Det är jobbigt att resa bort men ännu jobbigare att komma hem. Det är något i skiftningen av energier som alltid triggar ångesten i mig. Igår kom jag och idag känner jag hur oron river runt därinne. Rumsterar och ställer till oreda och gör mig handlingsförlamad.
Vad är det för rädsla för förändring som jag bär på? Som tar sig så många olika uttryck? Det är samma sorts obehag som jag känner inför årstidsskiften. När sommar går över i höst, när den guldvarma julen går över i gråkalla oxveckor och när vintern går över i vår. I april med sitt lynniga väder befinner jag mig i limbo. Jag har inget att hålla fast mig i. Existensen skakar.
Men om det är vanligt att reagera vid årstidsskiften undrar jag om det är lika normalt att reagera vid skymningstimmen varje dag? Jag har nämligen svårt för den också. Den blå timmen ger mig en molande oro som inte släpper förrän mörkret helt besegrat dagsljuset.
Jag upplever också väderomslag som emotionellt ansträngande. En gråregnig sommardag när det plötsligt solar upp. En solig vårdag när ett snömoln vräker ner sitt innehåll. När det går från vindstilla till blåsigt och sedan till vindstilla igen. För att inte tala om hur svårt jag har för att släppa taget och gå in i sömnen. Och obehaget jag nästan dagligen känner när jag måste vakna upp.
Blir så less på mig själv. På överkänsligheten. På att jag som är så pass rationell, trygg och stabil på andra plan samtidigt kan blir så skakig av förändringar. Dessutom helt naturliga förändringar i ett helt vanligt liv. Och om man är som jag, så är det lätt hänt att man börjar undvika saker. Allt som oroar och stör, plötsliga skiften som kan trigga ångesten. Man gör livet allt mindre för att slippa obehag – men det enda som händer är att man blir ännu känsligare. Tillslut har hela livet anpassats bort.
Rädsla för ångest får inte dikterar ens livsvillkor. Och som en affirmation till mig själv, när jag känner mig ömtålig, brukar jag mumla några rader ur en dikt av Bodil Malmsten.
Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig och det måste vara underbart
80 svar
Otrolig igenkänning här! Wow. Sådant jag inte ens riktigt tänkt på och nu förstår jag mig själv lite bättre. Tack Clara!
Känner verkligen igen känslan inuti, en diffus men ändå så påtaglig oro. Men i mitt fall är det alltid *inför* en förändring. Har någonstans hört begreppet förvåntansångest, alltså att oroa sig för stora eller små saker som eventuellt kommer längre fram. Exemplet med årstidsväxlingar, under sommaren har jag ångest inför att den ska ta slut. Men när väl temperaturen sjunker, när träden och himlen skiftar färg, då inträder lugnet. Jag tvingas acceptera och kapitulera inför det oundvikliga. Och jag kan lägga min förvåntansångest bakom mig. Åtminstone tills jag blir medveten om nästa kommande förändring. Tack för att du sätter ord på känslor och tankar som jag tror att många delar med dig, det gör det lättare att lyfta blicken ibland.
Förgängelsekänslig kallas det och är ett så vackert ord att man törs av det med 🙂
Förgängelsekänslig! Vilket bra ord! <3
Att ta sig i duschen och att ta sig i säng är mina svåraste. Det motståndet alltså..
Tack för fin text och kommentarsfält ❤️
Åh jag känner så väl igen mig, inte riktigt med växlingar i årstider just, men mitt humör är så himla väderberoende. Grått är mitt värsta. Usch. Eller ingentingväder, alltså inte sol, inte snö, inte blåst, inte regn- bara grått. Blir orolig av det och deppig. Då försöker jag ändå ta mig ut, så glad att jag har en hund som alltid tycket det är kul att vara ute.
Ogillar verkligen att somna och vakna också. Eller inte egentligen att somna och vakna utan den där halvdvalan mitt emellan, usch.
Det där med att navigera i sin ångest är ju bara att göra så gott man kan. Jag VET att jag mår bättre av att ta en promenad. En annan ska jag märker att jag mår bra av konstigt nog, är att åka till en matbutik typ Ica Maxi, stor alltså. Och bara gå runt och strosa. Titta på blommor, titta på köksredskapen, bläddra bland böcker, dela leenden med någon annan som kollar in samma bok. Köpa med sig lite frukt och choklad. Tvättmedel som man behövt en tid men glömt förut.
Fattar inte varför det är lugnande, men det är det. Är väl att komma ur sin egen bubbla ett tag.
Ringa en vän är alltid bra, få dela tankar och höra om deras liv så jag slipper tänka på mitt en stund.
Sociala medier ska jag inte gå in på alls, lättare sagt än gjort men gud vad jag är mottaglig för jämföra-tanken då.
Ja hua. Skymning kan ge mig sån ångest. Sakta försvinner världens färger som bara finns tack vare ljuset. Allt är förgängligt.
Fint att känna sig mindre ensam om att känna oro och ångest i samband med växlingar av olika slag. Det var särskilt intressant att läsa att flera upplever olust i samband med skymningen. Känner ofta det stora vemodet komma över mig när dagen vänder mot kväll, men precis sin andra beskriver så släpper det ofta när kvällen väl är ett faktum.
Så fint inlägg och fina, tröstande kommenterar! Jag är inte känslig för alla övergångar och förändringar i vardagen, men känner väl igen mig i det allmänt ”reaktiva” som beskrivs här. Det blev värre efter att min mamma dog tragiskt och oväntat, både stora och små förändringar var liksom på samma alarmerande nivå. Nu är det bättre igen, men det är fortfarande en utmaning att leva med ”tillvarons ovisshet” – namnet på en bok om oro av Anna Kåver som jag kan rekommendera för alla andra oroliga själar!
Detta träffade.
Å det mesta av det här känner jag själv, men har aldrig satt ord på det. Tack!!
Jag brukar tänka på berättelsen om indianerna, som efter att ha flugit över Atlanten satt kvar på flygplatsen för att ”vänta in sin själ”. Precis det behöver jag också göra, särskilt när jag kommer till nya platser vilket ofta ger mig en obehaglig känsla till en början. Tid att landa helt enkelt 💖
Tack för inlägget Clara, så fint att få känna igen sig och känna gemenskap.
Jag läste influencers inte indianer. Blev otroligt roligt!
Läste precis det här inlägget högt för min sambo, för det var en så bra förklaring till hur jag känner mig. Haha. Jag är en person som tänker och känner väldigt mycket (tror att jag är högkänslig), men har ändå aldrig tänkt just på det här sättet på t ex hur jag känner kring att resa/komma hem, eller när vädret plötsligt ändras. Det är ju på pricken jag, känner jag nu när jag läser. Jag har nyligen insett hur jobbigt jag tycker att det är med olika förändringar – men att det är också jobbigt när ingenting händer och allt känns likadant från dag till dag. Känner också mycket vemod och livsångest i samband med årstidsväxlingar, framför allt över anhöriga som gått bort och som jag saknar, sånt som varit, aldrig blev eller bara blev fel. Och vemodiga saker som komma skall. Vi är inne i något slags generationsskifte i min familj där det plötsligt känns som att både jag (som är 30) och alla runt omkring mig har blivit så… gamla? Kan också få ångest över all tid som passerar utan att det känns som att man gör särskilt mycket, och att jag tycker att tiden går så fort. Så försöker jag ändå tänka på allt som jag har att vara tacksam över, allt som är fint och bra, och vara här och nu. Men ändå känns det aldrig riktigt 100%. Men livet kanske aldrig kan vara det, med tanke på hur det är uppbyggt, och då tänker jag främst på de sorger som vi människor tvingas bära med tiden. En ä sak som hjälper mig med min ångest och mina känslor i vardagen är att tänka att var sak har sin tid, det går att applicera på mycket.
Ja som sagt, jag känner också igen mig…Skönt att känna att man inte är ensam. Fick nästan ”alla rätt” när jag gjorde högkänslighetstest 🫠😉.
Tänkte bara nämna att bland det bästa man kan ”göra åt det” är att motionera och sköta sina basbehov (sömn, mat, vila etc)så underlättar det lite. Men jag är också tacksam för min känslighet och har nog extra stor förståelse för andra människor …..
Må gott!
Tack för detta inlägg!
Copy paste in på mitt liv! Sicken igenkänning. Alltid känt starkt vemod i årstidsväxlingarna, kanske främst mellan vinter och vår.
Och oron i blå timman.
När det väl är kväll har den blåst över!
Så fint och bra beskrivet❤️
Upplever liknande och har genom min tetapi/psykodynamisk psykoterapi förstått att en del av min ångest/paniksyndrom, komplex Ptsd har sin grund i olika trauman, ex som nära anhöriga sjukdom och död(min mamma), akut kejsasnitt där jag höll på att förlora mitt barn, separation i relation, psykisk/fysiska övergrepp, min son var med i terrorattentatet på Drottninggatan 2017. Dessa trauman och flera andra, har jag inte tidigare någonsin bearbetat och det har utvecklats till Ptsd, ångestsyndrom och sådant kan triggas av i vardagen en ganska obetydlig händelse, eller väderomslag, resa iväg, vissa tv-program, dofter etc. MEN, med den terapi jag fått, psykodynamisk psykoterapi, har det blivit mycket bättre. Jag har fått kontakt till undanträngda tankar, känslor och minnen, och fått igång en dialog i mitt inre mellan intellekt och känslor för att kunna bearbeta de olika trauman. Kan rekommendera EMOTIVUM hemsida, de förklara så konkret och bra vad ångest kan bero på, orsak och verkan. Och PSYKOTERAPICENTRUM. Sedan kan ju neurologiska diagnoser som ex, adhd, autism också bidra till en viss ångest.
Hela min kväll är förstörd pga av min känslighet. Älskar ju djur och sedan många sommrar bor ett måspar mittemot på taket. Mellan mitt hus och deras är det en äng stor som en fitbollsplan. Tror du inte det ligger lapp i brevlådan att jag ska sluta mata dom. Fan också. Dom stör ju inga. Några som inte gillar djur har tänkt jävlas. Hatar sånt här. Jag blir så ledsen. Dom måsarna är bara här en kort tid. Människor har blivit mer ego och det är inte bra. kram.
Mina barn har alltid haft svårt att komma över tröskeln – att ta på sig lämpliga kläder och komma ut utanför huset. Sen kan de ha jätteroligt. Men det är så tydligt att övergångarna triggar mycket, mycket oro. Min son tycker också det är jobbigt att stoppa in tandborsten i munnen och jag hade själv jättesvårt med det när jag var barn och ung också. Att stoppa in och första sekunderna – jättejobbigt. Var först över 25 års ålder jag kom över tandborst-ångesten.
När barnen var små fick vi hitta på massor med tricks för att göra det lättare för dem att komma över tröskeln. T ex ge en sockerfri halstablett precis när det var dags att klä på sig och gå ut. Hehe. Jag antar att man får vara vänlig och peppande och mjuk mot sig själv i de där ögonblicken av övergångs-oro. ❤️ Säga till sig själv att det blir kul bara man kommit över ”tröskeln”
Vilket fint inlägg! Känner igen mig jag med. Just skymningsångesten har jag läst är biologisk. Flest rovdjur jagar då nämligen, så vi som känner detta hade antagligen haft särskilt god överlevnadsinstinkt på savannen 🐅 Dock inte lika praktiskt i min tvåa i Malmö haha.
Wow vilket fint inlägg! Blev så rörd.
Du sätter precis fingret på det jag känner men som jag inte kunnat beskriva! Tack! Vad skönt att inte känna mig ensam om t.ex molande oro när jag kommer hem från en härlig resa och egentligen bara vill vara.. tacksam.
Även förändringen när fullmåne går mot nymåne är något jag känner en ”sorg/oro” kring men det vågar jag knappt säga för den förändringen borde ju inte påverka en i större utsträckning.. Kram!
Min treåring får alltid nån slags separationsångest när vi träffat familj eller vänner. Hon sitter o är ledsen i bilen på vägen hem och upprepar ”jag vill inte åka hem”. Jag sitter bredvid och har börjat känna igen känslan även hos mig själv. Vill liksom inte att det ska ta slut, det roliga, umgänget, allt vi pratade om etc. Även om vi har ett fint o bra liv hemma ligger det nåt just i förändringen.
Alltså jag känner inte sådär i alla situationer du har beskrivit. Men ibland.. Jag är single och ganska ledsen ibland. Men sedan, när jag träffar någon och det blir lite ”mer”, då blir jag jätterädd. För jag är så van vid att vara single! Det ger mig rädslan att behöva omställa mig. Även om något kommer kanske händer, som gör mitt liv lyckligare. Men det vore något nytt, och det är farligt.
I thought I was the only one like this.
I feel U man.
Så kloka tankar och mycket igenkänning!
Jag har låtit rädslor och ångest styra över mig så länge. En kronisk sjukdom skapade en hälsoångest som i sin tur, tillsammans med ”vanlig” ångest gjort att jag i princip bara varit hemma sedan pandemin började. Slutade gå ut vid denna tiden förra året. I slutet av januari bestämde jag mig för att nu får det vara nog, nu måste jag ta tag i mig själv. Var längst nere på botten. Då fick jag tinnitus och munsvamp, inom loppet av en vecka. Kändes som att jag bara ville ge upp, allt var nattsvart. Har gråtit i timtal och varit så rädd. Men började träffa terapeut via Mindler och påbörjade KBT. Enligt denne är jag antagligen inne i en depression. Jag har nu börjat göra små förändringar för att förhoppningsvis hitta tillbaka till mig själv – som att sköta sömnen, gå ut, meditera när jag vaknar och innan jag somnar. Min högsta önskan just nu är att tinnitusen bara är tillfällig, eller att jag iallafall ska lära mig att inte höra den konstant.
Att läsa om andra som kämpar med sin ångest får mig att känna mig mindre ensam.
Jag tror liksom Ida här ovan att det kan bero på trauman man bär på som triggas av förändringar. Jag har det senaste året jobbat med att träna om mina nervbanor i hjärnan för att äntligen läka mitt utmattningssyndrom sedan 10 år och äntligen har jag hittat något som fungerar. I metoden ingår att försöka höja humöret när det blir jobbigt och symptomen flammar upp och det har gjort en enorm skillnad på min grundstabilitet att inte ge mig hän åt varje känsla. Den kommer, jag ser det och bestämmer mig för att jag inte behöver behålla den känslan. Jag kan alltid välja att byta perspektiv och för mig gör det stor skillnad att prata högt med mig själv vid de här tillfällena. Ungefär så här: ”usch vad jobbigt och motigt det känns nu när allt är så grått och eländigt. Jag ser att du har det kämpigt nu, men det är ingen fara. Du vet ju att solen snart kommer fram igen och det känns ändå ganska skönt att dra in den här fuktiga luften i lungorna. Eller hur? Och har du sett så vackert det är när himlen är stålgrå med ovädersmoln? Det ska allt bli bra mysigt att komma in efter den här ruggiga promenaden och dricka en varm kopp te. Det ser jag fram emot.”
Ja, egentligen en massa nonsens men som att trösta och övertala ett tjurigt barn som är motvalls. Det hjälper mig varje gång och jag kan numera se på mig själv utifrån hur symptomen liksom smälter undan när jag väljer att skifta perspektiv.
Det där känner jag verkligen igen mig i! Har också lidit av utmattningsproblem och gått i väggen flera gånger, och nu äntligen tack vare terapi har jag börjat tala just sådär till mig själv. Och det har faktiskt hjälpt bl.a mot magkatarr som var det nyaste symptomet jag drabbats av pga utbrändhet, och nu behöver jag inte längre äta mediciner utan bara stanna upp, lyssna inåt, och bekräfta min upplevelse och tala till mig själv, på ett empatiskt men också uppmuntrande sätt. Symptomen försvinner sedan oftast under samma dag! Helt otroligt en sådan effekt det kan ha.
Jag har aldrig identifierat mig som högkänslig, men känner också ångest vid växlingar. Precis inför en resa, dagen innan, då vill jag bara ställa in. Årstidsväxlingar, och även väderväxlingar. Är det för att man trivs med tydliga ramar och i övergångarna blir det otydligt?
Tack för dessa rader, så väl formulerat av Bodil. Jag gillar förändring, men jag tror att den kostar oss alla, omställning är alltid krävande.
Vilken underbar text! Du är en fantastisk skribent och kan sätta ord på sånt jag känner men aldrig kunnat sätta fingret på. Tack!
Känner igen mig! Att observera livets förgänglighet… det kan vara smärtsamt. Påminner oss om att allt och alla någon gång ska försvinna, och att allt är obeständigt. Så är livets villkor. Och det finns mycket visdom i det också, när vi vågar titta närmre.
Stor kram och tack för en fantastisk blogg ❤️
Boktips:
Hitta din känslostyrka
av Doris Dahlin och Maggan Hägglund
Känner såhär prick nu gällande föräldraledighet som går mot sitt slut. Säsonger. Känner likadant när semestern snart är slut eller den där härliga helgen med fint väder där man skulle ha ”passat på” istället för att vara ledsen att den snart var slut. Jag vill inte slösa mer tid på att vara sentimental och ledsen.
Åh, det där med att ”ta vara på vädret” skapar bara stress för mig. Men det har ändå tagit mååånga år för insikten att få konsekvens i beteende. Nu känner jag hellre efter vad jag villhöver, oavsett väder, innan jag bestämmer om det blir soffpotatis, potatisgrävning eller nåt helt annat av den fria tiden.
Tack för detta! ❤️ Jag känner så igen mig i det du skriver, men allt har tack och lov blivit mildare och lättare med åren av någon anledning. Är nu 51. Hjärnan har kanske börjar lära sig att allt går över….
Jag förstår dig. Jag är likadan. Innkännande och känslig.
Det är något vackert med det. Att känna vårens ångest. Skymningens sorg.
Tänker på Karin Boyes ord ” visst gör det ont när knoppar brister..”
Eller Pär Lagerqvist” Det är vackrast när det skymmer ”..
På mitt inte hav stormar det ibland, ibland glittrar solen över det stilla havet. Jag är så glad att jag känner. Men oj va ont det gör
För mig triggar all förändring då förändring påminner om trauma även om förändringen i nuet inte har något med trauma att göra. Det är som om varningssystemet i kroppen reagerar ändå. ❤️
Jag har nu under och efter pandemin levt ett så skyddat liv så det blivit tråkigt. Min krets var liten innan men nu tre år senare är den närmast obefintlig.
Sen är jag också en person som behöver leva ganska inrutat och vardagligt för att oron och ångesten ska hållas i schack. Men nu har det blivit en sådan brist på meningsfulla kontakter och happenings att livet känns torftigt istället.
Börjar närma mig medelåldern och känns som att livet rinner iväg..låter dramatiskt men. Jag har slängt ut trevare till människor runt mig men det har inte väckt så mkt gensvar. Tror folk upplever mig som snäll och trevlig men inte någon man anstränger sig för att umgås med..en insikt som gör ganska ont.
Och jag har mig själv att skylla till stor del för att det blivit såhär just för att jag låtit balansen på aktivitet/vila tippa över så att ångesten inte skulle ta överhanden. Istället skapades ett annat problem
Oj kan relatera lite. Jag har en nära vän utanför jobbet men just vad gäller jobbet upplever jag att jag tycker mer om mina kollegor än vad de tycker om mig. Sant eller inte vet jag faktiskt inte men det är inte med mig det skrattas och skojas med. Jag är mer ”medlyssnaren” som sitter med i samtalet men deltar inte aktivt eftersom jag ofta vill berätta något jag med men då lyssnar inte folk. Gör rätt ont det med mellan varven. Samtidigt älskar jag mitt jobb så jag vill verkligen inte byta. Tänker att dessa personer finns överallt.
Tack E! Jag är bibliotekarie och har plöjt mängder av böcker på ämnet – Claras bok är toppen. Mest gillar jag nog Konsten att fejka arabiska, samt Unmasking Autism.
Precis så känner jag – ingen man anstränger sig för att umgås med. Jag har vänner och många bekanta, men umgås nästan inte med någon. Har hela livet sett hur folk i bekantskapskretsen knutit tätare band och bildat små vängrupper, och jag har alltid hamnat utanför. Är med i början och så plötsligt märker man att andra gör saker tillsammans utan en. En sorg.
Åh, det kunde varit jag som skrev vartenda ord. ❤️
Det här känner jag igen mig väldigt mycket i. Många vänner som glidit bort, tror inte alls de tycker illa om mig jag är bara inte tillräckligt viktig och det gör så ont.
Tack, du satte precis ord på det jag också känner. ”Jag är inte en person människor anstränger sig för att umgås med”. Så är det verkligen. 😐 kram, då är vi 2 ❤️❤️
Jag vet inte var du bor. Men här i norr finns nätverken Vän i Umeå, Vän i Skellefteå, Vän i Nordmaling.
Där arrangeras olika aktiviteter utifrån intresse, man kan också bli matchad med en ny vän eller en grupp. Nätverken föddes utifrån en integrationstanke, det är en mix av människor som har väldigt roligt tillsammans.
Jag hoppas du hittar en meningsfull gemenskap. Och om den inte finns nära dig, kan du kanske hoppa in i ett studieförbund, eller rentav skapa en egen grupp? ❤️
Wow, tack för att du skriver detta. Känner igen mej något så alldeles!! Kan tex inte ta fram vårkläderna på en gång utan behöver vänja in varje årstid med föregående årstids garderob…☺️
Just ångest har jag (som tur är) dålig egen erfarenhet av. Däremot märker jag att jag blivit extremt väderkänslig för dåligt väder. Som just nu i vårt älskade Västerbotten. Samtidigt så är det kontrasterna som gör att man uppskattar lite extra när det är bra. Förra veckan var jag på utomhusspa med bikini i sprakande sol å idag kryper jag ner i soffan med en yllefilt å glor på en serie.
Igenkänning! Är å ena sidan en mycket trygg person som står pall både det ena och andra på jobbet eller med barnen, men kan känna mig helt bortsvept av omslag i väder, årstider och, kanske mest av allt, omställning till sommar- och vintertid.
Jag har just fått diagnosen autism, vid 41 års ålder. Tycker att alla förändringar känns av, stora som små, till exempel att behöva gå utanför dörren för att slänga sopor. Det är asjobbigt att leva med den känsligheten, men jag accepterar den som en del av allt det som blev just mitt liv. Mitt fantastiska jobbiga liv. 🙂
❤️ Ett till boktips som du säkert känner till: Clara Törnvall, ”Autisterna – om kvinnor på spektrat”.
Ja bra att acceptera. Att så här är jag och det är absolut ok. ❤
Men vilken vacker text Anneth, det ska jag ta med mig. ”Mitt fantastiska jobbiga liv.” 💜
Hoppas att du kan få stöd och förståelse utifrån din autismdiagnos. Jag vill gärna rekommendera boken ”Jag vill bara bli erkänd som” om kvinnlig autism.
Allt gott!
Tack Jenny! Läste den under min utredning – mycket bra. 😊
Stark igenkänning ❤
Oj vad jag känner igen mig! Speciellt ångesten som kan smyga sig på efter en resa eller vid skymningstimmen. Har aldrig riktigt förstått varför. Känns iaf tryggt att vi är fler som upplever liknande.
Oj, du satte just ord på hur jag känner… Hatar att gå upp på morgonen också, det skiftet måste vara värst av alla.
Ja morgonen alltså. Hemskt.
Att först titta ut på vädret för att sedan bestämma sig hur jag mår, att först kolla av alla barns status innan jag hittar dagens humör, att snabbt se över alla i rummet för att sedan förse dem med det de behöver oavsett om de bett om det eller inte, att inte boka in roliga saker för rädsla att tröttheten efteråt inte går att överleva…. att vara fången i alla sina känslor och ständigt ses som stark när hela jaget är trasigt, sorgset och så litet… men så kommer ljuset smygande, en doft av våt vårjord, ett skratt från barnen jag trodde var ledsna och så lyfter jag för jag kan, för jag vet att jag behöver och för att vågen nu sköljer över med att alla mina sinnen slår från mörkt till ljust…. precis så tycker jag livet är… svårt och underbart… tack för din blogg och dagens kloka rader! Kram
Att först titta ut på vädret för att sedan bestämma sig hur jag mår, att först kolla av alla barns status innan jag hittar dagens humör, att snabbt se över alla i rummet för att sedan förse dem med det de behöver oavsett om de bett om det eller inte, att inte boka in roliga saker för rädsla att tröttheten efteråt inte går att överleva…. att vara fången i alla sina känslor och ständigt ses som stark när hela jaget är trasigt, sorgset och så litet… men så kommer ljuset smygande, en doft av våt vårjord, ett skratt från barnen jag trodde var ledsna och så lyfter jag för jag kan, för jag vet att jag behöver och för att vågen nu sköljer över med att alla mina sinnen slår från mörkt till ljust…. precis så tycker jag livet är… svårt och underbart… tack för din blogg! Kram
Så otroligt vackert skrivet! 😭❤️
Så otroligt vackert beskrivet! ♥️
Känner också så inför förändring av energier. Att komma hem från en resa exempelvis och väldigt mycket att åka iväg från tryggheten hemma. När det nya blivit en liten ”rutin” som att ta sig fram i london utan att det är en ansträngning går det bättre. Men absolut ångest vid byte av miljö eller energier. Trivs väldigt bra på hösten när allt bara blir kallare och mer avskalat.
Jag trivs också med hösten. Ser den som en lugn varm kram. Stänga altandörren, landa i soffans trygga vrå och tända ljus.
Exakt så 🙏❤️
Herregud jag med! Står inte ut med våren och allt jag tror förväntas av mig.
Jag tror att vi människor har hamnat lite vilse i vad det är att vara människa. Vi är ängsliga och känsliga varelser som behöver varandra. Förändringar omkring oss kan utgöra ett hot, kanske evolutionärt. Vem vet, hotande väderomslag kanske inte är bra för skördarna, jakten – överlevnaden! Tror många känner som du, och det är helt ok.
Precis så!!!!
Ja du har säkert helt rätt i det! Något ursprungligt i en som gör sig påmint i denna moderna värld <3
Åh! Det där med ångest vid övergången känner jag igen så väl. Jag läste (lyssnade) boken ”the wisdom of anxiety” av Sheryl Paul och den förändrade hur jag upplever dem. <3 Det tror jag de flesta skulle må bra av att läsa den.
Tack för boktipset!
Oj, vilken igenkänning på det här! Tack för att du delar med dig av även de ”svaga” (och ack så mänskliga) sidorna hos dig själv. En av mina stora rädslor i livet är att just begränsa mitt liv pga oro och ångest och någon slags förväntad katastrof. Efter pandemin och ett påtvingat litet liv har jag haft svårt att växa det igen, men jag kämpar på och försöker utmana lite så ofta jag orkar. Att läsa om hur du utmanar dig själv är väldigt inspirerande!
Samma här med pandemins påverkan, håller fortfarande på att försöka återerövra mitt liv efter dess härjningar.
Ja men tack. En till som jobbar med att anpassa sig tillbaka. Skönt att inte vara ensam.
Åh vad jag känner igen mig…ibland blir jag så trött på mitt ömma hjärta.
Jag har precis varit på biblioteket och lånat en bok om högkänslighet eftersom jag nu (vid 37 års ålder) har börjat inse att det är det jag är (bättre sent än aldrig, antar jag). Jag behövde läsa det här inlägget just i dag, tack för det! Ska också anamma raderna av Bodil Malmsten, så bra ju!
Följd orkidebarn på insta! Hon har många bra tankar kring hsp! Lycka till på din resa!