Glömde helt bort att skriva om vad jag läste i februari. Så nu får ni februari och mars månads läsning i ett och samma inlägg.

Vad jag läste

Martha – Doris Lessing

Martha är första delen i serien Våldets barn av Doris Lessing. 2007 fick hon Nobelpriset i litteratur och den här serien är av många ansedd som hennes absoluta mästerverk. Första boken, som är delvis självbiografisk, utspelar sig i Engelska Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe, där Martha växer upp på en enslig farm under 20-talet. Marta revolterar mot sina föräldrar och tar en plats som sekreterare i närmsta stad. Samtidigt som hon deltar i det rastlösa nöjeslivet, åren innan andra världskriget bryter ut.

Man gillar inte Marta – hon är en osympatisk och stundtals obegriplig huvudkaraktär. Men man gillar den väv Lessing spinner runt henne. Människorna och naturen. Kolonisatörerna och de kolonialiserade. Den vidsträckta välden, den varma jorden och skyfallen som förvandlar vägarna till röd lervälling.

Jag ska läsa klart hela serien så småningom, men kände efter första boken ett stort behov av paus. Lessings språk är intensivt och boken tängde sig på mig så att jag till slut fick svårt att andas. Men samtidigt är boken också mysig (!) Efter mina resor till Kenya, Malawi, Zambia och Etiopien har jag fått ett stort intresse för hela kontinenten och att läsa skildringar från den, för att lära mig mer.

Vid ett tillfälle när jag besökte Zambia åt jag middag med några Afrikander (ättlingar till Nederländska boer) och blev chockad över deras oförblommerade rasism mot sitt eget land. Hur de pratade om sina anställda, misstrodde alla för tjyvaktighet och liksom såg ner på landet de bor i. Och i Martha förekommer boer som beter sig på precis samma sätt – men hundra år tidigare! Jag förstår såklart att alla inte är så här idag, men ändå knöts min egen erfarenhet ihop med det jag läste på ett väldigt intressant och lite otäckt sätt. Och det kanske låter märkligt i sammanhanget, men jag får en sådan akut längtan att resa tillbaka till Zambia och gärna också uppleva Zimbabwe. Någon gång kanske!

Tre trappor upp med hiss – Maria Gripe

Jag har påbörjat projektet att läsa om alla mina gamla Maria Gripe-favoriter. Och jag började med Tre trappor upp med hiss som är första delen i den underbara serien om Lotten.

Från baksidan: Året är 1937 och det är en viktig dag för Lotten och hennes mamma. Mamma ska nämligen söka plats i stan, hos en fin familj som bor i en stor våning med hiss. Men hon oroar sig för att huset kanske är för fint för henne och Lotten, och att de inte kommer att trivas. Lotten får börja på en ny skola i stan och i familjen finns både den förtrollande frun Olga och den nästan jämngamla flickan Marion. Men hon anses vara besvärlig och Lottens mamma vill inte att flickorna umgås. Trots det söker Marion upp Lotten och visar henne sin hemlighet. Lotten anar att det finns fler hemligheter i familjen, det är i alla fall något som inte stämmer. När någon sätter in en annons i tidningen riskerar allt att avslöjas.

Som vanligt fascineras jag av Gripes förmåga att med enkelhet och tydlighet skriva fram så mycket värme, djup och känslor. I sina böcker romantiserar hon livet på ett unikt och eget sätt – som är särskilt fantastiskt när man är en romantiskt lagd elvaåring. Boken håller också för en omläsning när man är trettiosju år gammal, men bland annat bilden av Olga (som jag själv dyrkade som barn) blir starkt förändrad av en vuxens blick.

Eget rum – Maria Gripe

Del två i serien om Lotten. Från baksidan: Det är jullov och Lotten bor kvar i den stora våning där hennes mamma arbetar. Och hon umgås fortfarande – i smyg – med herrskapets dotter, Marion. I lägenheten finns också Olga, den underbara och gåtfulla frun som ingen annan än Lotten förstår. Lotten tänker att Olga, till skillnad från henne själv och mamma, antagligen har många hemligheter som hon behöver dölja.

Känner så stor tacksamhet över att dessa böcker kom till mig i min mest intensiva bokslukarålder. Så välskriven, vacker och god litteratur!

Hunger av Kristina Andersson

Jag tyckte mycket om näringsfysiologen Kristina Anderssons bok Ät Smart (bloggade om den här) och i nya boken Hunger tar hon ett helhetsgrepp om vår hunger och hur den kan ställa till det för oss i en värld med oändlig tillgång till föda.

Från baksidan: I Hunger djupdyker den folkkära näringsfysiologen Kristina Andersson i vetenskapen kring aptitregleringen. Hon undersöker varför det inte bara är att bestämma sig för att avstå eller att låta bli att äta för mycket drivet att äta är mycket mer komplext än så /…/ På ett inspirerande sätt lär Kristina oss att skilja hunger från sug, sömnbrist, stress, lockelse och gamla invanda beteenden. Hon hjälper oss att förbättra relationen till vårt ätande, förbättra våra matvanor och därmed få en sundare vikt som är hållbar i längden. Det här kommer att göra oss friskare och förbättra våra chanser till att leva ett friskare, längre och lyckligare liv.

Kristina förklarar pedagogiskt och enkelt och jag får med mig många bra insikter och tankar till min vardag. Lärorik och uppmuntrande läsning för alla som vill bli mer kunniga på området mat, ätande och hälsa.

Vad jag lyssnade på

The woman in me – Britney Spears

På sportlovet gick jag många långa promenader och till slut var alla poddar utlyssnade. Då rotade jag fram denna svenska inläsning av höstens storsäljare The Woman in me. Tyvärr fanns inte inläsningen på engelska i min ljudboksapp – och det försämrade verkligen upplevelsen. För boken är full av konstiga obegripliga översättningsmissar, svengelska uttryck och ett språk pepprat med så många klyschor är det är svårt att stå ut.

Visst blir man arg på Justin Timberlake, Kevin Federline och pappan som utnyttjat och parasiterat på Britney genom åren. När man hör berättelsen är det tydligt att hon faktiskt varit ett offer för män hela sitt liv. Men boken innehåller samtidigt så många dramaturgiska motsägelser, upprepningar och abrupta hopp att jag har svårt att känna någonting alls inför den. Jag upplever också att spökskrivaren gör Britney en otjänst genom att i efterhand försöka tillskriva henne någon slags feministisk agens som hon faktiskt inte besitter. En sorglig bok om ett sorgligt människoöde som ändå lämnar en med känslan Jahapp?!

Northanger Abbey – Jane Austen

Northanger Abbey är Jane Austens första roman, som dock inte gavs ut förrän efter hennes död. Och Austens ungdom känns genom sidorna, för det här den muntraste och roligaste romanen av alla hennes verk! Som vanligt driver Austen med societeten, men här också med dåtidens faiblesse för skräckromantik.

Hjältinnan Catherine Morland blir medbjuden av familjen Tilney att tillbringa en tid på deras gods, det gamla klostret Northanger Abbey. Och romantisk och överspänd som hon är hinner hon göra sig alla möjliga föreställningar om vilka rysligheter som kan vänta i ett gammalt kloster. Som vanligt uppstår ljuv romantik, humor och tusen förvecklingar. Och har man läst någon skräckromantisk bok (rekommenderar klassikern Udolphos mysterier av Ann Radcliffs ) så blir boken desto roligare och dråpligare.

Jag rekommenderar egentligen främst att läsa boken. Men vill man lyssna på den så är inläsningen Juliet Stevenson suverän. Jane Austen ska ju helst höras på engelska.

Stolthet och fördom – Jane Austen

Den här boken behöver knappast en närmare presentation. En klassiker i sammanhanget och definitivt Austens mästerverk. Även här rekommenderar jag egentligen att läsa den – för att lyssna på den (om man sett BBCs filmatisering) är ganska irriterande. Bytte inläsare säkert tio gånger innan jag hittade Rosalyn Landor, som kunde göra karaktärerna rättvisa. Att lyssna på Austen på perfekt brittiskt uttal är bästa sortens öronmassage.