Får du många pressbud?
Jag får inga bud. Någon bok ibland, men that’s it typ. Det gör inget eftersom jag måste skatta på allt jag får och jag kanske inte ens vill ha det jag får. Vilket förstås skulle ge en massa merjobb med att skicka tillbaka och hålla på. Men det är sjukt vilket dåligt jobb dessa PR-personer gör. Jag driver ju ändå Sveriges största privata blogg – men eftersom jag bor utanför Stockholm så existerar den inte. Det är ju dock inte specifikt för just bloggare utan bara en spegling av hur hela mediesverige är. Bristande intresse och bevakning av allting utanför huvudstaden. Där tänker jag faktiskt att alla influencers runtom i landet som bor på platser som aldrig annars figurerar i media faktiskt gör en insats. Så roligt att se hur Linnea i Låktatjåkka eller Jonna i Grundtjärn har det.

Får du roliga inbjudningar då?

Ja ibland. Senast Expressens kulturfest och Mamagalan. Trevligt att bli inbjuden! Men jag går aldrig på någonting.

Känner folk igen dig?

Jag kan oftast gissa vilka som kommer känna igen mig i denna tid av filterbubblor. Äldre damer och kvinnor i min egen ålder. Särskilt om de har en viss stil på kläderna. Gubbar har typ aldrig någon aning. Det är nästan aldrig någon som kommer fram i Umeå eller Stockholm – men i Borås händer det hela tiden. Tycker att det är jättemysigt att få ett ansikte på bloggläsare!

Får du mycket skit för att du är influencer?

Ibland får jag skit på grund av det skrå jag tillhör – men tar sällan åt mig. Varför skulle jag? Jag vet att jag inte har mycket gemensamt med nidbilden av en influencer. Även om andra kanske inte vet det.

Får du mycket hat i kommentarerna?

Jag får väldigt lite hat. Kritik får jag väl en hel del däremot, men det är ju helt i sin ordning när man har en stor plattform. Här har jag bloggat mer om kommentarerna och hur jag tänker kring dem. Mest får jag ju faktiskt otroligt mycket uppmuntran och pepp och det är en förmån som jag inte tar lätt på.

Vad är bäst med att dokumentera sitt liv?

Att man alltså får livet dokumenterat! Har snart 20 år samlat! Och det är så häftigt och vackert och roligt att kunna gå tillbaka och kolla. Tror också att man kan lära sig mycket genom att skriva om sitt liv. Hade nog aldrig lärt mig så mycket av utmattningen om jag inte vänt och vridit på stress, vila och återhämtning i hundratals inlägg. Då kanske jag glömt bort många av insikterna? Samma sak om mammalivet. Önskar på ett sätt att jag bloggat mer om känslorna efter att mamma dog. Men det var för svårt. Tror dock att det hade gjort mig klokare och hjälpt mig förstå processen bättre.

Vad är sämst med att dokumentera sitt liv?

Att människor tex kan bli nervösa över något de läst i min blogg och sedan ursäkta sig eller försöka anpassa sig efter det i verkligheten. Exempel: för många år sedan skrev jag om att Lätt & lagom var skit. Sedan var jag hembjuden till en ny bekant och hon pratade så mycket om sitt bordsmargarin och bad om ursäkt. Fattade ingenting tills jag insåg att hon måste ha läst mitt inlägg på bloggen. Kände mig hemsk! För övrigt har jag ingenting emot Lätt & Lagom längre. Jag uttrycker mig väldigt tydligt om vissa saker i blogg och podd – men det är ju för att det är mitt jobb. IRL är jag förstås chill, tolerant och ställer noll krångliga eller konstiga krav. Och blir ALLTID glad när jag blir bjuden på fika och mat och sånt!

Vad är svårt med att skriva för en stor publik?

Att koppla bort vad alla runtomkring mig kommer att tycka. Jag kan höra röster av vänner och bekanta i huvudet när jag skriver något. Hur de inte håller med och tycker att jag har fel i någon åsikt och gud förbjude – blir besvikna på mig. Men det där måste jag stänga av! Jag kan ju inte skriva för att göra andra nöjda utan måste skriva det jag själv kan stå för. Annars går det inte att vara en skrivande person.

Får du några förmåner för att du har en blogg?

Jag vet inte? Kanske! Jag tycker ju att folk är himla trevliga mot mig jämt! Men jag har alltid tänkt att det beror på att jag är så trevlig själv?! (haha, så självgod!) Men alla i min pappas släkt är sådana där trevliga, sociala personer som tjabbar och småpratar med alla de möter i vardagen. Butiksägare, servicepersonal, lokalvårdare, vaktmästare, grannar och sånt. Och gör man det – då får man ju bekanta lite överallt!

Vad är det vanligaste missuppfattningen?

Att det är enkelt att lyckas med det här jobbet. ”Ja, man kanske skulle bli influencer och tjäna stora pengar på att fota sin lunch” är en idiotkommentar jag hört mer än en gång. ”Ja, absolut! Det är bara att skaffa sisådär hundrafemtiotusen personer som är intresserade av ditt liv och det du gör. Sätt igång! Vad väntar du på?” vill jag svara.

Själva sysslorna kanske inte är så svåra i det här yrket. Allt sker ju inte direkt på en konstnärligt hög nivå. Men ändå lyckas ju inte alla som försöker. Och framförallt är det många som inte klarar av att hålla sig kvar genom åren. Så något klurigt och rätt måste ju stora influencers ändå göra.

Kommer du fortsätta?

Med bloggen – ja! Kan inte tänka mig något annat. Drömmer om att fortfarande blogga när jag är pensionär. Då ska jag skriva peppiga inlägg om hur man tar sig ut och aktiverar sig i vardagen. Mina bästa tips på broddskor, korsordstidningar och hur jag tränar för att lindra min artros. Kommer skriva om hur jag sminkar rynkiga ögonlock och dela med mig av en massa livsvisdomar jag planerar att samla ihop. Hoppas ni är tanter och hänger med mig fortfarande då! Vad kul det ska bli! Med instagram så vet jag faktiskt inte. Jag sköter mitt konto lite sådär med vänsterhanden och lägger upp material där som liksom blivit över härifrån. Det funkar väl ok, men inspirationen flödar inte direkt. Beroende på hur IG utvecklar sig får jag se om jag orkar hålla på med det i längden. Just nu är det dock ett för viktigt inkomstben för att kunna avstå.