Igår morse var det dags för skolbarnens luciatåg på bönhuset.

Allt sånt här mys är en sådan bonus med att ha barn. Få gå på luciatåg och kolla på alla söta ungar. Inte bara ens egna utan barn man sett och känt sedan de gick på förskolan.

Högtidligt och trångt, som det alltid är vid bönhuset vid dessa tillfällen. Jag kommer dock FÖRST för att få bra plats.

Folke var fin i sin mormors gamla blus.

Och Bertil var stjärngosse och läste vers.

Så rart med tunna flickben i strumpbyxor och finklänning – till de klumpigaste polyverbootsen på fötterna. Det är standarduniformen här. ALLA bär dem. Vuxna som barn.

Och tårarna rann så ovanligt mycket till raderna sjunga med spröda barnröster

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Och jag tänkte på de barn i Gaza som höll en egen presskonferens utanför sjukhuset Al-Shifa och bad omvärlden att skydda dem och se till att bombningarna upphör. Och jag tänkte på alla barn jag träffade i Addis som blivit svikna och utnyttjade av vuxenvärlden. Och hur våra politiker och makthavare sviker barnen i klimatfrågan varje dag. Barnen ska vara vårt hopp och vår framtid men hur ska de själva kunna känna hopp när världen ser ut som den gör? Det är verkligen svårt att vara vuxen och se sig själv i spegeln dessa dagar.

Kramar mina barn extra hårt och tänker på vad jag själv kan göra med de resurser jag har.

Under luciatågets gång hade det ljusnat ute

Och vi begav oss till skolan för luciafikat som ordnats för föräldrar och barn. Så mysigt att står och trängas och småprata med andra föräldrar i mössfrisyrer, polyverboots och grusiga ögon.

Skolgårdens sparkering.

Uffe hade så roligt med storpojkarna i Bertils klass. Han brottades och lekte tagen och sedan fick han provkrypa deras snökojor. Vägrade sedan gå till förskolan igen om han inte blev buren dit av Bertil och Amos. Så då blev det så.

Jag åkte hem och gjorde bort diverse skrivjobb jag hamnat efter med på grund av förkylningen. Och när barnen kom från skolan hade jag utlovat att vi skulle klä julgranen.

Det blev en liten gran i år. Det är så övermöblerat i vårt vardagsrum att en sådan där stor sak som når till taket inte riktigt ryms.

Fram med alla gamla kristyrer, flaggspel och glaskulor.

Älskar min samling!

Alla hjälptes åt att dekorera. More is more, less is a bore. Finns inget sorgligare än en underdekorerad gran. God smak är inget att hänga i julgranen!

Essa låg i korgstolen och kelade med tygtomten.

Och jag hängde upp de namnpepparkakor jag gjort till alla familjemedlemmar.

Vi tog fram julkrubban också. Eller Jesuskonferensen som Bertil trodde det hette när han var yngre. Här finns fler rara religiösa missuppfattningar som ni läsare delade förra året.

Och sedan åt vi middag hela familjen och flamsade och tramsade. Det är så roligt att ha tre barn som börjar bli ganska stora. Att plötsligt ha den här jargongen när vi retas med varandra och barnen också gaddar ihop sig och driver med oss föräldrar. Eller så gaddar Jakob och Bertil ihop sig och driver med mig och Folke. Det ger starka minnen från min eget hem där det var mycket muntert banter vid matbordet.

Efter maten tog jag en tekopp och en bit choklad och la mig på sängen för att läsa. Sedan minns jag inget mer för jag somnade ifrån alltihop. Skönt att det är lördag imorgon. Jag ska sova ut så länge jag behöver!