Det spelar ingen roll om man har haft tio veckors semester eller tre – i slutet av första arbetsdagen är man trött ändå. Det är ju liksom arbete. Klart att man behöver vila efteråt! Även om en längre sammanhängande ledigheten är viktig för att återhämta sig på djupet, så dröjer det inte länge efter semestern förrän dess effekter nötts bort. Därför är bra rutiner i vardagen det viktigaste vi har.
En vän till mig hade ett oerhört krävande jobb, men tog alltid ut lång semester för att vila ikapp. Tyvärr inleddes ledigheten alltid med att hon först blev sjuk i flera veckor och sedan befann sig så långt ner i gropen av trötthet att hon hade svårt att vila. Och när hon väl börjat komma i jämnvikt var det dags att börja om med samma ohållbara arbetsliv.
Det här är en besk sanning: man kan inte sova igen förlorad sömn. Man kan inte träna ikapp månader utan träning. Man kan inte hämta igen förlorad återhämtning. Det som är borta är borta. Det enda man kan är att göra bättre nu. Och det kommer kunna göra framtiden bättre, förutsatt att man håller i med de goda vanorna.
Eftersom jag kommer bli mentalt trött varje dag, måste jag återhämta mig varje dag. Precis som jag måste äta varje dag för att stilla min hunger, eller sova varje natt för att hjärnan ska fungera bra. Varje dag måste balansera ut sig själv med lagom mängd arbete, vila, sömn, träning, umgänge och ensamhet. Det är nästan omöjligt att lyckas med, eftersom att livet kommer emellan. Men det är en vettig målsättning att ha. Att försöka att se livet som en helhet. Inte ryckig och ojämn utan ett flöde som ska rinna så jämnt som möjligt. För gör man det så finns det också utrymme för att klara riktigt tuffa dagar här och var.
Det handlar inte om att hitta balans. Balans är inget substantiv, något man fångar och sedan bara håller kvar. Nej det är ett verb – någonting man gör. Och för att klara av att balansera är rutinerna en stor hjälp.
Jag har märkt att ju bättre balans jag har i min vardag, desto mindre viktig och laddad blir min semester. De år jag jobbat som mest har jag nästan varit hysterisk. INGET får störa min ledighet! Inte en fråga från en annonsör, inte min bokföring, inget krångel med tekniken. Men både den här sommaren och förra – när jag jobbade lagom mycket på våren och inte kraschade in i semestern. Ja, då gick det bra att jobba lite här och var. Och jobbstarten var inte heller läskig, eftersom jag vågar tro på en balanserad höst.
Rutiner är det tråkigaste ord jag vet. Men jag älskar hur det repetitiva hjälper mig. Den regelbundna träningen, den aktiva dagliga återhämtningen, måltidernas regelbundenhet som också ger en stunds paus i arbetet. Att försöka skapa bra rutiner låter fruktansvärt trist. Men resultatet ger mycket glädje.
54 svar
Jag fattar inte hur man gör bara. Jag har två barn som är 3.5 respektive snart 2. Min sambo åker till jobbet halv sju, jag lämnar barnen på förskolan halv åtta, åker till jobbet, åker från jobbet utan att riktigt ha jobbat en hel dag eftersom jag gärna vill äta middag med min familj, umgås med barnen och sen lägger jag ofta 1.5 h på att få ett av barnen att somna. Och då kan klockan mycket väl vara halv tio tio eftersom barnen sover middag på förskolan, resterna från middagen står kvar på bordet, det är leksaker och kläder överallt och jag har egentligen fortfarande jobb kvar att göra men det får läggas till mitt evigt ökande minussaldo på flexen. Ska nånting göras måste det tas från min tid med barnen och den är redan alldeles för kort. Att ens gå en promenad går inte att klämma in om jag inte ska ta den vid halv elva och det orkar jag oftast inte, då behöver jag dessutom varva ner. Lösningen är såklart att jobba deltid men det är dyrt.
Det är för att du har små barn! De åren är lite som att leva i undantagstillstånd. Det är i perioder nästan omänskligt jobbigt eftersom man får så lite tid för sig själv och sin återhämtning. Särskilt om man jobbar heltid. Det är alltså inte dig det är fel på – utan systemet. Och med tanke på hur ekonomin och inflationen ser ut just nu så förstår jag att det kanske inte finns andra val än att jobba heltid. Men det är verkligen ingen rimlig eller enkel lösning för småbarnsfamiljer. Särskilt inte om heltidsjobbet helt saknar flexmöjligheter. Kram till dig Sarah som kämpar på så bra!
Tack! Jag håller med om att det är ett systemfel. Tyvärr drabbar det barnen. Nu har vi möjlighet att gå omlott så att våra barn blir hämtade vid kvart i fyra åtminstone, men det är fortfarande långa dagar och alla har inte heller möjlighet att kunna göra så. Och samtidigt blir barngrupperna allt större och personalen är i större utsträckning outbildad än tidigare. Systemfel var det ja!
Clara, det betyder väldigt mycket att du skriver “De åren är lite som att leva i undantagstillstånd. Det är i perioder nästan omänskligt jobbigt eftersom man får så lite tid för sig själv och sin återhämtning.” Jag är i samma situation som Sarah och känner likadant. Att få bekräftat att det är ett undantagstillstånd känns bra, även om det inte löser problemet.
Instämmer helt!
Småbarnslivet är verkligen en ruljans. Jag skulle ändå fundera på om det skulle vara möjligt att gå ner i arbetstid under en period. Räkna hur stort exakt inkomstbortfallet antas bli, antagligen minskar också skattesatsen lite. Vart går pengarna, finns det någonting att spara på – frisöbesök, hämtmat, semestrar, netflix, byta bilen till en billigare, billigare matinköp, jämföra elpriser, försäkringar osv. Kanske det ändå är mera värt det att ha mindre pengar och minska litet på farten i ekorrhjulet.
Vi skulle inte stå och falla med att nån jobbade mindre, jag har ingen dålig lön och inte min sambo heller. Samtidigt så åt sista föräldraledigheten upp väldigt mycket av min buffert och det behövdes också en bil till när båda ska arbeta och distansarbete inte är lika okej längre. Annars lever vi ganska billigt men har dyra huslån. Så det är väldigt dubbelt. Just nu känns det skönt att se bufferten växa men allt har ett pris såklart. Det är en svår avvägning.
Jag har all förståelse för att man kan ha betydligt sämre ekonomiska förutsättningar än vad vi har. Då kanske man verkligen inte kan jobba mindre. Det är himla synd att heltid innebär 40 h och inte 35.
Med två bilar och höga bolån har ni byggt in er i höga omkostnader, det är ett val ni gjort. Era barn kommer att vara små och kräva mycket tid länge än – kan ni ändra på något fundamentalt? Bo billigare? Bo närmare jobbet/kollektivtrafik? Är ni överens gällande den tuffa vardagen utan marginaler och återhämtning? Ser din man likadant på saken?
Som högavlönad medelklass har man faktiskt stora möjligheter att göra andra val än de gängse som liksom kommer med territoriet, dvs det du beskriver kring er livsstil med hus och bilar som riskerar att äga er i stället för tvärtom. Men det fordrar kanske lite arbete med självbild och prestige.
Det är klart att man kan välja. Men nu bor vi i utkanten av Göteborg där vi har hyfsat nära våra familjer och våra jobb och vi bor ungefär mitt emellan våra arbeten. Kollektivtrafik har vi utanför dörren men ska jag ta den har jag en enkel resväg på 75 minuter istället för 35. Jag åkte buss innan vi fick barn men nu skulle det äta upp hela dagen. Bo mindre är inte aktuellt och barnen behöver bara öppna dörren så har de femton kompisar att leka med. Och vi har ganska nära till havet. Självbild och prestige skulle jag inte säga att det handlar om, snarare om val av komfortnivå. Och den kunde vara både högre och lägre. Det är ingen tolvmiljonerskåk vi bor i direkt utan ett parhus med en liten trädgårdsplätt.
Vi är oftast inte helt ense i frågan men just nu råkar vi vara det.
Sarah, du behöver inte ”försvara” dig utan jag tycker du så väl beskriver sanningen för många idag. Det är lite väl att antyda att man borde flytta ner sig eller göra avkall på i mitt tycke vanliga saker som en medelsvensson oftast har, bara för att samhället är så idiotiskt uppbyggt. Dessutom lätt hänt att det blir kvinnofälla (mannen tar den enda bilen, kvinnan måste pendla längre, kvinnan ansvarar för att skolbyte och nya kompisar fixar sig -grovt generaliserat). Så tycker du har många bra poänger och du förtjänar inte mothugg och ”bra idéer”
Aboro, att börja snacka om ”systemfel” i stället för att nyktert kolla på en halvt ohållbar men *mycket privilegierad* situation är inte det minsta konstruktivt. Är det bara medhåll man vill ha? Vuxna människor gör val, den besuttna medelklassen (som jag själv tillhör) har större valmöjligheter än de flesta – men folk gillar sina hus och bilar.
Tror MÅNGA kan göra avkall på MYCKET och på så sätt frigöra ekonomi till att jobba mindre. Kan för mitt liv INTE begripa hur så många har råd? (Förstod inte förr och i synnerhet inte nu..) Med mobiler av senare snitt, frisörbesök, matkasse, städhjälp, TV-abonnemang av olika slag, semesterresor – behöver inte vara utomlands, bara en weekend i Sverige, boende och mat, kanske inkl nöjespark kostar ohemult mycket! Bor i en by där fjälltrafiken rullar förbi. Säger varje år: men huur har folk rååd? Inte direkt dåliga bilar heller. Och det är medelklassen. Som säkert skulle kunna dra ner på en hel del och istället få en drägligare vardag. Om det är det man längtar efter givetvis. Blir en tillvänjning och med kreativitet kommer man långt! Håller verkligen med om att många gör sitt val och får leva sina liv och ha sin vardag därefter! Men nej, inte alla naturligtvis..
Håller med, få i medelklassen måste jobba heltid – utnyttja det privilegiet!! om du har det, istället för att att bara slava på som att nån tvingar dig
Jag tror att många känner att det är vanligt att kunna vi i villa i storstadsområden och att ha ett vanligt svenssonliv. Det som är grejen är dock att det blir långa avstånd till jobb och fritidsaktiviteter då, vilket gör att man bygger in sig i ytterligare kostnader för bil/extra bil och potentiellt hemhjälp på olika sätt. Det är väldigt svårt att ha råd hela vägen med hus i en storstadsregion, både för att man får höga bopriser, men också för att man inte riktigt kan ta sig därifrån smidigt dit man ska till fots eller cykel. Det är ett av skälen till att jag som bor i Stockholm valt lägenhet nära tunnelbanan istället (i förorten), för att spara både tid och pengar i vardagen. Om man bor i mindre ort kan det ju vara så att villaområde ändå gör att man kan cykla eller gå till jobb, skola och fritidsaktiviteter. Då blir det en lite annan fråga kring både tid och också ekonomi på flera olika sätt.
Åh vad jag känner igen mig! Det går bara liksom inte ihop. Så fint av dig Clara att bekräfta det och att man gör ett bra jobb ändå, för mig blir det lätt att jag känner mig dålig som inte får det att gå ihop och tänker att jag bara måste anstränga mig mer, att jag behöver hitta och implementera rätt lösningar och hålla i dem. Men finns inte tillräckligt med tid så gör det inte det! Någonting nallar man alltid på, oftast sin egen sömn och återhämtning.
Om du inte har råd att gå ner i tid har du kanske råd att ha en betald barnvakt en eftermiddag/kväll i veckan? Ett par timmar kan ge stor känsla av frihet.
Vi behövde tid som par när vi hade småbarn och satsade på att ha en betald stående barnvakt (jag satte upp lappar på jobbet och fick tag i en blivande förskollärare, helt underbar!) så att vi inte skulle stå i tacksamhetsskuld till släktingar (de fick vi hjälp av på helger). Hon nattade barnen en gång i veckan och satt sen och pluggade hemma hos oss, och vi kunde få vuxentid tillsammans. Den använde vi oftast att träna, ta en fika på stan, gå på bio men framförallt till att vara ett par och inte bara ett projektteam.
Många studenter är flexibla och hon hjälpte oss också när båda behövde jobba sent nån gång.
Den vanmakt du beskriver kan trigga negativ stress som under flera år kan belasta ett överbelastat nervsystem. Detta kan kollapsa som ett gummiband som spricker efter att ha expanderat i överkant för länge. Att krascha, DET är dyrt å andra sidan, så jag tror absolut på deltid! ❤️🥰
Jag var långtidssjukskriven innan och under småbarnsåren.
Sen var det jobb som gällde och så kom en livskris som inte hade med jobbet att göra alls, men eftersom mina arbetstider varit slitsamma flera år och mitt nervsystem redan kraschat som ung så kom utmattningen tillbaka och nu kanske jag aldrig mer kan jobba, jag fyller 50 nästa år..! Du känner in själv och alla är vi olika! ❤️ Vill bara påpeka att skörheten brukar signalera svagt när den inte tas på allvar tyvärr 😔. Kan va lätt att tro att man orkar mer än vad man tror, och sen tar det bara stopp 🛑
Så jag känner igen mig i dina ord! Den där känslan av att aldrig räcka till och att aldrig få göra något färdigt. Så här med lite distans till småbarnsåren föreslår jag att du kanske kan komma överens med din man att du jobbar ifatt en eller två kvällar i veckan. Eller om det går, att du går tidigt till jobbet och han lämnar på dagis en eller ett par dar i veckan. Allt beror ju på om ni båda har jobb där man kan flexa lite. Om det inte går, kanske du ska fundera på att åka tillbaka till jobbet nån kväll. Min ide är att du får en sammanhängande tid att jobba ifatt på, så att du kan vara hemma med barnen den andra tiden utan att hela tiden känna att du borde ha gjort mer på jobbet. Då kanske det också blir lättare att jobba kortare dagar så du slipper känna att du borde vara mer med barnen.
Jag utgick från att du har svårt att gå ner i tid, så det föreslår jag inte ens. Jag gjorde det, men det slutade med att jag skulle jobba 100% på 80% och det gick inte alls.
Hur du än gör kommer du att göra det som fungerar bäst för din familj, jag hoppas du hittar en lösning som blir bra för dig. Heja dig Sarah!!
Sarah, jeg kjenner meg igjen! Hang in there, det blir bedre 🙂 Mine barn er nå 4 og 7, og jeg har hatt det akkurat som deg – men jeg merker at det har blitt litt bedre det siste året. Det er absolutt unntakstilstand i småbarnsårene. Det er hardt, det er tøft, men det blir bedre <3 Jeg lover!
Om ett barn behöver 1,5h att sova kanske den ska sluta sova på förskola eller korta den tiden iaf. Det hjälpte oss.
Hej Sarah! Jag förstår dig, jag är k samma situation. Jag vill bara säga att mitt bästa tips är att lära dina barn att somna själva. Det ger dig absolut 1,5 timme mer varje kväll, men framför allt mer energi både innan och efter läggning för att du inte behöver oroa dig för hur lång tid läggningen tar.
Jag vet att just nu är den rådande samhällstrender att vara med sina barn tills som somnar. Jag har valt att göra annorlunda och är otroligt glad för det! Både min ettåring och min treåring somnar själva och sover i sina egna sängar. Utan det vet jag inte vart jag hade varit! Speciellt dom kvällar jag är hemma själv med dom. Båda sover bra och är trygga i sina rum
Det tar inte många dagar att vänja dom vid det! Fundera på saken!
Å, hur har ni gjort för att få till det? Har ni lärt dem ”från början ” eller när de blivit större? Just nu sover vi alla i en säng och barnen (6m och 3 år) typ 1 cm från mig/på mig halva natten. Skulle gärna vilja få treåringen att somna själv.
Hej Anna!
Vi gjorde det när barnen var ungefär 10 månader, men jag tänker att det varierar på barnet lite? Då hade våra slutat amma på natten och hade ordentliga rutiner kring mat och sömn, så då tyckte vi att det passade helt enkelt.
Det är egentligen inte så avancerat. Vi började med att vänja dom vid att somna själva vid tuppluren mitt på dagen. Då gick vi in med barnet i rummet, klappade om, sa god natt och sov nu så gott, och gick sedan ut ur rummet. Första gångerna tar det lång tid (alltså typ 45 minuter, en timme kanske?) för bebisen att somna själv, den har svårt att komma till ro och är ledsen. Under den tiden har jag (men inte min man, han har gått på feeling) haft en klocka på armen och så har jag gått in varje minut och klappat om en gång till, sagt samma ord (god natt, sov nu så gott), och gått ut igen.
Ganska snabbt, typ redan dagen efter, går det snabbare. Efter någon vecka eller två har det inte varit några problem alls, då har dom somnat helt själva och vi har inte behövt gå in och klappa om någon extra gång. När detta känts stabilt har vi gjort samma process på kvällen.
Det svåra är att stå emot de första gångerna och att bara göra samma sak om och om igen – jag tänker att barnet ska känna sig tryggt och inte bortglömt, men också komma ner i varv. Inget spännande ska hända, jag säger samma tråkiga sak varje gång jag kommer in, så det finns ingen anledning att ligga och vänta på nästa gång mamma kommer in genom dörren liksom.
Det här är som du förstår inte vetenskapligt någonstans, men det har funkat på våra två, ganska olika, barn. Jag tror att det hade funkat på en treåring också! Men kanske ännu svårare där att hålla emot och bara säga samma “ramsa”, dom har ju ett så stort vokabulär jämfört med en tiomånaders, haha.
Nu älskar mina barn att sova, lägger sig och gosar in sig och har ofta halvt somnat innan jag ens hunnit ut genom dörren.
Lycka till!
Tack för att du berättade hur ni gjorde! Låter som ett bra och lugnt sätt. Får se om vi får tummen ur att ta tag i det när det har lugnat sig med inskolningar och jobbstart i höst 🙂🌻
Tre tankar till er, Sarah:
1. Är det verkligen omöjligt att gå ner i tid för er? För min man och jag jobbade båda två deltid under småbarnsåren och just därför upplevde vi det inte så där. Har ni verkligen räknat på vad det skulle kosta?
2. Kanske bör barnet/barnen sova mindre på förskolan om det tar så lång tid för dem att somna på kvällen? När vi drog ner kraftigt på dagsömnen (vid 2 års ålder för äldsta barnet) så blev läggningarna oändligt mycket bättre. Ingen av oss mådde bra av oändliga läggningar.
3. Skulle ni kunna röja köket och sånt medan barnen är vakna? Göra det medan ni har barnen omkring er? Så att när väl barnen sover så är det snyggt (på den nivå ni vill ha) och ni kan slappna av?
1. Omöjligt är det inte, nej. Det beror på hur mycket man värderar en buffert jämfört med ledig tid. Vi köpte en bil i våras och det märks i plånboken. Sista föräldraledigheten var dyr och vi har varit föräldralediga nån av oss i princip tre år i sträck, fram till maj i år. Min sambo är inte positiv heller.
2. På förskolan tycker de att min son är väldigt mycket enklare att ha att göra med de dagar han har sovit. Han trivs inte alltid på sin förskola så jag vill ge honom alla förutsättningar i världen att ha de bra där. Han sover inte varje dag, snarare en eller två dagar i veckan. De andra dagarna somnar han snabbare. Han är en kvällsmänniska. Den lille sover ofta en timme på dagen men kan ändå slå till med att vara vaken till tio på kvällen ibland. Förra veckan var det nog ett undantag att de var vakna så ofta varje dag.
3. Jag vill vara med barnen efter jobbet. Oftast lagar min sambo maten medan jag jobbar, vi äter ihop och så går jag ut med barnen och leker. Ofta grejar min sambo ute eller är med oss och umgås med grannarna. Så det för med sig mycket positivt också. Men städningen är kvar!
Helt riktig!
Tidligere i sommer så jeg dette, som også er en god leveregel/mantra, om man vil endre eller gjøre noe, og det kjennes som en kjempejobb, nesten umulig, f eks å endre (u)vaner, lage mer struktur/rutiner så hverdagen flyter lettere, få igang trening, lage et bedre kosthold…og det står nå på kjøleskapsdøren, som et lite heia-rop:
«Yard by yard it’s very hard
but inch by inch,it’s a cinch»
Håller med! Balans är inget vi uppnår och som sen finns kvar där. Livet händer hela tiden, och vi får parera så gott vi kan. Men rutiner och prioriteringar gör det i alla fall enklare. 🧡
Jag har börjat vända och vrida lite på begreppet återhämtning. Tänker att den bästa återhämtningen är när man inte behöver återhämtning.
Utifrån ditt vinterprat (tror jag det var) att det är bra att “passa av” istället för att “passa på”. Man ska inte alltid passa på att slänga in en tvätt i bara farten, utan passa av och vila lite. Så försöker bli bättre på att vila nu istället för sen. Eller allra helst både nu och sen, eftersom jag älskar att chilla, men livet har ju sina måsten också. Som att vi alla behöver äta och jobbar och få lön så vi kan köpa mat och betala för vårt boende.
Men har man möjlighet och behov av att sova en halvtimme på eftermiddagen istället för att dra ett varv med dammsugaren så är det ju toppen. Och förhoppningsvis har man energi nog på kvällen att dra det där varvet med dammsugaren.
Verkligen sant! När jag hör begreppet “Balans i livet” blir jag en smula irriterad. Det är inte balans vi behöver uppnå, för det är skvatt omöjligt. Det är snarare en harmoni i obalansen som vi behöver finna.
Återhämtning är nyckeln och den behövs hela tiden. Det går inte att vila jättemycket under ett par dagar och sen tro att det ska gå att spara undan. Återhämtning är en färskvara.
Vi behöver den i små portioner varje dag, kalla det paus, rast, eller fika. Vi behöver den ett par dagar under en arbetsvecka. Kalla det helg eller sabbat. Dagar då man gör någon annat än det vanliga. För någon sker återhämtningen i form av vedhuggning och långa träningspass för en annan i form av stilla läsning i en mjuk fåtölj.
Utöver detta behövs de långa sammanhängande sjoken av återhämtning. Vi kallar det semester 🙂
Vissa kan dessutom ha turen att få möjlighet att klämma in ett eller två sabbatsår i livet.
Och som flera av er skrivit här innan. Småbarnsåren är lite av ett undantagsläge. Kom ihåg det, ni som är mitt i det. Rätt som det är har ni utflugna ungar. I backspegeln gick det märkvärdigt snabbt. Och så mycket hann hända under tiden.
Vad klokt skrivet! Att stressa för att kunna vila på semestern går ju liksom inte riktigt ihop. Det är vardag vi har mest av, klart att det är viktigt att den flyter på i lagom takt. Ta väl hand om dig!
Åh vad det här inlägget stämmer exakt med vad jag gett mig fasen på att hitta en lösning på nu med stora barn.
Idag åker jag första gången till gymmet med min yngsta som snart fyller 13 år. Vi får se om det lyckas detta år? Jag jobbar 80% och är ledig en dag i veckan, liksom min man. Vi har olika lediga dagar och jag är otroligt tacksam att vi har råd att inte jobba heltid.
Planen är träning med dotter tre dagar i veckan efter jobb/skola, övningskörning med mellangrabben och eftermiddagspromenader med maken och äldsta sonen de dagar jag inte tränar eller övningskör 🙈
Vi försöker att se nån serie ibland med fotbad eller massage vid soffan och försöka ta varje dag som den kommer så gott det går.
Jag håller tummarna för att jag får ihop det denna hösten och är så inspirerad av din träning Clara!
Vi har tränat ett par år med att alla barn ska klara av att laga mat själva och får se om det gett resultat nu. Alla har olika uppdrag hemma, plocka ur diskmaskinen och så.
Tack för peppen Clara!💪💕
Jag upplever att det är obalansen PÅ jobbet som är problemet! Min man jobbar i kommunhus, jag är förskollärare. Vi är lika tröttna o slitna efter en dag helt-tidsarbete. Varför? Jo för att KRAVEN är skyhöga idag! Större barngrupper, lägger på mer o mer arbete på arbetsbördan på kontoret, “detta får du ta” eller “nu är hon sjukskriven så du får hennes (40%) arbetsbörda”. Arbetskulturen idag är helt sjukt. Många gånger tvivlat o velat lämna yrket men känns som att arbetsbördan är för hög på de flesta arbetsplatser.
Håller med. Varvar mellan att frilansa och vikariera på företag och varje gång jag är på en arbetsplats går det en del tid till att sätta gränser mot chefer som inte tänker på hur mycket de hetsar på eller kommer med helt orimliga krav. Och det hjälper ju inte alltid heller, samtidigt som facken inte tar eller kan ta så mycket strider som skulle behövas ibland.
Du är den klokast jag vet. Alltid så mitt i prick!
Känner igen mig så mycket i både ditt inlägg Clara och i kommentarerna. Hur hittar man balansen i livet, och framförallt lite extra som mamma till små barn när oftast återhämtning och vila är det som får stryka på foten när timmarna inte räcker till. Jag kan nästan bli provocerad av uttrycken att man ska välja tid före pengar. Men hur gör man när pengarna och tiden faktiskt inte räcker. Hur gör den hårt arbetande småbarnsföräldern som varken räcker till här eller där när buffert av tid och pengar inte finns. Vi har så ohyggligt höga krav både inom vår arbetskultur men också privat när det gäller vår levnadsstandard. Jag tror mycket mer på den utspridda vilan och den utspridda semestern, och att normen borde mer vara att älska och vårda det du har istället för att ständigt vara på jakt att förbättra, förnya och jämföra med alla andra. Våra barn är 3 och 5 år och jag har valt ett jobb med lägre lön och deltid, men där jag jobbar utomhus med trädgård och jobbar lite mer på sommaren och lite mindre på vintern. Det passar kanske inte alla och det kräver sin eftertänksamhet kring konsumtionsvanor. Men jag tror att så många skulle bli lyckligare om vi inte ständigt kände den starka påtryckningen av konsumtion och att normen istället skulle vara att vårda och bevara det vi har, och istället få tid till varandra. Vet inte riktigt vad jag ville få sagt i en sån lång och lite osammanhängande kommentar, men vi är så många som kämpar i den här otillräcklighets-kampen och att din blogg är fantastiskt Clara!
Jag tror samhället är fel uppbyggt. Vi lever väldigt parallella liv. Jag tror mer på generationsboende(passar inte alla)där man hjälper varandra.Leva livet lite saktare. Hinna med att leva, inte bara hem och laga snabb middag innan barnen somnar.Jag vet att det låter vänsterflummigt, men det är vad jag tror vi behöver!
Du låter inte vänsterflummig alls, eller så är jag vänsterflummig jag också – i alla fall jag är helt på din linje! Generationsboende, olika varianter av kollektivboende (passar inte alla heller), framför allt ett samhälle där människor hjälps åt och avlastar varandra. Inte stressar och biter ihop bakom stängda dörrar.
I så fall är jag också vänsterflummigt, men tycker att det egentligen låter som sunt förnunft. Det är ju en ganska ny idé att två personer ska uppfostra barn alldeles själv utan hjälp (förutom förskola) och samtidigt jobba.
Alla ni som kommenterat har gjort mycket sanna och insiktsfulla inlägg. Livet har sina faser även efter småbarnsåren ; det är en evig slalom mellan “Måsten” och vad man själv behöver. “Passa av” är mycket klokt – att tillåta sig att få in det som livsrutin – även om det bara blir en kvart ibland. Sätt er under korkeken och dofta på blommorna rent mentalt – det kan hjälpa mot stresskänslan.
Poeten Bob Hansson skrev en gång för länge sen: “Här ligger jag på soffan och duger”. Den tanken är väldigt bra att ha skvalpande i bakhuvudet ofta när alla “ska bara…” tränger på.
Bra tankeställare om din vän med omöjligt jobb. Här är jag, sjukskriven sedan en vecka pga omöjligt jobb. Mitt jobb innehåller dagligt våld där jag och mina kollegor blir skadade. Det sätter sig på psyket. Mådde dåligt hela min sommarledighet trots att mina barn är fina och härliga och vi gjorde fina och bra saker tillsammans. När man balanserat på slak lina ett helt arbetsår så kan man inte balansera upp det med sju veckors semester ens. Helt sant. Bra påminnelse! Tack Clara.
Hur avgränsar du jobb och paus när du jobbar hemifrån så mycket?
Vi har gjort den största kvinnofällan. Min man jobbar heltid. Jag är hemma. Jag tar barnen till skolan och hämtar dem tidigt. Vi hinner göra läxor innan aktiviteter (ridning, dans, fotboll). Vi äter middag tillsammans så fort maken kommer hem. Jag hinner umgås väldigt mycket med mina barn och vi har en relativt stressfri miljö. Men, det känns såklart märkligt att det (för oss i alla fall) krävs att en person är helt ledig för att vardagen ska bli harmonisk.
Ja och nej. Jag tycker det är mer märkligt att man innan hade hemmafruar och nu ska båda jobba men inga krav har tagits bort. Rimligt vore det att två personer jobbar 50%, som motsvarar att en jobba 100 % och en jobbar “bara” hemma.
Så fantastiskt bra skrivet. Jag är lantbrukare och har nästan aldrig ledigt. Balans i vardagen är det viktigaste som finns.
Hej. Kan du skriva ett inlägg om “den aktiva dagliga återhämtningen”. Jag har återigen hamnat i ångest-skov när semestern är slut och skola och arbete ska dra igång. Perioden mellan ledighet och innan jag är inne i rutiner, mår jag inte bra i. Detta året har jag ett nytt arbete, så inga gamla rutiner att ta mig in i. Jag försöker att vila. Drar mig undan från familjen, löser ett korsord, tittar på en serie, men känner skam över att jag “behöver vara ifred”. Hur gör du för att aktivt återhämta dig?
Så klok, så klok! Tack för dina ord! Kram🍁
Efter min utmattning 2018 jobbar jag 3 halvdagar/vecka. Det blir ingen hög lön men vi klarar oss, även om det är knappt. Våra fyra barn bor fortfarande hemma allihop, och då alla tränar känns det som om vi inte gör annat än handlar mat😅
Vi tycker oss ändå ha funnit bästa lösningen för oss just nu: jag behöver fortfarande sova varje dag för att orka men det funkar. Har tid och ork för barnen, och att hinna skriva lite.
Maken som jobbar heltid har en annan energi än jag så vi har ungefär lika mycket fritid båda två.
Läst kommentarerna ovan och känner igen mig, och känner med er. Livspusslet och samhällskrav och förväntningar är sannerligen inga lätta saker….❤️
“Sitt en stund min vän. Bortglömd vila får du ej igen.”
❤️
Detta var så bra, tack ❤️
Så sant, så sant! Håller med. Och så bra beskrivet- balans är ett verb och inte ett substantiv.
Så viktiga inlägg. Vi lever så olika liv och har så olika förutsättningar men vi vill alla så väl. Vi bor på landet och har fyra barn, lever verkligen vår dröm som vi hade när vi var unga om livet på landet med hus och att få vara en stor familj. Vi har jobb som känns rätt för oss båda även om vi fått gå upp till heltid båda två, som de sista åren blivit i samhället. Men vi får det att funka ändå eftersom han jobbar oregelbundna tider och jag fasta men med flextider (nyckeln till allt, skulle aldrig byta till ett jobb som inte har flexramar). Som familj har vi hittat fram till rätt för oss. jobbat oss igenom barndomsåren (känner sååå mycket igen mig i många av era inlägg, men en tröstefull insikt är att livet kommer i faser och att en fas är förbi så fort) Men för vår del, när alla de första småbarnsåren äntligen lugnat ner sig för alla våra barn och vi äntligen är väldigt “fria” som familj har vi nu istället fått en ohanterlig situation av att vara den enda anhöriga till en förälder med stora hjälpbehov. Där allt känns tusen gånger värre än att vara förälder till fem småbarn samtidigt och ingen hjälp finns att tillgå. Drömmer om ett VAF tillägg, att man ska ha rätt att ta ledigt från sitt jobb för att hjälpa sjuka anhöriga = föräldrar. Är i fyrtioårsåldern och känner mig så otroligt ensam i denna situation
Jag minns fortfarande första dagarna efter fyra/fem veckors semester, trots att det har förflutit tjugo år.