Jag bastar på torsdagskvällarna. Jakob gör upp eld och först är det min tur och sedan kommer Albin och Emil och bastar med Jakob. Det är en sån fin torsdagstradition, som en ceremoni för att välkomna helgen. Jag låg på den översta laven och hörde vindarna slita i bastun och kände värmen mot min hud och så började jag fundera. Fundera på allting jag gjort annorlunda för min hälsa de senaste åren. Ja, sedan tiden innan jag blev utmattad. Det finns ju självklara saker som att träna mer eller försöka reglera min arbetstid. Men också sånt jag inte riktigt tänkt på är annorlunda. Jag började för mitt inre spalta upp en lista men sedan kom jag på att det kanske kunde vara ett blogginlägg. Kanske kan något ge inspiration till någon annan.
Gemenskap och socialt liv
Jag lever ett mer socialt liv nu än 2014. Eller vi som familj gör det. Den kanske största förändringen är matlaget. Att vi ses en gång i veckan och äter ihop. Men inte bara middagarna utan de små sakerna har förändrats. Som att någon kommer förbi och lånar ens torktumlare, eller att jag tittar förbi på lunchen och småpratar en stund och hämtar en sak jag glömt. Att vi träffas på hundpromenaden eller utanför affären och surrar lite. Jag är mycket mer social än för åtta år sedan.
Jag är heller inte så ensam i mitt bloggande. Jag har två kollegor jag pratar med nästan varje dag. Erica och Charlotte. Med dem kan jag bolla sånt som känns både roligt och jobbigt och fira framsteg ihop.
Jag känner också en större gemenskap i byn. Vi har kommit in mer. Barnen har blivit större och vi har lärt känna många fler föräldrar, fröknar och grannar. Det finns alltid någon att slänga käft med en stund när man handlar, eller småprata med när man möts på idrottsplan och ska åka skidor. Jag känner tillhörighet på ett helt annat sätt. Jag har blivit mer öppen – att ha tre barn har tvingat mig och det har gjort mig gott.
Jag har blivit en person som initierar socialt umgänge. Vi hade inget stort umgänge när jag växte upp – vi umgicks mest med släkten. Och under de första åren efter att jag flyttade hemifrån saknade jag självförtroende. Att ordna en fest, att bjuda många på middag, att vara värdinna och tro att folk ska uppskatta att bli hembjudna till oss. Det har jag övat mycket på och idag ser jag till att förse mig när jag känner att jag behöver umgänge.
Jag har tätare kontakt med mina vänner. Jag och min bästis Elina kan nästan aldrig ses IRL och under pandemin blev det ännu värre. Men då började vi gå telefonpromenader ihop för första gången under vår tjugoåriga vänskap. Plötsligt får jag både motion och kompisumgånge i ett! Väldigt bra för mitt mående.
Arbete
Jag jobbar som sagt inte ensam så mycket längre utan tar in hjälp. Det innebär förstås också en avlastning i arbetet. Jag har ett bättre nätverk nu. Folk att be om råd av vare sig det gäller skattetekniska frågor, tekniskt haveri, strategisk planering eller annat viktigt. Det har minskat pressen på mig.
Jag har reglerat min arbetstid. Fortfarande mycket mindre än folk som har ”vanliga” jobb inbillar jag mig. Men fullt tillräckligt för att jag ska må bra. Jag har också hittat fler strukturer och fysiska system som hjälper min röriga tankspridda personlighet att hålla lite ordning på alltifrån mail till postfack och dokumenthantering.
Jag kollar inte mailen på helger och kvällar och har hemligt telefonummer så att det inte ringer folk om jobbgrejer när och hur som helst.
Jag har minskat ner på mängden olika saker jag gör. Ett tag var det ett självändamål att ha så många färger på paletten som möjligt. Nu tycker jag att det finns ett självändamål i att ha färre olika projekt och istället göra dem riktigt bra. Det är absolut en medveten strategi – men också en nödvändighet. Min hjärna klarar inte längre av att ha så många olika projekt igång samtidigt.
Hälsa
Precis innan utmattningen tränade jag väldigt mycket men allt var så hetsigt och kortsiktigt tänkt. Och efter utmattningen har jag haft svårt att alls kunna träna. Det var först 2020 som jag började få någon styrsel på hälsan. Tränar styrka regelbundet, försöka hitta rutiner som främjar vardagsmotion. Det gör mycket för kroppen men kanske ännu mer för min benägenhet för ångest och deppighet.
Jag funderar mycket på och utbildar mig kring hälsa . Läser böcker på temat, lyssnar på poddar. Försöker lära mig mer om både psykisk hälsa, träning och kost.
Jag har haft svårt för meditation och mindfullness tidigare. Egentligen mest för att jag tänkt att det varit flum som inte funkar för mig. Idag gör jag många saker som är ren mindfulness. Små rutiner som att spraya rosendoftande facemist på ansiktet och kudden innan jag somnar. Ta fler långa bad eller ta min torsdagsbastu i ensamhet. Jag har insett att man inte behöver göra sådana här rutiner i något slags saligt tillstånd. Det funkar alldeles utmärkt att genomföra även om man är sur, irriterad och rastlös. Ja det är ju då de gör som mest nytta.
Jag har blivit äldre. Ja, det är ju ingen ”bedrift” från min sida utan något som bara händer. Men jag tycker jag blivit en mer kompetent person med stigande ålder. Kompetent som i att förstå hur jag fungerar liksom. Hur jag ska vara mamma till tre barn. Hur jag ska få styrsel på middagar, skolväskor och sommarlov. Jag ser med mer klar blick på mina tillkortakommanden som människa och kan därför hjälpa mig själv att hamna rätt Det är väl det som är att mogna? Jag är väldigt tacksam över kompetensen och den ökade självinsikten som följer med att bli äldre.
75 svar
Intressant detta med vänskap. Förr hade vi folk att umgås med med nu känns det lite fattigare. Vad hände där? Och jag tycker också det är svårt. Dessutom känner jag att ansvaret ligger mycket på mig. Maken har ett absolut ett socialt behov men har svårt att ta initiativet till social kontakt så det ligger på mig.
Och precis som Aboro har vi flyttat till landet där jag växte upp. Vi umgås med med andra som flyttat och varit lite mer öppna för att få nya vänner.
Skriv gärna mer om detta.
Nåt som jag gjorde när mina äldsta barn var små. Jag & en annan mamma träffades med barnen i badhuset 1 gång /v enkelt & okomplicerat! Vi for dit efter middagen tog med lite kvällsmat som vi fikade innan vi for hem (barnen i pyjamas under vinter-overallen) sen stoppade jag barnen i säng när vi kom hem! Barnen fick leka av sig, jag & min vän fick prata!
Har inga vänner alls och ibland känns det jobbigt men oftast skönt att vara ensam. Min son skäms för att jag aldrig är bortbjuden eller har folk hemma och det k är inte okej att han ska lida tycker jag. Han börjar bli såpass stor nu att han förstått detta. Får väl försöka hitta någon att umgås med för hans skull.
Vilket fint inlägg Clara ❤️ Tack!
Och tänk så olika vi kan vara. Jag vill inte ha något umgänge alls utöver min familj och närmsta släkt. Efter och emellan jobb, skola och minimalt med barnens aktiviteter vill jag göra ingenting, eller det nödvändiga för hem och hushåll eller att vara med min familj. När sjutton ska jag klämma in umgänge med andra par/familjer? Blir stressad av bara tanken på att ha uppbokade sociala kvällar och helger. Så har jag ju oxå kommit på (alldeles för sent dock) att jag är personlighetstypen introvert och att det är fullständigt normalt och ok att inte vilja ha en stor umgängeskrets. Har heller inga nära vänner. Alltid valt det själv. Min familj är mina bästisar och dem jag vill hänga med. Finns såklart personer på jobbet som jag tycker om och kan räkna som vänner, fast inget umgänge på fritiden, tack! Resten av familjen gör som de vill. Barnen har kompisar, även om sonen är ganska lik mig. Har sagt till mannen att han får umgås så mycket han vill med kompisar, men han har nog oxå landat i att det är rätt skönt att inte förväntas umgås med andra stup i kvarten. Kanske förändras detta med tiden, men är snart 47 år och tycker fortfarande att tid bara med mig själv och min familj är alldeles förträfflig..
Tack för detta! Jag är sedan några år tillbaka inflyttad till en liten ort och känner stundvis stor ensamhet och också ångest och oro över detta. Det finns många människor runtom oss som vi, som du också skriver, hälsar på och småpratar med, men det känns svårt att få till mera än så. Före pandemin kändes det som att jag var på god väg att få vänner på riktigt, men nu känns det svårt och avlägset igen. Jag tror att mycket av känslan bottnar i osäkerhet från barndomen, där jag ofta var ensam och också mobbad. Genast när något inte känns hundra tänker jag att det säkert beror på att den och den nog egentligen inte vill umgås med mig, tycker att jag är konstig, tråkig eller ointressant och att den redan har tillräckligt många vänner för att inte behöva mig. Jag vet inte exakt hur jag ska göra för att överkomma känslan, men vill heller inte vara ensam längre på det sätt jag är ensam. Min man har mycket lättare för att ta sig in i sociala sammanhang än jag har, och han peppar mig ofta, men här sitter jag ändå och överanalyserar och kämpar med mina känslor.
Känner igen mig till 100%. Ska försöka vara modig i år och söka mig utåt för jag är less på att känna mig ”kompis-ensam”. Har man och många barn men kompisarna finns inte riktigt kvar sen vi flyttade hem till Umeå igen efter många år borta. Och jag har nog varit så uppe i småbarn/jobb tills nu för att märka det. Men det är läskigt att leka social när man helst vill krypa upp i soffan med en bok och låtsas att allt är bra. Skönt iaf att få läsa så många fina inlägg och jag känner mig mindre ensam.
Älskar alla dina texter! Dom träffar precis rätt och jag får med mig så fina insikter att fundera över efter att ha läst dina texter.
Du skriver här i inlägget att du har en benägenhet att känna ångest och deppighet. Det är ett ämne som jag tycker att många trycker undan eller helt bara skyndar förbi. Det skulle vara väldigt intressant att höra din kloka input i det ämnet och även höra vad du gör för att inte hamna i ångest och deppighetsträsket. Både förebyggande men även hur du hanterar perioder av dessa känslor.
Du är en sån inspiration för mig Clara! Tack för en så fin, varm och klok blogg! Jag har verkligen kämpat med mitt dåliga psykiska mående sen jag fick barn för två år sen. För något inlägg sen skrev du om hur du alltid ser till att dina grundläggande behov får gå före och bara en sån sak var en sån ögonöppnare för mig. Det är så ofta jag gör något för mitt barn när jag egentligen är törstig och väldigt kissnödig men jag stänger ner det behovet för att amma, leka, fixa mellis etc. Men sen jag läste ditt inlägg har jag försökt låta mina behov gå före då, oftast är det avklarat på någon minut ju att få i sig ett glas vatten och kissa. Önskar gärna fler inlägg på det temat, hur man kan balansera sin hälsa och föräldraskapet. Även fast jag varit mamma i två år känns allt sånt så nytt och överväldigande för mig. Tack igen!
Vad fint att läsa ♥️ Jag får nog skriva något mer på ämnet hör jag. Låter jobbigt med det dåliga måendet – det ÄR ju en enorm omställning att få barn och jag tror inte vi pratar tillräckligt heller om hur lång tid det kan ta att landa. Mycket längre än någon någonsin pratar om. Stor kram och ta hand om dig.
Jag har inga barndomskompisar kvar just av anledningen att vi egentligen inte hade så mycket mer gemensamt än att vi kom från samma lilla plats på jorden. Detta har gjort att jag behövt utsätta mig för att skaffa vänner. Det är inte något som kommit enkelt till utan vägen har kantrats med både skamkänslor (av att visa sig påflugen), flera riktigt pinsamma dejter och jobbiga energislukande uppbrott. MEN nu när jag, trots småbarn och således mindre tid att bestämma fritt över, har många väldigt fina och nära relationer helt oberoende av varandra så har det såklart varit värt att uppfattas som påflugen och vara sårbar. Så det jag gör är att jag helt enkelt bjuder på dejt, frågar rakt ut om en person vill träffas. Allt från hon som verkar rolig på arbetsplatsen till han som läste en bok jag gillar på cafét. Jag har till och med frågat en person som hade exakt samma namn som mig, det slutade riktigt illa (svettigt) men skit samma. Det krävs ju att man utsätter sig för potentiellt fiasko men ändå värt sen när man träffar bästa människor för livet.
Väldigt inspirerande, tycker det är otroligt starkt både att ta hjälp och anställa folk och att faktiskt koppla bort mail och telefonsamtal och vara ”ledig” (så ledig man nu kan vara om man arbetar med SoMe). Jag tror att många som skriver, både under detta inlägg, och tidigare inlägg att ”vi som har vanliga jobb”.. eller ”vi som jobbar 7-16…” eller ”jag som jobbar heltid..” underskattar hur mycket tid och engagemang det tar att arbeta på det vis du gör med ditt personliga varumärke. Visserligen att du sitter hemma och har någorlunda flexibla arbetstider, men arbetet ska ju likväl göras och du ”är ditt jobb”, kanske med luddiga avgränsningar ibland, till och med?
Jag har provat att arbeta hemifrån (som miljöingenjör) med flextider och all tid jag vann på att slippa pendla 90 min med bilen varje dag och kunna trycka ihop raster gick åt till att trycka in mer jobb, tills jag fick sätta ner foten för mig själv. Jag tror i överlag att kunna bjuda hem mer folk, börja röra på sig mer eller vad nu önskemålet om förändringen i livet kan vara handlar om karaktär och vilja. Mycket bra jobbat, Clara!
Du inspirerar mig till att se lite mer krasst på min egen vardag. Jag har varit väldigt bra på att välja bort men inte så bra på att välja till, det du skrev om umgänge slog an något hos mig. Jag saknar glädjen och energin!
Apropå att ha vänner att bjuda hem och att ändra vanor.. Jag hade fyra barndomskompisar som jag hoppades ha kvar för alltid, men de senaste åren och speciellt två covid-åren har jag fått upp ögonen för hur mycket som hölls igång pga mina initiativ. En av dem blev märklig och drog sig undan när jag hade framgång på ett visst område, trots att hon inte hade det dåligt själv. En ordnade jag ibland besök till och försökte bjuda hem men när hon skulle till min del av landet hade hon aldrig tid. Den tredje glömde alltid bort att svara på sms och kunde aldrig ses, vågade inte ses under hela pandemin trots att både hon och hennes sambo var friska under 40. Den fjärde drar sig undan hela halvår/år ibland och verkar förvänta sig att att jag sen ska vilja ses när det passar henne.
Fy vad gnällig jag låter nu men jag har insett att jag har prioriterat gammal vänskap på ett sätt som de andra inte har gjort med mig och det gör ont.
Jag borde gett nyare vänner mer tid. Att ge min tid till folk som tycker om mig och prioriterar mig tillbaka är något jag har förändrat.
Starkt gjort Clara att ändra beteende som du har gjort. Många klarar/orkar inte genomföra det. Mindfullness och kanske främst den delen som handlar om acceptans hjälpte mig enormt genom stressiga perioder på jobbet. Att vara här och nu och acceptera det. Inte gräva ner sig i det som varit eller ska komma. Detta har också hjälpt mig genom pandemin brist på sociala kontakter.
Jag är 70+ och får ut så mycket av att läsa din blogg. Lycka till med livet!
Tack underbaraclara, denna text är verkligen spot on! Det märks verkligen vilket arbete du lägger ner på att tematisera bloggen och för att bjuda läsarna på intressanta inlägg.
Är så tacksam för din blogg och att du bjuder oss läsare på fördjupade texter när det gäller vardagsbetraktelser, och dina vackra bilder får mig att minnas ett svunnen barndomstid <3
Exakt så Pernilla!
Till alla som skrev att det känns som alla är upptagna. Jag har fullt upp med mitt eget och hinner inte ens tänka på att bjuda hem folk. Med två aktiva barn som inte sover fullt så mycket som alla andra plus att det ena är en tvååring som behöver ha koll på sig större delen av tiden. Det känns som livet går i 120.
Usch jag känner verkligen att pandemin har varit döden för det sociala. Man kan inte/ får inte/ vill inte träffas och så blir det inget. Har verkligen tappat rutiner på att träffa vänner, vi sågs i varje fall varannan månad tidigare, under pandemin kanske tre gånger och ett par digitalt. Nu gjorde jag ett försök igen men ingen vågar- helt förståeligt men tråkigt. Sen är det verkligen så att barnens aktiviteter är ett stort hinder eftersom de flesta vardagskvällar och helger är upptagna. Min man fick inte ha aktiviteter för sina föräldrar som barn- de ville inte binda upp sig, det lider han fortfarande av och överkompenserar nog till viss del för våra barn även om våra inte har extremt mycket aktiviteter om man jämför med andra barn i vårt område. 7-10 aktiviteter per vecka är inte ovanligt här inräknat matcher/ tävlingar/ uppvisningar. Håller också med om att det är svårt att knyta nya kontakter, jag vill ofta vara spontan tycker det blir för stor grej om man bokar upp folk veckor i förväg men spontana grejer funkar ju dessvärre sällan. Ja det är inte lätt, min man tycker det räcker att träffa folk på jobbet han är inte alls brydd.
Jag har länge önskat att jag levde ditt sociala liv med matlag osv. Vi är sociala båda två, min man och jag – men sen vi flyttade och fick barn och jag sedan började studera har det inte funnits tid till några nya bekantskaper. Tiden åts upp av studier och läggdags. Vi älskar vår lilla familj, men vi är så ensamma rent fysiskt. Gamla vänner har vi kvar digitalt, men här och nu är det så svårt att komma in i de färdiga gängen. Det är synd för vi är himla trevliga ;)! Fler från nordvästra Skåne här?
Nord västra Skåne här🤗 Ängelholm
Vi körde torsdagssoppa tillsammans med en annan familj ett tag. Lagom ansträngande. Så skönt att varannan torsdag sätta sig vid dukat bord.
Jag bjuder gärna in våra vänner på vardagsmat som ex. palt, köttsoppa med klimp eller lasagne. Upplever att det uppskattas lika mycket som när jag lagar mer ”avancerad” mat.
Har dock varit sparsamt med bjudningar de senaste åren pga Covid men jag hoppas det vänder för den gemenskap som finns runt ett matbord, med lite god mat och surr är verkligen hälsofrämjande för mig. ❤️
När det gäller träning och hälsa hittade jag två intressanta avsnitt i en podd som jag måste tipsa om.
Podden heter ”Vetenskap och Hälsa” och görs på Lunds universitet.
Det finns två avsnitt om träning. Det ena berättar om ”Det händer i kroppen när du tränar”. Det andra heter ”Det händer i hjärnan när du tränar”. Väldigt intressant och inte så långa avsnitt.
Jag tänker också att det ju är en prioriteringsfråga att orka ta hand om vänskaper eller att spendera tid tillsammans. Om man inte har energi till det kan man fundera över om det finns annat man kan dra ner på. Skärmtid till exempel.
Mindfulness och meditation är buddhism. Har själv blivit svårt skadad av mindfulness och vill verkligen varna för detta psykoreligiösa bedrägeri. Jesus är vägen, vilket jag själv kan intyga om. Allt gott! ❤
Jag tror att det Jesus försökte visa på och det mindfulness handlar om är exakt samma sak. Att livet pågår här och nu och ingen annanstans. Att paradiset är ett tillstånd som en kan uppnå i detta liv, här och nu, bortom tankarna. Inte i livet efter detta. Det är ju därför det funkar på en stresshjärna som har slutat att fungera och hela tiden planerar för framtiden (även när det inte behövs). Jag är SÅ tacksam att vården vidgar sina vyer och erbjuder alternativa behandlingar i vårt annars så otroligt konforma samhälle (Sverige är ju faktiskt extremt homogent. Ett tag var det BARA KBT som gällde, t.ex.).
➕ en på den. Dock vet jag inte om Jesus är vägen, men mindfullness är det definitivt inte. Dock verkar få människor medvetna om detta då t o m vården propagerar för mindfullness och yoga.
Det stämmer att mindfulness kommer från buddhismen, men den variant som saluförs i västerlandet är en förenklad variant av den ursprungliga filosofin. Vilket kan vara bra att känna till.
Tycker mycket om att läsa dina texter, tack! Fick även ett akut sug efter ett rosendoftande facemist när jag sks sova, har du ett bra tips?
Flower freshner av Maria Åkerberg
Vår familj bjuder (när det inte är Covid-restriktioner) ofta vänner på mat i vardagen och lagar då samma mat som vår familj skulle ätit. Att laga 10 eller 5 portioner tar lika lång tid. Precis som flera kommenterat så är det underbart att bli bjuden på middag, oavsett vad man blir bjuden på. Det viktiga är inte att bjudas eller bjuda på lyxmat.
Ja och gör man grytor eller tex lasagne eller soppa behöver det inte bli särskilt krångligt heller. Folk blir glada bara av att man tänker på dem.
Så glad att du delar dina tankar!
Jag hade gärna varit mer social men jag blir så vansinnigt hjärntrött. Jag vet inte riktigt hur jag skall komma över det. Jag har nog alltid varit lite sådan här .. Men jag vill ju faktiskt ändra mig. Men ack, så svårt!!
Tack igen för en härlig blogg!
Jag tänker att majoriteten inte skulle orka med matlag på vardagar en gång i veckan. Det måste verkligen finnas tid för det och de flesta som knegar på med 8-5 jobb orkar ju inte fixa stora bjudningar mitt på vardag. Mer rimliga saker att få in en vardag, en promenad eller fika med en vän. Tycker det är dumt att jämföra sig med människor som lever helt olika liv än en själv.
Så kan det absolut vara. Vill dock understryka att det inte handlar om stora bjudningar. Äta ska ju alla ändå göra. Att slippa laga allting själv två av tre veckor är underbart. Den tredje veckan när man bjuder på en middag kan man ju dessutom göra det ganska enkelt. Jag har bjudit på falukorv och makaroner och glass ur BIGPACK-förpackning. Det viktiga är att ses inte att äta gourmetmat =)
Men det är verkligen en stor skillnad mellan ert liv och oss som bor i större städer (rejäl generalisering nu men stå ut med den) just detta med barns aktiviteter. Här går de flesta barn på aktiviteter, idrott, instrument, kör, dans osv 2-4 gånger i veckan om man är i tex Bertils ålder. Det går inte att få in saker regelbundet på vardagarna med andra familjer.
Observera, detta är inget klagomål, bara ett konstaterande. Barnen älskar sina träningar och vi också.
Så fint att höra om dina förändringar. Inspirerande. Jag har också varit väldigt skeptisk till mindfulness, just för att det marknadsförs som något som ska utföras i, eller leda till, ett saligt tillstånd. Det hade ju varit helt omöjligt att praktisera i en utmattning, då en sällan känner sig särskilt salig:) utan då ångest och alarmsystem går på högvarv. För mig är det enklare att närma mig begreppet utifrån att en övar på att vara mindful, medveten om vad som pågår i och utanför en, oavsett hur det känns. Att en förnimmer en känsla utan att stämpla den som bra eller dålig. På något märkligt vis verkar det vara omöjligt att förnimma kroppen och ha en rusande hjärna samtidigt, så det är rena medicinen mot stress tycker jag. Men det är snarare läskigt än saligt att vara i tycker jag:) (men faktiskt verkar saligheten ofta följa på att en har låtit en förnimmelse köra runt i kroppen – annars hade en ju inte stått ut med metoden:). Det luriga är bara sen att inte göra saligheten till ett självändamål i sig. DÄR har vi nog alla lite att jobba på:).
Kram och tack för inspirationen!
Verkligen! Att inte stämpla alla känslor utan mer bara uppleva dem tycker jag gör stor skillnad =)
Jag har så dåligt självförtroende när det kommer till att bjuda folk. Tycker att det är svårt att laga mat till fler än fyra personer plus att jag oroar mig alltid för om det ska räcka. Sen kräver det så mycket av mig också, att bjuda. Det ska planeras, handlas, tillagas och dukas. Gärna ska man småprata samtidigt som man gör färdigt det sista. Min hjärna blir helt kokt av detta. Jag får energi av att umgås men inte av allt som ska ordnas runtom. Det är precis som att hjärnan får gå på högvarv av alla moment. Och långt före kan jag också fundera på vad jag ska bjuda på och ha svårt att bestämma mig. Detta är så frustrerande för jag vill vara en person som har middagar, men har svårt att hitta strategier. Några tips? Det ser så enkelt ut när andra ordnar. Som att det sitter i deras händer.
Jag gillar inte att laga mat, min man däremot är jätte duktig. Men vi brukar ha några rätter vi gör när vi får gäster som liksom gör det enklare. Tacos är prefekt för alla gillar det. Enkelt att när gästerna undrar om de kan hjälpa till så sätter man dem på att hacka nåt. Liknande med hemmagjord pizza fast lyxigare pålägg, parmaskinka, kronärtskocka, olika såser tex. Gulaschsoppa är ett annat trick. I med allt och så kan det puttra i en evighet så man hinner duscha, duka osv. Ska det vara lite festligare så hel kyckling i ugnen.
Jag håller med! Lättare när jag var yngre och lagade mst tillsammans med mina kompisar. Nu bjuder jag typ aldrig nån på middag…
Jag har ett tips när det gäller vad att bjuda på – grytor! Det fina är att man kan göra dem iförväg, ofta redan dagen innan, och de blir bara godare av att ”stå till sig”. Så du vet hur maten smakar innan gästerna kommer och behöver bara värma den. Baka potatis eller koka ris så blir det heller inte mycket jobb. Eller ett gott (köpt) bröd att doppa i såsen. Till förrätt kör du lite plockmat och grönsaker att dippa. Och efterrätt köper du färdig🙂Nigella Lawsons regel om du kör trerätters är att aldrig försöka laga alla rätterna utan köpa en. Annars blir det att man bara står i köket och umgås inte. Så kör jag mina middagar och det blir så enkelt som det kan bli och sällan någon mat över fast jag alltid hoppas på ett par portioner för frysen. Lycka till!
Så bra tips! Stort tack för det. 🙂
Det där med att gå och fundera på vad man ska bjuda på långt innan tycker jag är ett av de roliga bestyren med att bjuda folk. Det är också ett sätt för mig att känna att jag tar kontroll över situationen och kan styra att det ändå på något sätt blir bra.
Jag kan innan oroa mig för om det kommer bli trevligt, om gästerna kommer att ha roligt och om samtalen kommer att flyta på. De bitarna är ju svårare att styra upp i förväg. (Även om man kan tänka ut ett par samtalsämnen man kan ta upp om det skulle tryta.)
Men maten, den kan jag ju verkligen styra och det känns så skönt att veta; att hur det än blir så har vi iallafall lagt viss möda på att tänka ut och laga god mat och förhoppningsvis kommer gästerna att märka det. Vem uppskattar inte god mat? Så alldeles fel kan det inte bli!
Åh vad jag håller med både dig och Elin i kommentaren ovanför!
Vi har inga att bjuda hem sådär, vi hade det förr, men så blev barnen större, ett barn mådde inte bra, personkemin mellan våra och andras barn skar sig, min man mådde inte bra – och nu är vi nästan utan vänner.
Och det här med att laga mat. Jag kan; mat till typ 12 personer är inget problem, men jag blir så trött att jag inte fixar det. Jag önskar att det vore (mer) socialt accepterat att bjuda hem folk på pizza eller fiskpinnar…..
Jag känner också igen mig jättemycket i detta. Jag har hittat två saker som funkar för mig:
1. Soppa! Inget sistaminutenfix, med bröd, ost och kanske lite frön som topping brukar det funka för de flesta.
2. Att tänka på hur jag själv känner som gäst – jag tycker det är mysigt bara jag får pasta eller en kopp kaffe, så varför skulle mina gäster vara krångligare?
Kram!
Samma här! Soppa eller köttfärssås och spaghetti, tacos, lax i ugn med potatis etc dvs mat jag äter när jag är själv.
Jag tycker bättre om att bli bjuden på ”enklare” mat än snoffsiga knepiga rätter som är dyra och/eller krångliga. Blir mer avslappnat så. Fokus är ju gemenskapen och inte maten. 🙂
Jag fattar precis <3 kanske ska skriva ett inlägg om hur jag kommit över den här rädslan. För jag har känt exakt samma sak. Tycker du Christina är något på spåret - att det vore skönt om det var mer socialt accepterat att bjuda hem folk på pizza och fiskpinnar. Här tänker jag att man kanske måste vara med och driva förändringen själv? Många av de fester jag ordnat är knytisar. (helt eller delvis). Vi hade till och med knytis på vårt bröllop. Godaste maten och en sån rolig blandning av allt! Matlaget funkar för att det är OK att bjuda på vanlig mat
En bra sak som pandemin förde med sig är att vi med gott samvete kunde bjuda gäster på en drink med lite tilltugg eller en enkel fika utomhus. Vi behövde varken städa, laga mat eller umgås länge.
Ja skriv gärna ett inlägg på temat att bjuda hem folk på middag! Jag tycker jättemycket om att bjuda hem vänner till mig men har dåligt självförtroende när det gäller laga mat till andra och då blir det lätt ett stressmoment och prestationsångest istället för att kännas roligt.
Gällande att hitta vänner i vuxen ålder är mitt tråkiga tips att fråga även om det känns obekvämt och inte vänta på att nån annan tar initiativet för tyvärr är de flesta dåliga på det. Och det här kommentarsfältet visar ju att flera känner likadant. Sen tycker jag om att föreslå en specifik aktivitet första gången ex spela brädspel, gå promenad, gå på konsert, kanske starta bokklubb. Så är det lättare att gå över till att hänga mer kravlöst om man vill. Har lärt känna flera kollegor privat på det sättet. Och tänk på att det tar tid att bygga upp nära vänskap så man får kanske ha lite tålamod.
Jeg er så enig i det med å foreslå en konkret aktivitet! Ofte dukker det jo opp ett eller annet når man småprater med noen – at man liker samme type mat eller samme forfatter eller samme aktivitet – og da kan man jo foreslå noe konkret. Jeg liker også mye bedre når noen foreslår at vi skal gjøre noe konkret sammen, som er relatert til noe vi har snakket om, enn når de bare foreslår at vi skal ‘finne på noe en dag’: )
Kjenner meg forøvrig igjen med flere over, i at mannen min ikke har behov for så mange venner. Men, jeg kan jo fint være sammen med andre par eller familier uten at han er der, og når han er med går samtalene litt på kryss og tvers, ikke mellom mennene og mellom damene: )
Ja, skriv om det!
Detta var ett jätteintressant ämne, ser också gärna fler inlägg på temat.
En annan sak som jag funderat på är att jag trivs väldigt bra med vad som kanske ibland beskrivs som mer manlig vänskap, dvs att man träffas och gör en aktivitet tillsammans. Har vänner jag pratar med vilket är väldigt fint att ha, men tycker också det är väldigt skönt när träffen hängs upp på en aktivitet och man kanske inte behöver prata precis hela tiden som det lätt kan bli vid en middag utan man ses och hjälps åt med något praktiskt, man utför någon sport tillsammans osv.
Ja skriv ett inlägg! Jag håller med ovanstående kommentarer. Men jag upplever tyvärr att det är svårt på landet också. Man är mindre anonym men folk har sitt umgänge. Det kanske är lättare i byar där många är inflyttade?
Anna, jag tror du har helt rätt.
Det är att komma in i färdiga sammanhang som är svårt.
Jag är uppvuxen där jag bor idag (liten ort) men även om jag känner massa folk från uppväxten och skolgången så hjälper det inte , skulle kännas svinkonstigt att plötsligt börja närma sig Lisa från mellanstadiet som man inte har ngt gemensamt med längre och som dessutom kanske inte är en sådan person jag skulle klicka med. Jag skulle hellre börja från scratch med nya kompisar med liknande intressen som jag har (som Clara kunnat göra).Jag var utflyttad en längre tid och då jag kom tillbaka märkte jag att jag inte platsade någonstans längre. Så sorgligt då jag helt bor här pga naturen och familjebanden.
Jag kan definitivt laga mat, även till många. Dock är det ju så att de allra flesta inte orkar/hinner med middagsgäster på fredagar, då man jobbat hela veckan och kommer hem sisådär 17.30. Under några år, innan pandemin, började vi hämta hem fredagsmiddagen med våra vänner. Så kravlöst för alla – en familj hämtar pizza/thai/sushi och tar med hem till den andra familjen, som dukat och tänt ljusen. Så lätt att ”bjuda igen” några veckor senare 😊
Jag vill också ha mer socialt liv. Men jag vet inte hur. Jag upplever inte att folk är så sugna på att småprata när man möts på gatan eller ica. Åtminstone inte alla. Och rädslan att tvinga på småprat på någon som inte vill ha det gör ju att det är svårt att veta hur man ska göra.
Och vi har väldigt många bekanta i vårt område, grannar, föräldrar till barnens vänner, klasskamrater och i deras idrottsföreningar, men väldigt få att bjuda hem på middag. Folk har redan sina vänner och är inte intresserade av fler… Man säger hej när man möts eller står där på fotbollsplanen och småpratar lite under matchen. Men det blir aldrig mer än så.
Jag har också varit med om det där, i en småstad där alla redan hade sina vänner. Jag kan tipsa om appen go friendly, lite som en dejting app fast för vänner. Då vet man i alla fall att de andra där också vill ha nya vänner och det är lättare att bjuda in, hitta på saker ihop.
Men ligger det där inte mycket hos en själv? Statistiskt sett så stämmer det ju faktiskt inte att ”folk”, inte vill ha nya vänner. En stor del av befolkningen önskar sig fler vänner och det är jättevanligt att känna sig ensam.
Jag tror det handlar mycket om att man är så himla lyhörd och känslig för att upplevas som ”ovälkommen” eller påflugen, medan man inte alls är lika snabb att plocka upp tecken på att man är välkommen. Vilket är allmänmänskligt, vi är livrädda för att bli utstötta.
Det är kanske svårt att ändra hur man känner för sånt i en handvänding, att bli modig och obrydd? Men mitt tips är att istället inte vara så knusslig med att erkänna att man är ensam/ vill lära känna folk. T ex sa vi det högt på ett föräldramöte i skolan (att vi är nyinflyttade och inte känner någon) och det bröt verkligen isen och gjorde att folk förstod att vi var öppna för att ses och pratade med oss på ett annat vis. På samma vis kan man t ex skriva i en granngrupp på Facebook att ens barn behöver en lekkompis och att man vill ha någon att snacka med i parken. Äg ensamheten, är mitt tips.
Sen det där med nära vänner… Många är nära vänner med folk de känt sen småskoleåldern, fast de kanske aldrig varit så lika. Tänk hur mycket tid och energi man gett dessa relationer genom åren? Ge även nya vänskaper lite tid, utan att fundera eller döma så mycket: fortsätt investera i dem även om de kanske inte känns som man klickar helt.
Men sen är det också så att ska man få nya vänner som par eller som familj så måste det fungera med båda vuxna. Dvs både min man och jag ska klicka med det andra parets man och kvinna. Och då min man generellt har lite svårare med att lära känna nya (han är rätt tystlåten medan jag är mycket mer pratsam) så kommer han inte så lätt in i det manliga, ofta lite ”grabbiga” snacket. Han trivs med det snacket och vill gärna vara med men att våga slå sig in och bli en del av det är jättesvårt.
Och i många fall tycker jag det sociala umgänget verkar komma från männens kompisar, de spelar golf och padel ihop och bjuder sen hem på en öl. Typ.
Åh, precis! Det är så mycket som ska klaffa för att det ska bli vänskap och inte bara bekanta. Min man är också lite tyst och har inte typiskt manligt kodade intressen, och än så länge är barnen inte stora nog att de sköter sig helt själva, så de ska helst inte avsky gästande barn….. Det är inte så enkelt som det kan verka för den som har små barn som ofta glatt leker med vem som helst, eller partners med allmänna intressen.
Och det handlar inte om att minska på skärmtiden som någon föreslog…..
Grymt bra skrivet, Sara!!!
Jag bor på en liten, dvs LITEN, ort och tycker som du Elin: man får inte kontakt.
Pratar med allt och alla, ja. Har en jäkla massa telefonnummer och whatsappchattar med hela halva samhället via jobb, föreningar mm.
Men UMGÄNGE det är en annan sak.
Det hittar jag inget.
De senaste åren har det gått upp för mig att jag är ensam. Det skulle man aldrig tro om man såg min telefon. Men så är det. Att tvinga mig på i nya sammanhang skulle inte passa mig alls. Fick jag den minsta signal om att någon tycker det är märkligt eller lite jobbigt att ha mig med, så skulle mitt självförtroende krascha helt. Landet har massor av fördelar, trygghet, känner/känner till alla, man hälsar osv men vänner – dem hittar man inte så lätt.
Jag har exakt samma bild. Det är svårt med vänner, jag har tre som jag ser som nära men jag upplever det också så att folk har sina vänner och sina gäng. Någon ny vän ryms inte.
Ett tips om man har barn är att gå via barnen. Efter ett barnkalas kan man tex bjuda in föräldrarna att stanna en stund på fika eller ett glas vin och chips. Kanske känner man att man connectar med ett par av dem som man senare kan bjuda på fika eller middag. Det är förstås inte alltid som man klickar och de bjuder igen, men om man man testar detta med flera olika så klickar man kanske med någon så småningom.
Man kan även direkt bjuda sitt barns närmaste vänner med föräldrar på en julpysselkväll/glöggbjudning/fika. Sådana tillställningar är relativt opretentiösa och eftersom barnen är inblandade känns det mer naturligt att bjuda föräldrarna också fastän man kanske inte känner dem så väl.
Mina erfarenhet är att sådana tillställningar kan vara en början som brukar kunna leda till middagsbjudningar.
(Om man har yngre barn kan det falla sig ännu mer naturligt att skapa kontakter/vänner då man kan bjuda sitt barns kompis föräldrar på fika under lekstunden, gå barnvagnspromenader tillsammans etc etc.)
Om man däremot inte har barn har jag inte så bra tips på hur man skapar kontakter, men det finns det säkert andra som har. 🙂
Mina barn är nu 11 och 13 år så det där att bjuda med föräldrarna på kalas osv är passerat. Nu behövs inte föräldrarna längre för lekdejter osv.
Som sagt, vi träffar massor med andra föräldrar i olika sammanhang och många av dem umgås med varandra men inte med oss. Min dotter konstaterar ofta att hennes två bästa kompisars föräldrar (som vi är bekanta med men inte vänner med) har massor med vänner och träffar folk på middag på helgerna hela tiden, till skillnad från oss.
Precis så ser det ut för oss också. Vi umgicks lite med föräldrar till barnens vänner när de var mindre men så slutade barnen leka med varandra. Och det blev onaturligt att ses med föräldrarna. De par vi umgicks med i kvarteret där vi bor skiljde sig och flyttade. Otur för oss:( Det är väldigt stigmatiserande att inte ha en stor och festlig umgängeskrets. Otroligt svårt att hitta nya vänskaper. Alla har fullt upp:(
Jag gillar att gå på utflykt med min familj och även bjuda in nån mer familj. Då behöver man inte fixa så mkt utan var och en tar med dig fika och sittunderlag och så traskar man iväg lagom långt.
Jag har hört många prata om precis det här. Det är svårt. Jag tycker att det är betydligt lättare när man bor på landet dock. Folk är mer kontaktsökande och kanske lite mindre kräsna (?) på umgängen. Jag hade nog kanske inte mäktat med ett matlag i stan eftersom våra barn sannolikt hade haft många fler kvällsaktiviteter då som man skulle behöva anpassa sig efter. Förmodligen skulle vi bo utspridda över stan dessutom vilket skulle göra matlaget till lite mer logistiskt komplicerat
Åh min erfarenhet är motsatsen! Men kul när Clara som vanligt lyfter det med landet vs stad som vanligt. I mindre ort jag bodde kändes det som att folk ”hade sina gäng” sen länge och var sega med att lära känna nytt. Jag bodde där i fyra år. I stan finns alla möjligheter med att hitta bokklubbar, paddla kanot, körsång eller rugby. Om man vill ha nya vänner så finns det möjlighet och öppenhet. Jag känner mer öppenhet nu, än i by. Det beror nog på människorna och inte var man bor, är mer ödmjukt och öppet perspektiv 🙂
Jag tror att det också kan ha att göra med vilken by och vilken stad det det handlar om. Min mamma och min pappas barndomsbyar är helt olika, om än jämförbara i storlek. I min pappas barndomsby har man gjort massa saker tillsammans, och även vi som bara varit släkt med de som bott i byn har varit välkomna. I min mammas barndomsby handlar det mer om att lära sig om vem som hör till vilken släkt och hur de är (sällan positivt).
Även städer kan vara olika. När vi vi fick barn i en universitetsstad där få av våra kompisar hade släkt sedan tidigare var det naturligt att barnvakta kompisar emellan. Där vi bor nu har fler släkten kring sig och barnen har aldrig haft annat än mor- och farföräldrar som barnvakt. Men det kan så klart bero på kompisgäng också.
Och jag har samma erfarenhet, att träffa nytt folk när jag behövde det genom aktiviteter och intressen.
Jag tror inte heller att det nödvändigtvis har med stad och land att göra. Tricket är att springa på människorna som inte har fullt upp med annat hela tiden, och därmed inte plats för så mycket mer. Tex personer med äldre barn, personer som pensionerat sig, personer som inte har barn alls, folk som jobbar deltid osv. Nu låter det lite som att jag föreslår detta som urvalskriterier för vänskap och nej, det blir ju kanske lite konstigt…men jag älskar själv att umgås med personer som lever på olika sätt, befinner sig i olika stadier i livet, i olika situationer osv, tycker det är oerhört berikande. Men har också märkt att det gjort att jag träffat mer folk som faktiskt har tid för nya människor i sitt liv.
Så klockrent Clara, att man inte behöver göra sina pausrutiner i ett ”saligt tillstånd”! Det ska jag ta med mig, jag som har lätt att avstå när jag inte är på humör. Tack för fin text!
Tack själv! Kram och lycka till