Jag minns i tonåren hur vi nästan tvångsmässigt skulle ge varandra förtroenden för att snabba på vänskapsblivandet. Alltid med tanken att detta kunde bli en bästis och en tvillingsjäl. Jag klämde fram det jag hade men sedan stod jag kanske där med mina förtroende blottade och ingen riktig vänskap uppstod ändå.
Jag känner mer och mer värdet av att ha olika slags relationer. Den nära relationen som jag har med Elina eller min syster behöver jag inte ha med någon annan. Jag tror faktiskt inte ens att jag skulle orka med det! Men jag har andra relationer och de är också värdefulla.
Den höst jag blev utmattad och hamnade i en livskris kände jag ett enormt behov av att åka till min farmors hus, träffa min faster, farbror och pappa. Luta mig mot tidigare generationer. Tänka på alla umbäranden de klarat sig igenom och att jag var en länk i samma kedja. Det var relationer jag tagit för givna under flera år, men som jag plötsligt insåg var väldigt viktiga.
Och när det stormar och kommer påhopp från folk som verkligen inte tycker om mig och som tävlar i att vara elaka – då är den största lindringen att bara stänga datorn och gå ut i verkligheten. Till alla människor som känner mig på riktigt och som gillar mig precis som jag är.
När jag går igenom jobbiga perioder och fastnar i mig själv så kan också de ganska ytliga relationerna vara hjälp i vardagen. Att stanna och prata med en trevlig granne eller barnens fröken. Att fika med en jobbarkompis, träffa mina kusiner eller ringa min moster. Att återse mina tjejkompisar från gymnasiet som jag vet älskar mig och vill mig väl. Vi pratar måhända inte alltid om det ondaste – men bara att de finns där gör mig trygg.
Jag mår bra av det vänskapliga nät jag spinner runtomkring mig. Matlaget, grannkompisar, släktingar, kollegor. Människor som får mig att känna mig som en del av fastlandet istället för en ö. Det har tagit ganska lång tid att komma till den insikten – för under många år har jag hållit mig på min kant. Tänkt att jag klarar mig bäst själv. Löser mina egna problem och sätter en ära i att inte behöva någon annan.
Men det är inte längre sant. Jag vill inte vara en person som klarar sig själv, är ensam och stark.
Mitt nyårslöfte för 2024 var att bli mer social. Hittills har jag övat flitigt! Genom att tacka ja till sociala saker och själv bjuda in andra. Samt stanna upp och prata lite mer med de jag möter. Jag behöver ingen ny bästis eller tvillingsjäl. Men fler varma relationer till andra människor, det mår jag bra av. Och inte minst mår jag bra av att själv få vara den personen för någon annan.
40 svar
Jättebra inlägg. Vänner och släkt viktiga. Ensam är inte stark.
Goda relationer m. Vänner, grannar gör en bevisat friskare.
Att söka råd hos vänner när man behöver
Hjälpas åt. Träffas och bara prata eller mest skratta. Samvaron. Bra för barn om det finns flera vuxna än föräldrarna att knyta an till, släkt, vänner, grannar. Viktigt.
Jag gav mig själv samma löfte för ett par år sedan. Att våga släppa in andra och fler människor/relationer i mitt liv. Det är det bästa löfte jag någonsin gett mig själv. Jag är golvad av den värme, omtanke och vänskap jag mött. Att bjussa på sig själv och inse att de allra flesta vill mig väl öppnade dörrar jag inte trodde var möjliga att öppna. Jag har fått jobba med mitt inre, hantera obehag som dykt upp och resonerat mycket med mig själv för det vände inte över en natt! Men jag är såååå tacksam att jag vågade och höll mitt löfte och jag har passerat 50… Det är aldrig för sent.
Jag tänker på alla dem som inte vill vara ensamma och starka men som inte har något val. Den hälsofarliga ofrivilliga ensamheten är så utbredd. Det är väldigt ojämlikt när det gäller sällskapskapital och samhället och politiken beaktar inte i tillräcklig grad att så många lever ensamma nu.
Hej Clara och alla andra!
Jag fick precis syn på en bild av signaturen Herregud & Co.
Där står det: ”Ett enkelt hej kan leda till tusen trevligheter!”
Passade ju väldigt bra in i det här ämnet.
Jag läste precis Sardellens senaste blogginlägg som avslutas med att behandla just ensamhet. Och hon frågar sig om tankar om ensamhet tar vägen någon annanstans när man har en tro – intressant frågeställning. Och även intressant kommentar från en troende läsare som svarade att ”Botemedlet mot svåra ensamhetskänslor är för mig att söka mig till ensamheten. Där finns en gemenskap starkare än någon människa kan ge.” . Clara, hur ser du på ensamhet och tro?
Jag skulle också behöva bli mer social och skapa nya relationer. Måste bara ta mig i kragen. 😅
Det var riktigt klokt
Vilket intressant perspektiv på det här med nära och ytliga relationer. Jag känner igen mig i det som skrivits i några tidigare kommentarer och upplever att ytliga relationer för mig kostar oerhört mycket energi. Har därför tänkt att detta är något jag är ”dålig” på. Däremot är jag en sådan som ofta och gärna pratar med grannar, folk i affären, i omklädningsrummet på gymmet och när jag väntar på bussen. Dessa samtal tycker jag jättemycket om, och de ger mig mycket glädje i vardagen. Får nog omvärdera min syn på ”ytlighet” 🙂
Vill tillägga att det var ett bra inlägg, som vanligt🙏Vi ska verkligen inte underskatta alla korta möten och små pratstunder, de kan göra hela skillnaden på en dag, som jag tror att någon redan skrivit i en kommentar ovan.
Själv saknar jag t. ex. när barnen var mindre, kompisar skulle hämtas och man blev stående i dörren och pratade med föräldern…Trevlig helg på er allihop🤗
Du er god som gull, Clara!
Tack för ditt inlägg🫶Min utmattning 2018, Covid och även flera diagnoser i familjen har gjort mig ensammare än jag var förut. Detta år har jag lovat mig själv att bli mer social, liksom du, men inser att de senaste åren, som varit väldigt tuffa, har gjort mig sårbar.
Det krävs mod att våga, det gör ont ibland men jag försöker, och det är huvudsaken. Kram❤️
Det här inlägget tyckte jag om! Naket, jordnära och bekant. Tack för det.
Jag känner igen mig själv mycket i det du skriver. Jag vet inte om det alltid stämmer, men det känns i alla fall som att extroverta personer ses som bättre personer i dagens samhälle. Att vara introvert är dock lika bra, bara ett annat sätt att vara på.
Fint!! Ibland kan den där trevliga interaktionen, med nån bekant eller helt okänd, göra ens dag 😌
Det stämmer att man kan ha olika relationer med olika personer. Man kan ha vissa personer närmare som man berättar nästan allt för eller inte behöver berätta för dom/den vet ändå. Sedan kan man ha mer ytligt bekanta som man pratar om andra saker med. Alla relationer kan vara lika viktiga fast på olika sätt. Jag själv är just nu inne i en period där jag njuter av att få vara själv med mina egna tankar, andas fritt och bara få vara. Det händer dock inte så ofta eftersom jag har familj.
Så insiktsfullt och fint skrivet! Jag tror du verkligen har rätt i detta. Mellan ytterligheterna existensiell ensamhet och att vara en utbytbar medborgare i samhället ryms så många olika typer av sociala relationer. Tack för att du påminner om detta.
Det låter så klokt och härligt att känna så. Men jag kan tyvärr inte känna igen mig. Själv längtar jag efter nära vänskapsrelationer (eller iallafall en nära) eftersom jag känner att ”ytliga” relationer tar mer än de ger. Flyttade till ny stad för några år sedan och hamnade därmed i helt nya sociala sammanhang. Märkte då att jag inte orkade hålla i de ytliga relationerna som jag fick om jag inte kände att vänskapen kunde utvecklas till något djupare. Som att mitt vänskapsintresse dör lite om jag inte känner att vi klickar fullt ut. Ska tilläggas att jag ser mig som en introvert högkänslig själ där kallprat med grannen är bland det värsta jag kan tänka mig. Min syster är min bästa vän och en relation jag värdesätter över allt annat. Kanske blir det svårt för nya bekantskaper att bli djupare om jag har den relationen att ”jämföra” med hela tiden? Känner att jag hade mått bra av ett rikare socialt liv men verkar inte ha förmågan att kunna uppskatta de mindre innerliga relationerna och vad de kan tänkas ge.
Känner igen mig i det du skriver. Är också introvert och förmodligen högkänslig. Har alltid känt mig udda och konstig för att jag inte haft många vänner, ibland inga alls. Har aldrig haft gäng som jag hängt med. Trott att det var mig det var fel på att ingen ville vara med mig. Nu, snart 50 år gammal, har jag insett och landat i att jag vill inte ha ytliga kontakter. Utan få, nära relationer. För mig räcker det fullgott med en vän och sedan min familj min man och våra två barn, min mamma och pappa och deras respektive samt min bror. Mer relationer orkar jag inte med, då jag har ett enormt behov av att vara själv för att få återhämtning.
Så jag tänker att vi är alla olika och så länge vi själva är nöjda är det gott nog.
❤️ Verkligen igenkänning! Fungerar precis likadant och har gjort hela livet. Uppskattar verkligen de få men djupa relationer jag har med de människorna som känner mig in på skinnet. Min familj. Och knappt en handfull nära vänner men som jag haft hela livet. Har dock alltid haft sociala yrken, vilket kanske dränerar en många gånger. Men där får jag utlopp för en stor dos social stimulans vilket gör att jag uppskattar lugnet och tystnaden på min fritid sen. Också introvert och HSP! ❤️
Jag känner igen mig i dig jättemycket Sofie. Är det inte på ”allvar” får det vara. Dock verkar du sakna att du inte har ”förmågan”, något jag ej gör. För mig var det en befrielse att inse att jag är högkänslig och introvert. Kan dock mycket uppskatta väderprat med äldre grannar eller någon jag möter på en promenad. För dom kräver inget av mig och vill heller inte fika med mig eller ens ha en relation som så. Så då känner jag mig fortsatt fri att småprata med dom var gång vi möts. Känner mig väldigt ofri i ytliga relationer, där det är nåt halvers bara, utan innerlighet. Jag är helt ointresserad av sådana relationer och det har stört folk ibland, sådana som försökt bli kompis med mig.
Är inne i en kris i mitt liv och inser att de vänner, nära eller mer som bekanta, som jag stöttat tidigare finns där för mig nu. Jag tror stenhårt på karma, det jag ger får jag tillbaka. Om jag inte får det av den personen så av någon annan. I ”värsta fall” får jag inget tillbaka, men då har jag förhoppningsvis gjort någon annan glad. Det kostar mig ingenting att ge den ensamma mannen sittande på sin rullator ett leende, byta några meningar med en ensam tant på mataffären eller prata om vädret med en främling i väntan på bussen. Det snarare bara ger mig mer! 🥰 Kände sån igenkänning i hela detta inlägg. Mer av detta till vår värld!! 🫶
Vi gav ungefär samma nyårslöfte här hemma, men vi gjorde det tillsammans. Vi har stängt in oss lite i en renovera-hämta-lämna-jobba-bubbla och tackat nej till mycket – inför 2024 bestämde vi oss, jag och min sambo, för att jobba på vårt sociala så vi inte tappar bort alla fina kontakter runt omkring oss. Det är så lätt hänt att bara dimpa ned i soffan och chilla framför antikrundan och nyheterna!
Kolla detta TED talk: https://www.ted.com/talks/susan_pinker_the_secret_to_living_longer_may_be_your_social_life
Tack Clara, så fint skrivet!
Ska tänka på dessa korta ”ytliga” vänskapliga mötena lite mera. Vad de kan betyda för en annan människa och även för mig själv. Kom själv i samspråk med en granne, som jag inte brukar se så ofta, på väg till affären idag. Kändes så gott i hjärtat efteråt. Hoppas hon kände det samma.
I agree, you can have many different reletions. It is nice to have people around you with whom you can share different things.
Väldigt fint formulerat. Jag själv har känt en press att dela med mig av saker till människor omkring mig, lite som du beskriver, ”för att komma nära fort”. Men lägger större värde i att se var och hur jag passar ihop med folk, och låta oss vara där vi passar bäst. Det har gjort livet mer följsamt tycker jag.
Wow! Det här var så bra och fint skrivet! Vilken insikt! Tack för att du delade med dig! En ögonöppnare för mig.
Vi har precis mist min mans mamma, min svärmor. Hon var 91 år och det känns som flera generationer försvann med henne. Mina föräldrar är mycket yngre än henne och vuxit upp i städer. Min svärmor växte upp på landet.
Så mycket visdom och livserfarenhet! Det viktigaste för henne var människor runt omkring henne. Hon var så bra på att bygga relationer.
Man behöver verkligen den äldre generationen att ibland få luta sig emot. Så sant! Ibland behöver jag vara den som någon kan luta sig emot.
Tack för dina ord idag!
Håller med. Relationer blir allt viktigare och man behöver underhålla dem. Höra av sig och prata med varandra. Tack för ett bra inlägg!/ Lovisa i Växjö
Så fint! Tack Clara!
Fint skrivet, håller verkligen med. Just nu är jag i ett stadie i mitt liv där jag snarare saknar de riktigt nära vänskaperna än de ytliga. Det var länge sedan jag kände att jag var viktig och prioriterad av mina vänner. Jag blir medbjuden när vi träffas i större grupper, men aldrig i de små sammanhangen om det inte är jag som bjuder in. Alla har liksom klumpat ihop sig i små konstellationer där jag hamnar lite utanför. Känner just nu väldigt stor bitterhet kring det vilket verkligen inte gör saken bättre eftersom jag blir en tråkigare person av att gå runt och hysa agg, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Till saken hör väl också att jag har tre små barn och är mindre flexibel att ses än många av mina vänner, men känner knappt att jag blir medbjuden.
hej, vill bara säga och kommentera att DU är inte ensam om att känna så där, jag har inte 3 små barn men jag känner mig väldigt ensam. Ingen förutom de jag jobbar med som egentligen bryr sig om mig. ta hand om dig.
Jag är på samma plats. Jag saknar de nära relationerna. Ni vet de där små gängen som alltid har varandras rygg, som skrattar, flamsar, festar och upplever grejer tillsammans i alla filmer/serier. Det kan jag sakna. Ungdomsrelationer som fortsatt växa och mogna. Alla mina försvann där i 30-årsåldern när alla flyttade hem eller skaffade familj. Jag själv har ägnat snart ett decennium åt familjen och varit usel på vänskapsrelationer. Jag vet inte hur jag ska kunna hitta nåt liknande igen.
Hej! Nu vet jag inte alls allt om din situation men tänker jag kan ge mitt perspektiv. Jag är singel och 30+. Många av mina vänner har barn. Jag vill jättegärna träffa dom med och utan deras barn. Men för mig är det svårt att veta hur jag ska bjuda. Jag vet helt enkelt inte vad man gör för att underhålla barnen. Är de nöjda med att bara komma till mig eller blir det tråkigt? Kan jag bjuda bara min kompis utan barn eller blir det fel? Jag försöker såklart ändå men ibland blir det lite långe mellan gångerna. Så ta det inte för hårt att du får dra mer nu tror jag 😊
Jag tänker att om du vill träffa dem men inte vet hur – fråga! Jag fick barn tidigt, och när de var små ville jag gärna ses ”på våra villkor”. Alltså när det funkade med mat- och sovtider, på platser som passade barnen. När mina vänner fick barn var mina lite större. Eftersom jag visste hur det varit när mina var små brukade jag helt enkelt höra av mig och säga att jag ses gärna, vad passar er? Vill ni komma hit eller ses i parken? Äta lunch eller komma på fika? Helt enkelt ge en ram kring när och hur det funkade för mig, och låta den med yngre barn välja. Kanske är det enklast att ses hemma hos dem, där barnen har saker att göra. Man vill kanske inte ”bjuda in sig själv” men genom att erbjuda ”hos dig eller mig” så kan ju den andre välja!
”Jag behöver ingen ny bästis eller tvillingsjäl. Men fler varma relationer till andra människor, det mår jag bra av. Och inte minst mår jag bra av att själv få vara den personen för någon annan.” Åh vad fint skrivet! Jag känner precis likadant. Det är därför jag gärna pratar med grannarna eller någon farbror på mataffären eller med en kursare (trots att vi egentligen inte har så mycket gemensamt). Det där med att skaffa vänner som vuxen kanske blir lite enklare med ett sådant förhållningssätt? Jag ser inte på vänskap på samma sätt nu som i tonåren, där man åtminstone som jag minns det mer eller mindre satt ihop med sina kompisar och bara hängde JÄMT. Idag är det ärligt talat få som har tid med den sortens nära vänskap pga jobb och familj, och då måste man nästan göra plats åt de lite mindre innerliga relationerna om man ska få någon social samvaro över huvud taget.
Så klokt detta! Jag läser ständigt massa nervärderande om ”kallprat”. Som att bara nära relationer räknas.
Men jag lyssnade en gång på ett radioreportage om ensamhet, där forskaren som deltog berättade att det är ett missförstånd att enbart nära relationer minnskar ensamhet, även ytliga relationer och småprat är viktigt.
Tänker ofta på det. ”Kallprat” är et tråkigt ord för något som vi behöver mer av, och något som kanske är det enda alternativet till isolering för en del. Jag tror folk blir ensammare och olyckligare av att nervärdera dagliga, artiga kontakter.
Jag tänker att man kan kalla det småprat istället 🙂 och har även jag i vuxen ålder insett att det kan vara nog så viktigt för att komma till andra viktigare saker så småningom. Övar jag också, det kommer inte naturligt för mig.
Så sant! Anhöriglös som jag är och som numera bor i ett mindre samhälle är det en enorm trygghet att ha bra kontakt med grannarna, att kunna småprata om ditten och datten, ge varandra ett handtag och ha lite koll på en lagom nivå. Däremot är själslig närhet svårt att få när man kommer som ny, att folk är färdiga och inte så inbjudande, det blir på en ytlig nivå. Nära samtal blir på telefon med de som är långt borta och de mer ytliga med de som är nära geografiskt. Det funkar helt ok.
Så klokt tycker jag. Man kan ha olika relationer till olika personer och de kan betyda massor även om man inte kommer lika nära med alla. Jag tänker väldigt mycket på människor som jag uppskattar och det gör mig varm i hjärtat. Jag kan ibland känna en viss ensamhet – men kanske tänker någon varma tankar om mig någonstans.
Är också ensam tråkigt på jul