Mitt nyårslöfte inför det här året var att påbörja traumaterapi. Jag har ett gammalt trauma som jag inte har bearbetat och som jag under många år trott skulle lösa sig om jag bara började må bättre i allmänhet. Och det hjälper absolut, men så fort jag får en sämre period – det räcker med en influensa som försvagar mig allmänt – ja då störtar tankarna på det gamla traumat över mig igen med full kraft. Innan jul fick jag nog och kände att nu måste skiten bearbetas. Nu är jag tillräckligt stark och frisk att ta tag i det.
Men trots min bestämda åsikt och min tydliga önskan om att bli fri så har det varit jättesvårt att ta nästa steg. Bara att söka vården har inneburit ett fruktansvärt inre motstånd. Första träffen var hemsk och jag gruvade mig i en hel vecka innan. Önskade att det skulle bli inställt eller att jag skulle bli sjuk. Och just detta känns som något lite typiskt för ett trauma. Med andra jobbiga problem i livet kan man kanske känna en tröst och en tillförsikt i att gå och prata med någon om det. Men när något är ett trauma så vill man ofta inte prata med någon alls. Även om man intellektuellt sett förstår att det skulle vara bra – så känns det som att man gör det med livet som insats. Gläntar jag på den dörren går jag under.
Men på den korta tid jag har gått i behandling har psykologen konstaterat att det är som en förlossning. Jag kom in livrädd med svåra värkar och var en centimeter öppen. Men nu är jag åtta centimeter öppen helt plötsligt. Och trots att det gör ont så är det en befrielse. Jag är närmare en förlösning.
Det är en liknelse jag förstår mig på och uppskattar. Terapin som ett värkarbete. Smärtan som en ett villkor för att få befrielsen i slutändan. Betyder det att jag också kan ha användning av dykmetoden, som jag lärde mig för att kunna hantera min förlossningsskräck? Ja! Dykmetoden är väldigt användbar för att kunna hantera ångest.
Det har varit några omtumlande veckor i behandling och det kommer det att fortsätta vara. Något som hjälpt mig är dock att förstå att minnen är plastiska. De ska förändra sig med tiden. För när minnen inte förändras, mattas av och man lär sig se på dem med nya ögon så blir de ett trauma.
Om du är mobbad i fyran kommer du i femman kanske se tillbaka på det med skam och självhat, i sexan känna hat mot de som utsatte dig, i högstadiet känna stor sorg över allt du behövde uppleva. Och i gymnasiet kommer du kanske se tillbaka på dig själv med stor kärlek och medkänsla. Och så en dag när du är vuxen träffar du din gamla mobbare på stan och känner ingenting. Bara ett stilla vemod över det som hände. Acceptans och förlåtelse.
Men om du som vuxen fortfarande bara känner skam och självhat. Och om du träffar mobbaren och samma skräck och utsatthet som när du var tio kommer tillbaka. Då är det mycket möjligt att du bär på ett trauma. Och om du börjar gå omvägar för att inte riskera att träffa hen igen, eller vänder bort blicken när du passerar din gamla skola, eller stänger av en film för att den handlar om mobbing. Då kan traumat ha börjat förminska ditt liv. Tills du snart inte vågar utsätta dig för någonting som skulle kunna trigga din ångest.
Det jag gör nu i terapin är att ta fram och titta på mina gamla minnen under trygga omständigheter. Övar upp nya kopplingar i hjärnan för att få bort den där starka, otäcka laddningen. Lär mig att jag kan minnas tillbaka utan att kroppen tror att det är fara för mitt liv.
Jag vill egentligen inte skriva någonting alls om terapin just nu, eftersom det är så skört. Men jag känner så starkt att jag behöver skriva just det här inlägget. Som en vänlig puff i ryggen på dig som varit med om något som påverkat dig så starkt att du inte får vara fri. Att du har ett trauma, ett minne som hemsöker dig, en period i livet som kan få dig att när du minst anar det, rasa ner i ångest.
Våga söka hjälp. Det kanske är det svåraste du behöver göra. Men var modig och gör det. Du förtjänar att vara trygg och må bra.
85 svar
Tack Clara. Precis detta behövde jag läsa idag…
Jag med!❤️
Det finns ingenting som är så tillfredsställande i terapi som en hjälpsam metafor! Jag ska ta min psykologexamen till sommaren, och jag ska verkligen ta med mig den där förlossningsmetaforen in i mitt framtida arbete. Det är så många som kommer in i terapi totalt oförberedda på att det kommer göra ont, vilket leder till att de hoppar av och inte får den läkning och den frid och den glädje som kan bli resultatet av et hårda “värkarbetet”. Allt som på ett snabbt och enkelt sätt kan få folk att samtidigt inse allvaret och våga ta steget behövs verkligen!
Önskar dig styrka genom skräcken och en välförtjänt frid när du är färdig <3
Ett vänligt menat medskick: det är nog bra att försäkra sig innan om att en förlossning inte i sig är ett trauma för patienten. Många har erfarenhet av kontrollförlust och panik umder förlossningar och det är ju inte känslan man vill att liknelsen ska väcka.
2. Eller att inte alla kvinnor/personer har erfarenhet av förlossning.
Precis ALLA har deltagit i minst en förlossning.
Nej nej nej! Herregud, lova att du INTE tar med dig den! Jag har två barn och två rätt odramatiska förlossningar, men skulle bli otroligt irriterad om en psykolog började harva på om förlossning för att förtydliga att något är jobbigt. Dels är det en klyscha, minst sagt och dels skapar det en påtvingad gemenskap med en vårdgivare kring något som är högst personligt och PRIVAT. Fy fan, haha! Jag blev helt orimligt sur på detta! 😅 Men kul ifall det trots allt kan glädja någon annan, hehehe
Haha, men jag personligen tycker att traumaterapi är så personlig och privat man någonsin kan bli med en psykolog. Att prata förlossning i det läget känns mer som att prata om vädret. Helt odramatiskt.
Vad bra, det ligger låter härligt. För min del ska mitt underliv hållas på armlängds avstånd från min terapeut.
Hej framtida kollega – jag är legitimerad i yrket och jag vill också passa på att tacka Clara för en fin metafor som jag kommer ha med i bagaget. Responsen du fick på den här kommentaren gjorde att jag fick feeling och vill uttrycka något som jag lärt mig genom åren och som jag hoppas kan komma till användning:
De flesta psykologer (nu målar jag med BREDA penseldrag här, kan såklart inte prata för alla utifrån utgår från min samlade erfarenhet) har en bred repertoar av metaforer, jämförelser, anekdoter och berättelser som vi använder som hjälpmedel och verktyg i terapin. Dem flesta av oss kan det här med tajming och finess och i de flesta fall landar en metafor som Claras om förlossning bra men – ibland – landar det fel. Om man kan reparera “skadan” så är det fantastiskt och alliansstärkande man ibland blir ett snedsteg förödande. Dock ansvarar reparationsarbetet lika delar hos terapeuten som det gör hos patienten. Jag tror att vi psykologer generellt behöver bli bättre på att poängtera att patienter har ett STORT ansvar i behandlingens utfall. Det jag försöker säga är detta: om du gör ett snedsteg och en patient inte tycker om en jämförelse och du märker att ni inte kan reparera skadan, ta det inte för hårt. Du får också lov att vara mänsklig och du får också lov att säga klumpiga saker (som kanske till sin natur inte är klumpiga, bara hur det mottas hos patienten, och chansen att det inträffar kan du oavsett hur mycket du försöker aldrig avvärja dig ifrån).
Om det är något jag har lärt mig i yrket är det att det inte finns en “one-size-fits-all.” Kanske ett banalt exempel men ändå nyttig tror jag: det finns patienter som tycker det är djupt terapistörande om de ser att deras psykolog har ärr från ett förflutet med självskada medans andra upplever det som befriande. Även om det tycks finnas en föreställning om att vi kan läsa tankar så kan vi inte det. Eftersom det inte finns en psykologmall som funkar för alla patienter, försöker istället fokusera på hur DU kan vara så äkta, personlig och sann i din terapeutroll som möjligt. För det är så du håller i det här yrket!
Åh vad du är bra och modig. Jag har många timmar terapi på kontot och är så innerligt tacksam för den möjligheten. Skickar massor av pepp och omtanke inför resten av din terapi!
Tack för det Elna. Jag känner värmen och omtanken <3 glad att terapi fått hjälpa dig
Vilken bra beskrivning du ger, som enkelt beskriver trauma och terapi! Tänker att det är ord som används mycket i media men som sällan förklaras och därför många har en skev bild av. Jobbar i vården och ska bära med mig de här enkla beskrivningarna i mötet med mina patienter framöver!
Åh, så starkt av dig att berätta om detta, i din takt. Skickar massa varma tankar.
Jag har också gått i traumabehandling. Var så svårt att få hjälp, men till sist kom jag till en psykolog med vana att behandla traumatisering hos både vuxna och barn.
För mig hjälpte det när psykologen förklarade att syftet är inte att tala om allt det värsta samtidigt. Utan först fick jag redskap för att trygga och lugna mig själv. Sedan nystade vi upp som en rött nystan av allt det svåra, tillsammans.
Det var det mest ansträngande jag gjort, men SÅ värt det. I dag kan jag verkligen se hur väldigt osunda mönster innan gjorde mitt liv alldeles för tufft. I dag kan jag tänka på minnena och känna många saker samtidigt. Inte bara skräck.
P.s. är du osäker på om du är traumatiserad, finns skattningsskalor. För både barn och vuxna! De är inte en diagnos, men kan vara till hjälp och stöd i att förstå vad problemet är. Dessa skalor finns på nätet, men t ex mödravärd, elevhälsan, företagshälsovård kan också ge vägledning
Tack Karin! Och det gör mig glad att höra Anna. Precis så är det. Ett stort nystan man försiktigt försöker reda upp.
Hej! Tack för fint inlägg. Går i kbt men upplever att psykologen har bråttom fast jag går privat. Hur hittar man bra psykolog (i Stockholm)? Kram
Hej Hannah,
Kan rekommendera psykodynamisk psykoterapi, förkortat PDT. Det är lite mer “djupare” samtal där man mer får bearneta, samtala, reflektera över minnen, känslor, tankar, upplevelser/trauman.
Läs gärna i länken från Psykotetapicentrums hemsida/fb-sida, om PDT, och där finns namn och tfnnr till olika terapeuter. Tyvärr finns knappt PDT att få som behandling inom Landstinget, men det finns privat som då tyvärr kostar mer.
Hälsning, Cina🌷
https://www.psykoterapicentrum.se/psykoterapi/ompsykoterapi.htm
Hej Hannah,
Kan rekommendera psykodynamisk psykoterapi, förkortat PDT. Det är lite mer “djupare” samtal där man mer får bearneta, samtala, reflektera över minnen, känslor, tankar, upplevelser/trauman. Läs gärna i länken från Psykotetapicentrums hemsida/fb-sida, om PDT, och där finns namn och tfnnr till olika terapeuter. Tyvärr finns knappt PDT att få som behandling inom Landstinget, men det finns privat som då tyvärr kostar mer. Hälsning, Cina🌷
https://www.psykoterapicentrum.se/psykoterapi/ompsykoterapi.htm
åh men tack <3
Hej Hannah,
(tror min förra kommentar till dej föll bort, skriver igen)
Kan rekommendera Psykoterapicentrum hemsida(fb-sida). Där får du info om psykodynamisk terapi, förkortat, PDT. Finns också namn, adresser, tfnnr till olika terapeuter i Stockholm.
Vänlig hälsning,
Cina🌷
https://www.psykoterapicentrum.se/psykoterapi/ompsykoterapi.htm
Jag kan verkligen rekommendera Hypnoanalys istället ❤️ Snabbare än vanlig psykoterapi, går oftast djupare för du får med alla sinnen och avslappnande & skönt mitt i det jobbiga. Man får otroliga insikter med sig också. Jag tycker Jörgen sundvall på SSEAH utbildar bra terapeuter ❤️
När det gäller behandling av trauma är det oerhört viktigt att gå till en person med legitimation. T ex en leg psykoterapeut, psykolog.
Ingen annan ska behandla så pass allvarliga saker som trauman.
Har man otur och hamnar fel kan man börja må mycket, mycket sämre. Man kan också lägga ut stora pengar på år av “hjälp” som aldrig hjälpte.
En vän till mig har råkat otroligt illa ut via alternativa behandlingsmetoder. Hamnade i en djup depression och ville ta sitt liv efter en slags “hypnos-retreat”.
Det här instämmer jag HELT i!
Birgitta Bane är en livserfaren, klok, insiktsfull, modig, stark och jordnära kvinna
St Lukas kan jag varmt rekommendera av egen erfarenhet.
https://sanktlukas.se/
Kan jag tyvärr inte rekommendera efter att ha gått hos två olika terapeuter där. Men man får själv göra en bedömning, de har en mängd olika terapeuter.
Ich jag högre ett varningens finger för just dem. Precis anmält dem för svår patientskada.
Den här sidan hjälpte mig att hitta en bra psykolog. Där kan man göra ett test så matchas man med en terapeut med relevant kompetens.
http://www.ahum.se/
Ja, det är så bra när man tillsammans med en terapeut i samtalet få tillgång till undanträngda upplevelser/trauman, känslor, minnen – att få igång en dialog i vårt inre mellan intellekt och känslor. Bearbeta de svåra minnena, reflektera och sätta ord på det som känns svårt/trauman, som har gett så mycket symptom av ångest och/eller depression. Också att få göra det med psykoterapeuten som på ett empatiskt sätt lyssnar och inte avvisar eller värderar, är också viktigt.
Mina erfarenheter av Psykodynamisk psykoterapi(PDT) har gett så goda resultat för mej, och mina symptom av ångest och PTSD är minimala. Tror aldrig jag kommer bli helt symptomfri, men terapin har hjälpt mej en god bit på väg att förstå mina olika trauman, jag har fått forma min egen berättelse och förståelse av det som hänt, och fått reflektera och läkt.🌅❤
Jag behövde läsa det här. Igår höll min sambo om mig medan jag mådde så otroligt dåligt och pratade försiktigt om att jag skulle må bättre om jag vågar ta steget och gå till en psykolog. Men det känns så oerhört tungt och svårt. Och så läser jag det här idag. Började gråta bara av din text. Nu ska jag leta upp en psykolog och ta tag i det här. Så tack så mycket ❤️
Jag tror på dig <3 det här kommer blir bra.
Heja, du klarar det ❤️
Tack Clara för ditt ärliga och modiga inlägg.
Fint inlägg, lycka till med terapin!
Så fint att du tar dina medmänniskor i hand in i ett område som blir så mycket lättare att hantera med hjälp av andra. Varmt lycka till i ditt värdefulla arbete att placera traumat på rätt plats i minnesbiblioteket.
Tack Monnah <3
Tack! Jag har själv trott i cirka 16 år att jag lider av posttraumatiskt stressyndrom, men ingen inom vården har någonsin tagit mig på allvar förrän en psykolog för snart ett år sedan. Då påbörjades en lång utredningsprocess inom primärvården som resulterade till en remiss till psyket (eftersom primärvården hos mig inte har specialistkompetens för traumabehandling). Jag fick ganska snabbt ett videomöte med en överläkare som fastställde min PTSD-diagnos, men sedan har det inte hänt något mer. Jag står i en evighetslång kö för att få träffa någon och EVENTUELLT få påbörja traumabehandling. Det har nu gått 6 månader sedan videomötet…
Har du sökt terapi ”privat” eller via vanliga vården?
Skulle bara vilja förklara att de terapiformer som har störst vetenskapligt stöd när det gäller traumabehandling är Traumafokuserad KBT (TF-KBT) och EMDR.
Du kaan söka efter terapeuter utbildade i dessa terapiformer.
När det gäller barn som upplevt trauman är ett tips Ericastiftelsen i Stockholm. De har rådgivning och kan tipsa dig om instanser för stöd. BRIS har också en stödlinje för vuxna där man kan få vägledning.
Det är viktigt att den som behandlar har legitimation och utbildning i just traumabehandling, speciellt när det gäller svåra besvär. Annars kan man bli sämre av behandlingen eller gå år i behandling som inte hjälper.
Tack <3
Detta! Jag har försökt söka hjälp ett antal gånger tidigare för min ångest, inget blev bättre av ”ältandet” man gör med psykologer med psykodynamisk inriktning. När jag sen nyligen hittade en kunnig inom emdr och traumaterapi som förklarade att för min typ av besvär och trauman är psykodynamisk terapi nästan som att kasta bensin på elden löste det så många knutar i mig och jag har mindre ångest än på många många år efter bara ett halvår hos hen.
Kan verkligen hålla med. Jag har slösat alldeles för mycket pengar på psykodynamisk psykoterapi o endast grävt ned mej i ältande.
Här är en till som håller med! EMDR var mycket effektivt i mitt fall.
Om man alls får påpeka detta så kanske det kan vara bra om du är litet försiktig med det du skriver som mer eller mindre allmänna sanningar rörande trauman och hur de upplevs, levs och påverkar, hur de bäst bör bearbetas, orsak och verkan, vad man bör göra etc, etc. Detta som så mycket annat i människolivet kan vara högst individuellt…(något jag ser varje dag hos de som kommer till mig med sina livsupplevelser) Man kan förstå att det du själv går igenom just nu, på det sätt som förhoppningsvis är det bästa för dig, är omtumlande, stort och något mycket speciellt…men det är din upplevelse och ditt upplevda trauma och därför din personliga väg…Helandets väg kan se ut på lika många sätt som det finns människor…
mvh Anna
Jag måste hålla med här. Tyckte att inlägget var fint men hade önskat att det stannat i det personliga. Att försöka förklara trauma och bearbetning är otroligt svårt och det finns flera sätt att göra det på. För dig ser det ut så som du skriver och delen om dig och hur du ser på det tyckte jag om. Men kände personligen inte igen mig i texten som innehöll ”då kan du lida av ett trauma”. Trauma yttrar sig på så många olika sätt och för mig blir det fel när man som privatperson försöker förklara vad det är när man inte arbetar med det och inte har hela bilden Önskar dig lycka till i din bearbetning!
Jag tyckte att det var viktigt att få med just den formuleringen om trauma och liknelsen med mobbing. Det var nämligen när jag hörde en psykiater förklara detta på ett liknande sätt i höstas, som bitarna föll på plats för mig.
Plötsligt förstod jag att det nog var ett trauma jag hade. Och att jag behövde hjälp specifikt med det. Det här inlägget skrev jag för att någon annan kanske upplever något liknande och behöver få det förklarat sig. Som EN tänkbar anledning. Säger inte att det är den enda vägen, den rätta vägen eller precis hur det går till. Men jag önskar så att jag hade fått korn på detta tidigare och kunnat bli hjälpt.
Exakt!
Tack för att du skriver om detta! Att söka hjälp är oerhört svårt att ta det steget själv, om tex sjukskriven för stress via vårdcentral hänvisas man ofta till dess kurator eller samtalsterapeut så viktigt att du får förtroende för den du träffar. Du är i en väldigt utsatt situation om du vill få hjälp att bearbeta trauma. Jag har haft förmånen att få träffa mycket kunnig kurator och psykolog men tyvärr även träffat en som jag gick till många ggr och fick inga verktyg men kände att om personen är anställd på vårdcentralen så måste kunskap finnas och jag upplevde en skyldighet att gå då detta skulle vara en del i behandlingen. Fått info att denna person var kurator, när jag läste min journal på 1177 stod titeln samtalsterapeut. Menar inte att samtalsterapeuter är dåliga men jag har upplevt att kunskapsnivån skiljer. Såklart påverkar även personkemin. Menar med detta att om inte den första personen du möter inte känns rätt, sök en annan.
Tack för ett fint, lärorikt och modigt inlägg!
Tack Clara att du skriver om terapin ur ditt perspektiv så starkt att du sökt hjälp och att du öppnar den dörren för oss! Ser att några reagerar bla på vilka verktyg du fått men det är just dina verktyg! Varje enskild individ i terapi får sina egna verktyg att hantera trauma eller annat. Att det sedan finns olika inriktningar är svårt för en lekman att veta vad som är bra… Så håller med dig sök hjälp även om det kan vara väntetid till kuratorer och psykologer.
Men vart söker och hittar jag rätt hjälp då?
Kanske kan du börja med att prata med en läkare på vårdcentralen som kan guida dig rätt? Eller ringa 1177, om det känns okej.
Tackar! Har börjat gå på traumaterapi, men tyvärr har jag inte känslan att det hjälper. Vill prata om saken, men terapeuten inte verka förstå ett ord…. Nu känns det helt hopplöst. – Det är fint att läsa, att det går bättre för andra, att det funkar för dig!
Går det att byta psykolog? Något jag alltid har fått höra är att det är viktigt att kemin stämmer och man förstår varandra. Trivs man inte ska man inte fortsätta tillsammans. Hoppas det löser sig på något bra sätt <3
Tack!
Vilken otroligt fin liknelse! Tack för att du delar och lycka till. Du vet att vi är många som hejar på dig. ❤️
Tack Clara. Jag jobbar själv som leg kurator med bl a traumabehandling. Din metafor beskriver på pricken. Tycker även att du tidigare gett väldigt hjälpsamma, kloka och forskningsförankrade beskrivningar kring psykisk ohälsa. Lycka till med din terapi.
Till er som undrar hur ni ska söka hjälp, vänd er till er vårdcentral. Sen är det bra att känna till, att det inte är säkert att man lider av PTSD för att man varit med om trauma. Ofta(st) läker minnet av sig själv. Men om det inte gör det, bör man söka hjälp och få en bedömning.
Det gör mig glad. Tack för det Lollo. Kram
Åh Clara- så klokt Du skriver!! Tack för det!
Jag ska på mitt första möte imorgon. Känns jobbigt och jag har dragit ut på detta länge. Var på väg att avboka nyss men nu fick du mig på andra tankar.
Heja Emma <3 du är så duktig som gör det. Ja vet att det känns väldigt tufft men det kommer bli lättare. Du klarar mycket mer än du tror. Kram
Alltså Heja dig Clara!
Du är så stark o cool.
En förebild❤️
Tack för att du lyfter detta med att vara mänsklig.
Åh SÅ otroligt bra beskrivet och precis vad jag behövde läsa idag när jag körde lite i “diket” igår efter att ha bearbetat och läkt mitt trauma under 2020. Men det är ju bara en liten bit för att komma upp på vägen igen denna gången tänker jag. Tack för klokt inlägg som alltid Clara!
Tack för din kommentar och ditt fina inlägg på din blogg Johanna <3
Tack Clara för ditt inlägg om traumaterapi. Har en långvarig sorg i mitt liv som jag trodde var bearbetad och ” färdig” men efter ett dödsfall i familjen dök det gamla traumat upp med dubbel styrka och förstår nu att jag behöver söka professionell hjälp för att komma över smärtan och kunna gå vidare. Ditt inlägg gjorde det lätt för mig att bestämma mig.
Jag hejar på dig Neta. Så klokt att du tänker söka professionell hjälp med det svåra. Kram
❤❤❤
Vad fint skrivet för att peppa andra men inte behöva lämna ut mer än du själv vill! I min terapi har jag lärt mig att se starka känslor som t ex ett stormigt hav. Så ser jag mig själv stå och ta emot vågorna och se hur de också sköljer förbi. Efter bara någon minut brukar de starkaste vågorna ha lagt sig och havet blir mer och mer stilla. Det hjälper också mycket att t ex gå samtidigt som jag upplever starka känslor, rörelsen gör det lättare att härda ut. Hoppas dessa tankar kan hjälpa någon.
Ja, vilken fin liknelse. Vi har också pratat mycket om vågorna som metafor. Tycker det förklarar det på ett lugnande tröstande sätt
Du är fan bäst
Rekommenderar boken ”Kroppen håller räkningen” som kompletterande läsning!
Vad roligt att du rekommenderar den! Har faktiskt beställt hem den för att läsa.
Väldigt fint skrivet.
Det låter som du har hittat en psykolog och en metod som passar dig. Känner du efteråt att du mår bättre, att din kropp inte reagerar på samma sätt när du befinner dig i de situationer som triggade dig innan, då var det här precis det du behövde. Känner du däremot att du har fått ett annat värdefullt perspektiv som du är tacksam för, men att det är mest ett intellektuellt perspektiv, utan att det har förändrats på djupet, då skulle jag verkligen rekommenderar (om det inte redan är det du gör) en trauma metod som gå in i kroppens minne också.
Den absolut bästa och mest kraftfulla som jag personligen har hittat är Tapping. Vetenskapligt beprövad- i många studier. Tyvärr inte i Sverige och därför få man bekosta det själv. Den bästa investering jag har nånsin gjort. (Efter flera års psykoterapi som inte kom i närheten av samma resultat). Blev faktiskt så fascinerad över hur effektivt och kraftfull den är, att jag utbildade mig inom det!
Har också hört bra saker om EMDR, även om flera upplever att den är ”hårdare”.
Lycka till med din process. Ibland är det så att vi få skalar bort några lager, för att inser efter ett tag att det finns några lager kvar. Ibland går det fort. Finns inget rätt eller fel där- du har börjat din resa, och du är värd att kunna sen resa vidare med lättare baggage- och det låter som du är en bra bit på väg.
Men tack snälla att du skrev detta Clara! Så viktigt och så hjälpsamt för många människor. För mig var det en vänlig läkare som skrev remiss till psykolog fast jag egentligen sökte för halsont. Och terapin hjälpte mig så mycket!
Visst är det fantastiskt när man kommer till någon – sjuksköterska, BVC-personal eller läkare – som lyckas lotsa en rätt så att man kan få må bättre. Trots att man själv först kanske inte ens förstod vad det handlade om
Kram
Så modigt av dig<3
Jag tycker att det överlag hjälper att använda termen värkarbete i arbetet med ångest. Att andas in ångesten och låta den expandera in i varje liten cell typ (bara förnimmelsen, känslan av ångest, inte tankarna). Helt ofattbart effektivt. Eftersom gamla minnen typ lagras i cellerna är jag övertygad om att jag då löser upp gammal smärta också. För mig är typ den metoden vad som menas med ett en måste ta sig IGENOM smärtan. Inte det enklaste dock. Heja dig!
Fint inlägg Clara, 💕 Till er som vill söka hjälp eller väntar i lång kö, det finns på nätet också, till exempel Mindler.se Där kan man läsa om vad de olika behandlarna har för kompetens och arbetserfarenhet och metoder och välja utifrån det. Har ingen egen erfarenhet dock, vet inte om det är bra.
Mindler har fina psykologer. Men aldrig någonsin jag skulle använda dem vid trauma, de har en samtalstid på 25 (!!!) minuter o ett exakt antal sessioner, alldeles för få enligt mej. De passar lämpligen för lite hjälp med småångest, fobi, stress tänker jag efter att ha använt mej av ddm.
Tack för påminnelsen!
Det är väldigt bra att söka hjälp. Men har själv dålig erfarenhet. Fått gå till en kurator på vårdcentralen men med väldigt långa mellanrum, här snackar vi månader mellan besöken, på grund av resurser och ekonomi från vårdcentralens sida.. Det kostar så mycket energi att söka hjälp när man mår riktigt dåligt. Det är så sorgligt att den är så svår att få. Tillslut sökte jag hjälp privat. Jag har behövt gå under en väldigt lång period och har nu lagt väldigt stora summor på detta. Varje besök kostar över 1000 kronor och jag har snart gått i över två år… mår betydligt bättre. Men fått avstå från mycket som hade varit roligare att lägga pengar på.
Det sorgligaste är att alla skriver och säger “våga söka hjälp”. Det känns alltid så hårt för när man söker hjälp gång, på gång, på gång men psykiatrin blöder…
Jag har stått fyra år i kö för traumabehandling och än kan de inte säga var min plats i kön är. Bara att jag står i kö och jag får tid så fort de kan.
En liten tanke om orden våga söka hjälp, för de är vedertagna hos många influencers. Många vågar, men får ingen hjälp.
Det är så fruktansvärt 💔 så här borde det inte få vara
Nä, det är sorgligt. <3 Men man blir glad över att läsa framgångshistorier! 🙂
Tack snälla för detta inlägg! Behöver det i detta nu när jag själv upplever ett trauma då min ladugård med alla mina djur brann inne förra veckan. Så fort jag har tillgång till bil igen så jag kan ta mig till terapin, så ska tiden bokas. Tack åter igen!
Hej! Och tack för fint inlägg! Får jag fråga vilken terapiform? Det är en djungel och så svårt att hitta rätt upplever jag.