Jag minns en tydlig milstolpe i mitt tillfrisknande från utmattningen. Det var en sommar kanske tre år efter att jag blivit sjuk när jag var ute och gick på ängen nedanför huset och plötsligt kände ett sug – ja ett starkt behov av att få veta vad blommorna hette. De där vanliga ängsblommorna jag aldrig brytt mig om att lära mig namnet på. Varför kunde jag dem inte?
Jag var så rädd om den där spirande, ovana lusten efter kunskap att jag först inte vågade agera på den. Gick i flera dagar och avvaktade för att se om den skulle försvinna eller dröja sig kvar. Tillslut letade jag i alla fall fram en flora och började bläddra i den och försökte lägga åtta vanliga sorter på minnet.
Under de sämsta åren av utmattningen ville jag bara slippa få information, slippa lära mig nytt och slippa veta detaljerna. Jag drömde om samma distans till omvärlden som när jag tog av mig glasögonen. Skarpare konturer än så hade jag ingen användning för. En ganska drastisk förändring för någon som i friskt tillstånd varit intresserad av allt och bara velat veta mer. Som gärna bläddrat i VVS-arnas branschtidning eller lusläst en artikel om svårigheterna med att jaga vildsvin, operera navelbråck eller att driva förskola som föräldrakooperativ. Vart försvann den personen?
Sedan utmattningen har jag övat upp en respekt för den där pirrande känslan av vetgirighet. Att stanna upp, lyssna och invänta att det verkligen pockat på. Livrädd för att agera på allt som väcker intresse och därmed riskera att återigen släcka lusten helt. Jag behandlar pirret som en skygg fågel som kanske vågar komma närmre om jag sitter stilla och väntar med öppna handflator.
Om det hjälpt?
Nattviol, teveronika, häckvicker, baldersbrå, hampdån, getpors, strandranunkel och våtarv.
Åtta ängsblommor jag en gång inte kunde namnet på
20 svar
Jag har samma erfarenhet. Jag försöker vänta in den där kunskapstörsten och behandla den vänligt. För ett par år sedan bestämde jag mig för att lära mig ett nytt språk men i stället för att sätta upp mål och göra studiescheman så ägnar jag mellan fem och tio minuter om dagen åt att öva på ord eller fraser. Och kunskapstörsten kommer och går. När den är där tar jag mig an nya lektioner och försöker utöka ordförrådet, när den inte är där repeterar jag det jag redan kan. Och om kunskapstörsten inte infinner sig på flera månader då får det vara så. Jag kan fortfarande inte hålla en dialog på det språk jag lär mig, allt går så himla långsamt. Kanske måste jag vänta tjugo trettio år innan jag kan se en film utan textning, men att låta kunskapstörsten komma till mig i stället för tvärtom har gjort lärandet riktigt rofyllt.
Hej skulle du vilja berätta lite mer om när du valde att äta antidepressiva, hur din erfarenhet var, jag har fått utskrivet men vågar inte ta och ju mer jag läser desto läskigare verkar dem. Jag är så rädd för att det ska bli värre än vad det redan är … tack på förhand vänliga hälsningar Stina
Å nu slängdes jag tillbaka till högstadiet där vi pluggade namn på blommor. Där och då satt namnen som en smäck, idag har det mesta glömts bort 😅
https://blogg.loppi.se/kina/
Jag lyssnade precis på maratonpodden. Jättebra och intressant intervju! Jag lyssnar annars inte på träningspoddar men det här fångade mitt intresse.
Hej Clara<3
Det e så mkt i mig som stämmer in på vad du gått igenom , jag har också gått med konstiga symptom i 13 års tid och har liknande erfarenheter av graviditeterna, känner också igen mig i det kognitiva tröttheten, att bli diagnostiserad med utmattning och förlossningsdepression trots att jag hela tiden försökt påvisa att det är någonting i kroppen som är fel. Nu äntligen har de hittat det, grov järnbrist, mina Hb värden har varit låga men okej alla dessa år men nu kollade de järndepåerna och de va helt slut. Har gått med det så länge så jag fått blåsljud på hjärtat. Tycker du ska be dem kolla det.
Ville bara titta in och skriva det, kanske min resa kan hjälpa dig. Kram
Då jag läste ordet getpors så kom jag att tänka på en gammal dikt skriven av Bertel Gripenberg som heter ”Ledum” och första och andra versen lyder såhär:
Ledum, getpors, jägareblomma, ljuvliga jägarminnenas brud
skön är din kryddiga, friska vällukt, skön är din gröna och vita skrud.
Vildmarksblomma från vida myrar,
nordens myrten från mossdjup mark,
viska vackert i minnets öra, dofta bedårande, frisk och stark.
Alltid då jag ser getporsen, eller känner doften av den, så tänker jag på namnet ”ljuvliga jägarminnenas brud” – jag tycker det är så fint.
Jepp de måste vi kunna,när vi gick i plugget och i folkhögskola.
Du sätter så klokt ord på vad som händer med en när utmattningen tar över nästan allt i livet.
Oförmågan att fungera och agera som sig själv, att den släckt så många fler förmågor än jag förmodligen är medveten om.
Det är fint att läsa hur du sakta erövrar delar av det som försvann, det fyller mig med hopp om att även jag ska kunna ta tillbaka delar av mig själv…
Jag började nästan gråta när jag läste detta, har upplevt exakt samma! Helt plötsligt vill jag se vetenskapsprogram, lyssna på poddar med innehåll och inte bara flams, läsa faktaböcker, lära mig namn på blommor (😊) och fåglar, ja helt enkelt bara LÄRA mig saker! Om allt möjligt! Vad som helst! Den lyckan var obeskrivlig. Kram!
Jättefint skrivet!
Att lära sig nytt är ju väldigt lustfyllt, man brukar få en kreativ kick också, meeeen då blir detta ett energiuttag som om man inte planerar in motsv. återhämtning (hur mkt som behövs beror ju på hur frisk man blivit) resulterar i huvudvärk, kort stubin och hjärndimma.
Så ibland sparar jag att läsa ngt, till en dag när j hinner ta hand om kostnaden, precis som du skriver 😊🙌🏼
Känner igen mig så mycket, men i mitt fall blev det fåglar och deras sång. Ville veta vad som frambringar vilket läte. <3
Ett av alla dina kloka och intressanta inlägg, tack! Kunskapstörsten får en vara rädd om. Så härligt att upptäcka den igen. Så många sätt du gör avtryck på, läser teologi och även i kurslitteratur (religionssociologi; religion i medier) dyker ditt namn och din blogg upp. För mig är att följa din blogg stunder av vila och återhämtning, som att träffa en klok ”gammal” bekant en stund.
Allt gott!
Mathilda
Så otroligt kul att läsa för igår kväll satt jag själv med den nordiska floran i famnen med exakt samma tanke på at det vore kul att kunna fler av de blommor jag så ofta ser på sommaren. Törstar efter mer ”gammal” vardaglig kunskap som de flesta hade koll på förr i tiden men som vi idag tycks glömma bort mer och mer
Jag förstår precis vad du menar. Ett tips är att lyssna på massor av olika P1 program på radion. Då kommer du få veta mycket om förr och det ena programmet leder till ett annat program som leder till Blåmesljud från 1936 typ. Det är sån otrolig skatt i P1 programutbud. Och att bläddra i böcker. Herregud vilken fakta o rikedom man får. Jag tittar ofta i min fågelbok, Flora och gamla skrifter jag har i mina gömmor. Samt att jag ofts lyssnar igen på radioprogram ex. Naturmorgon, för att upptäcka någon ny art att lyssna efter eller titta efter. Så byggs kunskapen upp.
Åh tack för tips!
Åh! Jag har alltid läst massor, böcker, dagstidningar, magasin! När jag hade som mest hjärndimma i utmattningen orkade jag bara titta på bilderna när jag bläddrade i en tidning, hjärnan kunde inte in mer information än så. Nu kan jag efter 2,5 år känns att det är mer ”som vanligt” dock måste jag fortfarande gallra och välja de artiklar som intresserar mig mest. Och det kanske är bra, även om jag blir friskare! Så kan jag spara energin till annat kul också!
Det där kan jag verkligen känna igen mig i. Både bristen på lust och när det sakta börjar komma tillbaka igen.
Jag känner igen det där, att komma på sig själv att bit för bit tappat delar av sig själv. Att inte känna igen sig själv eller den man är just nu.
Men det kommer ju successivt. Smygande. Inte över en natt utan del för del som tappas. Som normaliseringsprocessen.
Huuuu. Jag ryser när jag tänker på det. Skönt att du mår bättre nu ❤️
Vilka vackra namn att kunna och vilken fin beskrivning du ger 🥰
Önskar dig läkning på alla sätt 🌷
Oj vad detta träffade mig! Precis så är det för mig just nu. Tack för att du sätter ord på den där vetgirighetsivern jag hade innan jag kraschade som tycks vara en del av varför jag blev sjuk. Tids nog kommer lusten säkert tillbaka men då kanske jag har kunskapen om hur jag ska hantera den bäst. Mvh, hon som sprang på alla bollar