Igår hade vi kalas för tolvåringen. Jag har alltså en tolvåring! Det är svinläskigt! Vart tog tiden vägen? Det känns som att det var max fem år sedan han föddes. Och de flesta av mina jämnåriga kompisar har precis fått sitt första barn – medan jag har ett barn som funderar på valet av högstadieskola. Känns overkligt.

Men nu är det slut på föräldrafloskelfesten och sånt som alla mammor säger när barnen fyller år. Nu hoppar vi rätt in i kalaset.

Apelsinsaft, chokladbollar och en gräddtårta med nonstop. Märks det att jag fostrades i kalaskultur på nittiotalet eller?

Jag och Folke hade gjort chokladbollar med starkt kaffe och sedan rullat dem i rostad kokos.

Det fina med en tolvåring är att han kan fota en

Och hålla kameran hyfsat stilla och rak.

Tårtan och chokladbollarna var det enda hemgjorda. Resten av fikat köpte jag på ICA.

Dukade med en rutig duk jag loppade i somras. Matchar vas och ljusstake perfekt.

Och ballongerna matchar visdomsorden.

Viktigt att få en bra bild av födelsedagsflaggan.

Sedan spelade Folke Ja må han leva på piano för Bertil

Halva tjocka släkten var närvarande.

Bertil och brorsorna öppnade paket. Bertil fick ett gäng flanellskjortor, ett skinnbälte, ett par turskidkor, ett armbandsur och lite annat smått och gott. Bland annat en egen helg med sin farmor och farbror – att hitta på precis vad han ville på.

Det är lite kämpigt att vara tre år och känna att det är fusk att brorsan får så många fler paket än en själv.

Gästerna stannade ganska länge och barnen levde rövare.

Klättrade på farmor och lät sig slungas i luften av sin farbror.

Party animal.

Till slut blev det ändå kväll. Gästerna åkte hem, vi kollade på mello och orkade inte ens ta fram något snacks efter allt kalasfrossande.

Och det var den kalasdagen, det!