Nu är det dags att diskutera senaste avsnittet i vår poddcirkel. Den här gången är det En varg söker sin pod och avsnittet Bittra griller som vi lyssnat på. Någon som hunnit?
En varg söker sin pod hör en av mina favoritpoddar. Serieskaparen Liv Strömquist och författaren och regissören Caroline Ringskog Ferrada-Noli snackar fin och fulkultur, analyserar samtiden och pratar på bästa väninnevis i munnen på varandra. Trots att ljudkvalitén ibland är kass är det här jag hittar de bästa och roligaste analyserna. ÄLSKAR att få vara med på ett hörn och inbilla mig att vi är kompisar. Skrattar ofta rakt ut och blir så glad av en podd där man känner att det är högt i tak därför att de som pratar faktiskt vill förstå varandra – utan att nödvändigtvis hålla med varandra om allting.
När jag bestämde mig för att det här skulle blir ett poddcirkelavsnitt hade jag bara hört halva podden – nämligen Liv Strömquists prata om Joan Didion och feminism. Därför är det den jag kommer utgå ifrån här. Men det behöver ju inte begränsa dig!
Nu när det har gått en vecka sedan avsnittet kom ut och jag har jag funderat lite mer på varför jag blev så upprymd. Liv har läst Joan Didion och pratar i podden om hennes syn på kvinnokampen och hur den ofta passiviserat kvinnor. Och att feminister – eller kanske kvinnor i allmänhet – tenderar att se sig som offer för omständigheter istället för att ta ansvar för det bitar som de själva faktiskt kan påverka. Nu skrev ju Didion det här under 70-talet och utifrån en priviligerad position, men jag tycker ändå att det är något väldigt intressant med den tanken. I någon mån är vi alla offer för de omständigheter vi fötts in i. Men hur mycket ska vi fokusera på det i våra egna liv? Hur hjälper det oss att leva?
Joan och Liv förfäktar värdet av att hitta en slags inre kärna av styrka och vuxenhet och det är något som tilltalar mig. För det mest feministiskt hjälpsamma jag fått höra i mitt liv har varit råd av typen ”tuffa till dig”. När jag skör och osäker gått till någon för sympatier – men istället blivit uppmanad att ha lite mer tilltro till mig själv. Jag minns en handfull sådana här definierande tillfällen – en av dem var i lågstadiet. Det var väldigt bråkigt i min klass under en period och vi var några tjejer som vallfärdade till skolsköterskan för att beklaga oss. Vi hann gå dit säkert tio gånger innan skolsköterskan (förmodligen utled på vår handfallenhet) vände sig till mig och sa ”Vad är du rädd för Clara? Du är ju huvudet längre än allihop och mycket starkare! Nästa gång de retas kan du väl bara ta och vända dem upp och ner?!”
Jag blev helt perplex. Det hade aldrig slagit mig att jag var starkare än dessa killar. Att min längd kunde vara en fördel för mig. Att jag skulle kunna utmana dem fysiskt och sätta dem på plats. Min självbild var inte sådan. Och man kan hävda att flickor inte ska behöva vända pojkar upp och ner för att lämnas ifred. Men det är ju rätt bedrövligt när möjligheten inte ens slagit dem? Och ibland kanske det är exakt det som flickor behöver göra?
Mormor hade inte överlevt om hon inte haft den där orubbliga inre kärnan. Livet var för hårt för att tro sig vara svag.
För att förändra samhället behöver man såklart jobba med att förändra lagar, regler och strukturer. Men vi som enskilda människor måste också arbeta med synen på oss själva. Vem får kraft av att vara ett offer? Vi är skyldiga att använda vår egen styrka – för den finns ju där. Kvinnor har haft och uttryckt styrka i alla tider. I alla fall de som inte haft råd med annat. Min mormor och hennes medsystrar hade inte överlevt om de inte haft den där orubbliga, hårda inre kärnan. Livet var för hårt för att tro sig vara svag.
Men det som gör mig riktigt glad och upprymd är när Liv säger att en del i att vara en vuxen är att vara beredd att betala priset för sina handlingar. Att förstå vad saker kostar. Det är barnsligt att väja för följderna av sina val. Att tex skönhetsoperera sig men sedan bli förnärmad när någon tycker att man är ytlig. Att dels vilja ha en stor följarskara i sociala medier men sedan hävda att man inte är en förebild så fort man får kritik. Att själv alltid välja den genaste vägen och sedan bli arg när någon annan får fördelarna av att ha gått den långa.
Det här kan ju låta som en besk medicin att svälja men jag tycker tvärtom att det är befriande att inse. Mina val har konsekvenser. Jag måste se på dessa med öppna ögon och sedan orka härbärgera det som blir. Att någon blir arg på mig, besviken eller irriterad. Om jag väljer det jag helst vill utan att försöka slippa ifrån konsekvenserna av valet, då blir jag fri!
Jag undrar dock som Didions kritik mot kvinnorörelsen hjälpte kvinnor att hitta den där inre kärnan? För att peka på någon annan och säga ”sluta känna dig som ett offer” är meningslöst. Och respektlöst. Förmodligen förstärker man bara känslorna. Däremot kan man använda den insikten på sig själv. Öva på att se sig själv med den blicken. Prata till sig själv på det sättet och därigenom kanske hjälpa andra att göra samma sak?
hon hade förväntningar på mig som gjorde mig tuffare än jag själv kände mig just då.
För tolv, tretton år sedan var det en humorprofil som gjorde en video där hon imiterade mig, min präktighet och mina husmorsknep. Filmen blev väldigt spridd och folk tyckte att den var hysteriskt kul. Det här var i början av mitt bloggande och jag var inte van vid att sånt här kunde hända. Och jag minns hur jag fick kämpa med mig själv eftersom min första instinkt var att känna mig så förnärmad. Jag kunde visserligen se det roliga i filmen men samtidigt inte skaka av mig känslan av att vara utsatt. Jag var ett offer. Att jag sedan fick arga meddelanden från vänner och läsare som tyckte att hon var taskig – det förstärkte känslan. Det som ändrade allt var när jag pratade med Erica som hade sett klippet och bara förutsatte att jag också skrattade åt hur roligt och pricksäkert det var. Hennes reaktion var en sån otrolig hjälp för mig. Hon visade mig en utväg genom att inte förstärka det sköra utan uppmuntra den del av mig som kan skratta högt åt mig själv och mina tillkortakommanden. Det var en gediget systerlig handling. Hon hade förväntningar på mig som gjorde mig tuffare än jag själv kände mig just då.
Vem tjänar på att vi behandlar kvinnor som sköra blommor, så pass att de börjar känna sig som sköra blommor? På vilket sätt gynnar det kvinnokampen?
Slutligen känner jag så väl igen mig i Liv och Carolines funderingar kring dagens feminism. Jag är feminist men en stor del av de kvinnor som dominerar det feministiska samtalet är kvinnor jag känner mig helt främmande inför. De driver frågor som för mig inte överhuvudtaget har med feminism att göra. För mig är feminism en del av min syn på samhället och hur det är uppbyggt. Utan klassanalysen blir feminism bara en brosch man kan fästa på knytblusar, hudvård och kläder litegrann som det råkar passa sig.
Puh, så många tankar och ändå har jag inte hunnit snudda vid hälften av vad som sades i programmet. Vad tänkte du när du lyssnade? Var det något som krokade tag i dig lite extra? Och kom nu inte och argumentera med det jag skriver om du inte lyssnat på avsnittet först. Jag har säkert återberättat hälften fel och andra hälften har jag gjort min egen tolkning av. Lyssna själv och säg vad du tänker!
Fyra snabba…
- Det är uppfriskande med en podd där personerna inte tycker likadant och inte bara går in för att hålla med varandra.
- Och jag älskar hur Liv och Caroline kan driva en tes långt för att sedan plötsligt byta perspektiv och argumentera för raka motsatsen.
- Men ljudet. Ljudet kan verkligen vara en fullständig katastrof ibland.
- Ifall du gillade podden kommer här några avsnitt jag kan rekommendera särskilt Här ser jag inga muslimer, Isolera blicken på egna mål, Ägd av hemlösa
52 svar
Välkommet att diskutera hur feminister kan gå från offer till aktör. Feminismens stora genomslag under 10-talet har framförallt handlat om att medelklasskvinnor diskuterat sin egen offerposition. Samtidigt som medelklasskvinnan är mäktigare än någonsin fortsätter hon klaga över hemarbetet (kommer kanske fram till att RUT-städning är den enda realistiska lösningen) och lägger sig platt för skönhetshetsen.
De framsteg vi sett över en lång tid (t.ex. att kvinnor är överrepresenterade i högre utbildning) och på senare år (t.ex. metoo) är otroliga. Nu är det dags för självreflektion över alla vunna strider och den makt det har gett oss – hur kan feminismen vara relevant och omstörtande idag och i framtiden? En viktig del består i att rannsaka vilka kvinnor som är mest utsatta idag (lågutbildade kvinnor vars medellivslängd minskar t.ex.).
Vad gäller medelklasskvinnans egna liv behöver vi fokusera på att hitta tillbaka till vår egen agens. I podden beskrivs självrespekt som ett individuellt projekt, men det borde inte vara upp till varje enskild människa att själv utkämpa den kampen. Det borde vara feminismens roll att ingjuta självrespekt och fungera som ideologi och instruktion, ett rättesnöre att sträva efter med andra ideal än de kvinnohatande, konsumistiska skönhetsideal vi idag förleds ta för givet.
Feminismen är idag så urvattnat att man kan fylla det med den betydelse som passar en själv bäst (det är feministiskt med hudvård). Feminismen borde istället peka med hela handen och säga det tydligt: plastikingrepp är inte feministiskt. Det är ANTIfeministiskt. Feminism är att vägra acceptera en kvinnofientlig omvärld. När vi har funnit och accepterat vår agens kan vi också använda den i kampen för andra mer utsatta kvinnor.
Äntligen plastik är totalt vrickat för alla som inte är direkt missbildade eller skadade.I en värld med miljöproblem, antibiotikaresistens och sjukvårdsköer är det direkt olämpligt. Och i synnerhet skadligt psykiskt för alla unga som ödslar bort tid med att tänka på sånt här dom kunnat göra nåt vettigare
Bra skrivit, håller med!
Jag tänkte lite på din skolsyster… jag är uppvuxen med ”men slå tillbaka då, och slå så hårt att hen lär sig att aldrig göra om det?!” och var i 20-års åldern innan jag förstod att det fanns tjejer som aldrig slogs. Inte med sina mobbare, inte med sina syskon, ALDRIG. Så även om inställningen gett mig en del verktyg i svåra eller utsatta situationer, känner man sig sorgligt övergiven när man blir tvungen att vända folk upp och ner eller slå dem på käften för att de ska sluta. Jag hade hoppats få stöd och hjälp istället. Men det är väl som med allt, inga enkla lösningar.
Jag är uppvuxen med, strunta i dom så slutar dom… & de funkade ju inte! Så tror att ditt sätt var bättre.
När jag gnällde och beklagade mig för min mor fick jag exakt samma besked. Slå tillbaka. Kanske var jag inte nöjd med svaret då, men idag kan jag se på det som ”hjälp till självhjälp”. Jag följde hennes råd en gång som 7-åring och lappade till en kille som knuffat ner mig från cykeln så jag landade med stången mellan benen. Han blev väldig snopen och lommade hem. Jag kände mig inte helt bekväm med att ta till nävarna, men han lät mig iaf vara i fred efter det. Min mamma dog för snart ett år sedan, men det jag haft med mig genom hela mitt liv är att tro på dig själv. Man skulle inte tro att man var mer än någon annan, men å andra sidan var man inte heller sämre än någon annan. Helt enkelt tro på att man inte kan göra mer än sitt bästa och vara nöjd med det.
Jag älskar podden och att det är så högt i tak. Blev också upprymd av avsnittet och flera saker slog an. Har lite dåligt minne nu men något jag tänkte mycket på var det här att våga ha eller testa en avvikande åsikt och hur viktigt det är för samhällsdebatten. Joan var uppenbarligen skitpriviligierad och hade inte haft samma förutsättningar om hon var mexikan, som nämns i avsnittet. Men ska det hindra henne från att skriva och uttrycka sig? Ofc not! Jag tycker podden i stort gör en jätteinsats för det intellektuella tänkandet. Jag märker själv att jag censurerar mig mycket mer nu än för några år sedan och liksom vill verifiera att mina åsikter är ”rätt” innan jag yttrar dem, även om jag vill tro att jag inte bryr mig så mycket om att vara ”rätt”, vad det nu är ( usch tänker bara på knutby när jag hör orden rätt och fel). well det kom mkt andra tankar också men detta var vad jag kom ihåg som slog an hos mig!
Det första jag tänkte var att det är väldigt inspirerande att de läser politiska texter och är helförtjusta och intresserade. Men det kanske är läraryrket som skadar, de flesta elever är inte så intresserade av politiska frågor på den nivån.
Jag håller dock med om att det kändes bra att de vill att vi ska ta ansvar för våra val och stå för våra åsikter. Därför tycker jag att metoo-debatten var problematisk. Det är ju en massa offer! De hade ju ett val – att sluta jobba med dessa män. Och visst då hade de kanske inte fått den där rollen i den stora filmen osv. men de hade haft kvar sin intregitet. Ja, det är förstås lätt att säga när man aldrig varit en sådan situation och haft det där valet. Men nog tyckte jag ibland att dessa kvinnor inte verkade särskilt vuxna och mäktiga.
Ett problem är nog också att vi fortfarande styrs av könsmönster. Vi säger hen men nog tänker vi han eller hon. Döttrar får lära sig andra sätt att lösa konflikter än söner – inga klara budskap och öppen aggressivitet utan verbala angrepp bakom ryggen. Här i Tyskland, som definitivt är konservativare än Sverige, är det helt normalt att nyblivna mammor jobbar halvtid (om ens det) och om man gör annorlunda kommer de andra mammorna och kritiserar, istället för att stärka och uppmuntra. Precis som Filippa också skriver, vi som är privilgerade måste stötta och befria istället för att ranka ner. Men det är lättare sagt än gjort. Kan man vara feminist med botox i ansiktet? Om det är ett fritt val man gjort, för att man känner sig starkare och finare så?
”Hen” är ett påhitt som inte kommer naturligt för särskilt många här på jorden, inte i Sverige heller skulle jag tro. Men det är inte många som vågar säga högt. Om vi skall andvända ”hen” bör vi omedelbart sluta använda ord som ”kvinna”, ”flicka”, ”dotter”, ”man”, ”pojke”, ”son”, också.
Om en mansperson gjort närmanden eller än värre saker som en kvinna inte vill vara med om så kan denna kvinna naturligtvis sluta på den arbetsplats där det hela skedde/lämna det sammanhang där denne mansperson finns. Många gör just det. Och det handlar sannerligen inte uteslutande om kvinnor på jakt efter stora filmroller utan om flickor och kvinnor överallt i samhället sedan urminnes tider. Att kalla dessa kvinnor ömkliga (omogna och svaga) är ganska magstarkt. Den dagen kan ännu komma då en man gör saker mot dig som du verkligen inte vill vara med om. Och detta utan att du jagar stora filmroller. Såklart tänker de flesta människor på jorden ”han” och ”hon”. Varför skulle vi inte göra det? Och vad skulle uppnås om vi slutade? Ett jämlikt samhälle där kvinnor har lika lön som män? Slut på sexuella övergrepp? Flickor som får lära sig slåss? Hur mycket ”hen” folk än anväder så finns det biologiska skillnader som naturen ordnat för släktets fortplantning. Önskas att vi har ”hen” även bland vargar och älgar, fiskar och noshörningar? Kanske det är dags att någon ger sig ut bland rådjuren och bergsgetterna och ser till att henorna börjars slåss under parningstiden …Hur i himlens namn orkar folk hålla på och joxa om feminism och allt. Det är bara ord. Ord som vräks runt för att folk vill visa att de tänker ”rätt” och är ack, så jämställda och annat som ses som fint och bra just för tillfället. Ideal kommer och går genom mänsklighetens historia. Även alla nutidens hyllade tankar om hen, om barnuppfostran om samhället, om rättvisa och jämställdhet, och om sexualitet och vad som är frihet och vad du vill kommer att förändras. Lev och låt leva! Ha du självvald botox i fjeset och känn dig starkare och finare så…(eller om du vågar, ägna en stund åt att fundera på VARFÖR du känner dig stark och fin med Botulinum toxin insprutat i plytet…Varför valde du att släta ut ditt ansikte??? Vad exakt fick dig att önska ett slätt ansikte? Vilka krafter i samhället har format denna din önskan? Vad är deras syften? Blir man svag och ful när man åldras naturligt?) Vad vi saknar är ödmjukhet, osjälviskhet, vilja till ansvar för våra medmänniskor… mer kärlek i världen…
Ordet ”hen” handlar ju inte om att avköna alla människor utan är ju endast ett ord att använda när man inte vet/vill definiera/det inte finns någon anledning att nämna kön. Hen är ingen politisk rörelse utan endast en språklig utveckling som gör språket lite smidigare.
Väldigt intressant Martina! I det finska språket finns inte han och hon, alla människor går under benämningen ”hän”. Inte är det jämlikare för det. Ibland tycker jag att det fokuseras väl mycket på det ytliga.
Skämtar du? Tycker du att kvinnor som blir sextrakasserade/våldtagna/osv ska bara BYTA ARBETSPLATS och så är det klart??? Vem fan bryr sig om att de ska vara vuxna och mäktiga? Jag bryr mig om att de män som begått BROTT eller bara skapat en sjuk kultur där det är okej att utnyttja kvinnor ska ställas till svars.
”Det är ju en massa offer”. Eh ja? Det var väl det som var poängen! Att komma ut och säga ”DET VAR INTE MITT FEL att jag blev sexuellt utnyttjad! Skulden ligger inte på mig!”
Mitt bästa var att ha en bästa kompis på 185 cm (jag = 177) som bröt upp fulla killar mot väggen om de höll på och var skitskallar. I sanning inspirerande. Särskilt som tjej i 16-årsåldern.
Härligt!
Jag gillar- och skulle vilja påstå att jag drivs av tanken på att hitta mitt handlingsutrymme i varje situation. Ja eller alla situationer som inte känns riktigt bra. Och därigenom äga situationen. Jag föredrar det framför att vara ett offer för omständigheterna. Intressant att det här kommer precis nu, har reflekterat över det senaste veckan då det varit oroligt i dotterns klass. Jag försöker föra över förhållningssättet på barnen också, då jag tror att man mår mycket bättre av att se över vilka möjligheter som finns i varje situation som skaver, kanske rent av se över sin egen del i vissa fall, istället för att bara bli uppgiven och vara ett offer. Därmed absolut intet ont sagt om att vara offer. Det finns verkliga offer och verkliga förövare. Men ofta kan man vara båda delarna.
Nyckelorden är verkligen ”orka härbärgera det som blir” här. Det gäller så många saker i livet och relationer. 👌🏼 Orkar man och klarar det så är mycket vunnet. DET är nyckeln till personlig frihet. Bra och intressant inlägg!
Kan vi ha en tv-serie cirkel också? Nu när jag har varit sjuk med corona har jag sett första säsongen av Rederiet på SVT Play, jag skulle vilja diskutera den med alla kloka människor här 😂
Åh, du har så mycket härligt drama framför dig!! 😁
Jag kollade från säsong 10 och till slutet i höstas….
Hahaha tack 😂 jag får se om jag orkar se vidare. Men på tal om klassanalys så tycker jag att Rederiet beskriver en samhällsklass som liksom inte längre finns. Men den är väl också en produkt av sin tid, första säsongen kom 1992 och jag minns själv (som ett barn nu kan minnas) den ekonomiska krisen och arbetslösheten från den tiden.
Men inte meningen att kapa kommentarsfältet här 😆 jag skulle allvarligt bara vilja diskutera med någon.
Vilken samhällsklass i Rederiet menar du inte finns längre?
Jag tyckte att det var väldigt intressant och on point med koppling mellan självrespekt, att ta ansvar för sig själv och att förstå att saker har ett pris. Att förstå och acceptera konsekvenser av sina handlingar motsäger ju inte att också kunna vara missgynnad eller förtryckt men blir ett sätt att skifta fokus till den egna agensen, det man själv kan påverka. Som politiskt inlägg blir väl det svåra hur man bygger självrespekt, något som inte förklaras, och som jag tänker handlar åtminstone delvis om hur väl man blivit bemött och respekterad av andra. Då hamnar man ju mer i psykologins fält än politikens. Bra podd i alla fall och kul med inlägg om den 🙂
Intressant kommentarsfält: att ”hålla med” verkar i det här fallet kunna handla om att kunna stoppa in en rätt skilda åsikter.
Vilket jävla inlägg!! Jag har just kommit ur en sån där ”skör” period och litar helt enkelt på mig själv nu, igen.
Min mamma var stark som en oxe, änka med tre små barn. Jag var 1.5 år mina bröder 3 år o 4.5 år. Vi bodde i en 2:a genom hela barn och ungdomslivet. Mamma dog i lägnheten. Där fanns fasta runtiner, mat på bordet ibland bara potatis på knäckremacka med salt o peppar. (jätte gott) Sällan kött. MEN SÅ MYCKET KÄRLEK. Mamma pluggade vidare och blev revisor på ett försäkringsföretag.
Begåvad och alltid glad. En fantastisk förebild som vi syskon saknar så oerhört.
Jag tycker också att En varg söker en podd är fantastisk, en verkligen allmänbildande podd som många gånger uttrycker saker som jag inte tänkt på från det hållet.
Gillade också skarpt det här avsnittet och var tvungen att lyssna två gånger på den första delen. Jag tycker att Joan är verkligen privilegierad och jag kan nog tycka att det givetvis är ok att tycka saker från sitt eget perspektiv men svårt att döma andra, mindre privilegierade. Det är ju ändå olika svårt att bara sluta det där jobbet eller relationen eller vad det nu är. Jag tänkte när jag lyssnade att hon var rätt liberal i sitt tankesätt.
Jag håller verkligen med Liv och Caroline om att feminismen är helt galen nu samtidigt som det är svårt att hålla nån vettig diskussion alls. Det verkar mest som att folk har olika agendor, antingen är allt feminism eller så är det något ideal som jag är tveksam till om vi ens vill ha? Till exempel en föräldraförsäkring som är helt delad i 50/50, är det någon som vill det egentligen? Inte ens de stora feministerna har väl ens gjort så själva och varför gör så få personer det om det är nåt ”alla” vill ha?
Där tycker jag verkligen att Joan är något på spåren när hon kallar det för bitter fancies att se mycket som ändå är livet för kvinnofällor och förtryck. Att leva i en heterorelation och ha barn är ju inte så hemskt för de flesta och att jobba ihjäl sig är verkligen inte meningen med livet.
Amen!
Håller med om att podden är fantastisk. Tanken om självrespekt tycker jag är jätteviktig och tilltalande. Funderade mycket på det kontra Klaras text om att man inte ska behöva leva som man lär när det gäller feminism. Jag tycker verkligen att det inte bara ligger på individen att se till att vi har ett jämlikt samhälle men samtidigt tycker jag att man som kvinna måste vara beredd på att om man gör ojämlika val så ökar risken att ens liv kommer att bli mer ojämlikt. Att man får ta konsekvenserna av sitt handlande. Om tex en kvinna kräver att få vara föräldraledig längre än partnern så tror jag att risken för ett mer ojämlikt förhållande ökar. Den som stannar hemma med barnen kommer obönhörligen att få bättre koll på barnets kläder, mat, sömn och även saker som rör hemmet i övrigt. Absolut tycker jag att man bör ställa frågan till mannen också om varför de i lägre grad vill delta i föräldraledigheten. Föräldraledigheten är ju bara en liten del av livet men när det gäller jämställdhet i familjen så tror jag att den är oerhört viktig. Min önskan är att den skulle vara jämnt uppdelad även om jag vet att många är mot det. Detta för att hjälpa till att ändra på normer och få mannen mer involverad i omhändertagandet och ansvaret för barnen vilket jag tror bidrar till ett mer jämlikt samhälle.
Då vill jag bara inflika att mitt blogginlägg ”Att vara feminist är inte är att leva som man lär” INTE handlade om att man inte behöver leva som man lär – utan att man inte KAN leva som man lär fullt ut. Och att vi måste sluta klassa folks som dåliga feminister för att de drabbas av ett förtryck de själva är motståndare till. Och att kvinnor som lever liv där de inte utsätts för diskriminering inte gör dem till feminister per automatik. Viktig skillnad.
Ok men det håller jag med om! Intressanta diskussioner som många av dina senaste blogginlägg startat, tack för en bra blogg
Jag tänker att det är så himla svårt att peppa sig själv. I de exempel som du lyfter så är det någon utifrån som peppat dig som fått dig att tänka annorlunda om dig själv. Jag tänker att om man hela sitt liv fått höra att man är värdelös och hopplös så är det jättesvårt att själv bryta de tankarna. Eller om man levt i en relation med någon som under lång tid indoktrinerat en till att tro att man inte kan någonting.
Jag tror inte att någon föds med den typ av kaxighet som de talar om i podden. Jag tror att man fostras till den. Uppmuntras till den. Har någon som viskar i ens öra att allt är möjligt och du kan spöa skiten ur hela bunten.
Självrespekt är kanske något man får. Inte något man tar.
Jag tänker också att det är bjussigt att peppa och lyfta andra. Varför gör vi inte det oftare. Det kostar absolut inget för den som hyllar men kan betyda så mycket för den som får höra att den gjort något bra. Och vad härligt det är att vara med människor som är bjussiga på det sättet.
I podden pratar den om ”hardness” och att skita i vad andra tycker. Och att det har en kostnad. Konsekvenser. Jag tänker att det den finns en skala där den typen av ”hardness” också kan upplevas som egoism. När man inte längre bryr sig eller tar hänsyn till andra människor. Det är väl ok om man samtidigt är beredd på att andra människor kommer att vända en ryggen. Men i vart går gränsen? Som relationsorienterad människa med stora känselspröt som fångar upp andras mående, hur långt klarar jag av att gå? Hur långt vill jag gå?
Jag tror att de individuella karaktärsegenskaperna – däribland självrespekt – är bland det viktigaste att odla för oss människor oavsett kön, oavsett sociala omständigheter, oavsett under vilken historisk tidsperiod vi själva lever. Det är ju helt nödvändigt för att inte bara se sig själva som en passiv slav under olika yttre omständigheter. Däremot håller jag med den kloka kommentaren ovan om att självrespekt i många fall är något som växer fram i relation till andra. Och beroende på vilket samhälle vi lever i och i vilka sammanhang vi rör oss i kan den ju påverkas på olika sätt. Där tänker jag att feminismen på 1800-talet växte fram ur just den insikten. Att kvinnor började mötas och tillsammans synliggjorde att det var svårt att ha självrespekt inom en rad områden som de var utestängda från: Då kunde kvinnor börja synliggöra för varandra och för sig själva: jag respekterar din/min rätt att ha politiska åsikter, jag respekterar din/min rätt att tjäna och äga pengar, jag respekterar din/min rätt att studera och få vissa typer av jobb, jag respekterar din/min rätt att klä oss hur vi vill.
Idag är landskapet ett annat. Då måste vi fråga oss: Vad är det idag som försvårar för oss kvinnor att känna självrespekt? Vad är det som vi behöver mötas kring och synliggöra för varandra?
Sen är det nog så att många människor saknar självrespekt. Också män. Det tycker jag var bra att de lyfte upp i podden.
Häftigt hur olika vi tänker. Jag är uppvuxen med att kämpa. Kämpa, kämpa, kämpa. Jag ser det som att jag alltid varit tvungen att anta ett manligt sätt för att bli hörd, sedd och respekterad. Med manlig kostym menar jag att man har tagit till sig ett sätt som män respekterar. Tänk ett tal av Olof Palme typ. Inget fladdrade, emotionellt, fnittrigt där inte. Nu är min kamp snarare att tillåta mig vara skör, feminim och känslig. Att man tamejfan har lika stor rätt i denna värld med öppna nävar som knutna. Min manliga kostym hänger i garderoben redo att tas på när jag behöver ”tas på allvar” och den funkar sorgligt nog oftare än den feminina. Men den manliga kostymen skaver och jag vill inte ha den mer än nödvändigt. Är jävligt trött på den.
Intressant! Jag förstår hur du menar men tänker att det är ett missförstånd att hårdhet utåt är samma sak som starkt/hårt inre. Många män visar ju upp den där fasaden utan att man känner att det alls finns något som backar upp den. Skör feminin och känslig behöver inte stå i motsatsförhållande till att vara stark, hård och kunna ”tuffa till sig” när det krävs
Klassanalys är superviktigt. Idag går många runt och låtsas som att det inte finns några klassfrågor i Sverige. Det märks framför allt i mitt jobb, lärare. Vi får inte ta in elevernas föräldrars utbildningsnivå och socialgruppstillhörighet när vi utvärderar skolresultat, trots att all forskning pekar på att dessa faktorer har absolut störst inverkan på elevers lärandesituation. Eftersom vi inte får titta på det så får vi inte heller med det i det kompensatoriska uppdraget. Barn till trångbodda, lågutbildade föräldrar får inte mer hjälp än barn till högutbildade och rika föräldrar. Mitt hjärta går sönder lite varje dag på grund av det.
Det här är så sjukt och verkligen en av anledningarna till att jag inte gillar läxor heller. De barn som redan har det lätt kommer bara längre fram medan de barn som har svårt med studiero hemma eller saknar föräldrar som kan hjälpa dem eller har det tungt i skolan och skulle behöva vila på fritiden hamnar efter.
Skolpengen är högre i socioekonomiskt utsatta områden. Det är givetvis inte någon garanti för att pengarna går just till extra stöd. Men kompensationen finns.
Jag har en reflektion angående att stå för konsekvenserna av sitt agerande. Det är ju komplicerat för de, som dig, har hela sitt förflutna dokumenterat. Som exempel var du för ca 10 år sedan min förebild och inspirationskälla när det kom till hållbar livsstil. Nu är istället din blogg något jag ofta får stålsätta mig inför för att inte lockas till konsumtion. Jag saknar att läsa din blogg och känna att det är en fristad, en motpol till all konsumtionshets. Jag har sett att du vid flera tillfällen blivit kritiserad när du visar upp lindextröjor av dålig kvalitet, sjuka mängder julbelysning och långa rader av hudvårdsprodukter i badrumsskåpet. Jag tänker mig att det är andra som liksom jag tänker att man kan hålla dig ansvarig för det du gör idag kontra dina ståndpunkter som du förmedlade förr. Men när jag känner så tänker jag att det är orimligt att känna sig besviken över det, jag får väl hitta andra som inspiration för hållbar livsstil (typ emma sundh). Och så får jag fortsätta läsa underbaraclaras blogg om jag nu vill det av andra anledningar.
Intressant reflektion Matilda. Jag får nog skriva ett helt inlägg om det här för det är något jag själv har funderat på.
Jag tycker absolut att den här bloggen är den enda jag läser där jag inte känner mig uppmuntrad till konsumtion. Det är ju nästan bara inlägg om hur man kan möblera om med det man har istället för att köpa nytt t ex. Tänkt jättemycket på det Clara skrev om att loppisar blivit ett slags förråd för allas skit osv.
Till skillnad från till exempel Elsa som handlar grejer hela tiden, på loppis också absolut men det känns nästan som konsumtionshets även när hon handlar på loppis för det är så mycket shopping hela tiden.
Men fint att tycka olika och fint att man får skriva kritik och det tas emot såhär klokt.
Jag håller med dig och vill gärna läsa ett inlägg om det.
Jag tyckte också att avsnittet var så upplyftande och Joan Didions text om self respect står på min lista att läsa.
Det känns väldigt inspirerande när man tänker att man faktiskt kan ta saker i egna händer och jobba på sin toughness. Samtidigt känns det väldigt amerikanskt och liberalt att det liksom är upp till dig själv att lösa problemen, och jag vet ju att det inte alltid fungerar så. Man kan ju tex inte säga det till en kvinna som blir misshandlad av sin partner eller som befinner sig i en väldigt dålig ekonomisk situation. Men oftast är det ju inte heller de som hörs och eller beklagar sig i media.
Men som privilegierad person både kan och bör jag ta till mig av rådet.
Intressant på så många sätt. Kände igen mig i det här med eget ansvar och inre styrka och tänker att det är något som kan tas oavsett klass. Både på ett personligt plan, som förälder och i yrkesliv och politik. Kanske har det (som någon skrev) mer med uppfostran att göra än med klass. Didion var priviligerad och ställde höga krav på andra kvinnor men att ha lägre krav bara för att inte alla kan leva upp till dem tjänar väl ingen på? Kanske kritiserade hon mest kvinnor i sin egen klass, kvinnor med samma priviliger som hon? Hon såg till att göra något av sina privilegier, skapade sig utrymme som skrivande och tänkande kvinna och om hon inte tagit den platsen hade den väl inte automatiskt tillfallit en annan kvinna med sämre privilegier?
Tolkar inte den inre styrkan som att det innebär att man måste ta fighter eller vara okänslig och egoistisk. Snarare som en sorts kompass för vad som är rätt och fel vilket kräver en stor dos känslighet och sällan har med klass att göra. Att ta ansvar kan ju vara att gå till det lågt betalda jobbet för att kunna försörja sin familj. Att inte göra skönhetsingrepp, inte för att man är så himla snygg redan men för att visa nästa generation hur åldrande ser ut och att det inte är fult. Att rösta. Att engagera sig politiskt. Osv. Att inte ta ansvar kan väl innebära att man har privilegier men i stället för att använda dem flyttar fokus till de som saknar privilegier och därigenom legitimera sin egen handfallenhet?
Håller med! Den inre styrkan är inte en ursäkt för att kunna vara svinig eller sakna medkänsla utan kan tvärtom kan vara ett sätt att vara mer juste mot omvärlden. De personer jag tänker på som så tydligt har den här inre kärnan är sådana där riktigt reko personer som man känner att man kan luta sig mot
Ja, det vill jag läsa! Håller med jag har också tänkt lite på det. Men mest har jag tänkt på att på att det är dyrt att köpa fina gamla grejer och kläder. Jag hittar tyvärr bara kläder av dålig kvalitet på loppis. I vintagebutiker är det väldigt dyrt.
Det första jag tänkte när jag såg inlägget var att fan så lyxigt att få läsa så intressanta tankar om en så intressant podd! Och sen få läsa ännu mer intressanta tankar i kommentarsfältet. Tack för det Clara och tack alla som delar med sig om sina tankar
Sök upp Larry Elder på youtube om du vill ha en svart mans röst som inte är vad som brukar höras i media.
Sök på Jordan Peterson som är suverän på att diskutera jämställdhet. Han kan starta många tankar i ens huvud som man aldrig tänkt!
Jag anser helt klart att man själv väljer, eller åtminstone starkt kan påverka, vilket liv man vill ha och hur man vill bli behandlad och bemött. Jag har skinn på näsan och tror på mig själv och jag blir behandlad därefter. Om man sätter på sig en offerkofta så blir du också sedd som ett offer.
Omge dig av människor som ger dig energi och som bygger upp dig. Som driver dig att bli en bättre människa.
Folk är så lättkränkta idag. Men varför då? Varför bry man sig om vad nån idiot tycker? Man väljer sitt liv. Och om man inte är ”där” än så ”fake it til you make it”!
Sen kan jag tycka det nästan blir lite problematiskt att det är sånt självfokus. Folk ser sig själva som så himla viktiga. Självförverkligande är det viktigaste tycker folk känns det som! Men när man har barn så inser man hur oviktig man är. Barnen och att skapa ett bra liv för dem, DET är viktigt. Ge dem alla verktyg man kan för att de ska få ett bra liv.
Vad är privilegier idag? Det ordet känns mer relevant för 70 år sedan. Men idag?
Finns det några lärare där ute som läser detta? Jag läste någon kommentar högre upp om att det inte är så lätt att tro på sig själv när man inte blivit omgiven av stöttande människor. Då tänker jag hur viktig skolan är! Varför pratar man inte mer privatekonomi i skolan? Ränta-på-ränta-effekten som kallas världens åttonde underverk. Om jag hade vetat när jag var ung det jag vet om sparande och ekonomi idag (snart 40) så hade mitt liv haft ännu fler möjligheter.
Och våld i nära relationer. Detta gift. Pratas det om sånt i skolan? Pratas det om normaliseringsprocesser? Om vi ska jobba förebyggande mot våld i relationer så måste vi ju börja i unga år! Stärk upp tjejerna så att de INNAN relationerna börjar vet vad de ska kunna förvänta sig i en sund relation och vad som är varningssignaler.
Att förstå ekonomi och att undvika destruktiva relationer är i min värld en bra utgångspunkt för ett lyckligare liv.
Hur kan feminismen (alltså ett strukturperspektiv) idag hjälpa oss att utveckla mer individuell respekt för oss själva? Jo, genom att vi tillsammans pratar om och synliggör hedersvåld och hedersförtryck, pornografi, den hemska snedvridningen på arbetsmarknaden där arbeten som en majoritet kvinnor utför (utbildning, vård och omsorg) organiseras och betalas så otroligt mycket sämre än mansdominerade. Genom att vi pratar om och hjälper varandra att utveckla kunskaper om privatekonomi, investeringar etc. (som Ellan var inne på ovan). Genom att vi tar kvinnohälsa på allvar, accepterar att kvinnor behöver specifikt och omfattande stöd under vissa perioder i livet (förlossningar, eftervård, amning, klimakterium etc.).
Där tycker jag att feminismen ska sätta in sina stötar idag. Då behöver vi inte se oss själva som individuella offer utan kan söka upp varandra för att skapa positiva förändringar och utveckla mer respekt för oss själva och varandra.
Tack Clara för att du gav oss möjlighet att lyssna till och diskutera detta intressanta avsnitt.
Intressant!
Sanningen dock ligger väl i en gråzon.
Det som är klassiskt kvinnligt är naturligt dåliga val i vårt samhälle. Skaffa barn. Välja en klassisk kvinnlig karriär. Dock behöver man ju kvinnor (och män) som gör dessa val för att samhället ska funka. Vem ska få nya barn och ta hand om sjuka egentligen? Så ska alla som gör dessa val ”skylla sig själva?”
Jag känner igen offerrollen mycket väl. Men skulle alla kvinnor göra ”bra” väl skulle samhället inte fungera. En till sak som borde tas med i debatten.
Något jag uppskattade med resonemanget i podden samt reflektionen av Didion är hur otroligt viktigt det är att kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. Krönikor och ledare i tidningar blir mer och mer polariserande och för att få fram åsikter landar skribenter ofta i att enbart tycka tvärtemot någon annan, inte resonera så mycket. Det blir tråkigt och enkelspårigt.
I denna podd var det väldigt tydligt hur många bottnar det finns i den här frågan.
Hur viktigt det är att kunna resonera och inte skynda sig till en slutsats och vägra ändra den.
Jag gillade särskilt tanken om självrespekt.
Så intressant att lyssna på. Jag lärde mig mycket om feministiska historien och hur det hänger i hop.
Så mycket tankar är dålig på att skriva ner dem. Men det gav mig bla insikt om varför feministdebatten kan vara så olika och att det är
Viktigt att det får vara så
Jag kan rekommendera alla att läsa boken Reclaiming childbirth as a rite of passage av Rachel Reed, oavsett om man har/vill ha barn eller inte. Väldigt, väldigt mycket tänkvärt om kvinnans plats i samhället. Vet inte om det är hon som myntat begreppet, men bara en sån sak som att tala om ”herstory” i jämförelse med history tycker jag är briljant.