Mitt nyårslöfte inför det här året var att påbörja traumaterapi. Jag har ett gammalt trauma som jag inte har bearbetat och som jag under många år trott skulle lösa sig om jag bara började må bättre i allmänhet. Och det hjälper absolut, men så fort jag får en sämre period – det räcker med en influensa som försvagar mig allmänt – ja då störtar tankarna på det gamla traumat över mig igen med full kraft. Innan jul fick jag nog och kände att nu måste skiten bearbetas. Nu är jag tillräckligt stark och frisk att ta tag i det.

Men trots min bestämda åsikt och min tydliga önskan om att bli fri så har det varit jättesvårt att ta nästa steg. Bara att söka vården har inneburit ett fruktansvärt inre motstånd. Första träffen var hemsk och jag gruvade mig i en hel vecka innan. Önskade att det skulle bli inställt eller att jag skulle bli sjuk. Och just detta känns som något lite typiskt för ett trauma. Med andra jobbiga problem i livet kan man kanske känna en tröst och en tillförsikt i att gå och prata med någon om det. Men när något är ett trauma så vill man ofta inte prata med någon alls. Även om man intellektuellt sett förstår att det skulle vara bra – så känns det som att man gör det med livet som insats. Gläntar jag på den dörren går jag under.

Men på den korta tid jag har gått i behandling har psykologen konstaterat att det är som en förlossning. Jag kom in livrädd med svåra värkar och var en centimeter öppen. Men nu är jag åtta centimeter öppen helt plötsligt. Och trots att det gör ont så är det en befrielse. Jag är närmare en förlösning.

Det är en liknelse jag förstår mig på och uppskattar. Terapin som ett värkarbete. Smärtan som en ett villkor för att få befrielsen i slutändan. Betyder det att jag också kan ha användning av dykmetoden, som jag lärde mig för att kunna hantera min förlossningsskräck? Ja! Dykmetoden är väldigt användbar för att kunna hantera ångest.

Det har varit några omtumlande veckor i behandling och det kommer det att fortsätta vara. Något som hjälpt mig är dock att förstå att minnen är plastiska. De ska förändra sig med tiden. För när minnen inte förändras, mattas av och man lär sig se på dem med nya ögon så blir de ett trauma.

Om du är mobbad i fyran kommer du i femman kanske se tillbaka på det med skam och självhat, i sexan känna hat mot de som utsatte dig, i högstadiet känna stor sorg över allt du behövde uppleva. Och i gymnasiet kommer du kanske se tillbaka på dig själv med stor kärlek och medkänsla. Och så en dag när du är vuxen träffar du din gamla mobbare på stan och känner ingenting. Bara ett stilla vemod över det som hände. Acceptans och förlåtelse.

Men om du som vuxen fortfarande bara känner skam och självhat. Och om du träffar mobbaren och samma skräck och utsatthet som när du var tio kommer tillbaka. Då är det mycket möjligt att du bär på ett trauma. Och om du börjar gå omvägar för att inte riskera att träffa hen igen, eller vänder bort blicken när du passerar din gamla skola, eller stänger av en film för att den handlar om mobbing. Då kan traumat ha börjat förminska ditt liv. Tills du snart inte vågar utsätta dig för någonting som skulle kunna trigga din ångest.

Det jag gör nu i terapin är att ta fram och titta på mina gamla minnen under trygga omständigheter. Övar upp nya kopplingar i hjärnan för att få bort den där starka, otäcka laddningen. Lär mig att jag kan minnas tillbaka utan att kroppen tror att det är fara för mitt liv.

Jag vill egentligen inte skriva någonting alls om terapin just nu, eftersom det är så skört. Men jag känner så starkt att jag behöver skriva just det här inlägget. Som en vänlig puff i ryggen på dig som varit med om något som påverkat dig så starkt att du inte får vara fri. Att du har ett trauma, ett minne som hemsöker dig, en period i livet som kan få dig att när du minst anar det, rasa ner i ångest.

Våga söka hjälp. Det kanske är det svåraste du behöver göra. Men var modig och gör det. Du förtjänar att vara trygg och må bra.