Anna lagar mat och jag ligger på soffan och lyssnar på åttaåringen som spelar piano. Femåringen klättrar runt mig. Sjunger, visslar och hoppar. Då och då stannar leken av och frågorna kommer på små barns raka vis
-Är det riktigt krig med riktiga vapen?
-Skjuter dom på riktigt? Kan husen gå sönder?
-Varför krigar dom?
-Kan det bli krig här nu?
-Finns det barn i det där landet? Kan man gömma sig i träden?
Jag svarar så gott jag kan och själv förstår. Försöker mildra allt jag förmår. En femåring behöver inte veta vad som pågår ute i världen. Kan få behålla sin oskyldighet ett tag till. Istället berättar jag om slaget vid Ratan och hur ryssen under finska kriget marscherade ner genom landet och drabbade samman i den lilla byn i Västerbotten. Men det är 200 år sedan nu. Kvar finns bara en krigsgrav och en minnessten. Ändå är historien så märkligt välbekant och tiden verkar gå i cirklar.
45 svar
När Utöya hände var dottern typ 5 år och eftersom det pratades mycket på förskolan ville jag att hon skulle hört om det från mig först. Fick en bild av barns logik…
– Idag pratar de på Radion om att någon skjutit en massa människor på ett ställe i Norge.
– Skjutit? Med ett gevär?
– Ja
– Som en jägare har?
– Ja
– … han trodde kanske att det var rådjur…
Det här inlägget är ganska perfekt. Jag förstår att man inte vill prata helt öppet om det kring barn, för det är ju krig det handlar om. Samtidigt är det bra att du förklarar ändå på ditt sätt som de kan ta emot. För de måste veta om att världen inte bara är guld och gröna skogar.
Jag hoppas att det här löser sig så fort som möjligt.
Ta hand om er!
Jag blir helt bestört över det som händer just nu. Igår delades det en post som kom upp i mitt flöde på facebook som hävdade att ”Putin inte vill ha krig, han ska rädda människorna och städerna, det vi ser på tv är bara propaganda.” Den andra statusen handlade om ukrainska vittnen som hävdade att Ukraina bombat sig själv… Jag blev så upprörd och ifrågasatte å det grövsta vilket slutade med att jag blev blockad… Vad är det för fel på folk egentligen?
Jag tror det är klokt att på ett barns nivå förklara vad som händer i världen. Vad som är rätt tänker jag att man får anpassa efter barnet man har framför sig. Alla är vi olika.
Jag såg också sådana klipp/ kommentarer delas. Helt galet! Hur kan man tro något annat äm det som folket som är på plats delar och lägeer ut. Hur kan man misstro en stor folkmängd som vittnar? Samma sak gäller sådana som förnekar förintelsen. Hur kan man itne tro på de människor som var där och som vittnar om det de sett och erfarit? Så galet och sjukt.
Lider med alla som har någon kär som dödats i detta vansinniga krig. Vare sig det är militär eller civilbefolkning. Som mist ett barn , förälder, käresta.
Allt p g a en maktbesatt person. Befinner mig själv i ett sorgearbete och tänker nu på alla som drabbats.
Frid till dig! Jag har läst din blogg länge, vi är nära i intressen. Jag är från Ukraina och idag är vi i krig! Och vi är så långt ifrån dig! Ta hand om dina hem och familjer.
❤️🕯️🙏
❤️
Skulle tro att vi oftast känner de barn vi har närmast oss bäst och är bäst lämpade att svara dem på en nivå som passar just det barnet. jag har barn där jag ofta behöver ligga väldigt nära verkligheten, så därför är jag väldigt rak med mina barn, men de är ju fortfarande barn och budskapet behöver anpassas därför. men andra barn kan behöva få det förklarat för sig på ett annat sätt. (Tyckte alltså inlägget var fint, funderade mer kring diskussionerna i kommentarerna om vad en femåring klarar och behöver, och jag tänker att femåringar behöver inte nödvändigtvis samma saker, precis som trettioåringar inte heller behöver det.)
Håller med dig. Också i detta är vi alla olika i behov och hur vi hanterar information m.m, både barn och vuxna ❤
Inte måste man ju prata om det ”med våld” om barnen helt tydligt inte undrar över saker eller inte förstår vad som pågår alls, inte behöver man ju oroa dem med något som de inte alls förstår. Vår 5-åring har ingen aning om vad ”krig” innebär, så vi talar inte om det med henne om hon inte börjar undra själv. Igår på TV hördes larmen i Ukraina, så då undrade vår 12-åring vad man egentligen ska göra om de hörs (och det inte är test, första måndagen i månaden kl 12 testas larmet, det vet hon) Springa ner i en källare/befolkningsskydd eller in i skogen svarade vi, så nu vet hon det. Hon är i en ålder där kriget pratas om mycket kompisar emellan, så då är det viktigt att man tar initiativ som vuxen också att lugnt och sakligt diskutera kriget, eller åtminstone visa att man är öppen för diskussion, så barnen inte går och oroar sig över något som någon kompis kanske fått om bakfoten. Och framförallt inte lufta sina egna ”worst case scenarion” så barnen hör..
Här var vi bor (i Finland) är det den klocktiden jag angav som stämmer, men sant att det är olika beroende på var man bor 🙂 Tror det var bombplan både hon och jag hade i åtanke då frågan kom upp, så mitt svar var därefter, måste utveckla vad som skulle gälla under normala förhållanden.. Att sätta på radion glömde jag säga åt henne, ska tillägga det!
Aha då är jag med, jag tänkte ur ett Sverige-perspektiv när jag skrev om tider 😊
Larmet testas den första helgfria måndagen var tredje månad (mars, juni, sept, dec) kl 15. Bara så att det blir rätt 😊
Det är dock olika tidpunkt i Sverige och andra länder (Finland t ex).
Ska man springa in i skogen?
Bor du i Sverige? I så fall bör du nog läsa på lite om signalen ”viktigt meddelande till allmänheten”, när den testas och vad man bör göra om man hör den.
Rättelse!
Krisinformation.se
Oskyldighet för de barn som kan får leva oskyldigt….på platser dit kriget inte kommer…(platser där föräldrarna har råd med bra mat och kan betala hyran, platser dit övergrepp och våld och missbruk inte når…) femåringar över hela världen vet annars väl vad krig är, vad svält är, vad det är att vara med och bära försörjningsbördan i en familj… Många är de femåringar(också i Sverige) som vet vad som pågår i världen…när jag var fem år visste jag det väl, visste varifrån hotet kom, visste var man skulle gömma sig…visste vad vi fick säga och inte fick säga om mor och far kom ifrån oss…Visste att vi ibland måste om vi bara kunde vara tysta som möss…Visst vill vi skydda våra små men tänker ändå att man kanhända inte ska göra världen för luddig eller för anekdotartad heller även om man såklart inte alls ska visa och berätta det allra hemskaste av det som sker…Bara mina tankar i frågan…Vår familj klarade sig där och då, de där åren då Faran fanns nära…då varje flygplan med en viss sorts ljud i natten fick mig och mina syskon att darrande krypa i hop i en boll tillsammans och pappa stod på vakt…Varje sådant flygplan får mig ännu att stanna upp och tänka, inte på invasion, krig och hot och fara utan på min pappa… Ville kanske säga att barn förstår och kan hantera mer än vi tror och att en rak, äkta men såklart mild version av tex krig är kanhända att föredra…trots allt. Var och en som den själv anser är bäst såklart. Men det är en underlig känsla att de plan som flög häröver i går faktiskt är vapenbestyckade…här i landet där inget farligt kan hända…
En femåring kan gott besparas kriget. Det är väl det vi kämpar för i hela världen? Att barn inte ska behöva uppleva krig? Vad kan en femåring göra med den informationen? Kan den påverka på något vis? Ja en tioåring behöver få veta (inom rimliga gränser) men jag tycker att vi ofta överinformerar barn om det som är hemskt i världen. Barn ska fokusera på att leka och vara barn. Det är deras rättighet
Jag växte upp på 70-talet med föräldrar som var väldigt politiskt intresserade. De engagerade sej fackligt och var på många sätt med och byggde upp bra saker i vårt land. Men de tittade på nyheter varje kväll och all världens problem diskuterades.
Jag minns min barndom som orolig och för stor på något vis. Vad kunde jag göra för alla stackars barn i krig och svält?
Då var det tryggare hos farmor, hon pratade aldrig om sådant. Vi pysslade och lekte. Men sen berättade hon om sina egna upplevelser som barn, att de hade lite pengar, kläder och skor. Hon berättade om hemsydda leksaker och om att gå barfota mycket för att det inte fanns skor.
Men de berättelserna var ju inte skrämmande för de innehöll oxå så mycket tacksamhet över hur bra hon fått det i sitt liv ändå.
Så jag tycker nog oxå man ska ”skona” sina barn. På något sätt göra världen ”lagom” stor att förstå.
Men såklart olika för olika barn.
Håller med!
Klart man ska svara på frågor. Men jag tror en del som kanske inte har en femåring hemma glömmer hur himla liten man är? Jag tror det är lätt att blanda ihop sina minnen kring vad man visste som barn med minnen från när man kanske snarare var 8, 10 eller 12 år.
Femåringar förstår knappt ens död t ex. Man måste anpassa informationen efter vilka verktyg mottagaren har att hantera dem. Gör små barn tycke rjag man främst berätta om de faror som de själva kan akta sig för.
Håller med sig Clara, helt och hållet! Jag har en femåring här hemma som ofta är orolig för saker, som att det kan börja brinna, att någon ska dö osv. Jag tror att man absolut ska bespara små barn en massa information om krig. Som du skriver…vad kan en femåring göra med den informationen.
Inom psykiatrin rekommenderar vi att prata. Just för att det inte ska bli otydliga saker man råkar höra från radion, se bilder på någon dator eller i förbifarten uppfatta. Men inte ha någon att ställa frågor till.
Så prata, men enkelt och att vi har det inte farligt här. Men det kan finnas de som är ledsna nu.
Barns föräldrar på förskolan med familj i Ukraina. Det är inte så långt borta. Även om ni själva kanske inte har vänner från Ukraina.
Prata, men håll det enkelt och alla frågor är välkomna. Vi pratade med våra barn, 5 och 8 år.
Precis som vi pratade om att morfar är sjuk, valparna i vår hunds mage dog. Livet är både svårt och härligt.
Barnen ställer någon fråga och sen leker vidare i nuet.
Detta är kanske ynkligt i jämförelse, men jag minns hur jag satt på fönsterbrädan i köket på julaftonsmorgonen och väntade. Jag var 5 år. Jag väntade inte bara på tomten, nej, jag väntade även på att Lions skulle komma med julmat i banankartong. Varför fick jag ens veta detta och denna oro? Nej, skydda barnen så länge det går. Idag är jag 60 år. Det är längesen men jag minns och det har satt spår.
Livet är mer än en bardomens lekar i Bullerbyn. Även för ett barn, ett alldeles litet barn, finns betydligt fler nyanser i livet än att bara leka. Kanhända ser du världen så eftersom du lever ett mycket skyddat liv och dina barn också och släktingar i övrigt. För vår familj som har levt ett annat slags liv, i en del av världen där barn fått kämpa för att alls överleva ser det annorlunda ut. Det är ett privilegium få länder förunnade att ha levat i fred i över två hundra år. Visst kan man gömma verkligheten för sina barn. Visst kan man låta dem leva i en värld vadderad med bomull dit stridslarmet inte når…Personligen tror jag ändå det är bättre att även små barn undan för undan får bekanta sig med det faktum att det finns hemska saker i världen. En vuxen bör kunna balansera detta utan att lura barnen att världen och livet bara är en lek och också såklart utan att skrämma dem i onödan. Att skydda barn från det som är hemskt och skrämmande är en sund instinkt men att dölja helt hur världen ser ut är måhända inte heller den klokaste vägen…Kanske detta är ogreppbart för det flesta svenskar idag? Kanske många svenskar helt enkelt saknar både erfarenhet och insikter för att kunna greppa vad jag försöker säga eftersom våra erfarenheter är så vitt skilda? Jag hoppas du är öppen och vidsynt nog för att tillåta åsikter som du själv finner obekväma i denna fråga. Vi kan bara göra vårt bästa i förhållande till de barn vi har nära oss i livet. Vad detta bästa är kan vi diskutera och fundera över, byta erfarenheter och insikter och vara ödmjuka inför att det finns olika vägar att vandra i livet.
Min pappa levde hela sin ungdom, från 13 år tills han flydde i 20 årsåldern, i krig. Bomber varje dag. Att varje kväll fly till skyddsrum, tills han blev gammal nog att själv bli soldat. Vi barn är födda i ett tryggt Sverige och han skulle aldrig göra något annat än att förskona oss så mycket det gick som barn i den åldern. Det Clara sagt till en femåring tycker jag är precis lagomt. Ett barn som upplevt krig och lever i det kommer behöva veta mer tidigare än ett barn som levt i fred såklart, men varför inte förskona det barnet? Ingenstans i Claras kommentar framstår hon som trångsynt, hon säger själv att en tioåring behöver mer information. Du skriver att det ska komma stegvis och det håller jag med om, och med det sagt kan Clara ha lagt det på en alldeles lagom nivå för den femåringen, vilket jag tror många med erfarenhet av krig skulle hålla med om också. Åsikter kommer vara skilda åt trots liknade erfarenheter.
Bra skrivet!
Den här tendensen att undanhålla obehaglig information är ju minst lika utbredd bland vuxna. Hur många svenskar vet om att Covid försämrar immunförsvaret och att upp till 40 % upplever nån form av långtidscovid. Hur många svenskar har en bild av vad SARS och MERS har för långtidspåverkan och att det sannolikt även gäller Covid-19. HIV är också en mild förkylning initialt, det säger inte så mycket.
Fint skrivet❤️
Word underbaraclara!
Jag håller med dig Clara!
Låt barnen vara barn. Låt dem få leka, drömma och känna inre fred och frid så länge de bara kan. Då blir det ett normaltillstånd som de sedan kan orientera sig tillbaks till och sträva mot även i en instabil vuxentillvaro.
Jag håller med att barn behöver förskonas från så mycket info som möjligt men helt ovetande är de sällan eftersom de både hör i media och vuxna – och äldre barn – prata och då är det ju bra att det finns trygga vuxna att ställa frågor och få svar av.
Man får väl vara lyhörd för vad barnen undrar och försöka möta på deras nivå. (Som med annat, sexualupplysning t.ex.)
På Krisberedskap.se finns exempel hur man pratar med barn t.ex om läget i Ukraina nu.
Håller helt med dig. De hör och ser saker och kan känna oro för det och då tycker jag man ska prata om det även med en femåring. Kloka reflektioner från dig.
😣
Undrar hur länge barn ska behöva höra om någon form av krig på TV. När jag var liten var det forna Jugoslavien och Israel-Palestina som dominerade nyhetssändningarna, sedan kriget mot terrorismen…
Tyvärr tror jag dock att konflikt ligger i människans natur och det går inte att maskera hur länge som helst. Men man kan ju hoppas. 💚
Visst vill man att barn ska få förbli ovetande om hemskheter, men samtidigt är det ju en verklighet att de nu växer upp i en värld med ett klimat som människan aldrig upplevt tidigare. Den senaste IPCC rappporten kallades för en ”code red for humanity”, ändå handlar klimatdebatten i Sverige om sänkta diselpriser. När den första rapporten om hur sverige ska klara framtida väderkatastrofer pryddes framsidan av glada barn som plaskade i en vattenpöl (se tex brillianta journalisten Soxbos text kring detta här:https://www.mariasoxbo.se/2022/02/19/hallbara-svepet-del-72-special-om-rapport-och-greenwashing/).
20 procent av svenskar är beredda att rösta fram ett parti vars partiledare så sent som för någon vecka sen vägrade välja mellan USA’s demokratiskt valda predident Biden och Rysslands Putin. Så jag tror att vi i sverige har varit alldeles för skyddade och naiva och behöver alla inse vad krig och klimatkatastrofer är. Genom sociala medier får vi se hur fruktansvärda krig verkligen är, långt bort från kvällsnyheternas städade reportage, och jag tänker att det är vår priviligerade skyldighet att orka ta in det, att inte titta bort och framförallt att orka ta debatten med tex partiledare som verkar tycka att Donald Trump, Ryssland och Ungerns regeringar är något eftersträvansvärt.
Om man ser debatten om höga dieselpriser/bensinpriser i ett större perspektiv handlar det ju om vilka uppoffringar som människor är villiga att göra för ett bättre klimat och vilka som ska betala mest för dem. Den underbetalda undersköterskan som måste köra bil till sitt jobb när ingen kollektivtrafik finns eller den priviligierade storstadsbon med hög inkomst som har råd att köpa elbil eller kan ta tunnelbanan till sitt jobb? Det är väl ändå en av kärnfrågorna i klimatdebatten, även globalt? Hur ska människor förbättra sin levnadsstandard utan att miljön tar stryk? Hur gör man omställningen rättvis?
Jag vägrar låta mina barn växa upp med klimatångest, tror snarare på att vara ett gott exempel och leva hållbart i vardagen, så att barnen lär sig goda vanor. En femåring ska inte behöva bära hela världens hemskheter, ett barn ska få vara ett barn med smittande framtidstro och hopp.
I skolan däremot kan större barn lära sig mer kring vad som händer i världen och få det förklarat på en nivå som är anpassad till dem. ”Lilla aktuellt” är tex suveräna på detta, ett varmt tack från en mamma här.
Nu känns det som att min kommentar hamnar långt från ämnet i blogginlägget, men ibland känns det som att många av oss vuxna skyddar oss själva också och inte orkar ta in allvaret i stunden och det tänker jag att vi egentligen inte har råd att göra, allra helst ett valår.
Absolut ska vi ha en rättvis omställning. Det är inte en undersköterska i Norrlands inland som ska lösa klimatkatastrofen, självklart. Jag tror min frustration över just diselpris debatten ligger i att den känns så otroligt futtig i sammanhanget. Det verkar råda en sån otrolig okunskap över media och politiken över vilket läge vi befinner oss i. Code red for humanity innebär alltså att även om vi på något magiskt vis skulle stoppa alla jordens utsläpp imorgon så har vi redan orsakat en sån skada med de utsläpp som redan skett att stora delar av planeten blir obeboelig/omöjlig att odla på, miljonstäder kan hamna under vatten och vi kommer allt oftare att drabbas av dödliga stormar/skogsbränder.
Våra barn idag växer upp till en helt annan verklighet än vad vi i Sverige tidigare har gjort, det är ingen ljusnande framtid. Att svenska politiker då ser som sin största klimat insatts att sänka diselpriser och stoppa skydd av skog och tycks komma undan med att göra det utan kritiska frågor från media/väljare blir nästan surrealistiskt. Att vilja skydda sina barn måste väl också innefatta att kräva mer från våra folkvalda, både lokalt, nationellt och på EU-nivå och det är det långt ifrån nog många som gör.
Ja eller hur. Demokratin är ingen självklarhet, även om vi gärna tror det. Vi måste vara stenhårda mot dem som svajar kring de frågorna. Typ SD.
Om man ska sammanfatta orsaken till det här kriget med ett ända ord är det ju ”diktatur”. Ryssland hade aldrig fått igenom det här på demokratisk grund. Folk i allmänhet vill inte kriga. Så vi måste börja stå upp för demokratin i världen.
Nu blev det lite fel. Finska kriget och slaget vid Ratan var visserligen 200 år sedan men Finska Vinterkriget slutade 1940 och känns smärtsamt nära i dessa tider för oss finnar. Åh vad man önskar att det som händer nu i Europa bara var en mardröm. Så fint att du svarar men också skyddar. Man får ta lite i taget själv också. Göra sitt bästa för att förstå och kanske hjälpa men andas lite emellan allt det fruktansvärda.
Eftersom vi är tornedalingar så är inte kriget så långt borta. Hej! Alla som sett på Netflix. Jag tror dock inte att vi kommer beröras av det här mer än via kostnader. Skulle kriget komma närmare så kommer jag ansluta till finska styrkorna och skicka mina barn med min svägerska till Norge. Det är vår plan.. vi hoppas att det inte kommer bli verklighet.
Bor också i trakterna kring den svensk-finska gränsen. Med rötter på båda sidorna om Torneälven, om än flest på den svenska sidan. Historien gör sig ständigt påmind i våra trakter, såväl kriget 1809 då Finland kom att tillhöra Ryssland, som andra världskriget och finska vinterkriget.
Sett vadå på Netflix?