Jag vet knappt vad jag ska skriva efter alla långa, intressanta och välformulerade kommentarer till det här inlägget. Har läst, antecknat och tagit till mig. Blivit glad och upplyst. Tack till varenda en som kommenterat. Några för första gången någonsin!
Vissa kommentarer innehöll frågor eller perspektiv som jag tycker kan vara värda att lyftas i ett eget inlägg. Så här kommer de. Sorry på förhand för världens längsta bloggpost…
Signaturen J: Jag kan känna att någon som kommenterar dagligen kan uppfattas som lite “konstig” i dagens samhälle? Som att man är lite för “på”? Vet inte alls var gränsen går, men kan själv tänka att nu kommenterade jag igår, så inte kan jag väl kommentera idag också?
Jag tycker inte att det är minsta konstigt att kommenterar ofta och flitigt. Varken hos mig eller hos någon annan. Vissa signaturer känner jag igen sedan många år tillbaka och dessa kommentarer läser jag förstås med extra intresse. Ibland försvinner personer som brukat kommentera flitigt och då kan jag bli lite orolig och undra vad som blivit av dem.
Signaturen J: En sak som dödar kommenteringslusten är man skriver en kommentar där det står hur mycket bloggen betytt för en – och sedan möts av tystnad. Känns som när man i högstadiet försökte prata med någon i det coola gänget och personen inte ens bemödade sig med att öppna munnen. För någon med social ångest som jag, kan det göra att jag inte vågar kommentera på många månader.
Jag har själv skrivit sådana meddelanden till kvinnor jag beundrar och mötts med tystnad. Man känner sig onekligen lite dum. Som att ha gett en present som någon inte vill ha. Men eftersom jag också stått mottagarsidan av sådana komplimanger så vet jag att det sällan är vad det handlar om.
Tvärtom kan jag bli väldigt överväldigad av fina, välformulerade ord och tänka att jag ska svara mer ordentligt och utförligt när jag får tid. Det känns för futtigt att liksom bara säga ”tack snälla” till en sådan kommentar. Men sedan glöms det bort i flödet av nya kommentarer och saker som pockar på uppmärksamhet. Det är hemskt att det blir så och en sak som jag känner mig stressad över. Att jag inte svarar nog flitigt och uttrycker min tacksamhet.
Signaturen Marie-Louise: Jag läser alltid – men kommenterar aldrig, och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag känner mig för gammal och inte har något att säga (jag är 73 år!)
Det här är en invändning jag ser ibland och den kan jag verkligen ha förståelse för – även om jag inte håller med! Själv känner jag mig för gammal för TikTok och kommer inte våga börja heller. Inte heller med Threads, eftersom jag inte fattar tonaliteten och hur man ska kommunicera där.
Men jag vill ändå bara säga att just mixen av åldrar på mina läsare är en av de största tillgångarna! Att personer mellan 18 och 85 skriver kommentarer bidrar verkligen till en intressant diskussion.
Signaturen Pernilla: Jag kan ofta vilja kommentera på bloggar men drar mig för det. Dels känns det som att jag då söker få bloggarens uppmärksamhet, liksom lite fjäskigt. Och så är jag rätt konflikträdd. Jag har tagit illa vid mig om jag nån gång kommenterat kritiskt (men snällt) på nån blogg och fått ett snäsigt svar. Det går ju liksom inte att reda ut konflikten i ett kommentarsfält utan då lämnas man med den osofta känslan av att man blivit osams med en bloggare som man ändå gillar och läser.
Det finns ju också en hiearki mellan bloggaren och läsarna som inte finns tex på Familjeliv. Där har jag lättare att kommentera eftersom det inte är samma känsla av att man ska råka uppfattas som fjäskig / uppmärksamhetskrävande / som att jag försöker provocera för att jag inte gillar bloggaren eller vad det nu kan vara. Men jag gillar att läsa kommentarer.
Jag håller med om att det finns en ojämlik hierarki i ett kommentarsfält. På ett plan har man ju som bloggaren makten då man kan radera kommentarer och blocka motparten. Man kan även korrigera sina egna svar efter publicering och styra själva flödet. Tex låta bli att godkänna andra kritiker i kommentarsfältet och på det viset få det att se ut som att den första kritikern är ensam i sin åsikt. Som bloggare kan man också bussa sina egna läsare på kritikern, så att det blir ett slags drev.
Och det är det ena perspektivet. Men det andra perspektivet är att man som bloggare på vissa plan är mer utsatt än läsaren. När någon skriver “jävla idiot” till mig så bryr jag mig inte så mycket, för den personen är ju uppenbarligen en idiot själv. Men om någon skriver något syrligt som de plockat upp ur ens liv. Kryddat med detaljer ur ens flöde och med en giftig analys om hur man är, baserat på sånt de läst bloggen. Då kan det göra ont. Framförallt för att man upplever att man fäktas med en osynlig fiende. Jag vet ingenting om den som skriver – men hen vet “allt” om mig och kan hugga där det gör som ondast.
Läsaren har ett informationsövertag som aldrig går att kompensera för. Och medan den kan försvinna ut i tystnaden ska jag som bloggare härbärgera den personens dom över mig – och samtidigt fortsätta publicera. Det är ett perspektiv jag inte är säker på att alla läsare förstår.
Signaturen LM: Vad för slags kommentarer godkänner du inte och hur går ditt resonemang?
Förutom kommentarer som är tex rasistiska eller sprider desinformation är jag också försiktig med att godkänna kritik av andra namngivna influencers eller kända svenska personer. I alla fall om jag tycker att den är låg, illasinnad och inte konstruktiv. Men det beror mycket på tonalitet i själva kommentaren – och det är det som är så klurigt. Kritik kan ju också vara kul, svängig, relevant, vettig och välbehövlig. Till viss mån får vi tåla den – även i andras kommentarsfält.
Jag har också fått elaka kommentarer om privatpersoner eller vänner som förekommer på min blogg. Skulle aldrig godkänna en sådan kommentar. Privatpersoner har aldrig bett om att bli granskade och att godkänna elaka kommentarer om vänner som inte är privatpersoner – men förekommer på bloggen -sätter mig i en omöjlig sits. Skriv till dem om ni vill klaga. Inte till mig.
Fick en kommentar förra veckan från signaturen Nea som löd så här.
Spelar nog ingen roll vad du har för kläder så länge du har den där missklädsamma frisyren.
Och en sådan kommentaren är exempel på något jag skulle kunnat radera. För den är varken konstruktiv eller intressant, utan bara menad att trycka till. Särskilt i ett inlägg där jag dessutom skriver om hur nöjd och glad jag är för min fina frisyr. Nu lät jag den ändå stå kvar för att jag fick lust att svara. Jag skrev:
Vänligen skicka mig en bild på dig själv, din frisyr och din stil så ska jag bedöma om du är kvalificerad av att göra ett sådant utlåtande.
Det tyckte jag var hejigt! Men någon bild på personen kom förstås aldrig. Jag gissar att det skulle kännas naket och otäckt för henne att skicka mig ett gäng bilder som jag ska granska och bedöma. Men faktum är ju att det omvända sker varje dag. Folk granskar, letar fel och bedömer mig. Och det står jag ut med, för det hör till jobbet. Men jag tycker också att man i retur kan ställa vissa krav på den som lämnar en elak eller hård kommentar: skriv den i ditt eget namn, med din riktiga mailadress. Den du skriver till gör ju nämligen det.
Signaturen AnnaA: Jag undrar vad det gör med en som person, att ha drivit en blogg sedan man var väldigt ung. Att ha skapat en plattform där man på sätt och vis är en slags envåldshärskare på ett sätt som sällan är möjligt när man möts utanför internet.
Ni bloggare tycks ofta ha ett hov av beundrande underdåniga “hovdamer” som har följt er överallt där ni alls kan följas i åratal. Och dessa talar om för er själva och världen hur vacker, klok och på alla sätt fantastiska ni är… samtidigt finns det verkligt styggt folk där som gärna gör vad de kan för att putta ner er från piedestalen.
Så finns det rejält, sunt folk som ser mer än en “drottning/gudinna” att beundra och när dessa människor kommenterar annat än beundran tänker jag att det kanske kan svida som allra mest eftersom de såväl uppskattar den som driver bloggen men inte hör till “hovdamernas” beundrarkör utan mer till “folket” och tänker självständigt och vågar ifrågasätta en bloggare/influencer…
Det här tyckte jag är en superintressant kommentar, men med en ton som jag känner provocerar mig eftersom den målar ut kvinnor som läser bloggar som aningslösa hovdamer. Och den nidbilden har reproducerats sedan jag började 2006 och jag är less på den. Jag gissar att rädslan för att framstå som just sådan är vad som föranleder kommentarer av det slag Pernilla lämnat högre upp. Konstigt nog utmålas män sällan på detta vis. Som en skock får utan egen vilja.
Men så till själva frågan: Alla yrken har ju en påverkan på personen som utför dem. Och jag vet att bloggandet påverkat mig enormt. En konkret sak är att jag blivit mycket mer säker i min stil av att märka att andra tycker att det jag gör är fint. Jag har slutat be om ursäkt för min smak (vilket jag gjort sedan jag var tonåring, då jag helst inte ville ha kompisar på mitt rum). Jag har dessutom blivit mycket tuffare eftersom jag fått så pass mycket kritik genom åren – men märkt att det inte händer så mycket mer. Det gör ont just då, men det går över.
Men för att orka hålla på med yrken som bygger på att bli bedömd av andra är det viktigt att i någon mån hålla responsen på en armlängds avstånd. För om jag lyssnar och tror på allt snällt som sägs om mig – så måste jag ju på samma sätt lyssna och tro på det dumma också. Och jag tänker att jag i slutändan mest måste lyssna på mig själv.
Jag blir verkligen glad över fina kommentarer och de känns oerhört meningsfulla för mig yrkesmässigt. Men det är inte samma sak när en läsare säger att jag är pysslig och gör fint – som när min bästis skickar ett sms och säger att jag är pysslig och gjorde så fint när jag bjöd henne på middag. Det berömmet hamnar på två helt olika platser inuti mig.
Det första handlar om att jag varit skicklig på mitt jobb och lyckas inspirera någon med det jag skapat. Det andra får mig att känna mig sedd som människa, på ett sätt som mitt jobb aldrig gör. Att lära mig att se skillnad på dessa två saker är något jag tränat på genom att ha den här bloggen.
Signaturen Johanna: Det här känns som en trygg plats för det goda samtalet. Mycket är nog för att du Clara inte räds kommentarer och att du använder dem. Bemöter, tar till, reflekterar, håller med eller agerar. Det där utrymmet som du brukar säga att du har armbågat fram under flera år när du inte backat eller tummat på dig själv och dina värderingar, det är ett utrymme som du även har skapat och armbågat fram för oss läsare. Ett utrymme som jag tror används på ett bra sätt för att det känns som att det är givet med ett förtroende, från dig till oss läsare.
Johanna, din kommentar gör mig glad i magen! 2020 skrev jag ett inlägg med rubriken ”Det är värt att bråka för att kunna få luft” som handlade just om mitt behov av att maka till mig en friare roll som kreatör. För att jag inte skulle stå ut annars – och för att jag trodde att det var det bästa för bloggen. Det har varit både obekvämt och stundtals läskigt. Men det är roligt att höra att det kanske också haft effekt för dig som läser.
51 svar
Vilket fantastiskt generöst och rikt inlägg! Tack för att du tar dig tid att svara ordentligt, på både positiva och negativa kommentarer.
Det här gjorde mig orimligt rörd: ”Ibland försvinner personer som brukat kommentera flitigt och då kan jag bli lite orolig och undra vad som blivit av dem.”
<3
Blev också så glad för Johannas kommentar. Håller verkligen med! Jag tror att många bloggare avundas ditt kommentarsfält och interaktionen med läsarna, men det krävs ett enormt arbete och mod att skapa det du har gjort och ser frukterna av idag. Hatten av!
/trogen läsare sedan många år som väldigt sällan kommenterar
Vad glad jag blir att du är en trogen läsaren Angelina! kram
Hej!
Känner du igen oss som kommenterar på våra mejladresser som vi måste anges, eller på de signaturer eller namn vi skriver? För jag använder ibland olika signaturer, och det är inte för att jag inte vill att DU ska känna igen mig, utan för att jag inte vill bli igenkänd av ANDRA som läser kommentarer på din blogg.
Jag kommer ihåg er på signaturer men jag ser ju både ip-nummer och mail när ni lämnar kommentar. Har noterat att många byter nick men har samma mail men faktiskt aldrig tänkt tanken att det är för att man inte vill bli igenkänd av andra som läser bloggen. Men det kan jag förstås fatta nu när du säger det 😉
”Sorry på förhand för världens längsta bloggpost…”, min först tanke efter den meningen var ”Hurra ett långt inlägg!”.
Jag vill gärna se kommentarer från Marie-Louise, tänker att om du läser här och uppskattar det så har vi något gemensamt, och även med Clara. Älskar dessutom när Clara skriver om något från äldre tider och folk flikar in kring det, en tid innan vi var med. Jag är 39.
Jag uppskattar också kommentarer från läsare i olika åldrar (precis som jag uppskattar att umgås och diskutera med olika generationer i verkliga livet), det berikar och ger ofta nya och bra perspektiv. Man vet ju inte alltid åldern på den som kommenterar, men i de fall personer uppger sin ålder och den är ett par decennier över Claras ser jag det bara som positivt! (själv är jag 70-talist).
Håller verkligen med er!!!
Ville nog mest säga att jag hör till de som läser (sen något år tillbaka) men aldrig kommenterar. Mest för att jag kommer till bloggen som ett slags vardagsgodis, lite pausläsning som jag vet innan kommer att kännas bra i magen. Och att jag uppskattar just det. Att livet och omvärlden i övrigt kan kännas gungig. Och då är bloggen en lugn, pausplats.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver om Clara och hennes blogg plus att du, Clara skriver så mycket om ”livet på landet” uppe i norra Sverige.
Tankar på att flytta norröver har funnits ganska länge hos mig men är än så länge bara tankar och funderingar. Sen är du å andra sidan ”klok som en bok” vars tankar landar fint i mig och får mig att tänka till ett extra steg.
En ”må bra blogg” , ” landar mjukt i magen” blogg är några av mina känslor när jag läser.
Tack Hanna och Marianne! Det gör mig glad =)
Det blev aldrig tillfälle att svara på det inlägget om kommentarer så jag gör det nu. Jag läser i princip bara den här bloggen så jag kan inte jämföra med andra (har aldrig varit överdrivet digital (förutom i jobbet då, där jag sitter framför datorn större delen av tiden) och ägnar mig inte mycket åt sociala medier men ramlade in här för något år sedan och blev kvar) men kommentarsfältet är en stor del i min läsning av bloggen.
Gillar så klart dina inlägg, annars hade jag ju inte läst, men kommentarer tillför något extra. Det är som att läsa insändarsidan i tidningar, vilket jag alltid har gillat, man får ta del av tankar från helt ”vanliga” människor och se andras perspektiv på tillvaron.
Bäst är när det blir diskussioner, tips och andra följder av ett inlägg. Tio kommentarer i rad som talar om att ”dina bilder är så fina” eller ”Clara är både smart och snygg” är kanske inte lika intressant 😉 även om det är helt sant och självklart lika välkomna kommentarer. Och jag kan ju bara hålla med! Dina bilder ÄR så fina och många gånger fantastiska och du ÄR både smart, klok och snygg, så självklart ska det också synas i kommentarerna. 🙂
Själv har jag kommenterat enstaka gånger, vi får väl se om det blir mer framöver eller inte. Stort tack för din blogg, en bra blandning av lite av varje!
Vad kul att du hittat hit relativt ”nyligen” och att just kommentarsfältet är en sån stor del av behållningen =)
Jag jobbar som präst och har jobbat i Claras by för många år sedan:)
Något jag älskar är berättande och att mötas i ögonhöjd. När jag använder mig av berättande i mitt jobb, så är mitt mål att måla upp en händelse på ett sätt att de som lyssnar kan se det framför sig och sugas in berättelsen. När jag läser din blogg så upplever jag just detta. Jag sugs in i dina berättelser och det känns så gott i mig. Jag tror att det dels beror på att du är en riktigt duktig berättare och dels på att du möter oss som läser i ögonhöjd. Det är inte någon kändis som sitter upphöjd över sina läsare utan en vanlig härlig människa som mycket generöst delar med sig av sitt liv.
Jag tror att detta speglar av sig i kommentarsfältet. Sen tänker jag att du är fenomenal på att skapa engagemang genom att komma med utmaningar, ställa frågor etc Det gör folk superpeppade:)
Så fint skrivet Elisabet! Tack
Men guuuuuud så intressant det här var att läsa! Jag hade ju själv en blogg för länge sen in a galaxy far far away, och häromveckan gick jag faktiskt in och läste kommentarerna till några av mina sista inlägg. Min främsta reaktion var: hur i hela helskotta kunde jag bara vända ryggen till allt det här? Så mycket stöttning och kärlek, så intressanta och tankeväckande reflektioner och observationer som människor så generöst delade med sig av.
Alltså, jag vet ju mycket väl varför jag kände att det var dags att stänga ner bloggen för gott – och några av de riktigt vidriga, nasty kommentarer jag fått minns jag fortfarande ordagrant – men jag är ändå förvånad över att det gick så lätt. Tolv år har gått och jag har verkligen aldrig looked back… förrän möjligen när jag nu för första gången gick in och läste och blev påmind om vad jag gav upp. Hade aldrig kunnat blogga nu som jag gjorde då, men jag kan sakna den där magiska känslan av närhet på avstånd. Att nå fram till en annan människa och mötas, på riktigt, oavsett vilken bakgrund man har, oavsett var man befinner sig geografiskt.
Hoppas att du aldrig slutar blogga, Clara! Jag ser fram emot att sitta och läsa din blogg som 3D-hologram på äldreboendet.
Snyft! Jag SAKNAR din blogg så mycket! Så det är helt ömsesidigt
Saknar också din blogg!
Fast när det gäller kläder så vill jag kritisera! Jag hade önskat att du hade mer bekväma kläder samt att du visade upp dem! Jag menar inte riktigt säckiga kläder man däckar i som genomsnorig. Utan säckiga vardagsbrallor, tröjor , nån överskjorta eller annat enkelt blusigt. Dels tror jag du klär i det! Dels skulle det vara bekvämt både för dig och för läsare som då slipper klä upp sig… Och så är det väl vi ofta vandrar omkring hemma till vardags? Det kan vara trivsamt vackert skojigt och är bra för kroppen om man krälar för städning eller leker med ungar. Kort snäv kjol är bara kallt och ger inte rörelsefrihet
Är kritiken att jag klär mig fel? Eller att jag fotar mig i fel kläder? Jag kan försäkra att jag mest går omkring i mjukiskläder hemmavid. Men det är ju så trist så dessa utstyrslar dokumenterar jag aldrig. Känns inte värt att dra fram kameran för 😉
Eftersom du nästan alltid fotar uppklädda utstyrslar så blir det ett lite haltande intryck. Va, staplar hon omkring och möblerar om huset i högklackat? Undrar man. På det hela taget tycker jag att kvinnokläder som fotas överallt ofta är obekväma. Av fotade kläder är det nästan bara HM-kläder med randiga tröjor o slappa jeans som platsar till vardags. Finns säkert annat men det skall ju vara rimligt pris användbart även till lätt mögigt jobb o möjligt att tvätta 100 ggr minst. På landet o till vardags passar sällan kläder från modereportage
Jag tror nog ingen annan än du tror det utan förstår att jag inte styltar runt i klackskor hemma på gården. Det är ju som du säger snudd på omöjligt ☺️
Nej det kanske jag inte tror. Naturligtvis visar du det du vill. Privat är privat Men överallt i media saknar jag bilder på vardagsplagg. Det är nästan bara stickbloggar och HM som visar upp mysiga vardagskläder.
Jag vill tro att dina klädråd är i bästa välmening men det ger ändå en lite märklig känsla när någon oombedd talar om vad någon annan borde ha på sig. Sen hänger jag inte med på hur det skulle vara bekvämt även för läsare att inte behöva klä upp sig? Det behöver vi ju inte, vi klär oss ju som vi vill vi också, i egen vald nivå av eventuell säckighet.
När jag åker till extrajobbet ser jag nästan aldrig någon särskilt uppklädd. Inte ens hon som ägde klädaffären vid stationen var särskilt volangprydd o högklackad. När jag ser moderreportage, tv-program eller bloggar med kläder så undrar jag lite om min verklighetsuppfattning är fel. Är det jag som nästan aldrig ser någon finklädd eller är vanliga människor uppklädda sådär 5% av sin tid o traskar omkring i stickade tröjor resten. Då blir ju modebilder en väldigt udda konstart som tittas på men inte alls speglas i verkligheten. Vad säger forskare om 100 år som ser dagens modebilder. Såå klädde sig folk förr. Och gamla bilder från 100 år sen eller mer, visar oftast finklädda hos fotografen. Vardagsbilder från förr är mycket roligare
Det måste vara omöjlligt att hinna svara på alla kommentarer, positiva som mer kritiska, du får inte ha dåligt samvete för det! Viktigaste är ju att vi vet att du tar del av kommentarer. Det ÄR verkligen roligt att få respons på en kommentar men absolut inget jag tycker man kan räkna med av de som har väldigt många följare.
Tack för det! Kram
Jag håller med dig Lena.
Det kan ju bli ett stressmoment för den som bloggat att också hinna svara alla som kommenterat.
Men som du säger, visst är det trevligt att ibland få respons på ens kommentar.
Jag är en ”periodare” att kommentera, men Claras blogg läser jag regelbundet. Den ger alltid en feel good känsla.
Tack fina Clara för allt du gör, tänker och säger, klok som en bok. Önskar jag hade dig som vän. Men det är du kanske på sätt och vis? Kram från Australien, Anna
Jag läste inlägget om kommentarer och ville kommentera men gjorde det inte. Men nu tar jag mod till mig och skriver här. Jag har bara kommenterat typ två gånger tidigare på din blogg fast jag följt dig i många år. (Din blogg är den enda jag läser). Jag är så rädd när jag ska kommentera att någon ska tolka mig fel och att det ska bli dumt. Eller att min åsikt ska verka korkad.
Ett av tillfällena som jag kommenterade på din blogg så var det en som svarade mig att jag var falsk som tidigare skrivit elaka saket till dig och nu skrev snälla saker. Men det visade sig att vi var två personer som skrev med samma signatur. Jag som bara skrivit snälla saker tog det hårt att bli anklagad för att vara falsk och eleak mot dig.
Jag läser dock alltid alla kommentarerna och om jag ser att min åsikt finns med bland det som redan skrivits så tänker jag att då får ju det jag vill ha sagt komma fram till dig ändå. Tillexempel så uppskattade jag julfridskalendern väldigt mycket precis som många andra. Då kom ju det fram till dig att den var uppskattad utan att jag skrev något som kunde misstolkas.
Jag framstår säkert som feg och det är jag också. Jag är konflikträdd och som sagt så är det ju svårt att reda ut det som skrivs i kommentarerna. Då drar jag mig ännu mer för att råka hamna i konflikt med någon. För jag vill alltid reda ut sådant som blivit fel.
Jag vill bara säga att jag inte alls tycker att du är feg, utan snarare modig som har skrivit en kommentar nu!
Tack, vad glad jag blir!
Du är varken feg eller korkad! Vad har fått dig att tänka så? Om du ursäktar rättframheten så är det alltid fel personer som tänker så. En person som är korkad skulle aldrig komma på tanken att den var det. Precis som att ”det alltid är fel personer som har dåligt samvete”. Jag hörde det nånstans och har funderat på det många rundor, prövat det mot verkligheten och det verkar stämma. Det är alltid de som vänder ut-och-in på sig själva för att andra ska ha det bra, som släpar runt på dåligt samvete. Det är aldrig egoister och skitstövlar som har dåligt samvete, de som borde ha det.
Man kan ju se på saker från olika håll, testa en gång att tänka i ett större perspektiv, att se på ett samtal ovanifrån. Dels så finns ju du- dina tankar och din förmåga. Du i egenskap av de erfarenheter du gjort i livet, hur erfarenheterna har format dina tankar och eventuella rädslor, som i sin tur format dina handlingar. Din förmåga att uttrycka dig, att förutse hur det landar och även förmågan att ta emot andras reaktioner på det du säger och gör.
Men, så finns mottagaren, deras tankar och deras förmåga. Mottagaren har också ett virrvarr av erfarenheter, tankar, rädslor och handlingsmönster, ett humör och en personlighet, kompetenser och tillkortakommanden. Mottagaren har också ett ansvar i relation till dig. Det kan upplevas som de har en slags ”makt” som är skrämmande, makten att välja hur de bemöter dig. Makten att ifrågasätta eller misstolka, med flit eller i ärligt missförstånd. Men kom ihåg att bollen då är på deras planhalva! Du kan inte rå för och inte påverka hur andra tänker och handlar. Om du kommenterar neutralt och får ett snäsigt svar tillbaka, så var det DEN ANDRE som var snäsig. På sin höjd kan man ju förtydliga om man har lust, men det måste man inte. Det är inte du som gjort bort dig, det är den andre.
Man ser på världen genom olika personliga filter, men kommunicerar på en neutral arena som ligger utanför ens ”personliga” verklighet.
Om man zoomar ut lite och funderar så är det väl klart att alla som har en åsikt ska delta i samtalet? Det är en enorm förlust för det allmänna om ett stort gäng människor av olika anledningar tenderar att avhålla sig från att synas och höras, det förlorar vi alla på! Samtalet blir så mycket fattigare. Tänk så mycket nyanser vi gemensamt går miste om genom att inte bara du, utan massor med andra som känner likadant, låter bli att dela era tankar. Bra saker tål att sägas många gånger. (Julfridskalendern var fantastisk!)
Min personliga önskan av andra och måttstock för egen del är bara ”var inte ett rövhål”. Tänk om alla bara höll sig till det. Är säker på att du inte är nåt rövhål och därmed önskar jag att du vågar och vill skriva, tala, delta, inte just här bara utan i allmänhet, överallt. På jobbet eller i grannskapet eller på föräldramötet. Om en annan person bemöter dig på ett dåligt sätt, så är det den som är problemet. Det kan svida ibland ändå men det är inte du som ska gömma dig och skämmas.
Nu ska man ju inte generalisera men ofta är det de introverta som har mest intressant att säga. De som hade varit de bästa politikerna är de som inte vill eller vågar. De som hade varit optimala som chefer är just de personerna som inte skulle armbåga sig fram dit. Tycker det är synd att världen går miste om så mycket bra saker. ❤
Du gjorde min dag. Tack!
Och nu vet jag ju att kommentaren inte var till mig men jag suger åt mig ändå. För att du skriver så träffande.
Hur många gånger har jag legat sömnlös och med dåligt samvete över hur jag ev. bemötte en annan? För att jag är så rädd att såra någon.
Men de som sårat mig de sover nog gott om natten!
Summan av kardemumman, låt ingen trampa på dig. Bemöt alla vänligt och blir man dåligt bemött själv så säg ifrån.
Tack för att du la ner så mycket tid på att skriva ett så långt, peppande och tankeväckande svar. Jag ska verkligen bära med mig detta.
Kära nån, nu får jag får bestämt ta ledigt en hel dag för att hinna läsa de senaste inläggen och alla långa härliga kommentarer.
Heja Clara och alla läsare! 🌷🩷
Jag tror jag läst din blogg från första början. Jag tycker att ditt kommentarsfält har ändrats de sista åren till det bättre (eller så inbillar jag mig bara).
Som någon annan skrev: förr var det nog vanligare med kommentarer riktade enbart till dig, typ: Vad du passar bra i den där tröjan/du är klok etc. Nu för tiden känns det mer som att det pågår ett samtal som alla är inbjudna till. Jag vet inte om det är jag som förändrats eller bloggen eller läsarna. Jag tror det är din förtjänst, men kanske också att bloggen etablerat en sann identitet? Tack i allafall! För att du skriver på ett sätt som inbjuder till samtal och aktivt deltagande!
Wow! Häftigt att du hängt med så länge. Håller helt med om att kommentarsfältet utvecklats genom åren och blivit mycket bättre =) det är nog ett samspel mellan mig som skriver och er som läser. Så glad för det!
så spännande, har också tänkt ofta på att du har så otroligt mycket mer kommentarer än andra.
Jag tror, att det också har att göra med att du har många läsare som är lite äldre. olika generationer beter sig olika på internet helt enkelt.
dina läsare är verkligen speciella. jag som fått ganska många läsare från att du länkat mig, känner lätt igen dom som kommer från dig. dom skriver många och roliga kommentarer, och är liksom fria på ett annat sätt än den vanliga stämningen på typ Instagram eller hos flora eller Sandra Beijer. givetvis är dom stora, stora favoriter hos mig.
Fasen vad glad jag blir! Och så roligt att de hittat till din blogg. Går in varje dag och håller tummarna för att du ska ha skrivit något nytt.
Så intressanta kommentarer du lyfte upp! Kul att läsarna bjuder på så många infallsvinklar.
Jag kom precis på en sak till som påverkar hur jag läser och kommenterar bloggar – Mängden reklamannonser.
Var precis inne på en av bloggarna på Elle och i min telefon ser det ut så här: text bild reklam text bild reklam text bild reklam text bild reklam etc
När 1/3 av ett inlägg innehåller annonser tappar jag helt suget att läsa och kommentera. Jag förstår att reklam behövs om inte inläggen ska ligga bakom en betalvägg (vilket jag verkligen avskyr) men jag uppskattar sättet reklam tas upp på din blogg och tycker det är överlägset alla andra bloggar.
Instämmer helt!
Det här håller jag med om. Jag förstår också att reklamen behövs, men jag har tyvärr slutat läsa bloggarna på elle. Innehållet försvinner i all reklam.
Det är verkligen ett dilemma. Ligger man på en plattform som ELLE får man ju ett arvode varje månad bara för att man bloggar där. Och det arvodet baseras mycket på de där bannerannonserna och vad de drar in. I gengäld behöver man inte göra lika många sponsrade inlägg utan kan leva rätt gott på bara banners.
Jag har valt bort banners men behöver istället göra fler sponsrade inlägg. Det tar dessutom väldigt mycket tid från mig. Men jag upplever att det är mindre störande. Man kan skrolla förbi ett sponsrat inlägg men när en hel blogg är sönderpepprad av banners förstör det ju läsningen av ALLA inlägg. Förstår faktiskt inte hur ELLE tänkt behålla sina bloggare under dessa premisser.
Haha apropå kommentaren om frisyren, som för övrigt var rätt sjuk – jag klippte mig igår och då var det just din frisyr från det inlägget jag visade upp som referens. Supernöjd, och det första sambon sa när han såg mig i soffan var att jag såg ut som prinsessan Diana – goals!
Yes! Verkligen goals. Blev du nöjd? Så kul med frisyren!
Hej,
Jag håller helt och fullt med sista kommentaren från Johanna, din blogg har bara blivit mer och mer givande att läsa genom året genom ditt armbågande.
En annan sak som jag tycker, är att du marknadsför norra Sverige på ett fantastiskt sätt. Jag tror du och Jonna Jinton har lockat många norrut. Vi har precis köpt ett fritidshus i norr för att kunna fly Stockholm när vi vill och framför allt kunna uppleva en riktig vinter. Lite extra lockad har jag nog blivit p.g.a. er.
Kram från en trogen läsare som nästan aldrig kommenterat.
Jag vill gå till paradiset