Har på mig morgonrock, ulltofflor och mormors nattlinne. Uffe har somnat ifrån på sängen och Essa på golvet nedanför. Den torra varma veddoften hänger i luften och huset är overkligt tyst. Anna sitter i den ena soffan och går igenom bidrag till Ung Svensk form där hon är med i juryn. Jag halvligger i den andra soffan och känner tröttheten i ryggen och den sköna, tunga känslan som uppstår när jag verkligen använt kroppen.
Pulsklockan visar drygt 18 000 steg efter en hel dag av kroppsarbete, då jag gått loss med kofot på väggarna i jordkällaren och befriat den från murket, gammalt virke. Kärrat skräp och bankat med slägga. Det slog mig idag att det verkligen är helt avgörande för min livsstil att jag är stark. Inte minst tänkte jag på det när jag på egen hand lyfte upp varmvattenberedaren medan Anna pallade upp den med sten.
Mitt liv kräver styrka på ett sätt jag inte förstod förut. Fram tills jag förlorade den tog jag nämligen styrkan för given. Men det går liksom inte att ha tre aktiva söner och själv inte vilja åka skidor, skridskor eller sticka ut och springa med dem. Jag vägrar vara mamman som är tråkig och jämt säger ”fråga pappa om det där” när barnen vill göra någonting aktivt. Och det går inte att ha en border collie som behöver 2-3 timmars motion per dag, om jag själv inte orkar röra på mig. Och det går inte att ha en stor gård på landet och sedan ytterligare en gård som sommarbostad. Inte om jag inte orkar klättra, snickra, krypa, bända, skotta, röja och måla.
När jag och Anna kånkar och gör något tungt arbete tillsammans, så brukar vi hojta det till varandra.
-Det är ju det här vi tränar för!
Min styrka är garanten för att jag kan leva det självständiga liv jag vill leva. Där jag inte är beroende av någon pappa, äkta man eller annan karl för att ägna mig åt sånt jag vill och älskar.
52 svar
Tack för inspirationen!!!
Vassego =)
Älskar att vara stark! Det gör så otroligt mycket för självförtroendet och känslan av att vara kompetent. För att inte tala om hur praktiskt det är att orka hiva upp en flyttkartong full med böcker på en hög hylla när man städar förrådet, eller kunna flytta en soffa eller säng på egen hand.
Folk som alltid ska hypea träning är ju förstås asjobbiga, men jag kan inte låta bli för jag vill verkligen att alla ska få tillgång till den upplevelsen. Finns på riktigt ingenting i världen som får mig att känna mig lika cool som att kunna lyfta tunga saker.
Jag veeeet! Önskar att fler kvinnor fick känna den känslan. Styrketräningen stora gåvor.
+1 på känslan för att känna sig kompetent av styrketräning! Bästa känslan!
Och jag är tvärt om! Efter ett halvt liv av att behöva klara allt själv (ensamstående och fattig) är jag nu spyleds på detta. Nu har jag bra jobb och en ny man och jag njuter verkligen av att slippa byta däck, skotta snö, hugga ved och annat allmänt tungt. Dags för mig att få bli ompysslad lite. 😌
Det håller jag VERKLIGEN med om! Det är dig väl unt! Att tvingas vara stark jämt är tungt! <3
Jag blev så stolt när jag utan problem kunde lyfta upp min systerdotter över mitt huvud och sätta henne på mina axlar för att hon skulle se bättre en gång på Skansen. Hon blev lyrisk och hela grejen betydde mycket för mig, av flera anledningar.
Såå fint.
Jaa jag har samma känsla med min dotter. Jag orkar inte längre lyfta henne på raka armar till axlarna (rumpan fastnar på huvet!), men vi har utarbetat en metod där jag ställer mig i ”friarposition”. Då kan hon använda mitt ena knä som steg och klättra upp och sätta sig på axlarna. Det tar en del bålstyrka att hålla emot när hon kravlar sig upp. Sen får jag spänna till och resa mig upp och varje gång jag gör det känner jag mig SÅ MÄKTIG som orkar resa upp mig själv + 30 kilo barn från knästående.
Det är imponerande. Jag förstår att du känner dig MÄKTIG.
Sant, men känner personer som tränar, styrketräning, löpning etc men som inte lyfter och undviker andra saker i vardagen för att inte förstöra ktoppen/tävlingsform.
Haha, jag säger ”fråga pappa om det där” varje dag…så skönt!
Lika viktigt är det att man kan förebild för sina barn när man vågar , min 19åriga tös skrev till mig häromdagen,
”Tack mamma för att du alltid visat vägen av att man kan klara allt, med vilja, tålamod och lite styrka, Idag på skolan ( hon går på Folkhögskola på Gotland) skulle vi skruva ner några våningssängar och jag var den enda tjejen som vågade ta tag i det”
Nämen så himla fint, fick en tår här på tåget. Att hon även har förmågan att sätta finger på det och uttrycker kärleken i ord är också så fint.
Sträck på dig Mamma!
Du har lyckats!
Tänk på orden från din dotter när livet känns tungt!
Kram från en annan Mamma 🥰
Åh va mysigt! Vilken härlig känsla det måste vara, både för henne och för dig!
Det var bra gjort av din dotter 👍.
Jag är lite kluven till det här inlägget – jag är också stark och tålig, men jag är också uppvuxen med två föräldrar med fysiska funktionsvariationer som gjorde att de inte kunde springa, bära tungt och en massa andra saker. Det visade mig att vi kan och behöver gestalta våra liv utifrån vår förmåga och inte låta våra färdigheter skapa hela vår självbild. Vi kan när som helst tappa vår fysiska kompetens genom olyckor eller sjukdomar, och då inse att livet är lika mycket värt att leva, bara på ett annat sätt.
Ja, det förstår jag verkligen. Ett väldigt klokt perspektiv! När min mamma blev sjuk så tyckte jag att det gav en ny dimension till vår relation. Och att det var väldigt härligt att mamma plötsligt hade så mycket tid och ro att bara ligga i sängen och bläddra i inredningstidningar med mig.
Jag har dock gått från att ha en massa smärta och trötthet i kroppen som begränsat mitt liv, till att bli stark och återigen uppleva en kroppslig frihet jag inte känt sedan jag var barn. Det har motiverat mig till att göra vad jag kan för att hålla mig frisk och stark även i framtiden – eftersom jag är väldigt medveten om att en olycka kan hända och att en kronisk sjukdom inte går att utesluta. Ett sådant liv kan förstås vara rikt på tusen sätt. Men jag skulle inte kunna leva just det här livet om jag inte var stark. Och jag är väldigt förtjust i det här livet!
Tack för det här perspektivet! Jag har också aktiva barn och ett hus att ta hand om, men ett fysiskt handikapp som gör att jag inte kan vara med så mycket. Jag inbillar mig att mina barn blir ödmjuka inför människors olika förutsättningar, och självständiga som får klara väldigt mycket utan en förälder. Men helst hade jag förstås också varit stark och delaktig och inte behövt överlåta allt till deras andra förälder.
Tack Isadora för fint & viktigt perspektiv. Jag är någon som drabbats av ALS relativt nyligen, som ganska ung, nu 36. Detta slog ned som en blixt från klar himmel för oss i familjen. Jag är också mamma till två väldigt aktiva småpojkar. Förut rörde jag mig mycket & obehindrat dvs tränat/sprungit/lyft tungt etc. Varit ute i naturen & varit aktiv på olika sätt. Det är superkämpigt att inte känna sig som skräp för att det inte går att prestera på samma sätt. Det går att fortsätta göra saker men det går inte att bestämma att kroppen ska kunna utföra sysslor på samma sätt som förut. Det går heller inte att träna mer för att få bort sjukdomen. Det går att vara en värdefull människa även utan tipptopp fysisk förmåga & jag tror även på att det är viktigt & värdefullt att visa våra barn det.
Kraaaaaaam!
Tack för din kommentar, jag behövde den idag. Jag är inte stark, men hoppas och tror att jag är en bra förebild för mina barn ändå.
Takk for at du løfter dette perspektivet! Så utrolig viktig nyansering.
Jag förstår vad du menar, men jag tänker att man alltid så långt det är möjligt ska utgå från sig själv och sina förmågor. Och så klart det man själv mår bra av.
Jag däremot tycker helt tvärtom! För mig känns det jätte viktigt att komma ihåg att alla inte har kroppar som är starka, att alla inte ser eller hör eller kan. Tycker att det är min plikt som en person med tex en stark kropp, att tänka på de andra och inte utgå från min egna, väldigt ”able” existens.
Jag skulle säga att de flesta i dagens samhälle inte har starka kroppar. Även de som är friska är stillasittande och passiva och saknar muskelstyrkan som krävs. Det kanske inte märks fullt ut bu men kommer märkas i mängden benbrott och skador på äldre dar. Har du inte byggt muskelstyrkan som vuxen är det svårt att klara tex en fallolycka som gammal. Ett enormt folkhälsoproblem som är lätt att bortse ifrån om man aldrig varit skadad/sjuk som ung och inte förstår vilket lidande fysisk ohälsa medför.
Tack för peppen! Jag är tyvärr mamman som hänvisar till pappan när det kommer till hopp och spring. Men längtar efter att komma därifrån. Kanske kan detta peppa mig till att faktiskt göra lite enligt mig tråkig styrketräning som tar tid jag hellre vill lägga på annat.
Om du tycker att styrketräning är tråkigt så måste du ju inte hålla på med det. Träning som stärker fysiken finns ju i så många olika former.
Jag har varit ensam med två barn i nio år. Alltid varit självständig innan dess med, så kan längta efter att ”lämna över” vissa uppgifter, ibland iallafall :). Men samtidigt har man en vilja hålla sig stark för att orka med. Jag vill vara stark, inte utsliten. Gäller hitta en balans där, hitta egentid för träning i livspusslet. Inbillar mig iallafall att man har igen styrketräningen när man blir äldre också, mindre skör osv.
relaterar starkt! hade varit skönt att kunna lämna över saker ibland, men en del av att inte kunna det blir att försöka prioritera sin egen styrka på olika sätt (rent fysiskt men också mentalt upplever jag). träningen har hjälpt mycket för mig men fått se olika ut i olika faser som ensamstående. men enkelt är det inte tycker jag.
Det är härligt att känna att man klarar av saker på egen hand. Att känna sig stark både fysiskt och mentalt. Jag säger absolut inte att jag alltid gör det… Jag mår dock bra av att träna/röra på mig, jag gillar att känna mig uthållig och känna att jag faktiskt orkar och har kraften. Det kan även göra så att jag faktiskt känner mig starkare mentalt. Det fysiska och det psykiska hänger ju så väl ihop med varandra.
Det här är en stor anledning till att jag tränar styrketräning (även fast jag tycker det är ganska tråkigt), det är liksom så skönt att vara stark och orka med livet!
Men tyvärr motarbetas jag ofta mentalt av folk omkring mig, får höra sånt som: ”Ojojoj, inte ska du lyfta den där tunga saken själv, du måste vara rädd om ryggen!” (Sagt om något helt normalt, som två matkassar) eller ”Det är inte nyttigt för en vanlig motionär att styrketräna, det är bara unga starka män som klarar det, du kommer att skada dig ordentligt!” (när man nämner att man ska träna sitt vanliga lugna styrkepass man gör 2ggr/v) eller ”Man ska inte konditionsträna efter 40, det bryter ner kroppen!” (Sagt när man frågar om personen vill hänga på och anmäla sig till ett 5km-motionslöplopp några månader längre fram). Allt sagt med pondus av olika (i vanliga fall vettiga) bekanta. Jag förstår om de inte vill/kan träna och det är helt ok, men att försöka få mig att sluta genom att skrämmas med ovetenskapliga påståenden är fett ojuste!
Fantastiskt fint och inspirerande inlägg, träningsglädje och -motivation när den är så bäst! Tack också för ett otroligt snällt kommentarsfält, både från andra som skriver och dina inkännande svar. Sveriges bästa (och kanske mest allsidiga!) blogg!
Jag älskar också att känna mig stark, oavsett om det är på gymmet eller i livet utanför, och både i kroppen och i huvudet. Allt hänger samman!
Sitter med min nyfödda bebis (sista) och tänker att om 1-3 år ska jag också vara där. Måste rehabilitera mig länge o sen bygga upp – men jag har lovat att ge mig den tiden, för jag vill, vill, vill ha en stark kropp för mig och för mina barn. Att du gjort en liknande resa inspirerar mig!
Heja dig Therese! Jag tycker det låter väldigt klokt av dig att tänka ur ett långsiktigt perspektiv. Först och främst, efter att nyss ha fått barn, kommer ju att liksom bara hitta tillbaka till sig själv i den egna kroppen tänker jag. Och sedan om nåt år eller två kan man njuta lyxen av att bli fysiskt starkare🙂 Helt rätt att ge dig själv den tiden. Själv kämpar jag på med att korrigera en skitdålig hållning just nu som kommit av att mata och bära en bebis hela dagarna, hehe.
Idag bar jag upp mina svintunga trädgårdsmöbler på vinden själv utan problem. Tänkte då på killen jag dejtade ett tag som uppgivet frågade ”vad ska du med en man till, du som gör allt själv”. Jag försökte förklara att jag kan tänka mig hundra saker som är roligare att ha en man till än vaktmästare. Om jag också kan göra praktiskt med bilen, huset osv blir det ju mer tid till annat roligare. För båda! Det gillade han inte och det blev sista gången vi sågs. (Inget jag sörjer!)
Det var en rolig och tankeväckande liten historia. Jag förstår att du inte sörjer att det inte varade mellan er.
Så härligt att känna att man är stark och reder sig själv! Dock med tryggheten att kunna be om hjälp när det behövs.
Jag tapetserade precis klart hela köket helt själv utan min pappas hjälp som tidigare har hjälpt mig och lärt upp mig. Nu var det dags och prova själv och det gick ju galant med lite stöd från maken trots lite knixiga partier där jag bara ville ge upp och ringa pappa. Men några djupa andetag så löste jag det själv. Känner mig sällan så stark heller som när jag roddar hus, barn, trädgård och djuren helt själv när maken är borta på grund av sitt jobb ibland, självständighet är stärkande! 💪🏽
Heja ❤️🤗
Du har så rätt i att självständighet är stärkande. Så bra gjort av dig att tapetsera om helt själv.
Varje gång du skriver om detta ämne – att du en gång var svag och smärtfylld men med tiden har tränat dig stark – drabbas jag av en sån enorm tacksamhet. Jag har prioriterat bort träning under perioder i mitt liv men alltid haft turen att vara stark. Jag kan ro tunga båtar och sedan dra upp dem på land, lyfta barn, kånka däck och matkassar och tunga ryggsäckar och lägga sten i trädgården. Jag har haft den ofattbara turen att må fysiskt bra i kroppen (förutom förlamande illamående första 15 veckorna) under mina graviditeter och kunnat både dammsuga, leka med barnen och möblera om som höggravid – och inte behövt bygga upp kroppen från noll efteråt. Jag vet inte vad detta beror på, har alltid tänkt att det hänger ihop med att jag tränade lagidrott hela min ungdom och har en bra grundfysik, men det kan väl inte hänga i hela livet eller? Det är faktiskt inte förrän du har skrivit om detta som jag har insett vilken gåva jag har fått – att aldrig (hittills) behöva känna mig inkompetent, svag eller beroende av någon annan för att klara vardagsgrejer. Jag blir väldigt ödmjuk och tacksam inför det faktum att alla inte har det så lätt.
Det var fint skrivet. Härligt att du kan känna glädje över din egen styrka.
Jag är van vid att vara i rörelse: träna, gå i skog och fjäll, leka med barnet och kunna fixa det mesta själv. Den här graviditeten har jag dock så mycket sammandragningar och foglossning att jag bara kan röra mig i snigeltempo och inte ta i särskilt mycket. Är så frustrerande att jag vill gråta och hela kroppen är så rastlös och vill bara få göra en ordentlig tjurrusning över gräsmattan! Längtar efter att få känna mig stark och mer som mig själv igen.
För lite drygt 4 år sedan fick jag en förlossningsdepression. Efter drygt 1,5, år började jag känna mig bättre, men hamnade istället i en utmattning som håller i sig än. Jag kan fortfarande inte jobba och blir hjärntrött för minsta lilla.
Hur som helst. När jag blev sjuk hade jag läst din blogg dagligen, i många år. Men när jag inte kunde fokusera på text längre så tvingades jag sluta. Och trots att jag numera kan läsa längre stycken, så har jag liksom inte vågat klicka mig in här. Kan inte förklara riktigt, men det var en så stor sorg när jag inte längre kunde läsa och därför blev bloggen nån slags påminnelse om det. Jag vet inte om jag gör mig förstådd. Men jag har följt dig på insta, köpt din underbara vinterbok och prenumererar på podden. Så nu gör jag det bara, kastar mig in i bloggen. Tack för allt du gör. Kram!
Bra där 💪 Lycka till på din väg tillbaka!
Klockrent! Jag fattade aldrig att jag, pga styrketräning, faktiskt fick muskler som kunde användas förrän jag grävde upp potatislandet för några veckor sedan. För det var ju inte jobbigt!
Det här kommentarsfältet ger mig hopp om mänskligheten och internet. Så fin ton, klokt och genomtänkt med både ros och (vänligt menad) ris. Tack för nivån ni håller allihopa!
Visst har jag världens bästa läsare?!
Tack för inspiration! Jag är uppvuxen med en mamma som, barn av sin tid, ständigt bantade och åren därefter tränade för att vara smal. Inte för att det var viktigt att vara stark och pigg. Vill ju själv vara den föräldern min pappa var. Rolig, pigg, aktiv!