För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg om att långtidsamma. Nu har det gått ännu ett år och jag ammar fortfarande. Eller jag slutade faktiskt för bara några dagar sedan, ganska precis en månad innan han fyller tre år.

Jag måste erkänna att jag tyckt att det varit lite genant att amma sista året. Alltså inte genant som i att det är fel men som i att det är avvikande. Jag vet att det är ovanligt att amma så här länge i västvärlden. Så jag har inte gjort det öppet bland folk så ofta eftersom jag inte orkar förklara mig. Ändå gör jag det här för 150 000 läsare – men det känns på något sätt tryggare. Dessutom vill jag gärna uppmuntra andra mammor att amma länge om lusten och orken finns.

Det är otroligt mysigt att amma ett lite större barn. Att få den där närheten med en unge som nästan aldrig annars vill sitta still. Att fysiskt vara så behövd och kunna ge en sådan tröst är otroligt. Mina första barn ammade jag i omkring ett halvår vardera. Jag var nöjd så och barnen också. Men jag har inte alls känt mig nöjd och mätt på att amma tredje barnet. Oftast har jag njutit av att få gå undan en stund och amma och vila ihop. Dessutom skyddar amning mot bröstcancer och eftersom det var det min mamma dog av har jag gärna velat fortsätta. Och under pandemin har det varit skönt att veta att han får fortsatt del av mitt immunförsvar i form av bröstmjölk. När öroninflammation och andra sjukdomar avlöst varandra har det varit guld värt att ha amningen som smärtlindring.

Men i höstas under de långa vabbperioderna ökade amningen samtidigt extremt mycket. Och nattsömnen blev allt mer störd trots att jag redan avvänjt honom från nattamning en gång. På jullovet bestämde mig därför att sluta amma när vardagen återvände. Men det har tagit en hel månad ytterligare att mentalt orka ta tag i det. Jag har helt enkelt haft separationsångest. Fast jag vet att han får närhet av mig ändå och på inget sätt behöver lida så känns det jobbigt att avsluta. Men jag inser också att den sista pusselbiten för att jag ska få må bra är att återerövra sömnen. Jag behöver få sova ostörda nätter så att jag orkar med mina dagar och att vara en bra mamma även för mina stora barn. När jag sover med min aktivitetsklocka ser jag att jag många nätter snittar omkring 5 timmars sömn vilket är på tok för lite. Jag skulle behöva sova närmare åtta timmar för att må riktigt bra. Särskilt som jag tränar så mycket.

Så nu har jag meddelat ungen att brösten gått sönder. Inget dramatiskt “NU KOMMER DU AAALDRIG MER ATT AMMAAA” utan bara ett milt konstaterande “tyvärr – brösten är trasiga” när frågan om att amma dyker upp. Det funkar bra hittills, han har inte varit ledsen. Istället får han göra det han tycker näst bäst om efter att amma – nämligen att pilla på mina olika födelsemärken som han kallar för “gullisar”. Gulligaste jag har hört.

Så nu turas jag och Jakob om med att trösta och söva om honom i hans egen säng när han vaknar. Det är lite vemodigt förstås. Men det känns rätt – ja som en befrielse. Senaste två nätterna har han faktiskt sovit tyst i sin egen säng natten igenom och jag har snittat närmare sju än fem timmars sömn. Och så fort hans nattsömn blivit lite mer stabil ska jag ta tag i de tidiga arbetsmornar som jag drömde om på jullovet. Ser väldigt mycket fram emot att få bli min egen människa lite mer och rå om min egen kropp och tid. Våga lita på att jag ska få sova nätterna igenom och därigenom också kunna välja att vakna och lägga mig på andra tider.