Ute öste regnet ner, måndagskänslan hängde tung och på min egen lunchrast rafsade jag runt i lådan i kylen för att se om det fanns något att laga middag av. En påse skrumpna päron som för länge sedan slutat se aptitliga ut och därför lämnats åt sitt öde.

Några potatisar skramlade också runt på botten av lådan ihop med en massa lök. Vad kan jag hitta på av detta? Jo det går att göra mycket gott!

Den här gången föll valet på en potatis- och löksoppa. En snäll soppa som man liksom känner sig så omhändertagen när man äter. Jag hittade också en slatt vitt vin och lite grädde som raskt var på väg mot utgångsdatum och då blir det ju ännu godare!

Tricket med lök och potatissoppa är att steka löken länge utan att den får minsta färg. Och sedan skiva potatisen tunt, tunt – gärna på mandolin. Jag vet inte om det är för att det kommer ut mer stärkelse i soppan på det viset men den blir så mycket krämigare och godare. Det är hela skillnaden.

Jag började alltså med att fräsa löken. Tre stora gullökar. Och kom ihåg – den ska inte får färg. Sedan mandolinade jag ner 14 små potatisar, tillsatte 1 liter vatten och 3 tärningar hönsbuljong. Sedan fick det puttra i en halvtimme medan jag hade ett telefonmöte med Erica.

I kaffepausen tog jag och mixade den lätt. Men obs – inte helt slät. Några potatisbitar ska vara kvar. Sedan adderade jag salt, svart- och vitpeppar. Och hällde i en skvätt grädde och en skvätt vitt vin. Tog ur en gammal flaska som stått öppnad sedan i augusti och som Jakob menar tappat smaken. Men till mat funkar den fint! Vin är för övrigt valfritt men det ger ju lite välbehövlig syra.

Sedan fick soppan stå så i väntan på middagen när den fick ytterligare ett uppkok.

Mitt telefonmöte med Erica återupptogs. Medan vi pratade passade jag på att hacka päronen i mindre bitar och så rotade fram en förpackning smördeg ur frysen. En typiskt föredömlig sak att ha hemma för situationer som dessa. Jag kavlade ut den, la päronen ovanpå, strödde över lite råsocker och kardemumma. Samt några hasselnötter som fanns färdigrostade i en burk (brukar ju använda dem som salladstopping). Nu var ju päronen redan mosiga och mjuka – men har man hårda päron kan de smörstekas lätt innan de läggs på smördegen.

Och sedan gjorde jag knyten genom att nypa ihop hörnen ovanför fyllningen. Penslade med ägg, strödde över lite mer socker och ännu fler hasselnötter. Och sedan gräddade jag i ugnen på ca 200 grader tills päronbakelserna puffat upp och blivit gyllenbruna.

När Jakob kom hem med barnen var det bara att värma soppan.

Till soppan serverade jag grahamsfrallor jag gjort under helgen. De hade hunnit bli lite torra så jag rostade dem på eftervärmen i ugnen, när päronpuffarna gräddat färdigt. Jag tog också lite gräslök från trädgården och klippte över soppan vid serveringen.

Det blev så vansinnigt gott! Till och med den vassaste matkritikern i familjen åt två stora portioner.

Sedan blev det päronpuffar till efterrätt

Med de sista resterna av vispgrädde. Ohoj vilken omhuldande matomsorg en vanlig sketen måndagseftermiddag i oktober. När regnet öser ner och man fryser in till märg och ben. Maten la sig som bomull i magen och plötsligt kändes tanken på en lång arbetsvecka inte alls lika orimlig.