Brutal måndagskänsla med grå, tät himmel utan skymt till lucka i molntäcket. Helgen var trist. Jag var ju krasslig förra veckan och när jag äntligen blev ledig kändes det som att sjukdomen blommade ut. Jag låg mest i sängen och såg på film fast jag egentligen hade velat åka skridskor med barnen, dragit en egen sväng i skidspåret och fejat och fixat här hemma. Jag mår bra och blir lycklig av att uträtta saker. Påtvingad vila kan däremot snabbt skapa ångestkänslor hos mig.

Nu har någon i familjen varit sjuk varje vecka sedan terminen började. Förkylning och magsjuka. Jag förstår inte hur det är meningen att jag ska få något jobb gjort? Jag ligger en månad efter med mitt bokarbete redan – eftersom jag var så sjuk innan jul när jag egentligen skulle arbetat med den. Jag kan inte låta bli att stressas av den vetskapen eftersom flera veckor av sjukdom innebär ett stort inkomstbortfall. Projekt som ska generera lön under nästa år hinner överhuvudtaget inte sjösättas.

På instagram ser jag hur folk reser på semester åt höger och vänster och jag känner bitterheten puttra innanför bröstbenet. Alla som bara forsätter resa och njuta av världen och inte verkar känna klimatångesten värka någonstans. Jag vill också åka till ett varmt land och märka hur mina barns näsor slutar rinna och hur de återfår ansiktsfärgen. Jag vill också gå på museum i en stor stad och insupa inspiration. Jag vill också snorkla i ett turkost vatten. Jag vill – men jag har svårt att motivera varför just jag skulle ha rätt att göra det?

Jag känner mig nästan frisk idag. Och är trots håglösheten fast besluten om att försöka inleda den här veckan på ett sätt som bäddar för bättre känslor. Har gjort min proteinshake till frukost, ska snart riva av min bokföring och på lunchen ska jag försöka ta mig ut i dagsljuset en stund. Ska bara baxa mig över det här krönet så kanske det blir lite utför snart.