Stargate: en julberättelse

Nu är ju läsutmaningen slut – men kvällsläsningen har blivit till en vana. Precis som den var under alla år innan det istället började sitta en smartphone i min hand när jag skulle sova…

Vad jag läste i januari

Stargate: en julberättelse av Ingvild H Rishøi 

Den här boken kom som ett recensionsex men har stått oläst i min bokhylla sedan förra vintern. Men nu äntligen fick jag tummen ur och läste den. Så här står det på baksidan av boken

Ronja bor med sin pappa och sin storasyster Melissa i stadsdelen Tøyen i Oslo. Det närmar sig jul. Ronjas pappa har än en gång blivit arbetslös. Därför måste Melissa ut och sälja julgranar, därför måste Ronja själv sälja kransar och julkärvar till förmån för fattiga barn. Pappa i sin tur verkar mest vara synlig på stamstället Stargate. Och december kommer snart att handla om våta vantar, provision och öl. Men också om tre visa män, en stjärna och en skog

Ingvild skriver boken ur barnet Ronjas perspektiv. Och utsattheten för ett barn när den vuxne inte förmår axla en vuxens ansvar blir så tydlig. Det är mörkt och det är hjärtslitande. Hemskt och vackert på samma gång. En modern ”Flickan med svavelstickorna” har den kallats och precis som jag grät när pappa läste den för mig när jag var liten, gråter jag när jag läser om Ronja och Melissas öde.

Ingvild H Rishøi har vunnit varje upptänkligt litteraturpris i Norge och nu är jag väldigt sugen på att också läsa hennes bok Vinternoveller.

Sanditon av Jane Austen och en annan dam

När Jane Austen dog vid blott 41 års ålder hade hon några påbörjade manuskript liggande i sina gömmor. Vad hade det månne blivit av hennes författarskap om hon inte gått bort så ung i sviterna av Addison? Många författare når ju inte sin peak förrän i medelåldern – så det är beklagligt att hon inte fick leva längre och skapa mer för oss Austenfreaks att njuta av.

Boken Sanditons första tolv kapitel är skrivna av Jane Austen – men boken som helhet skevs färdigt förs på 1970-talet av ”en annan dam” vid namn Mary Dobbs.

Romanens hjältinna är den unga Charlotte Heywood som under en sommar besöker Sanditon – ett litet samhälle vid den engelska kusten. Hennes nyfunna vänner Mr och Mrs Parkers försöker med stor ihärdighet att förvandla den sömniga byn till en framgångsrik badort. Men Charlotte som är där för att semestra hamnar intet ont anande mitt i ett kärleksdrama. Precis som det ska vara, när det gäller Austen.

Jag läste den här i tonåren och då tyckte jag att den var sååå bra. Nu ville jag läsa om den igen, men blev ganska besviken. Tonen är inte alls Austens och intrigen är överdriven och irriterande dramatisk. Finessen med Austen är ju den ganska saktfärdiga handlingen i kombination med det kvicka språket. Nu blev det varken saktfärdigt eller kvickt. Och jag kan ärligt talat inte förstå vad jag tyckte var så bra med den här boken en gång i tiden? Samtidigt som det såklart är skönt att märka att min smak vuxit och förbättrats betydligt sedan dess. Trots mina invändningar är Sanditon ändå måsteläsning för oss Austen-heads. Men inte för några andra.

Systerklockorna av Lars Myttling

Bloggläsarna Elisabeth, Johanna, Emelie och Marie tipsade alla om Systerklockorna och det gjorde mig såklart nyfiken. Jag letade reda på den på biblioteket och lånade hem och började läsa – utan att veta riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men jag blev förtrollade av denna pärla till roman!

Så här står det på baksidan:

Så länge folk kan minnas har Systerklockorna ringt över bygden med en klang så kraftfull att klockaren blev döv efter bara tre mässor. Klockorna göts till minne av tvillingflickorna Halfrid och Gunhild vars bildvävnader sägs sia om framtiden. 1879 flyttar en ny präst in i prästgården där nittonåriga Astrid tjänar. Från Tyskland kommer samtidigt en främmande man med storslagna planer. Den gamla stavkyrkan med sina klockor går ovissa tider till mötes och byn i det storslagna Gudbrandsdalen förändras i grunden. 

Myttling skriver enkelt, vackert och rent. I en ganska klassisk romanform där man villigt vänder blad för att få veta hur det går med Astrid, stavkyrkan och de märkliga klockorna. Jag låg uppe halva natten och läste klart den och sedan grinade jag kudden blöt. Såg också att en uppföljare kommit och den ska jag förstås läsa så fort jag lyckas få tag i den!

Normala människor Sally Rooney

Jag såg den underbara filmatiseringen på SVT förra året och blev sugen på att läsa boken när jag passerade den på bibblan. Så här beskrivs handlingen.

Connell och Marianne växer upp i samma småstad. Han är en populär fotbollskille, hon rik men ensam. De börjar prata, snart ligger de med varandra, kort därefter gör de slut. Så fortsätter det, hela vägen till universitetet i Dublin. Där är rollerna plötsligt omvända: Marianne omges av människor som vill vara henne nära medan Connell sluter sig inåt. Rooney skildrar livet som det levs just nu. ”Normala människor” är en roman om kärlek, klass och makt, och om hur en person kan förändra en annan människas liv.

Jag tycker så mycket om Sally Rooneys språk. Flytet, dialogen och hennes intressanta personskildringar. För att inte tala om sexskildringarna. Makalösa! Hon lyckas skriva utan att man blir generad, störd eller irriterad. Jag läste ut hela boken på en enda kväll och trots att jag redan visste slutet så kunde jag inte låta bli att somna med en klump i halsen och tårar i ögonen.

Vad jag läste 2022