Det är inte många dagar kvar av terminen nu. Och det är inte många dagar kvar för Bertil i byns lilla skola. Så tacksam för alla fina år han har fått gå här. Cykla, sparka och springa till skolan. Gå i sin lilla klass med kompisarna han känt sedan han var bebis och fröknarna som bor nästgårds. I höst börjar han högstadiet i stan och samtidigt börjar ett helt nytt liv för oss. Med en unge som inte längre finns i vår omedelbara närhet, så att man kan svänga förbi med glömda gympakläder eller hämta när han blivit krasslig.
Jag vet att han haft en fantastisk uppväxt och ändå känner jag – har han fått leka nog mycket? Har det varit tillräckligt många kojor och kurragömman? Allting gick för fort och nu är den epoken över. Ja, jag vet att barndomen pågår i många år till, men jag vet också att högstadiet är ett drastiskt kliv upp i mognad och förväntningar. För hela vår familj kommer det bli en kännbar förlust när storebrorsan inte längre finns hemma med flocken hela tiden. Så som vi är vana vid!
Jag är sämst på avsked och blir så nostalgisk vid förändringar. Tycker det är så himla jobbigt när något jag tycker om tar slut. Men så fort själva avslutet är avklarat så brukar jag se framåt med glädje. Så blir det väl också denna gång. Hösten kommer bli rolig och nyttig för oss alla. Men först ska jag snyfta lite och känna vemod.
53 svar
Åh, förstår hjärtsnörpet! Mina barn behöver inte pendla de fem milen till stan förrän gymnasiet, men jag tycker ändå det känns långt för en 16-åring. Själv bodde jag typ mitt i stan hela min uppväxt och hade cykelavstånd till alla mina skolor. Menmen, det kommer att gå bra både för Bertil och mina ungar när det är dags! Det blir säkert spännande för Bertil att få ha ett eget sammanhang inne i stan. Det vet jag att jag hade tyckt! Och sån tur ändå att du också är i stan ibland och jobbar, blir mysigt att samåka 🙂
Ska han flytta hemifrån för att börja högstadiet?
Nej
😅?
Ja, jag läste det också så som du Agnes.
Jag tänkte också något liknande, låter lite på inlägget som att han inte kommer vara hemma alls.
Nej men han kommer behöva anpassa sig till skolskjuten så han kommer vara hemma vid sex på eftermidddagarna istället för vid tre som nu. Åka tidigt på mornarna och förmodligen sova hos farmor i stan någon natt i veckan också. Så vi missar mycket tid med honom 🙁
Hur långt är det till ”stan” från där ni bor? Alltså stan där skolan ligger. Kommer gå jättebra men blir ju en stor förändring 😍
Fem mil!!
Oj det blir långa dagar och stor förändring på många sätt, jag förstår din vemod. Så typiskt att just i den åldern, när ungdomar rent biologiskt får en senare dagsrytm så hittas det på att de bör börja skolan tidigare på morgonen. Lycka till, det kommer säkert att gå bra efter en tids vänjning för er alla.
De börjar kanske inte skolan tidigare, men med 5 mil istf några km skolväg så tar ju bussresan en hel del tid. Minns själv att högstadiet började kl. 9 (medan lågstadiet började 8:15). Men bussen åkte genom vår by prick 8, då bussresan nästan tog 1 h
Men det är ju inte klokt egentligen. Är det den närmsta högstadieskolan eller är det något ni själva valt? Om inte förstår jag inte hur det kan vara lagligt att få så lång resväg till skolan, och så mycket pendlingstid när man fortfarande är ett barn under 15 år.
Det finns en närmare (1,5 mil) men den vill han inte gå på av diverse anledningar jag inte tänker gå in på. Men ja, det är otroligt långt!
Jag förstår till fullo känslan (har tre vuxna barn som tagit lite olika vägar genom skoltiden, så det har varit gott om avsked och nystarter) och det vore ju snarast konstigt om man inte kände både sorg och viss bävan inför stora förändringar. Men som du säger är det själva klivet – sedan riktar man blicken framåt. Jag tycker för övrigt Bertil verkar vara en kille som ser till att prioritera och göra det han vill, så jag skulle inte vara orolig över för mycket eller för lite av vad det vara månde:) Lycka till!
Kram och tack för peppen!
Vilken otroligt fin bild.
Åh, vad fint skrivet! Känner igen mig, det är tufft för oss hönsmammor! Önskar själv att mina barn 12 år (6:an) och 15 år (9:an) stannade i åldern nu! Bävar inför dotterns högstadietid med nuvarande betygssystem och hårda press i skolan! Skall verkligen njuta av detta sommarlovet tillsammans med barnen/ungdomarna!
Åh, vad fint skrivet! Känner igen mig, det är tufft för oss oroliga mammor! Önskar själv att mina barn 12 år (6:an) och 15 år (9:an) stannade i åldern nu! Bävar inför dotterns högstadietid med nuvarande betygssystem och hårda press i skolan! Skall verkligen njuta av detta sommarlovet tillsammans med barnen/ungdomarna!
Hård press, ja vi många ungdomar upplever det tufft med skolarbetet. Ibland gnällde de då brukade jag som deras lärare fråga dem. ” Om du på riktigt lovar mig att du lagt ned en tredjedel av all den tid som du använder på din smartphone, dataspel och liknande på dina hemuppgifter och ditt skolarbete under vardagarna och ändå får kämpa så lovar jag som din lärare att vi får se över mål och krav. Efter ett sådant samtal skruvar alltid ungdomarna på sig (och föräldrarna om de är med)
Efter det samtalet har det aldrig hänt att ungdomarna tjafsat om tuffa krav. Kraven är inte tuffa i sig men blir tuffa eftersom exempelvis tik tok , snap osv är gjorde för att hålla kvar oss vid telefonerna. I lördags eller söndags sa de på nyheterna att en högstadieelev i genomsnitt använder mellan 5-8 timmar på denna ”leksak” . Såklart att det blir tufft med skolarbetet
Intressant! När jag gick i gymnasiet (1997-2000) minns jag att min klassföreståndare sa, att den genomsnittliga eleven tittade på TV fem timmar om dagen. Med det sagt att undanflykter från skolarbetet verkar ha funnits också innan smartphonens tid.
Absolut men tillgången till smartphones gör att barnen inte får sova på nätterna. Det lustiga är att föräldrarna tror på sina barn när de säger ”Jag använder inte min telefon på natten utan jag vill ha den som alarm och väckarklocka” Vi märker ju i skolan hur trötta dessa barn är. De är också trötta på att ta ett ansvar som inte är deras.
En enda elev i åk 5 i min sista klass innan pension fick INTE ha sin telefon dygnet runt. Jag tycker barn ska få vara barn och hoppas att fler föräldrar vore lika ansvarsfull som Clara . Hon pratar om att barndomen är viktig och att barn just ska få vara barn. (Nu hamnade jag på ett sidospår men jag skulle önska att Clara kunde ryta till om detta)
Barn går i skolan stor del av dagen, många kämpar hårt för att klara det, för att passa in, för att orka hela lektioner osv. Att sen kräva att de ska sitta hemma och lägga massor av tid på skolarbetet är inte rimligt.
De har till stor del sitt sociala liv på nätet, så ser det ut nu på både gott och ont.
Clara behöver inte ryta till om detta. Familjer gör SÅ GOTT DOM KAN. De behöver inte en åthutning. Min 3 åring har ofta en iPad med om vi går ut och äter. Sen är hennes dagar också fyllda av massor av annat, lek, böcker, lekparker och 4 h gårdar. Ibland tänker jag att nån kan tänka illa om att vi låter vårt barn sitta med iPad på restaurang. Nästa stund tänker jag att det har inte nån annan med att göra, jag vet att hon får massor av annat.
Jag rekommenderar dig att inte döma familjer så hårt, det hjälper ingen.
Mvh förälder till 6 barn och specialpedagog
Våra barn laddar telefonerna i hallen utanför vårt sovrum på natten och har helt vanliga väckarklockor. Vi går och lägger oss när de sover. Man blir själv mycket trött eftersom de är tonåringar. Men det är ju övergående.
Håller med till 100 procent
En av de svåra sakerna med att vara förälder till barn med NPF är ju att barnet är helt utmattad när skoldagen är slut.
En annan svårighet är att det är i de närmaste universitetsnivå på hur uppgifterna ska genomföras, även om de går högstadiet, de ska analysera osv
Nu går min yngsta på gymnasiet & får bra stöd, vilket hen inte fick på högstadiet.
(barnen har inte fått ha tel hos sig på nätterna))
Förgängelsekänslig kallas det där. Jag drabbas alltid av det själv när något håller på att ta slut men snart är man över bron och det är fint även på den nya ön.
Intressant det där med slutet på olika eror. Jag minns när min yngsta slutade på dagis. Det är fyra år mellan mina två döttrar så sammantaget blev det ganska många år på den förskolan. Det kändes stort, sen hips vips så växte de upp. Det känns som igår, när den yngsta deklarerade att ”Nu har du hämtat för sista gången på fritids”.
Nu är den äldsta sedan två veckor tillbaka utflugen till studentrum, i samma stad som oss, medan den yngsta kommer snart hem efter ett skolår utomlands för att gå sista året i gymnasiet här hemma.
Det är bara att hänga med i svängarna.
Åh! Vilket vackert ord på en jobbig känsla. Tack för att du delar med dig! kram
Jag förstår dig till fullo. Jag är likadan själv och känner vemod vid förändringar och avsked. Detta fast jag vet att det kommer att bli bra sedan. Vi har en son som börjar högstadiet till hösten, det känns konstigt att han redan vuxit upp och blivit så stor. Fast det är ju kul på ett annat sätt att vara förälder till ett äldre barn än till ett yngre. Det är rätt skönt ändå när ens barn blir mer självständigt och kan ta vara på sig själv bättre. Fast det är väl som man säger att alla åldrar har sin charm.
Du har många följare med större livserfarenhet än jag. Blir 40 till vintern och känner en sorg över barnen är stora 9 och 11 år. Jag fick bara två önskade mig tre men maken vägrade. Ska man vara nöjd eller ångrar man att man inte fick tre barn? Vill inte bli bitter… vågar man lämna för önskan om fler barn? När jag är 50 år är jag ”barnfri” hemska tanke. Barn har gett mig så mycket. Nästan alla har två barn vilket är för mig en gåta. Krisen har varit i några år eftersom jag har känt en inte gräns runt 40 år för fler barn. Ska man vara nöjd eller kommer det skava livet ut?
Tycker inte du ska lämna om det ”bara” är för att tredje barnet fattas. Om däremot din man kör över dig i fler frågor, förstår jag din känsla. Du får ju barnbarn sen dock troligen. Kram
Känner med dig, barnlängtan kan vara så stark. Kanske kan du ta upp frågan igen med maken och se om han har förstått hur stark din barnlängtan är och om det påverkar hans inställning i frågan? Det kanske är mindre jobbigt för honom att ändra sig om han förstår hur mycket det påverkar ditt mående att leva med en ouppfylld längtan? Tyvärr tycker jag att det ofta verkar bli så att den vars inställning är det passiva valet, defaultläget (att inte skaffa barn), ofta får rätt när två parter tycker olika i den här frågan. Hoppas att du kan landa i något som känns bra, oavsett hur det blir i slutändan.
Å jag går runt med samma känslor! Skulle så gärna vilja ha tre barn, det är verkligen ett som fattas! Men känner samtidigt att hela livet och världen är uppbyggd för två barn. Att man skaffar sig så mycket extra arbete om man har tre barn, kommer man alltid tycka det är värt det eller kommer man ångra sig och önska att man gjort det lite lättare för sig i livet? Två barn två föräldrar är en så mycket enklare ekvation. Vilken känsla skall man gå på? Vill jag bara ha tre barn för att vi var tre syskon? Jag tänker också att jag kommer kunna ge mina två barn så mycket mer än om jag hade tre. Mer tid, jag behöver inte jobba lika mycket för det är billigare med två än med tre. Men det är verkligen omöjligt att reda ut känslorna och ta ett beslut!
Jag skulle aldrig lämna för att ha fått det tredje barnet. Jag var typ 38 år tror jag när maken sa blankt nej till att fortsätta försöka få en trea. Det var en enorm sorg. Men varför ska jag förstöra livet för de två barn jag har för en en så diffus dröm som att ev få ett tredje barn med någon annan? Aldrig.
Samma här. Jobbar på att vara nöjd med mina två även om jag känner starkt att det finns plats för en till i vår familj. Vad ska man säga när ens partner säger att han inte ens orkar med dem vi redan har…
Intressant anekdotisk observation är att alla kvinnor med två barn jag pratat med om detta (typ de har frågat om vi ska ha ett barn till och jag har sagt att gärna för mig men partner säger nej) har sagt samma: åh jag vill/ville ha en trea men mannen sa nej.
Det är väl fint att ha 2 barn? Själv (också 40 nästa år) försöker jag acceptera att efter flera år med IVF-försök och missfall kanske det inte ens blir ett barn, trots att det varit min dröm sedan jag var liten flicka att ha en stor familj. Om jag lyckas att få ett barn kommer jag vara lycklig över det, även om det inte var min ursprungliga dröm.
Kram bästa Sofia
Jag önskar mig också ett tredje barn även om mina 2 är något yngre än dina. Min man vill också ha ett till, men jag har accepterat att det inte blir så. Jag försöker så aktivit jag kan att tänka att jag är klar för att njuta av min yngsta. Varför, tänker kanske någon om båda vill? Vår relation är lite ojämlik (som jag tror majoriteten av hetrorelationer är, men mer eller mindre). Jag är och har varit utmattad och tror inte vi fixar ett till barn. Min man är en optimist och jag realist i detta fall. Barnen börjar äntligen bli tillräckligt stora så jag kan ta hand om mig.
Du ska såklart fatta beslut utifrån ditt liv men det finns ett statistiskt samband mellan kvinnors utbrändhet och tre barn från en studie försäkringskassan gjort. Får inte glömma att det är på gruppnivå och inte en garanti men du har rätt i din tes att man kanske inte orkar tre barn om man inte har en helt jämställd relation eller jobbar deltid.
Vad fint skrivet! Känner igen mig väldigt mycket. Jag är väldigt nostalgisk och sentimental som person, och de senaste veckorna har jag känt en ångest komma krypande över att vi har några stora avslut framför oss. Har tre barn, 3, 7 och 10 år gamla, och den minsta ska sluta på sin småbarnsavdelning på förskolan och den äldsta kommer att sluta på lågstadiet – två faser som har varit otroligt fina och som det känns ledsamt att lämna bakom sig. Vissa dagar på jobbet har jag funderat på om jag är illamående eller om det är ångest som river runt i kroppen över olika ”sista” tillfällen av olika upplevelser. Som avslutningspicknicken med sonens klass som han har trivts så bra i och alla föräldrar och personal som har följt med de här åren. Tack och lov har jag kunnat vara närvarande och känna glädje under själva firandena men det har varit en anspänning innan. Jag tror också att en sak som gör det svårare att hantera nostalgin är att man har så lite tid att reflektera över det man upplever med barnen medan vardagslivet pågår, så tiden rusar på och plötsligt är de stora händelserna där och liksom ramlar över en innan man är mentalt redo. Tror jag måste försöka hitta en lugn stund i helgen för att landa och ta in allt, innan de sista dagarna nästa vecka. Och tillåta mig att få känna känslorna. För det är ju egentligen inte konstigt att man behöver stanna upp och sörja lite när något som varit fint och viktigt för en är över.
Jag saknar mina barns barndom och saknar den tiden fruktansvärt ibland. Jag är samtidigt tacksam över alla stunder vi tog oss tid tillsammans. Senast igår när jag cyklade genom byn kom jag att tänka på de gånger vi cyklat till bäcken för att se på vårflödet. Idag är mina barn 17 och 19. Mamma är den typ minst viktiga personen i deras liv just nu. Så ni med små barn. NJUT av alla små ögonblick. En en blinkning är de stora, nästan vuxna barn. Jag har insett att det är någon form av sorgeprocess och en stor livsförändring att hitta sitt eget jag när småbarnstiden är förbi. Jag har numera all tid i världen för mig själv. Jag kör mc, fixar i trädgården, bongar fåglar. Jag har ett aktivt meningsfullt liv, men saknar och sörjer att barnen inte längre är små…
Jag känner igen mig i varenda rad du skriver. Idag är mina 21 och 23 och nu har jag kommit förbi de känslorna som du beskriver, en process fram hit. Relationen oss emellan har förändrats och jag kan ibland då vi träffas bara titta på dem, var för sig, och förundras över vilka de blivit. Unga vuxna på egna ben.
Så kommer det kännas för dig också men det får ta lite tid. Stor kram från mig till dig
Ja, så har det sett ut för mig också. Jag minns den drabbande tomhetskänslan – what became of it all, som vi benämner den i vår till del engelskspråkiga familj – dagen efter min äldstes studentmottagning. Konstigt nog var jag inte alls beredd på det, jag som ändå är en orolig själ som ältar och tänker alldeles för mycket.
Det gick över, det var ett definierande ögonblick och sådana känns helt enkelt. Nu har det gått 12 år och han har passerat flera trösklar: studier, flera jobb och nu även en egen liten familj. Med de två syskonen var jag förberedd och hanterade det på ett annat sätt, lite visare. Livet består av både avsked och välkomnanden, jag tror på att bejaka alla känslor men vara försiktig med att fastna i dem.
Åh. Är mitt uppe i det (mina barn är 10, 7 och 3) och det är så otroligt roligt och så otroligt jobbigt. Jag älskar dem med varenda cell av min kropp, samtidigt som jag så ofta längtar bort.
Stannar ofta en liten extra stund hos 3-åringen när han somnat för natten. Luktar i hans hår, smeker hans runda kind. Han tycker att mamma är bäst. Jag fattar att det inte kommer vara så för alltid. Min sista bebis.
Kommer sakna allt det fysiska när barnen växer upp. Hur klarar man sig på bara en eventuell kram, då och då….?
Om ni varit kramiga, så fortsätter det när de är vuxna & även min 18-åring smyger till sig en kram då & då
Men man ser ju dem inte lika ofta när de är vuxna det är som de ska vara.
Å jag går runt med samma känslor fast i lite mindre skala. Vårt äldsta barn skall börja på storbarnsavsdelningen på förskolan, känns som ett stort steg. Från liten och oskyldig till ganska stor och busig. Allt han kommer lära sig å så många stora utvecklingsstöd kan kommer ta. Vår lilla lilla kille är definitivt på väg bort. Den yngsta skall skolas in på förskolan vilket också känns stort. Lämna bort mitt barn! Syft. Vi skall båda börja jobba och därmed går eran föräldraledigt i graven. Känns så ledsamt och så stort. Nu börjar allvaret och alla kraven. Nu kan man inte finnas där för sina barn som man vill en armslängd bort. Hoppas det för med sig något roligt på andra sidan för just nu känns det mest ledsamt att barnen blir så stora och vår tid för dom så mycket mindre.
Jag har aldrig varit sentimental som person. Ägnar mig inte åt nostalgiska fantasier kring minnen från barndomen och har aldrig sparat ett endaste vy- eller födelsedagskort. Jag undrar dock om denna känsla kommer drabba även mig nu när jag fått barn! Det känns redan som att min lilla blivit ”så stor” och jag tänker mycket på hur annorlunda och mysigt det var när han var nyfödd. Han är liksom fem månader! Haha. Tänker redan på att skaffa fler för att få njuta en gång till och en gång till av den och den känslan. Men också, vad ska det tjäna till rent logiskt – för om jag så skaffar tio ungar kommer dom alla att växa upp och jag kommer återigen behöva möta den sorgsna känslan av vad som gått förlorat. Den känslan måste man som människa möta en handfull gånger i livet, den går inte att skjuta upp.
Visst är de så, första bäbistiden är fantastisk!
Rekommenderar dock inte att ha 2 blöjbarn samtidigt, jag har provat! jag höll på ta kål på mig.
4 år mellan är mycket bättre, då kan storasyskonet äta själv, klä sig, gå på toa osv
Jag fick 5 barn innan min baby längtan tog slut 😉
Jag skulle inte vilja vara utan nån av dem 🧡
Som mamma till två tonårstjejer så kan jag säga att det kan vara bra med ett högstadie som är större, eftersom så mycket i personligheten svarvas till, ändras och mognar, så det kan kännas trångt och instängt att vara kvar med samma barnaskara och i samma roll man alltid haft.
Du kommer häpna över hur mycket han kommer växa med sin nya verklighet, och hur roligt du och Jacob kommer tycka att det är att följa honom på resan. Sen kommer ju Folke växa också, och få bli lite av den storebror som Bertil alltid varit, i hans frånvaro.
Det är bitterljuvt när barnen växer, visst saknar man de små barnen de varit, men också häpnar man över de små vuxna det växer till.
Sen är ju resvägen galet lång. Det har vi fått vänta till gymnasiet med.
Du har sååå rätt! Tänk vilken glädje att få se sina storbarn växa och få nya vänskapsrelationer. Minns när jag gick från högstadiet till gymnasiet. Hade gått med min klass i nio år och flera av dem också på dagis. Tyckte det kändes SÅ sorgligt att byta. Men sedan blommade jag ut totalt. Tack för peppen! Kram
Så bra skrivet och beskrivet. Det är nog precis så det är och känns för dom allra flesta föräldrarna.
Såååå mycket igenkänning på den! Så mycket som storbarnen växer i dessa lägen tiofaldigas samtidigt moderskärleken till individen. Och gruppdynamiken förändras hemma i flocken, det gör ont och det gör gott, som all förändring gör. Och snart är det den alldeles underbara, nya vardagen som hela familjen lever i 🧡
Känner igen mig så i sentimentaliteten.
Men den är en del av mig som får finnas där.
Min äldsta ska också börja högstadiet till hösten och jag förstår inte vart åren flytt.. Hon ska dessutom gå i samma skola som jag gick, och deja VU-känslan var total när vi gick runt och kikade på samma klassrum, och till viss del även samma lärare som jag haft! Det kändes som att JAG ska börja skolan igen, och min mamma konstaterade melankoliskt att det var ju alldeles nyss som jag gick till skolbussen för första gången.
Mina barn har fått ha en liknande uppväxt som Claras, vilket jag är så tacksam för. Äldsta leker ännu gärna, umgås varje dag med sin yngre syster, bryr sig inte nämnvärt om kläder, smink eller tiktok-trender och jag är på riktigt ledsen för jag vet att det av nödvändighet kommer att ändras i högstadiet och jag och lillasyster kommer att sörja förändringen.
Samtidigt är det såklart spännande att se barnen blomma ut till egna, självständiga individer och jag gillar även min egentid, att få göra sånt som jag själv gillar och umgås med min man. Tonåren kommer säkert att föra med sig nya spännande upplevelser som jag ser fram emot, men visst är det också något av en sorgeprocess man måste igenom när barnen söker sig längre bort från föräldrarna.
Bor också i utkant och hoppas skolan (från dagis till och med högstadiet) som ligger 8 km undan får nog barn upp genom åren så min lilla fröken på 6 mnd kan gå där och slippa åka 3 mil… förstår dig bra!!
+ vi är nog alla ganska säkra på att dina barn fått all möjlig lek och upplevelser genom tiderna, alltid inspirerats av era aktivitetet för barnen från pyssel till tältande i skog! Ingen anledning till bekymmer tänker jag alltså😄❤️