Det är bara att inse: förutom enstaka tålig luktärt är det här i Västerbotten förbi med alla snittblommor för säsongen. Även de flesta buskar och träd har tappat sina blad, bara den gula häggmispeln på vår gård har fortfarande sin färgprakt kvar. Tur då att det finns alternativ att ställa i vas. Som enris! För när det inte finns någonting annat att tillgå så skär jag in stora fång av det.

Tycker enris står längre och barrar mindre än både tall och gran. Jag ställer det i stora karaffer på köksö och skänk. Vackert precis som det är, eller dekorerat med typ kottar, färgglada band och halm.

Gjorde en intervju med en journalist som sa ”du är så bra på att romantisera alla årstider”. Ja, det är kanske det som är att vara bloggare, tänkte jag. Har bara aldrig sett det på just det sättet tidigare. Att romantisera något har ju i mina öron en negativ klang, som att man är falsk och konstlad. Men det finns inget falskt över mitt årstidsomfamnande. Det är ren överlevnadsstrategi. Livet blir enklare och roligare när man istället för att streta emot öppnar famnen och försöker njuta de fördelar som varje årstid för med sig. Dessutom är det roligt att blogga om!

Skrev en gång ett inlägg om höstens kryckor som hjälper en igenom. Kanske kan det vara användbart för dig som behöver öva på att ”romantisera” hösten litegrann, för att orka med?