SÄ mycket vi mÄste kunna lita pÄ för att leva vÄr dagliga dag

utan att sjunka genom jorden!

Lita pÄ snömassorna som klamrar sig fast vid bergsslutningen

ovanför byn

Lita pÄ tysthetslöftena och samförstÄndsleendet, lita pÄ att olyckstelegrammen inte gÀller oss och att det

plötsliga yxhugget inifrÄn inte kommer

Lita pÄ hjulaxlarna som bÀr oss pÄ motorleden mitt i den

trehundra gÄnger förstorade bisvÀrmen av stÄl.

Men ingenting av det dÀr Àr egentligen vÀrt vÄrt förtroende.

De fem strÄkarna sÀger att vi kan lita pÄ nÄgonting annat.

PÄ vad? PÄ nÄgonting annat, och de följer oss en bit pÄ vÀg dit.

Som nĂ€r ljuset slocknar i trappan och handen följer – med

förtroende – den blinda ledstĂ„ngen som hittar i mörkret.

(Tomas Tranströmer, Schubertiana)