina snitt. Och så fokuserar jag på utvald bar hud i kombination med i övrigt ganska påklätt.

Jag förbehåller mig rätten att få vara många olika saker. Både präktigt hemvävd, en glittrig kalaspingla, spexig tuttfia eller mormorsprydlig dam. Nu åker vi!

I januari sportade jag mina fyra år gamla hängselbyxor från Anthropology och en grön blus med puffärm från &Otherstories. Röda läppar gjorde livet härligare.

Letade fram en kort vippig kjol efter flera års uppehåll från sådant. Och bar ihop med en blus från &Otherstories med guldpengar på. Plötsligt kändes kort kjol kul igen. Det funkar dock bäst vintertid för mig eftersom tjocka täta stumpbyxor är en förutsättning för den här kjollängden.

Köpte mitt enda par jeans på inrådan från min vän Stina som är min jeansguru. Levis Ribcage. Sitter som en smäck!

Och så fick jag överta Stinas ribcage i manchester och de är sköna som rena rama mjuisbyxorna.

Jag firade påsk i en grön romantisk klänning med snällt hår. Började känna mig spyless på mitt snälla snälla hår. Orkade inte med min egen spegelbild.

Klippte mig och blekte topparna. Började använda jeanskjol för första gången på flera år. Converse och knytskjortan min syrra designat. Kändes ungt och lekfullt på ett bra sätt!

Sedan kom våren. Rotade fram den här gröna klänningen som jag inte burit sedan jag var gravid med Folke. Köpt på Röda Korset för många år sedan. Fantastiskt fall men svårburen färg på mig.

Slog till på en annan grön klänning från Indiska i linne. Den här fick jobba hårt hela sommaren. Bar den som vardagsklänning och hade ständigt en naken unge på höften.

Min underbara blå skapelse som jag köpt speciellt för Susannes Skafferi. Men som jag sedan inte vågade använda i programmet då varje fläck syns på den och man inte gärna vill sitta i tv i fyra timmar med fläckiga kläder.

Slits blev en stor grej för mig. Och jag gick helhjärtat in för att använda läppstift.

Ben, ben ännu mera ben. Shorts är dock min sämsta gren.

Jag övar på att våga bära det men är ärligt talat lika bekväm som när jag går runt i en baddräkt. Jag vet inte varför men när jag har shorts känns det som att jag glömt klä på mig ordentligt.

Konstigt nog känns en skrevhög slits inte det minsta obekväm i jämförelse. Den här bar jag när jag ville känna mig riktigt raffig. En gammal H&M-klänning som legat i en låda i tre års tid i väntan på en nättare bröstkorg och rygg. Svårt med bröstkorgens bredd efter tre barn. Den har vuxit i omfång.

Slitsarna satt inte bara på kjolarna. Urringningarna fick också sin beskärda del. Så nervös över att bära en sådan här klänning när man ammat tre ungar. Så skönt när jag bara sket i det och gjorde det ändå.

Blått är en ständig favoritfärg. Men det här är en fullkomligt livsfarlig klänningsmodell. Minsta vindpust och man visar hela cykelstället. Råkar man böja sig fram just då kommer någon och parkerar sin Monark.

Antar att man får vara glad så länge det inte är Stålhästen

Experimenterade med bohemisk klänning utanpå jeans för att klara kyliga sommardagar. Kändes retro på ett bra sätt. När jag gick i sjuan hade jag slitna V-jeans med tunika utanpå samt flipflopsandaler och fotberlock. Kändes som en påminnelse om den tiden. Jag gillar den!

Det här var året då jag rotade fram gamla garderobsfavoriter jag inte passat i eller gillat på flera år. Den här hade jag till exempel lånat ut till min syster och helt glömt bort. Nu kom den i retur och jag kände mig så flickig, ung och härlig. Drog på mig den och drog in till stan med min bästis för att käka middag. Men först några panikslagna sms av slaget

-ÄGER DU ETT PAR CYKELBYXOR JAG KAN FÅ LÅNA? SITTER I BILEN PÅ VÄG TILL DIG OCH DET KOMMER BLI EN TROSCHOCK!

Jag bjöd Elina på trerätters och hon bjöd mig på sina cykelbyxor från Gina Tricot. En underbar deal. Bar sedan dessa cykelbyxor resten av sommaren. Räddningen för oss vars lår inte alls bildar något sånt där “thigh gap” utan istället går ihop och ger en skavsår och utslag under varma sommardar.

Hittade också den här peplumklänningen som legat på vänt i flera år. Drog på mig den och kände mig kalasfin. Gammalt Beyond-retroköp från 2012 när jag tappat bort min stil totalt och Anna följde mig till affären och vi köpte typ elva klänningar på ett bräde och hon sydde om hälften för att passa mig perfekt. Det är systerskap det!

Så köpte jag en ulltröja från Lindex som jag använde (och jag ljuger inte ens) varje dag tre månader i rad. Tvättade den inte utan hängde bara ut den på vädring. Den bästa tröja jag haft. Nu är den sotig och dassig och min sunkigaste tröja som jag bara myser i hemma. Men jag vill ha en exakt likadan igen.

Kändes också konstigt att plötsligt våga ha färgen gråbeige. Det var något nytt. Fint till min gamla loppade kjol och bara sommarben. Dessa ballerinaskor bodde jag i hela sommaren och här börjar de se tämligen bedagade ut.

Fick en kjol min syster köpt begagnad (börjar ni ana ett tema?) och parade ihop den med låga sneakers från Superga och favorittröjan. Ni ser väl hur rakt av cool jag kände mig?

Den här klänningen var också något extra. Så vansinnigt snyggt snitt och skön krinklad tygkvalité. Typiskt fin i augusti och typiskt gräslig i december. Försökte ha den en dag för någon vecka sedan men när jag såg mig i spegeln fick jag genast ett starkt sug efter att tömma en flaska blutsaft och en kartong hemoglobin. Att se ut som att jag både har vinterkräkan och järnbrist är ingen look jag eftersträvar just nu.

Fortsatte öva mig på att bära jeans. Jag har så klena jeansnerver så jag behöver verkligen öva. Men hur kommer man över känslan av att vara naken? Känner mig aldrig så naken och utlämnad som i byxor som sitter åt kring skrev och rumpa. Det känns riktigt förbjudet. När man har kjol är ju allting så dolt och kyskt. Man skulle rent teoretisk kunna rymma både hundvalp, handväska och brödrost under kjolen utan att någon skulle ana det minsta.

Sommaren är bomullsklänningarnas tid. Känner mig som mormor Rut med fickorna fulla med klädnypor, scarf kring håret och praktiska sandaler på fötterna. Bra gamla bomullsklännigar är stapelvaran i min sommargarderob.

Många varma sommardagar levde jag i min sparkdräkt jag köpt flera år tidigare på Mango. Och håret i tofs. Ständigt tofshår.

Men sedan kom hösten. Och då klippte jag mig igen och blev väldigt, väldigt blond. Kände mig mer som mig själv än jag gjort på många år. Köpte en hatt, loppade en amish-klänning och bar Annas gamla boots som jag fått ärva. Nu gick jag in i en mer bohemisk fas. Hängigt och slängigt

Körde lager, på lager, på lager. Gärna sjokigt, bylsigt och naturfärgat.

Men ibland kontraster som stickade tjocka tröjor till bara bruna ben i boots.

Sedan i oktober blev det hemvävd höst för hela slanten. Korviga strumpbyxor, förkläden, småblommiga klänningar. Jag klär mig för den känsla jag vill ha. I skördetid är det skönt att gå all in på redig husmor.

Men det är klart – för ett särskilt viktigt jobbmöte kan det hända att jag svidar om och tar på mig en röd powerdress för att verkligen sätta ner foten.

Favorittröjan från Lindex, manchesterbrallorna och min fjällrävenjacka. Perfekta utflyktskläder. Och många utflykter blev det.

Och sedan blev det ju december igen och då byt jag skepnad ännu en gång. Rött på jul känns lätt och rätt. Gillar det hemvävda, gedigna och mustiga.

Rött såklart i alla nyanser och mönster

Och återigen kortkorta kjolar som funkar ihop med heltäckande strumpbyxor.

Jag återupptäckte den krossade sammeten och mindes varför klänningar i sjöjungfrumodell är så smickrande.

Och konstaterade att jag behöver mer paljetter. Och att det här året verkligen återuppväckt mitt klädintresse. Att det är kul att få experimentera, byta stil, leka med min garderob och mitt uttryck. Kläderna kan förstärka den sinnesstämning jag är i och efter att under några år mest känt att jag vill gömma mig vill jag nu gärna kliva fram. Kort hår, lugg som visar ansiktet, markerade bryn, färgstarka läppar och färg, färg, färg.

Ser så mycket fram emot all klädglädje under året som kommer! Klippdockan är här för att stanna.

Under kategorin Claras stil här på bloggen kan du läsa mer om mina tankar kring kläder och förstås se bilder!