Usch. Fick min mens idag efter några vidriga PMS-indränkta dagar. Tänk att det hjälper så pass lite att veta om att det är PMS man lider av? Man tycker ju att insikten borde hjälpa och lugna men ändå lindrar den bara besvären med kanske fem procent. Resterande 95 procent känns precis likadana som förut. Känslorna är lika verkliga. Det är samma sak som när man har panikångest. Att veta om att man har det kan lindra litegrann. Man kan läsa på 1177 om symptomen man upplever, och om att de inte är farliga. Och man kommer kanske känna lite lindring. Men 95 procent av känslan är ändå kvar. Som att man vill krypa ur sin kropp, att ryggraden förvandlats till gelé så att man inte kan vara upprätt. Att en elefant sitter på ens bröstkorg, att man kommer kräkas, att man aldrig kommer kunna bli glad igen i hela sitt liv, att ingen utväg finns, att allt är totalt mörker, att ens sista stund är kommen, att man vill dö och att man är livrädd för att dö på samma gång.

Idag har jag gått omkring som en zombie. Efter att jag ändå lyckades träna på morgonen tog min energi slut. Jag försökte jobba utan att få något gjort och till slut satt jag bara i bilen och blundade och väntade på att Bertil skulle sluta skolan så att jag kunde få skjutsa honom hem.

Direkt vi kom innanför dörren gick jag bara och tog en ipren och la mig under täcket och somnade. Sedan kom jag ner till middagen och klargjorde för familjen att jag inte skulle orka medverka på något fredagsmys eftersom min första dag på mensen gjorde mig oförmögen till trevlig samvaro. Så nu ligger jag i sängen och ser på The Office för att försöka skingra de kolsvarta tankarna. Medan resten av familjen kryper ihop i soffan nere och ser på film. Roligare fredag kan man ha, men jag hoppas denna PMS och ångest ska ha gått över lite till imorgon så att jag kan bli mig själv igen. Är så less på att vara kvinna.