Så mycket vi måste kunna lita på för att leva vår dagliga dag

utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergsslutningen

ovanför byn

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det

plötsliga yxhugget inifrån inte kommer

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den

trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med

förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

(Tomas Tranströmer, Schubertiana)